https://www.indianpunchline.com/the-rise-and-rise-of-far-right-in-germany/
Tysklands politiska klass har skakat av resultaten av en YouGov-undersökning som publicerades fredagen 9/6 att 20 procent av de tyska väljarna skulle rösta på det högerextrema partiet AfD (Alternativ för Tyskland), vilket gör det till det näst starkaste partiet bakom mitten-högerpartiet CDU ( 28 %) och före förbundskansler Olaf Scholz SPD (19 %). Det råder ingen tvekan om att det är en politisk jordbävning.
Med tanke på Tysklands proportionella representationssystem – som skiljer sig från USA eller Storbritannien där all politik är bräcklig men skyddad av systemet med majoritetsval är det rimligt att uppskatta att den nuvarande ”trafikljus”-koalitionen mellan mitten-vänstern SPD, De gröna (som fick 15 %) och de nyliberala fria demokraterna eller FDP (7 %) har inte längre ett mandat att regera, efter bara ett och ett halvt år i regering.
I valet till förbundsdagen 2021 fick SPD 25,7 %, FDP 11,5 % och Miljöpartiet 14,8 % av rösterna. Koalitionens branta fall på bara 18 månader introducerar politisk osäkerhet i en tid då ekonomin är i djup recession, Ukrainakriget är på en tipppunkt och uppgången för det högerextrema AfD, som annars täcker hela högerspektrat från demokratiska nationalister till nynazister, i sig innebär ett banbrytande skifte i tysk politik sedan andra världskriget, med viktiga konsekvenser.
20 % är en viktig tröskel i en splittrad politisk situation som i Tyskland, och det finns politiska observatörer som sätter AfD:s externa potential på runt 30 procent. Hittills har en koalition med AfD varit ett tabu för de två mainstreampartierna CDU och SPD. Nu står CDU inför ett Hobsons val (ett fritt val där det i verkligheten inte finns några alternativ etc.) – en återgång till den ”stora koalitionen” med SPD (som det inte finns någon aptit på, givet de eländiga upplevelserna från perioden 2005 –2009 och från 2013–2021 under förbundskansler Angela Merkel.) Alternativet blir en koalition med det högerextrema AfD, vilket eventuellt kan bli oundvikligt någon gång.
I europeisk politik generellt är detta den rådande trenden – extremhögern kommer in från kylan. Det hände nyligen i Sverige och sker nu i Finland. Poängen är att AfD är på gång nu, och när de väl bryter igenom glasbarriären på 20 procent kommer det att bli allt svårare för mittenpartierna att utesluta dem från mainstream-politiken som koalitionspartner.
Lågkonjunkturen i Tyskland väntas bli lång, vilket garanterar att den ekonomiska cykeln åtminstone på kort sikt fungerar till AfD:s fördel. Invandring är ett annat problem som bidrar till AfD:s stödbas. Enligt officiella siffror ökade antalet asylansökningar i Tyskland med 80 procent mellan januari och mars 2023 jämfört med samma period förra året.
Två andra frågor som rör den allmänna opinionen är missnöje med Scholz stöd till Ukraina och raseri över hans energipolitik. Scholz och SPD har placerat sig på Ukrainas sida. Detta är en förändring i tysk politik, och frågan fortsätter att splittra människor. AfD, som är euroskeptisk och förespråkar förbättrade relationer med Ryssland, utnyttjar det faktum att runt en tredjedel av tyskarna inte håller med Scholz Ukraina/Ryssland-politik.
Spelar detta någon roll? Det gör det. Med ekonomin i recession – och det faktum att Tyskland drar med sig hela euroområdet – kommer det ökade stödet till AfD sannolikt att dämpa entusiasmen för att sända mer pengar och material till Ukraina. Till exempel stöder endast 28 % av de tillfrågade i den senaste undersökningen leveransen av tyska stridsflyg till Ukraina. Enligt en rapport från Deutsche Welle: ”Sammantaget minskar stödet för vapenleveranser till Ukraina, med endast en minoritet som anser att vapenleveranserna bör intensifieras. Uppmaningen till diplomati växer: 55 % säger nu att den tyska regeringen borde försöka förhandla om ett slut på striderna.”
Likaså sker en växande polarisering av åsikter bland tyskar om deras ”europeiska” identitet. Som en kommentator påpekade, kan det bara vara en numerisk slump att de 18 % som inte håller med om uppfattningen om en europeisk identitet är samma antal som de nuvarande opinionsundersökningarna för AfD. Mer sannolikt finns det en överlappning. Paradoxalt nog ökar antalet eurofober och euroskeptiker, och de senare har en klar fördel med 56 procent över 41 procent eurofober! Detta kan i slutändan fälla EU, eftersom lite stöd för EU gör det svårare för medlemsländerna att gå med på ytterligare integration, och ändå behövs ytterligare integration för att göra EU mer framgångsrikt. Den stora bilden är att den typ av EU-integration som har ägt rum kanske inte längre fungerar.
AfD:s framtida potential är betydande eftersom det i Tysklands proportionella representationssystem inte behöver vinna en direkt majoritet för att regera. På kort sikt hotar dock en politisk kris i Tyskland, som också förvärras av att vänstern krymper och kanske inte ens får de minsta 5 % av rösterna som krävs för att komma in i nästa parlament. När det gäller de gröna har de också fastnat i leran, med sitt rykte nedsläckt av en nepotismskandal , som kommer att få långsiktiga effekter (eftersom de gröna är en sammansvetsad grupp och då de hädanefter kommer att kämpa för att använda moraliska argument , som har varit ett nyckelelement i deras politiska framväxt.)
När de gröna hade makten drog de också ur kontakten med kärnkraften, vilket drev Tysklands övergång till förnybar energi i en rasande hastighet, vilket orsakade en motreaktion bland väljarna. En lag för att tvinga husägare att byta uppvärmningssystem från olja och gas till värmepumpar, med start i januari nästa år, var en flopp eftersom kostnaderna för hushållen potentiellt förlamar – varierar mellan £15 000 – £40 000, beroende på husets storlek. Fattigare husägare är för det mesta lägre medelklass, och de råkar också vara den del av väljarna som är mest öppen för extremhögern.
Det räcker med att säga att inom en överskådlig framtid kommer de gröna inte att kunna ersätta de traditionella partierna. Detta öppnar en stor lucka i det politiska centrumets ideologiska landskap. Det går i en sådan riktning att AfD någon gång kan bli oumbärlig för att bilda en federal regering i Berlin.
Allt tal om att Tyskland skulle vara nästa supermakt vid sidan av Kina har försvunnit. Det verkar som en avlägsen dröm nu. Europas kraftpaket är i spillror. Ukrainakrisen förstörde partiet. Men då måste den tyska styrande eliten till stor del skyllas för det, efter att ha spelat en tvivelaktig roll i Ukraina ända sedan regimbytet 2014 – särskilt i planen att undergräva Minsk-avtalen som föreställde Donbass regionalt självstyre i ett federalt Ukraina.
I grund och botten har den tyska eliten varit oförmögen eller ovillig att inse att deras lands ekonomi och nations välstånd har byggts på de billiga obegränsade energiförsörjningarna från Ryssland och potentialen hos den växande ryska marknaden för Tysklands högteknologiska industri. Nu får de smaka på den rätt de har lagat.
Varför skriver han extremhögern. Är det ’extremhöger’ att värna sitt land, sina medborgare, sin familj, vänner osv. Helt otroligt vad det globalistiska (extremvänstern/monopolisterna/sionisterma) narrativet/begreppsapparaten kunnat tränga på djupet hos individer
Det är legio att kalla dessa partier för extremhöger (de har ju ofta gjort fascisthälsning med höger arm åtminstone förr på vissa AfD-möten) bland politisk och sociologisk forskning. Ibland kallas de reaktionär respektive radikalhöger.
Eftersom de har så kallade exkluderande program (som bara gäller vissa grupper i det egna landet) är väl ett sådant parti synnerligen extremt.
Tyska författningsskyddet BND tycker i alla fall det och AfD:s partiledning står väl under närmast konstant bevakning, vad jag förstått av vad som rapporterats från Tyskland under åren.
De här partierna som Jobbik och Fidesz i Ungern, Vox i Spanien, LePen-fascismen (vilka nya namn de än lägger på sig, Jean-Marie LePen har alltid beundrat Frankrikes nazistiske quisling Philippe Petain) i Frankrike liksom andra partier utgör ett sannerligen anti-demokratiskt hot mot det öppna och toleranta, liksom ekonomiskt produktiva Europa. Där sådana här partier styr under längre tid blir ekonomin svårt drabbad och på social nedgång.
Jag instämmer i din kritik. Att använda ordet ”extrem” borde alltid ifrågasättas. Extrem i förhållande till vad? Bryr man sig inte om sitt folk så är man extrem i mina ögon och i så fall skall t. ex. alla riksdagspartier betecknas som extrema. Det är alltså bara dumpropaganda att sätta extremetiketten på politiska motståndare, lika dumt är att avfärda politiska motståndare som kriminella eller oacceptabla eller liknade som jag ser att en del gör ibland. Naziststämpeln är ju också populär och denna verkar en del tro är ett argument i sig. Är någon nazist så är denna ond, och så var debatten slut. Det verkar framförallt vara kommunister, men även en del liberaler som agerar så här. Saken är ju bara den att en del, kanske framförallt borgerliga sympatisörer, gör precis likadant med kommunister. Barnsligheter är vad det är. Debattera seriöst med ordentliga argument istället för att använda tillmälen och stängda dörrar.
Ämnet är förvisso både angeläget och intressant: men inget ”normalt” tyskt demokratiskt parti är minsta intresserad av att samarbeta med ett närmast ”illegalt ideologiskt” parti som AfD. I Tyskland, precis som i Finland, sätter sig partierna om inte mer än gärna, men hellre, i diverse regnbågskombinationer efter ett val och förhandlar fram ett program och samarbetar och styr i majoritet. Dessa partier är inte särdeles ”blocktrogna” -eller rentav fullständigt ”blockförblindade” som i Sverige: där en del svenska företrädare brutalt, ilsket och oacceptabelt kallat partikamrater i egna partier som samarbetat med ”oberörbara” på andra sidan blockgränsen som ”quislingar” och ”förrädare”, som tonen gick för några år sedan mellan KD och Centerpartiet i Sverige.
Tyska författningsskyddet (BND), d.v.s. säkerhetspolisen, håller dessutom partiet AfD som helt fientligt mot dagens tyska stat och övervakar det dessutom noga inrikes. Som fientligt.
I Tyskland talar det demokratiska systemet om detta helt öppet.
En annan talande bild är kartan: bara förbundsländerna i f.d. DDR tycks ha denna starka anti-demokratiska motvind. Det visar att än idag så är framför allt den yngre generationen tyskar ”i öst” som lever i en slags känsla av att vara förfördelad -och kanske som revansch och ren hämnd mot ”det etablerade” sympatisera med det ideologiskt volt högerspretande AfD.
Att ett etablerat anständigt parti i Tyskland av idag -med sin historiska beröringsskräck för allt som andas minsta sympati med den gamla bruna regimen 1933-1945- skulle styra tillsammans med AfD är nog närmast helt uteslutet; dessutom med en konstitution som Tyskland har, där säkerhetstjänsten aktivt och öppet förklarar partiet som fientligt mot tyska grundlagen, och det i ett land där man faktiskt KAN förklara partier olagliga och låta upplösa dem.
Att Tyskland skulle ”överge” sina europeiska grannar och dra sig tillbaka från handel och samarbete man haft sedan 1950 och framåt måste ses som helt omöjligt, som något slags ”global Deutschland” i Brexit-stil: ja, så korkade är inte de moderna tyskarna. Man har helt enkelt inte de oseriösa debattörer, vidlyftiga lögnare och okammade populister som Boris Johnson på ledande tyska politiska poster.
Men Tyskland har med den nya Scholz-regeringen infört två nya ”belastade beroendefiender”: Ryssland under Putins våld har blivit oberörbart, synen på Kina har hamnat närmast i amerikanska fientliga uttalanden som ”strategisk konkurrent” ja rentav ”fiende”. Men det är samtidigt strategiskt kontraproduktivt: handel kan inte på lång sikt byggas upp på de premisserna. Ska man bara handla med länder med passande värderingar kommer tyskarna snart få en enahanda, bister meny av sauerkraut och Toblerone.
Den onämnbara men kanske viktigaste tredje ohälsosamma strategiska beroendekraften tycks man i Tyskland ännu inte mognat inför att tänka på och benämna: att 800 miljoner européer är farligt (och fullkomligt?) beroende av sin våldsamme renegat till lillebror Amerika på världsscenen för diplomati, säkerhet och försvar.
Den stora frågan är när centrala, stora europeiska länder kommer se detta ”tredje osunda strategiska beroende” Europa har med andra stormakter på andra kontinenter. Grannen Frankrike och president Macron har redan uttalat de magiska framtidsorden: ”vikten av Europas strategiska oberoende”. Nåt dessa ord de tyska politiska tankarna och orden de tyska politikerna kan det egna Tyskland både bli starkare, modigare och ja, självständigare. Men som tyska UM Anna-Lena Baerbocks position ser ut idag så är ena hjärnhalvan för hennes politiska post inlåst i Washington. Där är Tyskland ännu kvarhållen i politisk gisslan.
Tar tillbaks Anders, såg inte att ’extremhögern’ satts inom citationstecken
Efter din förra kommentar
Utdrag ur
Brandenburgische Landeszentrale
für politische Bildung
Nationalsocialisterna fortsatte så som propagandaminister Joseph Göbbels uttryckte det efter att NSDAP flyttade in i riksdagen:
”Vi går in i riksdagen för att hämta våra egna vapen från demokratins arsenal. Vi blir riksdagsdeputerade för att lamslå Weimarandan med eget stöd. Om demokratin är dum nog att ge oss gratisbiljetter och dieter för denna otjänst, så är det dess egen sak. Vi oroar oss inte för det. Vi är bra med alla lagliga medel för att revolutionera situationen som den är idag. […]
Vi kommer inte som vänner, inte heller som neutrala. Vi kommer som fiender! Som vargen bryter sig in i fårhjorden, så kommer vi.”
Många slutsatser drogs av nationalsocialismens historiska läxa, som borde förhindra en upprepning av denna katastrofala tid av högerdiktatur. Hit hör till exempel
evighetsklausulen,
som enligt den rådande uppfattningen idag inte kan
hävas förrän grundlagen ersätts av en annan grundlag (artikel 146 i grundlagen). Med standardiseringen av en klausul om oföränderlighet antas det implicit – oskrivet – att även denna klausul i sig inte kan ändras.
Centrala principer i grundlagen, som inte får avskaffas ens med politisk majoritet.
Pouvoir constitué,
konstituerad eller författad makt, varmed betyder ”statsmakt i en maktdelande konstitutionell stat”.
Bland annat bör människovärdets okränkbarhet garanteras. Partiförbud är det hårdaste och allvarligaste medel som finns för en konstitutionell demokrati. Den används med lämplig försiktighet.
Två försök att förbjuda det högerextrema/ultranationalistiskt
Nationaldemokratiska partiet i Tyskland
misslyckades av olika anledningar. Senast bekräftade den federala författningsdomstolen 2017 att NPD är ett antikonstitutionellt parti. NPD har dock ingen chans att nå sina mål – vilket skulle vara ett villkor för ett förbud.
Som ett resultat ändrade lagstiftaren grundlagen för att åtminstone utesluta antikonstitutionella partier som NPD från statlig finansiering genom skattebetalarnas pengar.
Detta leder till en paradoxal situation: att förbjuda små partier är oproportionerligt,
medan de sociala och politiska konsekvenserna av att förbjuda ett stort antikonstitutionellt parti fortfarande kan ifrågasättas. Även om man antar att ett parti uppfyller lagkraven för ett förbud löser ett förbud inte samhällsproblemet med orsakerna till högerextremism och dess attraktionskraft.
Extremhögern anpassar sina organisationsstrukturer till statliga åtgärder. Förbud mot högerextrema organisationer leder gång på gång till nya grunder: till exempel grundades de två nya
nynazistiska mikropartier ”Dierechte” (sedan maj 2012) och ”Der III. Weg” (sedan september 2013)
Detta är precis vad aktivisterna i de förbjudna ”kamratskapen” förstod: Deras nya stiftelser uppfyller de lagstadgade minimikraven för att vara parti. De åtnjuter skydd av partiprivilegier. Så om NPD skulle förbjudas skulle scenen redan ha två ersättningsformationer till sitt förfogande. Och för att förbjuda dem i sin tur skulle ytterligare komplexa förbudsförfaranden behövas sättas igång…
Båda partierna, som NPD, organiserar den hårda kärnan av den nationalsocialistiska högern idag.
Der III. Weg
är ett högerextremt parti med nynazistisk ideologi. Genom provocerande handlingar försöker partiet placera sina etniska åsikter i en större offentlighet. Det lilla partiet har också varit verksamt i Brandenburg sedan slutet av 2014 och blir allt viktigare.
De är våldsamma och villiga att hetsa andra till våld. Partiets nuvarande fiende är flyktingarna som anländer till detta land.
Grundlagsskyddskontoret har i åratal varnat för den farliga roll som det nynazistiska partiet spelar i våldsdåd mot människor som söker asyl och i anslutning till flyktinghem. Dess medlemmar väcker rädsla, bygger upp fördomar och poserar som oroliga medborgare. Som sådana sitter de i stadsmöten, delar ut hatlitteratur eller samlas beväpnade vid gränsen för att vidta åtgärder mot flyktingar. Partiets hemsida sammanfattar dess självbild som ”nationell”, ”revolutionär” och ”socialistisk”.
Partiets inriktning är högerextremistisk, folklig och tar upp delar av nationalsocialismen. Deras så kallade tiopunktsprogram är tyskt, folkligt och hemtrevligt, men är antidemokratiskt, rasistiskt och främlingsfientligt: tyska barn, social rättvisa för tyskar, småbrukarens självförsörjning som ryggraden i ekonomin, förstatligandet av stora företag och återupprättandet av Stortyskland kräver partiet allt detta.
Partiet grundades den 28 september 2013 i Heidelberg av före detta anhängare till den högerextrema organisationen ”Freies Netz Süd”, som har varit förbjuden sedan 2014 och huvudsakligen var aktiv i Franken, och av tidigare NPD-tjänstemän. I Bayern och Sachsen kanderade partiet med en delstatslista inför det federala valet 2021. Federal ordförande är Klaus Armstoff, en före detta funktionär i NPD Rheinland/Pfalz.
Med runt 700 medlemmar över hela landet räknas det som ett mycket litet parti, men strävar efter att vara förankrat i hela Tyskland. För detta ändamål upprättar den så kallade baser. Det finns för närvarande tre baser i Brandenburg. Den första dök upp i distriktet Potsdam/Mittelmark i april 2015.
Medlemmarna i partiet inkluderar tidigare NPD-medlemmar och anhängare som är involverade i ett brett nätverk av högerextrema strömningar och i vissa fall är högt ansedda, till exempel Matthias Fischer, en ledande aktivist från ”Fritt Nätverk Syd”. Ett av de uttalade målen med den tredje vägen är att inte expandera nämnvärt. Snarare ser de nuvarande medlemmarna sig själva som en medveten nynazistisk elit som inte är ute efter tillväxt. Byrån för grundlagsskydd klassar majoriteten av medlemmarna som mycket våldsamma.
Detta skiljer partiet från NPD, som de senaste åren har strävat efter att skapa en mindre våldsam offentlig bild utan att avvika från sin antidemokratiska, rasistiska och främlingsfientliga kärnideologi. Observatörer anser att innehållet i Der III. Weg är betydligt mer radikalt, särskilt när det gäller främlingsfientliga attityder. Denna radikalism är en anledning till att tidigare NPD-medlemmar bytte till det nya nynazistiska partiet.
Aktivism på gatan
Med sina paroller försöker partiet vinna popularitet och framställa sig som en doer. ”Fest är vad man gör det till.” ”Vi höjer vår röst där folket hör oss.” Och det är gatan. Folk blir aktiva där och vill inte ses som nynazister, utan som oroliga medborgare, en av många som oroar sig för de anländande flyktingarna.
Partiet framträder därför offentligt vid folkmöten, demonstrationer, vid informationsevenemang om planerade asylsökande hem och NS minnesmarscher. Deras meddelanden bär namn som ”Stoppa utlänningar! För framtiden för tyska familjer.” Många främlingsfientliga propagandaverktyg och annonser finns tillgängliga på deras hemsida. Dessa inkluderar en guide som förklarar hur ett planerat hem för asylsökande i omedelbar närhet kan förhindras och en antisemitisk uppmaning till bojkott av israeliska varor. Efter våldsamma protester raderade Google en karta över Tyskland som fanns tillgänglig på Internet, där partianhängare hade listat de exakta platserna för asylsökandes hem och de första mottagningscentren.
https://www.politische-bildung-brandenburg.de/themen/die-extreme-rechte/parteien-der-rechten-szene/der-dritte-weg
Och alla dessa partier i Tyskland är i allmänhet pro-putinistiska och många av dem lär till och med ha fått ekonomiska stöd från Kreml (som LePen-rörelsen). Det är kontroversiellt men finns publicerat i stor skala i finansiell journalistik och forskning.
Att Putinstyret stödjer diverse högernationalistiska och reaktionära grupper i Europa borde vara en väckarklocka för varje vänsteranhängare. En historiens varning.
Johan, bevisa att det du skriver bygger på fakta, framtaget ur en beviskedja.
Lösa rykten finns det gott om. Du är ju en socialist med sovjetiskt ursprung eller hur, då räknas du som vänsteranhängare i den fördomsfulla västvärlden, det om något är en varning för dina kollegor men jag antar att tillsammans med dem talar du ett högernationalistiskt EU-språk.
Det är bara att läsa adekvat facklitteratur (t.ex. Belton et alt.) liksom många artiklar i Le Monde Diplomatique kan Du(Ni) läsa mycket på ämnet och tillgodogöra sig detta på ett enkelt vis. Le Pens partis nära ekonomiska relationer med Kreml är väl kända, och dessutom bekräftade av franska utredare och partiet självt! Financial Times har ett utmärkt arkiv och mångdecennielånga arbeten med att kartlägga ryska politiska ekonomiska bidrag till europeiska högerpartier, liksom hur ryska pengar hamnat i Londongrad.
Putins favoritoligark, den förre ryske järnvägschefen Jakunin, han och hans hustru Natalija Jakunina är medlem i den ökända anti-abort- och anti-kvinnorättsorganisationen The World Congress of Families som bekämpar kvinnors rättigheter med bl.a. polska reaktionära och amerikanska högerextremistiska grupper. De ryska bidragen betalas knappast av deras personliga ”löner” utan pengarna kommer naturligtvis direkt från Kreml.
När man skriver och svarar på sådana här ämnen förväntas den som skriver ha basala facklitterära kunskaper eller inhämta dessa i facklitteratur, seminarier (live eller inspelade) liksom tillgång till akademiskt bibliotek för egen forskning. Jag hänvisar till dessa för ytterligare läsning. Men Financial Times grävande ekonomiska journalister är ofta en mycket god början.
Att putinismen allierat sig med de mest högerreaktionära organisationerna och partierna i Europa är väl känt, Putin var mycket nära vän med bl.a. Berlusconi (knappast hemligt), och Berlusconi var i många år en medlem av den lika ökända maffiabaserade högerreaktionära frimurarlogen P2 (Propaganda Due), ledd av en viss Gelli på sin tid, som transporterade (smugglade) in maffians narkotikainkomster via CIA och Vatikanen till Polens reaktionära högerrörelser på 1980-talet.
Nu har tyvärr Kreml byt sida, och arbetar nu på den sidan. Jag är den förste att beklaga.
Man saknar referenser till dessa påståenden. Är de så kallade högerextrema eller liberala som står för de största övergreppen mot folkrätt och de mest aggressiva krigen? ”Demokratiska, nyliberala USA” i ohotad ledning, också då det gäller statskupper eller stöd till statskupper i demokratier, bl.a. i Ukraina i februari 2014.
J de N
Du ska helst länka artiklarna som publicerat i stor skala att Kreml, enligt dig, journalister som skriver ”lär ha” gett ekonomiskt stöd till många av ”dem”…vilket du då, antar jag, menar de
neo-nazistiska små partierna i Tyskland jag nämnde i min kommentar.
Hallå Johan, det är lösryckta åsikter,
inget bevis har lagts fram.
Att Putin är konservativ och förespråkar
kapitalism, till viss del faktiskt statskapitalism är inget han döljer och han kan ta till sig vissa kritiska åsikter av det ryska kommunistpartiet. Logiken talar, Putin är inte en finansiär till neo-nazistiska rörelser. Obekväma ryska oligarker, några av dem som blivit utkastade kan jag tänka mig vill via västerländsk massmedia, typ Financial Times, projicera sina egna dumheter på Kreml och Putin.
Finansiell journalistik och forskning om vad, att dessa neo-nazistiska tyska partierna är pro-putnistiska, absolut inte deras ideal är Hitler.
Referenser: Belton et al., Le Monde Diplomatique, Financial Times.
Det är bara att börja plöja.
@Johan de Naucler 22 juni, 2023 At 14:49
”Och alla dessa partier i Tyskland är i allmänhet pro-putinistiska och många av dem lär till och med ha fått ekonomiska stöd från Kreml (som LePen-rörelsen). Det är kontroversiellt men finns publicerat i stor skala i finansiell journalistik och forskning.”
Lån från en rysk bank INTE innebär ”ekonomiskt stöd från Kreml
Kreml finansierar franska extremhögern
Besöket sägs gälla det ryska miljonstödet till Le Pens nästa valkamp i Frankrike.
…Le Pen har efter flera officiella besök i Moskva bekräftat att hennes parti Nationella fronten får nio miljoner euro av Ryssland. Lånet undertecknades i september med den ryska banken First Czech Russian Bank som främst har fokuserat på ekonomiska kontakter med Tjeckien och Slovakien.
… Partiledaren Le Pen insisterade i höstas att de ryska pengarna är en rent ekonomisk transaktion utan något samband med hennes stöd till Putin i krimfrågan.
I höstas meddelade Société Générale att banken avbryter sitt långa affärssamarbete med Nationella fronten. Partiet säger att inga andra banker i Frankrike eller EU vill låna pengar till det invandrarkritiska partiet.
https://svenska.yle.fi/a/7-935481
Media lögner som du gärna lånar
Det är märkligt. Varför stödjer då bara dessa ryska källor till lån och allehanda politiskt-monetära understöd alltid extrema partier ute på högerkanten i europeisk politik?
Det är naturligtvis samma gamla politik som förr. Komintern lånade ut massor av pengar till unga kommunistiska och socialistiska partier över hela världen, sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés utländska byrå stödde många utrikes frihetsrörelser på alla kontinenter (jag stödde det på min tid), liksom stora bidrag till västerländska kommunistiska partier vars hela årsbudgetar -FAKTISKT- (det vet vi mycket väl i efterhand) var konstant beroende av Moskva. Och idag stödjer den ryska makten på exakt samma vis de ideologiska poler man sympatiserar med ute i främst Europa. Organisationen ”The World Congress of Families” är en sådan organisation som arbetar med polska gravt (till exempel) högerreaktionära privata juristuniversitet Ordo Iuris i Warszawa liksom amerikanska anti-abortrörelsen. En mycket god dokumentär (”The War On Gender, an un-holy East-West crusade”) om detta faktum hur Putins oligarker (bl.a. putinistiska oligarkparet Jakunin-Jakunina) stödjer reaktionära rörelser ute i världen visades i al-Jazeera English utomordentliga dokumentär om Europas nya höger i bl.a. december 2022, där familjen Jakunin förekommer flitigt, oligarken och Putins gamle favoritminister, (den finns ännu att se på al-Jazeeras hemsida och är mycket sevärd, en rejäl varnande ögonöppnare för varje person med minsta progressiva vänsteråsikter). ”The World Congress of Families” skulle hålla en anti-abort- och anti-kvinnorättskonferens i självaste Kreml (av alla platser, dit får man inte tillgång utan politikens högsta skikts tillstånd) år 2014. Tyvärr förstörde Putin själv den högerreaktionära föreställningen: halvön Krim invaderades.
Den som inventerar och granskar partiet Jedinaja Rossijas partikassa och offentliga redovisning förstår ju att det knappast är DET partiet som finansierar systerpartierna ute i Europa, de pengarna kommer och som alltid från hemliga och dolda konton som sköts förmodligen av FSB eller andra mer finansiella avdelningar. Precis som på Kominterns tid. Då som nu. Min uppmaning är inte att vi skall klart klargöra allt på en vanlig internetsida (det är helt omöjligt), utan bli nyfikna och visa intresse för hur de reaktionära krafterna alltmer samarbetar både med mera pengar, mer dolt och mer intensivt. Alla pengar går inte till Londongrad, utan hamnar även i andra politiska sammanhang. Det är vi på Global Politics uppdrag att göra världen bättre och ljusare och hjälpa till att avslöja dessa reaktionens och mörkrets krafter.
”Mera ljus” som Vladimir Lenin en gång uttryckte!
Så nu tillhör Putin oxå ’extremhögern’. Please..enl globalisterna är allt som inte är internationalistiskt/monopolistiskt/gränslöst (så de kan verka över nationalstaters lagstiftning) ett otyg och ska bekämpas..Således är patriotism, dvs det alla nationalstatsmåna individer ((t ex Putin el Xi, el Kahn som nyligen utsattes för mordförsök och sedan (ftf) kuppades bort av who.. yes washington/city)) en ultim fiende som ska oskadliggöras. Alltså, enl globalisterna. Därför spyr de också ut sitt hat mot bl a dessa två (de blir fler o fler till antalet o då vet vi att dessa länder är på rätt väg) länder, i sin ’väst’lögn’media’.
Putins och partiet Jedinaja Rossijas program kan väl närmast beskrivas som ett motsvarande mycket konservativt Kristdemokratiskt parti, där finns också ett visst socialt engagemang och ingen tok-nyliberal syn på samhällets ekonomi. Knappast högerextremt, men synnerligen konservativt, tidvis mycket reaktionärt, och ibland korsas deras märkliga politiska 1800-talsvärderingar som hämtade från tsar Aleksandr III:s epok, med de mest högernationalistiska och reaktionära partierna i dagens Europeiska union.
Jedinaja Rossija har ju gått från att vara en relativt progressiv ekonomisk liberal kraft för knappt 20 år sedan, till något helt annat idag.
I motsats till ledande partier i Sverige, USA och Väst står de för försvar av FN-stadga mot USA:s ”regelbaserade internationella ordning” (till USA:s gagn). Se artiklar om detta här.
Läs exempelvis Åtta motsägelser i den imperialistiska ”regelbaserade ordningen”
Så att bomba en teater där människor, framför allt barn sök sin tillflykt, märkt med texten BARN på ryska, är enligt din mening helt enligt FN-stadgan?
Nej.
@Pelle Smart 23 juni, 2023 At 16:08
Idag vet vi att teaterns bombades inte alls. Den sprängdes planerat av Azov som först utrymde byggnaden. Samma propaganda upplägg som med barnsjukhuset.
Men är AFD verkligen vad man kallar högerextremt. Bör det inte snarare numera kallas växande ”mainstream”, det nya normala. De Socialdemokratiska partierna i Europa byggde alla på filosofin bakom den dåvarande bolsjevismen eller vad som blev sovjet kommunismen. En slags diktatur som är hårt centralstyrd och baserad på viss filosofi. Nya generationer har kommit, och Socialdemokratin har gått ur tiden.
Det är nog dags att ersätta Socialdemokratisk diktatur och partier med ett fungerade folkstyre, vilket betyder att välja makthavare och att avlägsna de som vägrar följa folkviljan.
Demokrati betyder ”folkmakt”, inte bara ”rösträtt” på partier.
EXPO och tyska BND klassar AfD som högerextremt, såvitt jag minns. BND anser att partiet utgör ett direkt politiskt hot mot dagens demokratiska tyska politiska system, och partiet övervakas noga.
Jag vet personligen inte vad Simon Wiesenthal-institutet i Wien har uttalat sig om just AfD, men det kanske någon pigg och flitig läsare kan reda ut!!
Borgarens största politiska hot är idag den socialkonservativa högern.
Så länge den inte kan tämjas såsom borgaren gjort med det f.d. socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.
Av liberala skäl är dock fortfarande Sverigedemokraterna ratade av borgaren.
Som motpol är borgarens bästa vän den politiska vänstern.
För där kan borgaren hämta sin behövliga opinion.
Det kostar inget längre och är snarare en vinst för borgerlighetens väg till en världsledande ”demokrati”.
Kommunister är inte längre ett hot för borgaren.
Kommunismens ”hot” försvann med Sovjetunionen.
Kuba finns kvar.
Dock endast som kommunismens ”skyltfönster”.
Något för Västerländska demokrater att intresserat besöka och beskåda.
@Johan de Nauclér 23 juni, 2023 At 12:58
Det är väl inte förvånande eftersom EXPO är extremt vänsterextremt. Allt som inte sammanfaller med extremisternas åsikter klassas som högerextremt. Varför låter vi dessa vänsterextremister vara referenspunkt.
Att partiet utgör ett direkt politiskt hot mot dagens demokratiska tyska politiska system, och partiet övervakas noga håller jag med om. Dagens ”demokratiska” tyska politiska system, liksom många andra, är en maskerad diktatur, och dom reagerar precis som en gång nazisterna i Tredje Riket för att skydda sin makt. Glöm inte att Tredje Riket nazister var demokratiskt valda men förkrossande majoritet.
Litet mer om nazisterna och valen i Tyskland i början av 1930-talet. Utdrag ur artikeln 80 år efter Hitlers makttillträde
Det är nu i dagarna 90 år sedan Hitler kom till makten, sedan nazistpartiet blivit största parti vid valet i Tyskland. Detta uppmärksammas inte så mycket i massmedia medan 80-årsdagen 2013 uppmärksammades mycket.
1928 fick nazistpartiet mindre än 3 % av rösterna.
Hitler och nazistpartiet kom till makten i samband med den stora depressionen 1929-33. I dagens kris i kapitalismen går nazistiska, fascistiska och högerextrema partier också kraftigt fram – en historisk parallell. Som mest fick nazisterna 37,4 % av rösterna i fria val, vid valet 31/7 1932 då socialdemokraterna och kommunisterna fick 36,2 %. Inför valet genomförde nazisternas stormtrupper SA olika våldsaktioner med många döda för att störa andra partiers arbete. Om 0,75 % av de röstande, mindre än 400 000 personer om min överslagsberäkning är riktig av de som röstade på nazisterna i ställer hade röstat på S+KP hade de senare kommit till makten och historien hade kunnat få en annan inriktning. Och vid nyval 6/11 fick nazisterna 2 miljoner färre röster. De blev ändå största parti med 33,1 % av rösterna, medan S fick 20,4 % och KP 16,9 % dvs S+KP fick 37,3 % och totalt 1,5 miljoner fler röster än nazisterna. I det politiskt instabila läget kunde Hitler upprätta en koalitionsregering 30/1 1933 med borgerliga partier som alltså banade väg för hans makttillträde.
Möjligheterna till samarbete 1932-33 mellan socialdemokraterna och kommunisterna försvårades påtagligt av att Tysklands Kommunistiska Parti och Komintern fram till och med 1932 åtminstone riktade en huvudkritik mot socialdemokratins ledning och att man använde begreppet socialfascism. Man kunde tänka sig enhetsfront underifrån. Först 5/3 1933 markerade Komintern möjlighet till samarbete för t.ex. tyska kommunistpartiet med socialdemokraterna även på ledningsnivå. Vid Kominterns kongress 1935 var huvudinriktningen på folkfront och enhetsfront mot fascismen, men hade det skett 4-5 år tidigare hade historien kanske blivit en annan.
Riksdagshusbranden 27/2 1933 gav nazisterna förevändning för att arrestera alla 100 kommunistiska riksdagsmän, förbjuda alla socialistiska tidningar och upphäva yttrande- och tryckfriheten.
Den åtminstone tidigare sinnessjuke van der Lubbe dömdes till döden för mordbrand och avrättades i januari 1934. Det florerade dock mycket tidigt rykten om att nazisterna själva hade stuckit riksdagshuset i brand för att kunna skylla det hela på sina politiska motståndare. Inför nyval 5/3 1933 försvårade nazisterna starkt möjligheterna för andra partier att bedriva valarbete och Hitler fick då 43,9 % av rösterna. Den nya tyska riksdagen beslöt 23/3 att ge Hitler oinskränkt makt med röstsiffrorna 441 mot 94. Samtliga riksdagsmän från kommunistpartiet hindrades att närvara liksom många socialdemokrater. Många av dessa riksdagsmän hamnade senare i koncentrationsläger.
Hitlers syn på demokrati och kapitalism ”Demokratin har lagt världen i ruiner och nu vill ni utsträcka den till den ekonomiska sfären. Det skulle vara slutet på den tyska hushållningen. Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Nu vill ni, att ett odugligt regeringsråd eller arbetarråd, som inte begriper någonting, ska ha sitt ord med i laget. Ingen som leder industriföretag skulle tolerera det.” (citat från den kände historikern Alan Bullock: ”Hitler – en studie i tyranni”, bokförlaget Prisma, 1978)
Precis Karl W, och folkmakt är = direktdemokrati (demos = folk) = bindande folkomröstningar. Indirekt ’demokrati’ = terrorstyre, demo= terror/skräck) är egenmäktigt förfarande av välbetalda ordermottagare (politisluskerna fr ordergivare som t ex bilderbrg, cfr, trilat, wef, who blahablaha) av förstörelser av nationalstater, dvs syftet med ’eu’. ’Eu’, råmodellen för hur the new one world
disorder ska se ut. The nwdo, med vax, electr contrgrids, 15min städer.., ingen ska äga ngt/alla ska vara förbjudna att äga ngt..alla ska hyra..alla ska va lyckliga/ie hålla käft
Ok jag måste fråga. Direkdemokrati låter jättebra men praktiskt hur ska vi gå till väga?
Vilka frågor ska folket rösta om?
Och vem väljer ut frågorna som man ska rösta om?
Vad ska vi göra när folk röstar för fler sjukhus, mer lärare, bättre vägar, och höjd pension samtidigt som dom röstar för lägre skatt och sänkt bensinskatt?
Vad ska vi göra om det händer något som kräver ett snabbt beslut Ex Tsunamikatastrofen?
Jag gillar idén med direktdemokrati men samtidigt måste man komma ihåg att en stor del av folket inte ens är nämnvärt intresserade utav att gå och rösta vart fjärde år. Tvivlar starkt på att deltagandet skulle öka om vi skulle ha folkomröstningar titt som tätt, till slut får vi säkerligen en situation där folk bara rösta om dom har ett brinnande intresse för frågan.
@Robert 24 juni, 2023 At 00:59
”Vilka frågor ska folket rösta om”
Alla frågor som de som berörs av beslutet väljer att påverka.
”Och vem väljer ut frågorna som man ska rösta om?”
De som berörs av beslutet.
”Vad ska vi göra om det händer något som kräver ett snabbt beslut Ex Tsunamikatastrofen”
De styrande makthavarna måste förstå vad folkviljan kräver, och agera från det. Elektronisk röstning, vilket dagens politiker skyr, kan genomföras på några timmar.
”stor del av folket inte ens är nämnvärt intresserade utav att gå och rösta vart fjärde år”
Sant, och anledningen till det ointresset är att det ändå inte går att påverka någonting i dagens system, så varför bry sig. Makteliten bestämmer allt som dom vill, oberoende av folkviljan.
Lär från Kinas exempel. Det går nästan aldrig så långt som till någon röstning. Makthavarna håller sig mycket noga uppdaterade i vad folkviljan kräver och för fram förslagen baserat på det och fattar besluten baserat på det. Idag använder man AI i stor utsträckning. Jag får ofta meddelanden på mobilen. ”Ge oss din ärliga åsikt om detta —-.” Kinas statliga media, vilka utgör en minoritet av media i Kina, är samtidigt portalen för att framföra folkviljan. Där kan alla direkt debattera med beslutsfattarna om vad man vill i olika frågor. Många idéer förkastas redan på idéstadiet när dom inte vinner gehör hos allmänheten. Det kommer aldrig till förslag och än mindre till beslut.
Förmodligen förhindrar det svenska enpartisystemet att folkstyre införs. Därför måste det förändras.
Trevlig Midsommar, till en givande sajt
Tack detsamma
Utdrag ur texten
Tio år AfD
Interimsbedömning av en radikaliseringshistoria
av författaren och statsvetaren,
Gerd Wiedel 06.02.2023
Ökningen av Alternativet för Tyskland (AfD) i partisystemet i Förbundsrepubliken är utan motstycke: hösten 2021, med 10,3 procent, gick det in i förbundsdagen för andra gången efter 2017 (12,6 procent) och klarade sig därmed på mycket kort tid. tid att vara förankrad på alla parlamentariska nivåer. I Östtyskland har det status som ett folkparti och ligger enligt den senaste undersökningen på första plats i Sachsen och Thüringen med 30 procents godkännande. Trots ständig ”högerradikalisering” lyckades partiet etablera sig i förbundsrepublikens politiska system inom bara tio år.
Med denna uppgång har AfD blivit den centrala aktören för den radikala högern i Tyskland. Desiderius-Erasmus-Foundation (DES), grundad av partiet, kan hoppas på höga statsanslag på grund av AfD:s parlamentariska förankring och kan, om den skulle få dem, bli den internationella radikala högerns viktigaste tankesmedja.
Förutsättningar för en framgångsrik moderniserad lag
Grundandet av AfD i februari 2013 avslutade en partipolitisk egenhet som skilde Förbundsrepubliken från de flesta av dess grannländer vid den tiden. Medan partier av en moderniserad radikal höger har vunnit godkännande och inflytande i många EU-länder sedan slutet av 1990-talet, var partihögern i Tyskland endast märkbar genom (lilla) Tysklands nationaldemokratiska parti (NPD) och, ibland, genom radikala högerextrema ”republikaner” och tyska folkförbundet (DVU). Dessa partier hade aldrig riktigt politiskt inflytande.
Till exempel visade långtidsstudien ”Tyska förhållanden” som genomfördes av Wilhelm Heitmeyer och andra från 2001 till 2011 att det fanns potential för ett parti till höger om CDU, eftersom klassiska ideologiska inslag av den radikala högern fick ett brett godkännande i delar av befolkningen. Det fanns en klyfta i representationen i partispektrat. AfD fyllde just denna lucka 2013. Den var framgångsrik eftersom den grundades kring frågor och personer som inte direkt kunde förknippas med den traditionella radikala högern, även om denna del alltid hade tillhört AfD.
Flera samhällsvetenskapliga studier de senaste åren har visat på sambandet mellan nyliberal utveckling, bristande säkerhet i europeiska samhällen (begränsning eller avskaffande av välfärdsstaternas säkerhetssystem) och politisk auktoritarism, vilket också tar sig uttryck i framväxten av högerpopulismen. I detta avseende är det ingen slump att AfD grundades i en fas av nyliberalismens kris och dess hotande förlust av hegemoni.
Förvandlingen av legitimt missnöje med nyliberalismen, som förlitade sig på avsolidarisering och global konkurrens, till ett rasistiskt utanförskap av migranter och förbittring mot förmodade eller verkliga ”globala eliter” blev framgångsreceptet för partiets fortsatta uppgång.
AfD såg till att etniskt hatretorik, konspirationsmyter och historisk revisionism nu letade sig in i förbundsdagen. Militant antifeminism, förnekande av klimatförändringar och, från 2020, närmandet till scenen för coronaförnekare, som är känt som ”lateralt tänkande”, var stadier i radikaliseringsspiralen.
https://www.rosalux.de/news/id/49924/zehn-jahre-afd