Fabricerade personangrepp när argumenten inte räcker till

Redaktören: Andi Olluri har separat informerat mig om den kritik han diskuterar:

Först och främst det viktigaste av allt: man ska vara på det klara med att inga seriösa försök gjorts till ens försöka bemöta meriterna av de argument (1) jag (2) studentrörelsen fört fram. I alla fall till min kännedom. Men i denna text talar jag enbart utifrån, och i egenskap av, mig själv. Vi har alltså att göra med enbart personangrepp och karaktärsmord, vilket i sig är ett passivt erkännande från dessa individer att de inte är kapabla att bemöta argumenten och dess meriter.

Nu över till personangreppen som riktats och tanklöst upprepats mot mig – av individer såsom Jonathan Leman, Daniel Schatz, David Ingerö – vilka alla undantagslöst är helt obefogade, hopplöst förvirrade och uppenbart självmotsägande.

Saken lyder ungefär så här: jag har publicerat insändare i särskilda tidningar, och därför är jag sympatiska till det material och den agenda som förekommer i dessa, och därmed är jag tydligen både nazist och pro-ryss (en lustig kombination, kan man tycka), rasist, islamofob, islamist och så vidare. Återigen: inte för att man kan hitta en partikel bevis för detta i något jag skrivit (snarare totalt tvärtom såklart), utan snarare eftersom några insändare jag skrivit publicerats i tidskrifter som man hävdar uttrycker sådana åsikter. Vi återkommer till detta längre ned.

Inte nog med att detta är nonsens; snarare kan det inte möjligtvis tas på allvar, ens av de som riktar anklagelserna mot mig, och bevisas nämligen av den standard de själva använder sig av.

Enligt deras standard måste jag vara både vänsterextremistisk antirasist, högerextrem och sympatisk till liberala centern i media – samtidigt. Jag har nämligen publicerats (hela tiden som icke-anställd “frilansare”, obetald än idag) i endast vänstertidningar såsom Global Politics, Efolket, Syre, Flamman, Proletären, Parabol (för att inte räkna med ett flertal engelskspråkiga marxist-socialistiska, anti-imperialistiska sajter) och andra tidningar sedan jag började skriva för flera år sedan. Alltså är jag en högerextrem vänsterextremist enligt mina motståndares egen standard.

Men mest av allt är jag, återigen enligt deras standard, extremt pro-mainstream media, nästan bortom vad ord kan beskriva. Jag har nämligen inte bara publicerats i några av dessa (till exempel är den första texten jag någonsin fick ut, i februari 2020, publicerad i Bohusläningen – en tidning jag kritiserat för att liksom övriga mainstream regelbundet förespråka massmord, anfallskrig, rasistisk imperialism och annat). Faktum är nämligen att jag har bönat och bett dem som en hund om att bli publicerad med vid det här laget säkert ett hundratal insändare och publikationer för bland andra DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och andra. Jag är alltså radikalt, nästan pinsamt pro-mainstream media trots att hela mitt livsverk – säkert något tusental sidor vid det här laget – gått ut på att kritisera dem.

Och på det här viset kan jag fortsätta illustrera absurditeten i smutskastarnas barnlekar, men det hade inte resulterat i mycket annat än att sparka in vidöppna dörrar.

Varför har jag då publicerat insändare i Nya Dagbladet och Newsvoice (endast några få av den totala mängden texter jag skrivit)? Av samma skäl jag skickar mina texter till andra tidningar vars redaktionella linje jag finner avskyvärd: för att nå ut till folk, precis som alla skribenter försöker. Och dessa texter skickar jag alltid samtidigt till flera tidningar, varför varenda text jag skrivit och publicerat i Nya Dagbladet och Newsvoice förresten finns publicerade i vänstertidningar också, såsom Efolket, Syre och så vidare. Men att nämna detta faktum hade ju röjt kulisserna om min extrema passion för högerpolitik.

Låt mig avsluta med att påpeka det kanske allra mest självklara: att publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två, och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i, och tidigare publicerats i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalité och kvanitet. Notera att detta är en faktamässig fråga, som lätt går att verifiera, och som jag och andra illustrerat i hundratals sidor dokumentation, och därför skrupulöst undviks av Leman och övriga kommissarier, som likt de gamla goda kommunistpartierna under stalinistyran spanade och sökte efter de som vågade avvika ens en tum från Partilinjen.