DN skriver på första sidan idag:
”Honduranska migranter rusade in mot Mexiko – Pompeo talar om ”ögonblick av kris”. Gränsen mellan Guatemala och Mexiko forcerades på fredagen av en karavan bestående av tusentals migranter från Honduras. Samtidigt befann sig USA:s utrikesminister Mike Pompeo i Mexico city för överläggningar med sin mexikanske kollega Luis Videgaray Caso.”…
”De tusentals migranterna från Honduras har uppmärksammats i medierna och blivit en politisk fråga. De har sedan i lördags i förra veckan vandrat mot USA i jakt på ett bättre liv.” …
”Donald Trump hotade tidigare under veckan med indraget bistånd till Honduras, motsvarande runt 588 miljoner kronor under 2019, om de 4000 migranterna når den amerikanska gränsen” – DN: Honduranska migranter rusade in mot Mexiko – Pompeo talar om ”ögonblick av kris
Vad beror denna unika marsch på?
En viktig förklaring är den utbredda fattigdomen. Honduras är Latinamerikas farligaste land, med 68 % fattiga, och andelen är på ungefär samma nivå i Guatemala. De är länder som under decennier dominerats av USA-stödda regeringar och diktaturer. Tusentals oppositionella har dödats och våldet är omfattande. I september publicerade jag en rapport från Latinamerikaexperten Dick Emanuelsson som bor i Honduras huvudstad Tegucigalpa sedan många år.
Fler än 21 000 studerande och ungdomar har mördats i Honduras sedan 2011!:
”Uppgifterna kom från en rapport som utarbetats av det erkända Observatoriet för Kartläggning av Våldet på Honduras största universitet UNAH. Den 28 juni 2009 genomförde den Faktiska Makten i Honduras, alltid underordnad USA:s State Departement och USA-ambassaden, en militär statskupp. Den folkvalde presidenten Zelaya störtades. Från det året inleddes en militarisering av det honduranska samhället samtidigt som ekonomin försämrades kraftigt.”
”De olika högerregeringar som tillträdde, med USA-ambassadens erkännande av valresultaten trots oppositionens och människorättsorganisationerna anklagelser om flagrant valfusk, inledde en politik som gjorde det fattiga Honduras och honduranerna än fattigare.”
”Arbetsrättsreformer och arbetsmarknadslagar, ett resultat av den två månader långa och legendariska generalstrejken 1954, då arbetarna på United Fruits bananplantager inledde sin generalstrejk som snart omfattade hela den honduranska arbetsmarknaden och medförde stora reformer, har avskaffats under åren sedan militärkuppen.”
Även Guatemala har en historia full av våld från USA-stödd höger.
”Kan rättvisans kvarnar äntligen mala i Guatemala?”
År 2013 frikändes ex-diktatorn Efrain Rios Montt i Guatemala från anklagelser om folkmord i utrotningen av 600 Mayabyar på 1980-talet. Folkmordsrättegången innehöll skrämmande vittnesmål från överlevande Mayaindianer som i unga år sett sina familjer slaktas av en högerorienterad militär som stöddes av USA:s dåvarande president Ronald Reagan.
New York Times skrev 15/4 att hela Maya Ixil-befolkningen, inklusive barn var ett militärt mål under Ríos Montts 17 månader långa styre 1982 och 1983. USA:s president Reagan och hans nationella säkerhetsteam 1981 var överens om att tillhandahålla militärt stöd till den brutala högerregimen i Guatemala för att utrota inte bara ”marxistiska gerillan” utan också de människor som ansågs utgöra ”civila stödmekanismer.”
Henrik Brandao Jönsson skriver faktiskt i DN:
”Honduras president, den före detta affärsmannen Juan Orlando Hernández, har inte gjort något åt de växande klyftorna. I stället har det visat sig att han under sin första valkampanj använde pengar från Försäkringskassan till sin valkampanj 2014. Han erkände brottet, men menar att han betalt tillbaka pengarna. Förra året återvaldes han med en ytterst knapp marginal och Amerikanska staternas organisation, OAS, misstänker att han vann på grund av valfusk. Vad som stärker misstankarna är att servern, som sammanställde rösterna, kraschade tre gånger under rösträkningen och varje gång den startade igen så hade antalet röster för Juan Orlando Hernández ökat.”
Jag fortsätter med utdrag ur utförliga rapporter som då och då publiceras på Dick Emanuelssons Facebooks-sida alltsedan migrantmarschen började.
15/10 skriver han:
”I skrivande stund befinner sig den mänskliga massan av desperata människor framför de uniformerade militärer och poliser som Guatemalas president Jimmy Morales har mobiliserat för att stoppa Karavanen till varje pris, för bakom beslutet står Donald Trump och hans vice, Mike Pence. Ty Karavanen är en oerhörd politisk örfil om inte ett rent knytnävslag i mellangärdet på Trumps vicepresident Mike Pence och Mike Pompeo, den före detta CIA-chefen som utnämndes av Trump till utrikesminister.”
Sedan kunde karavanen bryta igenom avspärrningarna och marschera vidare.
Duon samlade de tre presidenterna (El Salvadors vicepresident Oscar Ortiz deltog i stället för president Salvador Cerén) 11/10 förra veckan och inskärpte vikten om att stoppa migrationen från de tre länderna. Pence underströk att de tre länderna med alla medel måste stoppa migrationen mot USA och anklagades för att vara cynisk när han sammanfattade USA:s inställning som en ”morot”; att om ni visar resultat kommer det pengar.
Pence sas vara orolig för att migrationen från Honduras har ökat med drygt 60 procent och från Guatemala med drygt 74 procent.
”Vi söker inte den Amerikanska Drömmen. Vad vi vill är att lämna Mardrömmen Honduras bakom oss”, sammanfattar en kvinna i marschen med sitt barn på armen. Det finns drygt en miljon honduraner lever i USA. Under 2018 första åtta månader ökade deportationen av honduraner från USA och Mexiko med 59,2 %, eller 50,286 honduraner jämfört med 31,593 under samma period 2017.
20/10 skriver Dick Emanuelsson
”Sedan den 12 oktober lämnade omkring 5000 honduraner, inklusive barn i alla åldrar olika platser i Honduras med målet inställt mot USA. De går genom Guatemala och Mexiko. De äter vad de får under resans gång. De flyr misären och våldet. En tragedi.
Men från OAS och FN hörs inte ett knyst”, skriver William Grisby, direktör för den oberoende sandinistiska radiostationen Radio La Primerísima i ovanstående kommentar. Mot hans eget land och regering inkallas de nämnda internationella organen titt som tätt ”brådskande möte” för att dryfta den kritiska situationen, inte för att anklaga den USA-stödda oppositionens statskuppsförsök utan anklaga referenser för att den försvarar sig och folkets mandat i det senaste valet.
Det är också emblematiskt att Trump stöder denna opposition och utlovar helvete och sanktioner mot vänsterregeringen i Managua nedan han hotar alla Centralamerikas migranter med att placera ut sin armé vid gränsen mot Mexiko.” – ”Säg mig vem din fiende är och jag ska säga dig vem du är” av Dick Emanuelsson på Facebook 20/10
”Marschen utan återvändo” i Nicaragua
I en av sina artiklar skriver Dick Emanuelsson ”Mina tankar går till de sjuka nicaraguanska bananarbetarna som utsattes av växtgiftet Nemagon som besprutades på Chiquitas och Doles plantager på stillahavskusten under 1970- och 80-talet. 2004 inledde de den 130 kilometer långa marschen från staden Chinandega till huvudstaden Managua. På banderollen i täten stod det:
“La Marcha sin Retorno”, Marschen utan återvändo.
Några månader senare anlände vi till den stora parken där de sju tusen bananarbetarna, mer döda än levande, hade slagit läger framför Nationalförsamlingen i Managua. Den liberala regeringen Enrique Bolaño tog inte ens emot en delegation från arbetarna som krävde att de två multinationella bananbolagen skulle utkrävas ett skadestånd för de enorma skador de fått av pesticiden.
Efter att sandinistregeringen under Daniel Ortega vann valet och inledde regeringsarbetet den 10 januari, förvandlades den stora tältparken där dessa utslitna bananarbetare överlevde till moderna bostadshus med en liten läkarstation. Över hela parken syntes de röd-svarta sandinisfanorna vaja. Men mer än 2500 arbetare som deltog i Marschen utan Återvändo avled av sviterna av Doles och Chiquitas gifter men deras kamp var inte förgäves.
Fler uppgifter om de nu pågående marschen finns här: Dick Emanuelsson 13/10 Dick Emanuelsson 15/10