I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad. Tänk så mycket tryggar det varit om ”man” lyssnat på oss. Ryssland är fullt upptaget i Ukraina och ingen har sakligt kunnat redovisa att Ryssland är ett hot mot Sverige och/eller Finland – efter vad jag vet.
FINLAND OCH SVERIGE SKA STÅ UTANFÖR NATO OCH FÖRA EN FREDSPOLITIK
Onsdagen 23 februari 2022, har vi fyra medlemmar i en svensk-finsk arbetsgrupp tillsammans med 50 svenskar och ca 20 finländare publicerat ett öppet brev till våra medmänniskor i Finland och Sverige. I brevet framför vi tio argument för att Finland och Sverige ska stå utanför NATO och föra en fredspolitik nu och i framtiden.
Bland de som undertecknat brevet finns Thage G Peterson, tidigare talman i Sveriges Riksdag och statsråd i flera (s-)regeringar, KG Hammar, ärkebiskop emeritus, Svenska kyrkan, Lotta Hedström, ekofeminist och tidigare språkrör i Miljöpartiet, Johan Ehrenberg, grundare av ETC och Ruben Östlund, filmregissör samt finska författaren Risto Isomäki, filosofen Thomas Wallgren, sociologiprofessorn Vesa Puuronen, bildkonstnären Marjatta Hanhijoki och journalisten och politikern Esko Seppänen.
Förslaget till detta öppna brev gjordes av Marko Ulvila från Finland under ett nordiskt möte anordnat av Folk och Fred, ett nytt svenskt fredsinitiativ. Han säger: ”Vi upplevde att diskussionen om Nato och om Finlands och Sveriges anslutning till militäralliansen förs på alltför snäva och kortsynta grunder. När alliansfriheten, kärnvapennedrustningen och överföringen av offentliga pengar från militärutgifter till ekosocial omställning tillmäts den betydelse som de förtjänar, så är den bästa optionen för Finland och Sverige helt klart att hålla sig utanför NATO.”
Brevet med de tio argumenten och de svenska underskrifterna bifogas (se BILAGA). Det är avsett för spridning via insändarspalter, webbplatser, e-postmeddelanden, flygblad osv. Brevet kan i fortsättningen läsas och även undertecknas av flera på nätadressen https://www.skrivunder.com/finland_och_sverige_ska_sta_utanfor_nato_och_fora_en_fredspolitik
Arbetsgruppens medlemmar:
Tord Björk, Stockholm, tord.bjork(at)gmail.com 072-215 16 90
Karin Utas Carlsson, Jonstorp, k.utas.carlsson(at)gmail.com 076 030 86 00
Mikael Böök, Isnäs, mikaelbook(at)gmail.com +358 44 551 1324
Kerstin Tuomala, Kolari, kerstintuomala(at)gmail.com , +358 40 730 3004.
Initiativtagare: Marko Ulvila, Tampere, marko.ulvila at kapsi.fi
Hälsningar
Karin Utas Carlsson
——————————————————————————————-
. Den viktigaste uppgiften för utrikes- och försvarspolitiken är att minska hot mot det egna landet på ett sätt som skapar trygghet i alla länder genom diplomati och samarbete på jämlika villkor.
2. Vi vill inte bidra till att stärka uppdelningen av världen i sinsemellan fientliga militärblock. I stället behövs fler alliansfria länder som för en självständig utrikespolitik för gemensam säkerhet och nedrustning.
3. Vi vill att våra länder ska ansluta sig till FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Medlemskap i en militärallians som rustar för krig med kärnvapen skulle gå i motsatt riktning och öka risken för att kärnvapen kommer till användning mot våra länder eller i våra närområden. Medlemskap skulle enligt artikel 5 i Nato-stadgan tvinga oss att delta militärt om någon annan medlemsstat skulle angripas.
4. Nato har under de senaste decennierna fört krig i strid med FN-stadgans våldsförbud, det viktigaste skyddet för småstater mot stormakters godtycke. Bombningen av Jugoslavien 1999 och av Libyen 2011 för att jaga bort landets ledare från makten är sådana exempel. Vi anser också att Sveriges och Finlands deltagande i Afghanistankriget var en katastrof som kunde förutses, något som det gäller att inte upprepa. Vi vill att våra länder står utanför Natos krig.
5. Krig och upprustning är i hög grad klimat- och miljöförstörande och leder till flyktingkriser. Genom att hålla sig utanför Nato kan våra länder bättre bidra till att avvärja hotet om ett ekologiskt sammanbrott och samtidigt bevara större frihet att använda våra tillgångar till fredsbyggande, folkhälsa och alla människors välfärd.
6. Vi vill att Sverige och Finland målmedvetet vidtar förtroendeskapande åtgärder, som minskar spänningen mellan stormakterna i våra närområden. Med sådana åtgärder avser vi opartisk rapportering av alla sidors perspektiv och att avstå från att skapa fiendebilder, samt riskreducerande åtgärder såsom det finska förslaget om att militärflyg skall använda transpondrar.
7. Sveriges och Finlands värdlandsavtal med Nato står i strid med våra länders alliansfrihet. Vi vill att värdlandsavtalen sägs upp och att vi i stället strävar efter fredliga och konstruktiva relationer med våra grannar och alla andra länder. Det kan ske i samband med en större uppgörelse om avspänning och avtal om vapenbegränsingar med hjälp av en ny Helsingforskonferens om europeisk säkerhet.
8. Natos omvandling från transatlantisk försvarsallians till en allians med globala intressen med samarbetspartners på alla kontinenter ökar spänningarna både mot resten av världen och inom Nato. Våra länder kan bättre verka för avspänning och gemensam säkerhet om de bevarar och befäster sin militära alliansfrihet och med samma måttstock tar avstånd från brott mot folkrätten varhelst de sker.
9. Natomedlemskap skulle leda till en ytterligare förstärkning av Natos inflytande i Norden. Vi vill inte att den ensidiga bild av det politiska och militära läget som målas upp av Nato närstående tankesmedjor såsom Atlantic Council och NATO:s center för strategisk kommunikation i Riga (Stratcom) ska bli allenarådande och inte heller att de som kritiserar Nato och talar för avspänning, nedrustning, alliansfrihet och fred utmålas som bärare av rysk desinformation.
10. Vi står inför hot om ekologiskt sammanbrott och kärnvapenkrig. Det är dags att vakna upp och göra vårt bästa för mänsklighetens överlevnad.
Text på Finska / suomeksiSuomeksi / På finska:
Första undertecknarna av uttalandet från Sverige:
Tord Björk, pensionerad medlem i Lärarförbundet, medgrundare till Nätverket Folk och Fred, Huddinge.
Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr.ped. (fredsundervisning), Jonstorp.
Per Abrahamsson, teknologie licentiat, medlem i Kvinnor för fred, Höör.
Bengt Berg, poet, Torsby.
Eva Berlin, tidskriften Kommentar, Stockholm.
Torbjörn Björlund, f.d. riksdagsledamot (V), Uppsala.
Olof Buckard, skriftställare, satiriker, Stockholm.
Gunilla Bäckström, pensionerad arbetsterapeut, kontaktperson för Kvinnor i Svenska kyrkan/Luleå stift, Skellefteå.
Lars Drake, f.d. adjungerad professor, SLU, ordförande i Riksföreningen Nej, Östhammar.
Johan Ehrenberg, journalist, författare och grundare till tidningen ETC
Erni Friholt, pensionerad lärare, biståndsarbetare, aktiv i fredsrörelsen på Orust, Stocken.
Ola Friholt, pensionerad lärare, biståndsarbetare, aktiv i fredsrörelsen på Orust, Stocken.
Per Gahrton, grön skribent, Lund.
Susanne Gerstenberg, medlem i Kvinnor för fred, Laholm.
Kemal Görgü, skådespelare, pedagog, familjeterapeut, ordförande för Artister för fred, Stockholm
KG Hammar ärkebiskop emeritus, Svenska kyrkan och Kristna fredsrörelsen. Stockholm.
Birgitta Hedström, psykolog, omställare och medgrundare till Nätverket Folk och Fred, Broddetorp
Lotta Hedström, ekofeminist och före detta språkrör för Miljöpartiet.
Birgitta Henriksson, pensionerat vårdbiträde, aktiv i klimatriksdagen och fågelskådare, Stockholm
Hans F Hjälte, journalist, aktiv i föreningen e-Folket, Solna.
Jens Holm riksdagsledamot Sverige, ordf trafikutskottet, ledamot EU-nämnden,
klimatpolitisk talesperson (V).
Ianthe Holmberg, pensionerad lärare, ordförande SKV, Svenska kvinnors vänsterförbund.
Ann-Charlotte Hult, pensionerad läkare i allmänmedicin och skolläkare, Stockholm.
Maximilian Isendahl, andelsjordbrukare och skogsägare, medlem i NordBruk, Marsätt.
Samuel Jarrick, operasångare och klimataktivist.
Harriet Johansson Otterloo, läkare, medlem i IKFF, Internationella kvinnoförbundet fred och frihet, Göteborg.
Jacob Johnson, f.d. riksdagsledamot (V), Uppsala.
Jea Jonsson, Tomelilla.
Eva Brita Järnefors, journalist, författare, Stockholm
Lennart Karlsson, pensionerad teknisk systemadministratör, aktiv i Extinction Rebellion, Uppsala.
Peter Lamming, miljöaktivist, Solna.
Eva Lund, mentalsköterska, journalist, konstnär
Tomas Magnusson, tidigare ordförande i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, tidigare president i International Peace Bureau.
Katarina Moberg, journalist, medlem i Kommentars redaktion, aktiv i Svensk-jemenitiska vänskapsföreningen, Stockholm.
Mikael Nyberg, författare, Bagarmossen.
Jonas Ohlsson, civilingenjör, aktiv i Extinction Rebellion, Örebro.
Mona Olsson, ordförande nomineringsgruppen ViSK Vänstern i Svenska kyrkan, Norrköping.
Brian Palmer, lektor Uppsala universitet, Stockholm.
Thage G Peterson, tidigare talman i Sveriges Riksdag och statsråd i flera (s-)regeringar, bl a försvarsminister och justitieminister. Teolog. Nacka.
Anders Romelsjö, läkare, professor emeritus Stockholms universitet och Karolinska institutet, Stockholm.
Anne Rosberg, sjuksköterska, medlem i Kvinnor för fred, Höör.
Karin Schibbye, landskapsarkitekt, medlem i flera organisationer bl.a. Nej till Nato – men enbart aktiv i ”lokala” frågor och verkar genom Hägerstens hembygdsförening och Barns utemiljö i staden (BUMS), Stockholm.
Gudrun Schyman, kommunpolitiker, fredsaktivist, Simrishamn.
Valentin Sevéus, författare av fritidspolitiska böcker, Stockholm.
Sören Sommelius, kulturskribent, författare, knuten till TFF i Lund, Helsingborg.
Jan Strömdahl, ordförande för Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen, Stockholm
Gunilla Winberg, författare och översättare av afrikansk skönlitteratur, Stockholm.
Jan Öberg, docent, direktör Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, TFF. Lund
https://transnational.live
Ruben Östlund, filmregissör, Göteborg
Julkilausuman ensimmäiset allekirjoittajat Suomesta / Första undertecknarna av uttalandet från Finland:
Mikael Böök, pol mag, medlem av Finlands Fredsförbund, valt.maist. Suomen Rauhanliiton jäsen, Isnäs.
Mervi Grönfors, varhaiskasvatuksen lastenhoitaja, förskolepedagog, Tampere.
Marjatta Hanhijoki, kuvataiteilija, bildkonstnär, Helsinki.
Risto Isomäki, kirjailija, författare, Hanko.
Elias Krohn, Kulttuurivihkojen päätoimittaja, chefredaktör för Kulttuurivihkot, Helsinki.
Janne Länsipuro, luomuyrittäjä, ekoföretagare, Isnäs.
Claus Montonen, docent, medlem av Tekniken i livets tjänst, dosentti, Tekniikka elämää palvelemaan yhdistyksen jäsen, Helsingfors.
Naiset Rauhan Puolesta/ Kvinnor för fred, www.naisetrauhanpuolesta.org
Kai Nieminen, kirjailija, kääntäjä, författare, översättare, Loviisa.
Martti Nikumaa, maalari, målare, Kolari.
Helge Niva, lukion lehtori, gymnasielektor, Salla.
Hannes Nykänen, docent i filosofi, filosofian dosentti, Esbo.
Vesa Puuronen, sosiologian professori Oulun yliopisto, professor i sociologi, Uleåborgs universitet, Rovaniemi, Vanttauskoski
J.P., Roos, sosiaalipolitiikan professori emeritus, professor emeritus i socialpolitik, Helsingfors.
Esko Seppänen, kansanedustaja 1987-1996, MEP 1996-2009, riksdagsman 1987-1996, MEP 1996-2009, Helsinki.
Tuula Sykkö, ammattikorkeakoulun lehtori, lektor i yrkeshögskola, Kemi.
Heikki Tervahattu, ekologisen ympäristö-suojelun dosentti emeritus, docent i ekologiskt miljöskydd emeritus, Parikkala.
Kerstin Tuomala, psykolog, medlem av Fredskämparna i Finland, psykologi, Suomen Rauhanpuolustajien jäsen, Kolari.
Marko Ulvila, tietokirjailija, kansalaisaktiivi, fackboksförfattare, medborgaraktiv, Tampere.
Thomas Wallgren, filosofie doktor, filosofian tohtori, Helsingfors.
Riikka Ylitalo, filosofian tohtori, opettaja, filosofie doktor, lärare, Helsinki.
Marko Ulvila Kontakta namninsamlingens skapare
Kommentar av professor Marcello Ferrada de Noli nyligen:
Tycker det finns vissa likheter med finska vinterkriget. Vid freden i Nystad 1721 flyttades gränsen västerut till väster om Ladogasjön. 1743 tog Ryssland ytterligare områden vid finska viken från det Finland som då var svenskt.
När Sverige förlorar Finland till Ryssland 1809 fastställs Finlands nya gränser 1812 och då som Storfurstendömet Finland under rysk kontroll och då flyttas gränsen österut så att den hamnar mitt i Ladogasjön väldigt nära Rysslands huvudstad S:t Petersburg.
Har inte fördjupat mig i varför Ryssland tillät denna gränsdragning, men kan tänka mig att de såg det som en mer eller mindre intern gränsdragning, ungefär som landgränserna inom Sovjetunionen.
När Finland förklarar sig självständigt 1917 fastställs de nya gränserna 1920 och då får Finland behålla gränsdragning i söder och t.o.m. flytta den österut i norr. Varför Ryssland gick med på detta med tanke på S:t Peterburgs utsatta läge har jag inte fördjupat mig i, men kan tänka mig att de hade nog med interna problem på samma sätt som Sovjetunionen på 1990-talet.
När Nazityskland börjar expandera österut med ”anschluss” av territorier som ansluts direkt till Tyskland men även med allierade regimer i centrala och östra Europa aktualiseras S:t Petersburgs utsatta läge på nytt och Ryssland som då var Sovjetunionen börjar föra förhandlingar med Finland om ändrad gränsdragning, har för mig att det föreslogs byte av landområden. Sovjetunionens krav var utökat landområde vid S:t Petersburg då Leningrad, som buffertzon för att kunna försvara staden. Finland var inte intresserade att diskutera frågan eller förstå hotbilden ur Sovjetunionens perspektiv.
Hur det utvecklades är väl känt men ingen verkar tagit lärdom av hur Ryssland och då Sovjetunionen ser på en hotbild där en möjlig fiende kan angripa Rysslands kärnområden genom att stå vid dess gränser och därför ställer krav på buffertzoner.
När motparten är totalt ointresserad att förstå Rysslands problem är sannolikheten stor att Ryssland agerar militärt om de har överlägsen militär styrka i området.
Finland då som Ukraina idag var och är inte Rysslands egentliga fiender så länge de inte allierar sig med fienden, men när tendenser till att de avser göra detta då vaknar den ryska björnen.
Nej, vem som var huvudfiende då och vem som är det idag är väl tämligen uppenbart, precis som att Ryssland inte tänker bli överraskat av något ”Barbarossa II¨
Sverige gör klokt i att hålla fast vid Bernadottedoktrinen, framförallt nu när Putin börjat använda avtryckaren.
Risken är att Ryssland nu blir mer paranoida och överreagerar på olika hotbilder, så för svensk del tror jag det är bäst om vi kan övertyga Ryssland om att från svenskt territorium finns ingen hotbild.
För övrigt kanske den förmögna eliten i USA skall fundera på hur USA:s enorma underskott i handelsbalansen och den enorma galopperande statsskulden skall lösas innan de köper sig en ny president, istället för att hetsa fram krig och konflikter.
Karl XI löste det med reduktionen och räddade Sverige, kanske något för dessa sjuka samlare att fundera på, ja det är just vad dessa förmögna oligarker och kapitalister är – sjuka samlare med ett perverst sjukligt samlarbehov till skada för mänskligheten.
Nej, det finns inga likheter med Finska Vinterkriget. När det gäller Finska Vinterkriget ville sovjet ockupera Finland för att inlemma landet som en sovjetstat under Moskvas kontroll. I fallet Ukraina är det uppenbart att Ryssland strävar efter att stoppa det amerikanska folkmordet i Ukraina, att stoppa att USA gör Ukraina till en amerikansk koloni och lydstat, att stoppa att USA gör Ukraina till en amerikanska militärbas, och att stoppa att USA kommer att använda Ukraina på samma sätt som Hitler en gång ville använda Norge som en bas för att invadera och erövra de Brittiska öarna, bara att här gäller att USA vill använda Ukraina som en bas för att kolonisera och ta kontrollen av Ryssland för att plundra Rysslands naturtillgångar. Jag ser inte Ryssland agerande som en invasion, att göra Ukraina till en del av Ryssland. En invasion hade sett strategiskt mycket annorlunda ut militärtekniskt.
Ryssland har redan bjudit in Ukraina till samtal, och Ukraina har bjudit in Ryssland till diskussioner att Ukraina skall bli en neutral stat. Ryssland vill demilitarisera Ukraina, vilken som bekant USA har gjort till en de facto amerikansk militärbas med avsikt att utvidga USAs maktbas i området.
Svar till Karl W om Finska vinsterkriget
Ur en recension om en film…….”Historierevisionism
Men filmen återuppväcker ett gammalt revanschistiskt påstående: finnarnas militära motstånd tvingade ryssarna (läs Stalin) att avstå från att erövra hela Finland. Filmen avslutas följaktligen också med att fyra gånger upprepa samma mening: Finland vann en avvärjningsseger vid Tali … vid Ihantala … och vid ytterligare två namngivna orter.
Underförstått att det räddade Finlands självständighet. Men Finlands självständighet var aldrig hotad eller ens ifrågasatt av Sovjetunionen även om reaktionära krafter såväl i Finland som i andra länder (inte minst i Sverige) ständigt påstått det.
Man kan ju till exempel erinra om att det var bolsjevikerna, genom folkkommissarien Josef Stalin, som strax efter ryska revolutionen undertecknade dekretet om Finlands oavhängighet, och därmed bröt landets flerhundraåriga ockupationer (först av Sverige, från 1809-10 av tsar-Ryssland).
Och än tydligare: finns det någon som på fullt allvar tror, att den sovjetiska Röda Armé, Röda Flotta och Röda Flygvapen som befriade Europas folk från nazismens och fascismens terror och folkmord, och besegrade Nazitysklands välutrustade och vältränade mångmiljonarméer, inte skulle kunnat erövra Finland om det varit dess målsättning?
Tyskvänlig bourgeoisie
Det enda reella hot som funnits mot finsk självständighet under 1900-talet svarade den reaktionära och under 30-talet alltmer
fascistiska och tyskvänliga delen av landets bourgeoisie för, som först förde ett blodigt klasskrig mot Finlands arbetare och fattigbönder efter självständigheten och som därefter talade om krig för att skapa ett Stor-Finland.
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland växte de nära förbindelserna med Nazityskland från delar av borgerligheten och överklassen. National-chauvinistiska strömningar, tillsammans med uttalat fascistiska, stärktes under hela 30-talet. Nu skulle slutgiltigt göras upp med den radikala arbetarklassen, något som enligt reaktionens talesmän inte slutförts under inbördeskriget efter självständigheten.
Ett konkret uttryck för dessa stämningar utgjordes av Lapporörelsen som genomförde en rad terroraktioner och mord på socialister och kommunister. En vanlig metod var så kallade körning, dvs man bortförde männen från misshagliga familjer till ryska gränsområdena där de misshandlades eller dödades.
”Nära vän”
I takt med Nazitysklands frammarsch på kontinenten, ökade samarbetet, även militärt. Hitler kom att betrakta Finland som en ”nära vän och förbunden i norr”, höga finska militärer tränade samman med sina tyska kollegor osv. Mannerheim som en gång varit rysk officer vid tsarens regemente i St. Petersburg, sade sig ha starka förhoppningar om att äntligen få hämnd på det ”bolsjevikiska slöddret” som störtat tsarväldet.
Det var detta politiska närmande till Nazityskland och det öppna militära samarbetet under senare hälften av 30-talet som tvingade Sovjetunionen att se Finland som ett fientligt uppmarschområde vid ett kommande tyskt anfall.
Detta utgör också den säkerhetspolitiska bakgrunden till varför Sovjetunionen begärde att få byta till sig södra delen av Karelska näset mot landområden längre norr ut i Öst-Karelen. Detta för att skydda Leningradområdet som med dåvarande gränsdragning kunde nås med artillerield från finskt område.
Den finska vägran att gå med på detta, ledde till det så kallade Vinterkriget november 1939-mars 1940, där Sovjet med militära medel såg sig tvingat att flytta gränsen de erforderliga milen norrut.
Allierad
I juni 1941 skedde så Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen. Tre dagar efter det att Operation Barbarossa inleddes, förklarade även Finland krig mot Sovjetunionen. Det krig som brukar kallas Fortsättningskriget och som höll på fram till stilleståndsavtalet som undertecknades 19 september 1944. I drygt tre krigsår var Finland allierat med Nazityskland och Hitler.
Finsk militär och statsledning var helt införstådda med och förberedda på Hitlers angreppskrig. Tysk trupp fanns redan i Finland. Finlands president Ryti hade ingått omfattande och till delar även för finska parlamentet hemliga samarbetsavtal med Tyskland. Statsminister Väinö Tanner, socialdemokrat, var en av de aktiva krigshetsarna. (Bägge dömdes efter kriget som krigsförbytare av Finlands folk).
Maktgalenskapen och nationalchauvinismen tog sig allt djärvare former. Hakkila, den socialdemokratiske talmannen i finska riksdagen förklarade strax efter krigsutbrottet att ”det är nu nödvändigt, då tillfälle därtill yppats, att besluta sig för att införliva de karelska områdena öster om den gamla historiska gränsen.” (18 juli 1941)
Andra gick ännu längre. Professor Jalmari Jakkola publicerade, med officiellt stöd från statsledningen, kartor som visade hur ”alla finska stammar” borde återförenas i ett blivande Stor-Finland. Hans vision omfattade inte enbart Öst-Karelen utan hela Kolahalvön inklusive Murmansk och dessutom Leningradregionen och det så kallade Ingermanland, dvs delar av Estland!
Ställningskrig
Finlands deltagande i kriget som allierad med Nazityskland var inledningsvis framgångsrikt. Karelska näset ner till Leningradområdet och Ladoga erövrades. Sedan följde ett ställningskrig.
Sovjetunionen gjorde flera försök att få Finland att bryta sin allians med Nazityskland. Alexandra Kollontaj, som var Sovjets ambassadör i Sverige under andra världskriget, sökte via svenska regeringen kontakt med finska regeringen för att diskutera en fredsöverenskommelse. 1943 erbjöd sig också USA:s regering att medla. Samtliga propåer avvisades av den finska statsledningen.
Vintern 1943-44, när slaget vid Stalingrad, de sovjetiska pansaroffensiverna i Don-bäckenet och upprullningen av den nazityska fronten längs hela linjen visade, att Nazitysklands nederlag endast var en tidsfråga, gjordes nya diplomatiska framstötar till nationer som bundit sina öden till Nazityskland.
Såväl Rumänien som Bulgarien bröt också dessa månader med Hitlersidan. Till och med när fascistledaren Horthy i Ungern våren 1944 insåg att det var dags att byta sida (vilket ledde till att han störtades av tysktrogna nazister), vägrade den finska statsledningen att diskutera en uppgörelse, trots nya sovjetiska propåer.
Diplomatiskt spel
Naturligtvis fanns det i Finland även mer demokratiskt sinnade krafter inom borgerligheten. En av dessa, J.K. Paasikivi, som förhandlat om fredsuppgörelsen 1940 och som skulle komma att bilda regering efter fredsöverenskommelsen i september 1944, hade hela tiden tagit avstånd från krigsaktivismen. I sina dagböcker skrev han mycket om det diplomatiska spelet kring Finland, liksom bittra kommentarer om de finska politikernas kortsynthet.
Hans anteckningar bekräftar entydigt att insikten om Sovjetunionens strävan var väl känd i styrande finska kretsar. Man visste att Sovjetunionen inte hade något som helst intresse att ”lägga under sig” Finland som reaktionära krafter – även i Sverige för övrigt – alltid påstod.
Höjdpunkten i denna högerkrafternas antisocialistiska hetskampanj nåddes under vinterkriget då parollen Finlands sak är vår samlade även den svenska bourgeoisien men också, sorgligt nog, stora delar av det socialdemokratiska partiets ledande krafter.
Tusentals svenskar anmälde sig som frivilliga för att ”möta den ryska björnen” och ”ge bolsjevikerna en läxa”. Turligt nog för de flesta hann inte så många komma till någon front innan stilleståndsavtalet ingicks. Huvuddelen av svensk press visste inte till sig i krigsiver samtidigt som de i Sverige som inte instämde i krigskören stämplades som svikare och förrädare. Krav restes på att SKP (kommunistpartiet) skulle förbjudas, och kommunister spärras in.
Medan Paasikivi konstaterade helt korrekt att ”åtgärderna var naturligtvis riktade mot Tyskland” och han refererade också till samtal med Kollontaj som sagt att ”Sovjetunionen visste att Tyskland ämnar anfalla Ryssland och att man fruktade för att Finland blir ett språngbräde.”
900 svenskar
1941 var det åter dags. Men det var betydligt färre svenskar som nu såg glädjen i att få strida på Hitlers sida. Sammanlagt runt 900 svenskar – de flesta kom från något av de olika svenska nazistgrupperna – begav sig till Finland.
Sommaren 1944 när den sovjetiska offensiven slutligen tvingade den finska statsledningen att kapitulera och underteckna stillestånds- och fredsavtalet, lär det ha varit färre än 50 svenskar på den Karelska fronten, där de ingick i den sk Svenska bataljonen (som var en svensktalande styrka med i huvudsak finlands-svenskar.)
Varför då en film om detta över sextio år senare? Är det enbart för att sprida dimridåer över ett konkret historiskt skede under andra världskriget? Som led i liberalismens omskrivning av historien. Vet man inte att Finland stred på Nazitysklands sida under andra världskriget, lär man sig inte det i denna film.
Rysskräck?
Eller är det också vanlig gammal rysskräck som skall vädras igen? Om regimen i Moskva är politiskt röd eller blå spelar därvid under-
ordnad roll. Kapitalismens globala eufori efter Sovjetunionens sönderfall håller på att förtunnas.
Och i takt med imperialismens nya krig och krigsförbrytelser runt vår värld är det kanske nödvändigt att måla upp fiendebilder på nytt?
TEDDY-JOHN FRANK
Proletären 5, 2008″
Det var långt och invecklat. Jag orkade inte igenom alla detaljer. Jag kommer personligen ihåg en intervju med Nikita Khrushchev omkring 1965, efter att han pensionerats, där han berättade att Sovjets avsikt med Finland var att erövra Finland som en del av och provins i Sovjet, inte ett självständigt land. ”Aldrig trodde vi att lilla Finland skulle bita ifrån sig som dom gjorde.” Helt riktigt, finnarnas militära motstånd tvingade ryssarna att avstå från att erövra hela Finland. USAs och eventuellt NATOs avsikt med Ukraina är att likt Hitlers uppladdning i Norge bruka Ukraina som en bas för att anfalla Ryssland, men Ukraina skulle likt Norge fortsätta att vara formellt ett självständigt land. I fallet Finland var det en territoriell erövring, i fallet Ukraina en kolonisering.
Vad Chrusjtjov kan ha sagt ska man vara mycket mycket försiktig att sätta nån tilltro till.
Karl W , Sven-Eric Holmström, har rätt… så var det:
“Ändå vill jag påstå att just 1950-talet utgör en brytpunkt. Eller närmare bestämt Sovjetunionens Kommunistiska Partis tjugonde kongress 1956, som förde Nikita Chrusjtjov till posten som generalsekreterare i något som mest liknar en statskupp (för att säkra sitt maktövertagande beordrade Chrusjtjov ut trupper på Moskvas gator under kongressen).
Tjugonde kongressen är berömd för Chrusjtjov hemliga tal, där han tar heder och ära av Stalin och beskyller honom för allt möjligt otyg, också för sådant som Chrusjtjov själv deltog i med liv och lust, som massrepressionen under Jezjovsjtjinan.
Den amerikanske historieprofessorn Grover Furr har i år publicerat boken ”Khrushchew lied”, där han mycket detaljerat går igenom det hemliga talet och avslöjar det som en komplett härva av lögner. Men det avgörande är inte detaljinnehållet, utan syftet. Varför ansåg Chrusjtjov det nödvändigt att ta heder och ära av den man som lett och symboliserat Sovjetunionen under hela det socialistiska uppbygget?
Om man inte skall förfalla till borgerlighetens huvudlösa historieidealism, med Stalin som ensam herre över allt och alla i det jättelika Sovjetunionen, måste förklaringen sökas i de politiska och klassmässiga konflikter som föregick det hemliga talet. Chrusjtjov var tvungen att ta heder och ära av Stalin för att motivera och legitimera en ny politisk regim.”
https://proletaren.se/artikel/stub-122
Sven-Eric Holmström Det stämmer under den tid han hade makt att agera och i det sovjetiska politiska systemet var han aldrig fri att agera som han ville. Det gällde lika mycket att alltid se sig över axeln. Här var han pensionär och hade inget mer att säga till om. Han fick en annan fråga, hur ville han se framtiden. Enkelt svar ”låt det bli fred i världen”.
Om jag uppfattar det rätt, Catarina, är ditt inlägg skrivet av Teddy-John Frank. I huvudsak är det mycket väl skrivet. Stalin gjorde all möda i världen för att få den finska statsledningen att begripa Sovjets oro inför ett hotande krig. Men Finland slog dövörat till. Sedan måste givetvis Stalin lastas för att han gick till angrepp. Men Stalin formligen bad och bönade om förståelse medan Hitler helt enkelt körde över alla som stod i vägen. Men när Vinterkriget väl hade inletts skulle Stalin troligen ha velat ha kontroll över samtliga strategiska punkter i landet så i det läget spelade det finska motståndet givetvis stor roll. Fast en cyniker kan spekulera över vad som hade hänt efter en rysk ockupation. Hela omringningen av Leningrad hade uteblivit och den halva miljon trupper som Finland satte in till stöd för Tyskland hade fallit bort och väsentligen försvårat det tyska angreppet. Finland hade besparats sina egna förluster och Ryssland den miljon och fler som omkom i och kring Leningrad. En kontrafaktisk tanke som få har tänkt.
Mannerheim var en opportunist, en smart sådan. Därtill var han inte russofob som den övriga statsledningen utan rentav russofil. Men hans russofili gällde det aristokratiska Ryssland som fanns i marginalerna och därför hatade han bolsjevikerna. Men Mannerheim var inte dummare än att han liksom Paasikivi förstod de ryska kraven 1939 och förordade en kompromiss. Men varken Mannerheim eller Paasikivi innehade den beslutande makten. De fick i stället som presidenter rädda landet från ytterligare katastrof 1944 och framåt.
Fortsättningskriget, som inte var som namnet säger någon fortsättning utan en allians med Tyskland, det var en annan historia. Sommarkriget som det var tänkt att heta där en halv miljon man sattes in för att knäcka Ryssland för gott och jämna Leningrad och Moskva vid marken och dela på krigsbytet med Tyskland. Krigets karaktär syntes bl.a. i att både Storbritannien och USA gjorde 180 grader i sin politik visavi Finland och nästan genast och genom hela kriget uppmanade till utträde. Men Finland hade satsat på de tyska vapnens seger, låtsades inte om nazismen, och körde in i en återvändsgränd som man inte kunde ta sig ur.
Att Finland och Sverige står utanför Nato är precis vad Putin beordrar.
Finland och Sverige måste och sak stå utanför Nord Atlantiska Terror Organisationen, kallas även NATO.
Nja, det man säger i Ryssland är att om Sverige och Finland går med i Nato måste de själva omgruppera sina militära styrkor som ett svar eftersom man med visst fog kan misstänka att Finland och Sverige kan bli ett uppmarschområde för ett anfall mot Ryssland från Natos sida. I Ryssland vet man att Nato är en anfallsorganisation och det är väl ingen hemlighet efter alla krig Nato startat, om nu Jojje missat detta? Det är bara i västvärlden som Nato anses vara en ”försvarspakt” i resten av världen vet man att Nato är USA:s förlängda arm och krigsmaskineri som använts i många krig runt om i världen!
Såg pressträffen från Högkvarteret igår och blev otroligt glad åt överbefälhavare Micael Bydéns svar på en fråga om hur nära Sverige samarbetar med NATO.
Micael Bydén – ”Nära är så nära att vi på daglig basis pratar med NATO, att vi på daglig basis övar med NATO och att vi säkerställer att vi kan gå in i operationer, skarp verksamhet som vi gjorde i Afghanistan och som vi gjorde under operation Unified Protector. Så det är ett nära samarbete där vi är en uppskattad partner som levererar det vi lovar när vi går in i den typen av samarbete.”
Blir du glad över det? Visar väl hur bra hjärntvätten bitit på dig i alla fall….Vi andra som ser och förstår vad Nato är för mördarorganisation kan hålla oss för skratt!
Det är glädjande och förtroendeingivande att svenska försvaret steg för steg anpassar kommandostrukturer, system och taktiskt uppträdande så att vi kan kan agera så effektivt som möjligt tillsammans med NATO i händelse av en konflikt i vårt närområde eller, Gud förbjude, inom våra gränser.
När man läser kommentarer på olika media inser man hur djupt MSM-propagandan biter på personer som man normalt uppfattat som sansade och klarsynta! Att USA lyckats med att dupera västvärlden är ju helt klart och Sverige i synnerhet är det väl ingen tvekan om! Russofobin är så grundmurad via propagandan att folk har slutat reflektera över varför det är krig i Ukraina och orsakerna bakom! Den globala ”liberala” diktaturen har verkligen planterats in i folks sinnen genom årtionden av hjärntvätt och nu kan man kabla ut vilka lögner som helst utan att någon tar notis om osanningarna eller att massa vital information som hör till utelämnas. Ja, man kan bara gratulera globalisternas smarta drag att köpa upp och påverka MSM-media vilket gjort att de styr debatten och vilka ”nyheter” som folk ska läsa! Tyvärr ser man att politikerna också styrs av propagandan och det ska mycket till för att någon ska våga ha en annan åsikt…Sådan ryggrad finns inte hos svenska politiker…Dock finns det politiker i Frankrike, USA, Storbritannien som ännu vågar ha en mer nyanserad syn på världsläget. Frågan är hur länge till vi har politiker i väst som vågar utmana åsiktsdiktaturen man håller på att införa? Utanför västvärlden är detta inget problem utan politiker är mer frispråkiga och insatta!
[…] Hade tidigt något på känn 24/2 kl 13: Finland och Sverige ska stå utanför Nato och föra en fredspolitik. […]