Faller EUs gemensamma jordbrukspolitik samman?

Sedan december med start i Tyskland har omfattande protester mot EUs gemensamma jordbrukspolitik inträffat och pågår över hela det kontinentala EU. När EUs statschefer träffades på det extrainsatta rådsmötet i Bryssel 1 februari protesterade bönder med att dumpa kodynga i EU-kvarteren. Dagen före besökte den franske presidenten Emmanuel Macron Sverige och kurtiserade med Ulf Kristersson och den kungliga familjen samtidig som franska bönder blockerade infarterna till Paris. Förutom i de mäktigaste EU-staterna Tyskland och Frankrike rapporteras bondeprotester i Nederländerna, Spanien, Portugal, Italien, Belgien, Polen, Bulgarien, Rumänien, Grekland med flera länder. Ännu så länge är det tyst i Norden.
Red: Sedan artikeln skrevs rapporteras om protester från Norge.Norska bönder går ut på gatorna mot regeringens jordbrukspolitik mot regeringens j9ordbrukspolitik. Norge är dock inte med i EU. Någon nackdel av det?

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen 25 januari träffade en grupp företags- och myndighetspersoner oroade hon sig för vad bondeprotesterna kan ställa till med inför EU-parlamentsvalet i juni. Hon uttalade att ”vi alla har en känsla av att allting snabbt måste förbättras” och beklagade sig över en ”växande splittring och polarisering när det kommer till frågor om jordbrukspolitiken” som hon sade måste mötas med dialog som finner ”en ny väg framåt för en gemensam och varaktig lösning”.

Bilder och video från protesterna visar på enorma traktorer som blockera motorvägar och gator. Detta är en sinnebild av en centraliserad jordbrukspolitik som har kommit till vägs ände. EU fick sin gemensamma jordbrukspolitik 1962, som slukar upp till 35 procent av EUs budget. Målet för jordbrukspolitiken ska enligt EU-fördragen vara att höja produktiviteten, skälig levnadsstandard för jordbruksbefolkningen, stabila marknader, tryggad livsmedelsförsörjning och skäliga livsmedelspriser. Hela det byråkratiska systemet drivs av medlemsstaternas avgifter till EU som sedan omfördelats som gårdsstöd (arealstöd, djurstöd och andra mindre stödformer) till EUs bönder.

Utan detta inkomststöd kan ingen EU-bonde överleva.

Kravet på ökad produktivitet har lett till en formidabel strukturrationalisering eller utslagning av landsbygdsbefolkningen. I det viktigaste jordbrukslandet Frankrike har antalet gårdar under 30 år sjunkit från 1 miljon till 390 000. I Sverige är utvecklingen likartad. Från 1990 fram till idag har antalet gårdsenheter sjunkit från 98 000 till ca 58 000, och trenden av nedgång fortsätter. I EU som helhet har antalet bönder minskat från 12 till 9 miljoner mellan 2012 och 2022. Den stora merparten av jordbruksstödet går till de stora industriella jordbruken (som till den svenske kungens jordbruksinnehav) till förfång för familjejordbruk och små jordbruksenheter. Ägandet av jordbruksmarken är fortfarande en nationell angelägenhet, men de senaste årtionden har globala hedgefonder köpt upp alltmer jordbruksmark. I Spanien äger idag över 300 hedgefonder jordbruksmark.

Under den gemensamma jordbrukspolitikens första år ökade produktionen kraftigt, de bönder som var kvar i produktion hade goda inkomster och livsmedelspriserna skäliga för befolkningen. Överskott på t.ex. kyckling, smör, tomatprodukter och apelsiner exporterades till afrikanska länder, vilket försatte större delen av deras inhemska produktion i konkurs.

Men det är en tidens ironi att bönder över större delen av Europa kör ut sin enorma traktor på motorvägar och gator och protesterar mot att deras inkomster och utgifter inte går ihop. I t.ex. Frankrike är tio procent av gårdarna bankrutta och 18 procent av dem lever under fattigdomsgränsen. Många bönder begår i tysthet självmord, i Frankrike en varannan dag.

Bönderna protesterar mot EUs ”gröna” jordbrukspolitik och skatter och pålagor som motiveras av klimat- och miljöåtgärder. Energi- och elkostnader samt priset på handelsgödsel har ökat kraftigt som en följd av bl.a. uteblivna billiga gasleveranser efter Ukrainakrigets utbrott. Från att ha varit EUs starkaste ekonomi är Tyskland numera landet med EUs mest krisartade och sjuka ekonomi. Bönder i Tyskland har genom åren pressats att expandera och effektivisera genom att arrendera mark, investera i nya maskiner, anpassa sig till miljö och klimatkrav och öka specialiseringen. Arrendepriserna har kraftig ökat. Tyska bönders omfattande protester utlöstes av ”trafikljusregeringens” beslut att dra in skattelättnader för jordbruksdiesel och skattefrielse för jordbruksmaskiner. Regeringen trodde att dessa åtgärder skulle spara knappt en miljard euro i den krisande statskassan. En ekologisk jordbrukare och medlem i det tyska gröna partiet sa som illustration till den misslyckade jordbrukspolitiken ”Det finns inget alternativ för en jordbrukare till att köra dieseltraktor. Det finns inga eldrivna traktorer än”.

I Nederländerna startade traktordemonstrationerna redan 2022 mot regeringens föreslagna regler att minska utsläppen av kväveoxider och ammoniak från boskap med 50 procent fram till 2030, vilket skulle kunna tvinga 30 procent av gårdarna att gå i konkurs. I Portugal försökte regeringen hindra protester genom blidka bönderna med lägga ytterligare 500 miljoner euro till jordbruksbudgeten, men bönderna körde ut sina traktorer ändå. Samma sak i Frankrike när Macron försökte få slut på protesterna genom att lägga 150 miljoner euro på bordet. I Italien, som har många små och medelstora jordbruk, protesterar bönderna mot den EU-ledda klimat- och miljöpolitiken för att uppnå en fossilfri ekonomi (Net zero) 2050, som lett till skattehöjningar, ökade kostnader för bränsle och djurfoder och till nya EU-krav att avsätta 4 procent av marken i träda för koldioxidfångst s.k. carbonisering.

Utöver ökande priser för insatsvaror som diesel och handelsgödsel protesterar bönderna i de östeuropeiska länderna mot orättvis införsel av billig ukrainsk spannmål och andra jordbruksprodukter, som en följd av EUs gröna politik och stödpolitik för Ukraina. I Polen den 9 februari blockerade traktorer och andra stora jordbruksmaskiner vägar till 260 samhällen inklusive Warszawa och gränsövergångar mot Ukraina med stöd av fackföreningen Solidaritet. EU har fortsatt med att förlänga tullfrihet för jordbruksvaror från Ukraina och Moldavien. Detta har fått den nyvalde EU-vänlige premiärministern Donald Tusk och hans regering att blidka bönderna genom att återinföra tillståndsbeslut för ukrainska lastbilstransporter, besluta om subventioner för polsk spannmål för att hålla uppe priserna samt skjuta på framtiden planerade skattehöjningar.

Det finns all anledning för EU-etablissemanget att oroa sig inför EU-parlamentsvalet 9 juni. Bondeprotesterna stöds av 70-90 procent av befolkningarna. Svenska riksdagspartier säger inför varje parlamentsval att EUs jordbrukspolitik är ett stort problem. Men inget händer efter valen. Både subventionerade storbönder och ekologiska

jordbrukare får inte längre sin ekonomi att gå ihop p.g.a ökade kostnader för insatsvaror, skärpt konkurrens och stillastående eller sänkta producentpriser samt dåligt underbyggda miljö- och klimatåtgärder för att stödja EUs ”gröna” ekonomi.

Det finns all anledning för politiker och konsumenter att oroa sig för den framtida livsmedelsförsörjningen och livsmedelsberedskapen.

Veckotidningen Flamman nr 6 återger Le Monde’s Diplomatique’ s chefredaktörs summering av jordbruksprotesterna: ”Den lantliga världen står inför tre olika scenarion. Den kan försvinna som ett resultat av den europeiska arbetsfördelningen och de större sädesproducerande ländernas inträde i EU. Den kan överleva, genom att slå in på den obarmhärtiga industrialiseringens väg som stakas ut av byråkrater och investeringsfonder – till priset av en miljö- och människoförstöring som redan har fått jorden att göra uppror. Eller så kan den kämpa för att upprätta ett småskaligt jordbruk, som kan återgå till sitt kall att nära mänskligheten och samtidigt garantera arbetarnas självständighet”

Valet borde vara lätt. EUs industrialiserade jordbrukspolitik är ett misslyckande. Endast ett nationellt småskaligt blandjordbruk, som kombinerar sädesproduktion och djuruppfödning kan förena omtanke för en hållbar natur, mark och miljö med drägliga livsbetingelser för bönder och konsumenter.

Relaterat.
Alltmer av Ukrainas jordbruksmark övertas av oligarker och stora företag under kriget.
Landsomfattande bondeuppror i Indien fortsätter.