I år firas 1 maj på riktigt.
* Men varför ska inte de flesta dagarna vara arbetarklassens – som utgör majoriteten?
I Stockholm brukar de mer radikala samlas vid La Mano omkring kl. 10. Sedan antingen till Humlegården kl 13 för samling inför avmarsch för SAP och LO:s tåg för möte på Norra Bantorget kl 14. Eller till Medborgarplatsen för avmarsch kl 13. i Vänsterpartiets tåg till Kungsträdgården eller till Mynttorget kl 13 för Röd Front med möte på Sergels torg kl. 14
”La Mano (spanska för ’handen’) är ett minnesmärke i Stockholm till minne av de svenskar som dog under det spanska inbördeskriget, varav de flesta stred i Thälmann-bataljonen. Det står intill Katarinavägen på Södermalm. Monumentet är skapat av Liss Eriksson och tillverkat av honom tillsammans med Göran Lange och stod färdigt 1977.
Av 500 svenskar som år 1936–38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro. Vandrare, stanna – minns dem med stolthet. „ – Text på statyn
Majoriteten av de Spanienfrivilliga var kommunister.
Den traditionella samlingen vid Spanienmonumentet La Mano i Stockholm, i regi av LO-distriktet i Stockholms län, 1 maj kl. 9.30-10.30, äger i år rum utan publik. Tal hålls av partier och ungdomsförbund som har en anknytning till de svenska interbrigadisternas kamp under inbördeskriget i Spanien på 1930-talet.
Talen och musik spelas in och sänds via Facebook facebook.com/LOStockholm samt läggs senare ut på LO-distriktets hemsida.
Historik.
Wikipedia skriver ”Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 på initiativ av Andra internationalen, bland annat till påminnelse av Haymarketmassakern 1886.” ”I maj 1886 höll en grupp lokala anarkister, ett möte i Chicago, till följd av att polisen två dagar tidigare skjutit två demonstrerande arbetare. På mötet framfördes bland annat krav om åtta timmars arbetsdag. I slutet av detta möte på Haymarket Square, kastades en bomb mot polisen som öppnade eld mot demonstranterna.
Efter mötet greps ett antal av de organiserade arbetarnas ledare och flera av dessa fängslades. Fyra hängdes medan tre som dömts till fängelse benådades av guvernören 1893, då han ansåg att samtliga åtta hade dömts på otillräckliga grunder. Det har inte kunnat fastställas vem som kastade bomben. Till ”Chicagomartyrernas” minne och för att samordna kampen för åtta timmars arbetsdag internationellt utropade Andra internationalen två år senare 1 maj till den internationella generalstrejkens dag på den amerikanska delegationens förslag.” (Bilden nedan föreställer minnesplattan, som råkar ha en för dagens tema mycket lämplig klottertext.)
Det var oroliga tider i USA och i Chicago i synnerhet. Fackföreningarna lockade tusentals medlemmar till strejker med sina krav på åtta timmars arbetsdag.
Lördagen den 1 maj 1886 ledde anarkistledaren Albert Parsons 80 000 människor genom Chicagos gator i en gigantisk demonstration för åttatimmars-dagen. Under våren hade 65 000 arbetare gått i strejk eller blivit lockoutade från sina arbetsgivare. De närmaste dagarna efter Parsons demonstration följde arbetare i hela landet efter och fler än 350 000 arbetare vid 1 200 fabriker kom att strejka.
1889 hölls en stor internationell arbetarkonferens i Paris. En amerikansk delegation berättade om händelserna i Chicago och konferensen beslutade att göra 1 maj till en gemensam manifestationsdag världen över för arbetarnas krav på åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars sömn. Konferensen beslutade att redan nästa år skulle 1 maj vara den internationella dagen för arbetarna.
I Sverige firades 1 maj för första gången 1890. På Ladugårdsgärdet i Stockholm hade tusentals människor samlats i solskenet för att lyssna på bland andra Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm. Branting uppmanade i sitt tal regeringen att hålla fred med Norge, men för detta dömdes han till tre månaders fängelse för majestätsbrott. Innan straffet skulle verkställas hade dock straffet mildrats till 500 riksdalers böter.
Sedan decennier är arbetarrörelsen splittrad i en reformistisk del och delar som mer eller mindre försöker bibehålla den revolutionära delen och klasskampsinriktningen.
Spanska inbördeskriget blev jag bekant med under min radikala vänsterperiod.
Jag läste en del om det men minns tyvärr mindre. Det jag fick veta om Spanska inbördeskriget där kanske kan liknas vid en tragisk händelse med många modiga hjältar mot en övermäktig motståndare. Mest minns jag en progglåt, 70-tal?, jag lyssnade mycket på som heter ”Internationella Brigaderna”. En väldigt bra progglåt som absolut håller än idag.
Vad blev då general Francos regim? Ja, det fick jag inte veta så mycket om då men läste hastigt nyss en berättelse på Wikipedia jag länkar till nedan.
Tydligen var general Franco väldigt hård mot sina motståndare. Politiken blev konservativ och nationalistisk med en blandekonomi. Närmast jämförelse idag tänker jag Polen.
Gemensam nämnare Katolska kyrkan.
1975 dog general Franco och med det även Franco-regimen.
Jag kan inte se Franco-regimen var särskilt dålig för folket i Spanien.
Industrin gick bra Spanien ett antal år efter kriget som i övriga Europa.
Själv minns jag de tre motorcykelmärkena Bultaco, Montesa samt Ossa som alla kom från Spanien och runt 1970 ansågs som både bra och läckra skapelser.
Det var sånt jag brydde mig om då. Politikintresset kom långt senare.
Du kan inte se?????.
Ja du, arbetarklass.
Om du vet vad som hände och inte tycker det var särskilt dåligt är såklart upp till dig.
Eftersom du vet kan jag upplysa andra som inte vet så kan de bilda sig en egen uppfattning.
Jag vet ju vad du tycker är bra.
Det arbetarklass tycker är bra är:
Massarresteringar och avrättningar av politiska fiender.
De som avrättades var de som gillade demokrati, förespråkade jämlikhet eller kvinnors rättigheter.
270.000 politiska fångar och över en miljon flyktingar.
Enligt höger/Franco var dessa tankar skapade av judar och frimurare ända sedan 1400-talet.
Staten styrdes enligt katolsk ideologi, enligt Franco på uppdrag av gud.
Andra partier än facisterna förbjöds.
Man förbjöd även fackliga organisationer, kollektiva förhandlingar och strejk lagfördes som landsförräderi.
Förbjöd åsikts- och yttrande-frihet.
Över 2 Miljoner fängslades för politiska åsikter.
Upp till 200.000 avrättades efter kriget och 150.000 under kriget.
Cirka 200.000 avled av svält i början av 40-talet.
Som kuriosa var det förbjudet att kyssas och att ha bar överkropp (även på badplatser), gällde både män och kvinnor.
Så nu vet ni andra vad arbetarklass tycker är ett bra samhälle.
Arbetarklass har väl inte alla hästar hemma ibland kan man tycka! .Vore bra om Arbetarklass kollar upp hur det ligger till.
Jag har inga hästar alls.
Förutom ett antal hästkrafter i olika motorer.
Men skulle önska du kunde vara lite mer konkret när du uttrycker dig på det sättet.
Spanska inbördeskriget och det moskvastyrda kommunistpartiets aktiviteter utgör bakgrund för George Orwells ”1984”, han var var frivillig på vänstersidan. Oceaniens nyspråk, de dagliga hatminuterna, Emmanuel Goldstein; varenda företeelse i 1984 har spanska inbördeskriget och Tredje Internationalen som fond och inspiration. Franco innebar en tillfällig ekonomisk isolering av Spanien som upphörde för 40 år sen, han är minst intressant i sammanhanget.
Samtidigt med spanska inbördeskriget inträffade finalen på Stalins utrotningskampanjer inom SUKP, även kallat moskvarättegångarna, där hela politbyrån från 1918 förutom Kollontaj och Trotskij sköts som galna hundar, åklagarens vitsord. Trotskij var fördriven sen 1929, han hette egentligen Leo Bronstein, och hela samtiden förstod att bokens Emmanuel Goldstein på ett eller annat sätt var Leo Bronstein, författaren skötte det exemplariskt.
En mycket bra bok, bla för den som vill undersöka den gamla vänsterns psykologi.
Länken också
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spanien_under_Franco
Vad som händer arbetarrörelsens 1:a maj i år kommer säkert finnas på SVT Public Service.
När det väl är genomgånget har man nog fått veta det mesta.
De enda Första maj demonstrationer 2021 tycks ha varit Coronademonstrationer vad jag kan läsa på SVT.
Demonstrationer mot Coronarestriktioner alltså. Flera där polis har gjort ingripanden. Även i Stockholm.
Människor känner sig hindrade och tycker de får sin frihet inskränkt.
Jag tänker på Italien för precis ett år sedan där samhället stängdes totalt med folktomma gator.
Då ställde människor upp för att förhindra spridning. Jag minns inga protester där.
Men ett år senare tycks allt vara glömt helt och hållet. Precis som folk tror att Coronaviruset och sjukdomen Covid-19 är ett överdrivet hot.
Det verkar vara svårt att få till en gemenskap. Det uppstår andra gemenskaper som står i strid.
Första maj 2021 är onekligen den märkligaste jag hittills upplevt.
Inte som förut på något sätt.
Problemet jag ser är att man under parollen ”arbetarrörelsen” har frusit i tiden. Det är inte längre 1890, världen har radikalt förändrats. Gränsen till vad som en gång var ”arbetare” har suddats ut. Andå går man ut och skriker och väsnas på gatorna, precis som apskocken i trädkronorna, kanske mycket för det finns inget alternativ till att göra sig tydligt hörd. Varför skapas intet alternativ till metoden” apskocken i trädkronorna”. Gatudemonstrationer har dött ut i Kina. Ny pågår dom elektroniskt, och de ansvariga, både politiker och tjänstemän, kan kallas in till obligatoriska förhör, och till och med folkligt avlägsnas, utan fallskärmar. Sverige måste hitta en väg framåt till att utvecklas.
För mig är alla som har lönearbete arbetare. Det går inte sudda ut. Orättvisor och egoismen växer idag och likaså okunskap. Detta troligen pga press som ägs av stora privata ägare.
Det blir allt färre andel av befolkningen som har lönearbete till fullo betalt från privata ägare.
Politiskt är det en knäckfråga. Inte minst för sittande regering där lejonparten tillhör den s.k. ”arbetarrörelsen”.
Men du kanske har någon bra lösning?
Som kan hjälpa den rödgröna regeringen att överleva valet 2022?
Personligen vill jag se dessa ”rödgröna” kastas ut ur riksdagen, för dom har blivit oligarkin. Dom är inget annat än en avknoppning av den ursprungliga sovjetkommunismen som formades för över 100 år sedan. Just stoppklossen som förhindrar Sveriges utveckling. På 40 år har inte ett enda nytt storföretag utvecklats i Sverige. Företagen flyr landet så snart dom kan, även om Sverige är mycket bra på att innovera och starta företag. Konceptet med sovjetkommunism är att plundra de som har och dela ut till de ideologiskt trogna, och det har misslyckats överallt. Sverige är kanske den enda plats den överlevt på.
Det stämmer inte.
Flera stora företag har bildats och drivs från Sverige.
Finns flest stora spelföretag i Sverige i hela världen.
Spotify är världens största musikföretag och svenskt.
Företaget bakom ”crush candy” är svenskt och värderat till 3 gånger mer än Ica-kedjan.
Kan ge fler exempel om du vill.
Jämfört med Kina har Sverige många fler stora företag per capita.
Du förstår att Kina är 150 gånger större än Sverige?
Det betyder att om Kina har 149 gånger fler stora företag så har Sverige fler per Capita.
Jag tycker man även kan inkludera familjeföretagare i begreppet arbetare. Det fungerar olika i Kina. Om ett familjeföretag behöver tre personer att arbeta för dom fyra timmar om dagen, då engagerar dom att annat familjeföretag att göra det jobbet, vilket kan arbeta för flera uppdragsgivare olika dagar och olika tider. I Sverige går inte det för då säger facket, arbetarrörelsen, att dessa tre personer måste ha kollektivavtal, vara anställda, ha semesterförmåner, barnledighet, och anställningstrygghet, osv. och resultatet blir att familjeföretaget inte erbjuder några nya jobb alls. Andra sidan av problemet är att oligarker köper sig monopol. Media. Bonnier, Stampen, och Schibsted kontrollerar media och inte bara vad som tillåts att skrivas utan har i praktiken totalitär makt över alla som vill arbeta inom media. Det är dessa oligarker som står för orättvisor och egoismen. I Sverige betalar staten, som är samma sak som arbetarrörelsen, för att alla dessa oligarker skall överleva , växa och behålla kontrollen, mediastöden, i Kina får de små familjeföretagen stödet, och man slår stenhårt ner på monopolen.
Jag såg sedan att Första maj demonstrationer i reguljär anda förekommit i Frankrike.
Men där av de s.k. Gula västarna som protesterade mot dåliga ekonomiska förhållanden.
Gult är inte rött så det verkar vara demonstration utanför den marxistiska ordningen.
Dock tror jag inte det är något speciellt därför Frankrike är känt för sina vilda protester och politiska demonstrationer.
Kanske större förändring om de skulle helt utebli?
Arbetarklass? Äh! Jag är skeptisk. De transfererar inkomster till icke-arbetarklass, till reaktionär sekterism, samt förtalar arbetarklassen, lever på arbetarklassen, mobbar arbetarklassen och utesluter arbetarklassen ur vänstern, såsom de uteslöt Kakabaveh, mig och Kyeyune när vi ställer frågor eller har andra åsikter efter egna analyser. Vänstern har tappat sitt klassperspektiv och genom sin falska godhet ställer de nu olika identiteter mot varann, samt distraherar oss alla med diverse mikroskopiska minoritets-frågor, precis som de bombliberaler som uppfann identitets-tjafset och ”tycker väldigt mycket om baarn”.
De saknar moral och det beror antingen på sociopati, eller på att de strösslar sina hjärnor med för mycket gödsel från tokliberala fulmedier, som leds av monopolkapitalistiska sociopater. Bara oärliga sociopater, och de som lyder dem i rädsla eller ren dumhet, kan ta plats i den vänster där klassanalysen lyser med sin frånvaro p.g.a. det ständiga fokuset på det som splittrar oss. Dessa sociopater lockar dessutom in arbetarklassen på oligarkins osociala manipulativa plattformar som missbrukar deras data.
Denna falska vänster förtjänar hårt arbete i Sibirien eller ev. allvarlig Covid-19. Moderater är bättre än den falska vänstern. Moderater hycklar oftast inte med sin sociopatiska dumgirighet. Deras kortsiktiga dumgirighet är öppen för fri beskådan. De tar för sig utan skam, förtrycker gärna och utser stolt sociopater för Nobelpriset i ekonomi som anser att företag inte skall ta samhällsansvar.
Tokvänstern och skrikvänstern däremot är ondskefull på riktigt. De försöker dölja sin ondska under olika skönmålningar, men beter sig vidrigt mot äkta vänstermänniskor och riktiga arbetare. Detta och lite till finns i Vetenskapliga partiets förstamajtal.
I dagens politik tenderar klasskamp passé.
För hundra år sedan högt upp på listan vart hamnar den idag?
Jag tror värdet på klasskampen försvann med generell välfärd.
Den sortens vänstersocialister har alltså gjort sig själva överflödiga.
Vi ser det genom allt färre efterfrågar deras tjänster.
Alltså måste de erbjuda något annat istället för att känna sig behövda och därmed överleva opinionens ofta hårda domar.
Orättvisa är själva grundidén och den håller absolut fortfarande.
Men när de flesta har det hyggligt ställt och det inte längre rånas för pengar måste orättvisan hittas någon annanstans för att sätta sprätt på det många gånger utanpåliggande känslolivet.
Jag har inte sett själv men har hört talas om utopisten Annie Lööfs senaste utspel mot Jimmie Åkesson i SVT Agenda.
En typisk vänsterradikal orättvisa aktuell politisk tappning bygger på identitet.
Alltså att någon behandlas orättvist utifrån vem denne är.
”Rasist” är typexemplet men det kan också gälla kön, sexuell läggning eller you name it self.
Just den här vänsterradikalismen har vuxit sig särskilt stor i USA och gjort inrikespolitiken instabil.
Den ekonomiska politiken är ungefär densamma men kulturmarxismen har gjort ett genombrott och hur det kommer resultera vet vi inte riktigt än.
Men jag läste för något dygn sedan att USA:s nya demokratiska administration ämnar fyrdubbla migrationen.
Den som inte ser vad det kan innebära har inte heller riktigt förstått.
Tack för publicering av kommentaren 🙂
På den här nyhetsbloggen finns många kulturmarxistiska inslag.
Det är nämligen så att jag särskiljer dem från planhushållningskommunister även om de i och för sig kan vara samma person.
Palestinier behandlas orättvist.
Ryssland behandlas orättvist.
Venezuela behandlas orättvist.
Kina behandlas orättvist. (Även om jättelandet blivit kapitalismens livsnerv.)
Kuba behandlas orättvist.
Man kan nog påstå kulturorättvisorna här dominerar.
Varför inte Globalorättvisor.se?
På så sätt tror jag bloggen ändå ligger helt rätt och spänner över hela den radikala vänsterflygeln.
De enda som aldrig här anses bli behandlade orättvist är USA och Israel.
Men som istället hängs ut som orättvisornas ansikten.
Faktiskt finns det människor som tror det.
Och ännu fler människor som kan förnimma en koppling.
Jag tänker den gruppen kanske är den mest intressanta?
Jodå, USA och Israel behandlas orättvist positivt i media och det har bloggen givit många exempel på.
Välkommen med fler exempel!
”Välkommen med fler exempel!”
Tack.
Jag läste igår Talibanerna i Afghanistan gjort en förnyad attack mot den Afghanska regeringens styrkor.
Jag tänkte då genast att det gick ju så mycket lättare när det ”orättvisa” USA äntligen försvunnit därifrån.
Åtminstone delvis enligt dig.
Enligt mitt förnuft är orättvisa mer känsla än fakta.
Och somliga människor är mer känsliga än andra.
Det jag ser är att västvärlden dragits in i ett emotionellt moraliserande.
Ett moraliserande som jag inte kan se någon ände på.
Frågan är vad det här kommer leda till.
Precis innan jag gick in här läste jag på Fria Tider att en av våra folkvalda pratade om människor i termer av hudfärg.
Just här gällde för många ”vita” i ett parti.
Kristdemokraterna var exemplet.
Det här är något helt nytt i svensk politik.
Och här dessutom från ett borgerligt parti.
Men kanske inte så märkligt ändå.
För det är där i dom fina salongerna som diskussionen tar sin början.
https://www.friatider.se/c-topp-manga-vita-i-kd-tankarna-till-rasbiologi
USA lämnar kvar över 10 000 legosoldater enligt uppgifter Biden avslutar inte Afghanistan-kriget, han privatiserar det: Specialstyrkor, Pentagon-entreprenörer, underrättelsetjänsten ska finnas kvar.
Men 10.000 legosoldater från USA kan inte stoppa talibanerna?
Vad är det som gör att jag upplever vänstermänniskor här i Sverige numera blivit så förknippade med Islam?
Precis som Islam och dess utöver skulle vara orättvist behandlade.
Och behöver solidaritet för jämlikhet och allas lika värde?
Idag har jag funderat över socialism och likformighet.
Det verkar vara begrepp mycket nära varandra.
Idag på förmiddagen var jag på en social institution och åt frukost.
Fyra bord och en vid varje bord. Fler får vi inte vara.
Jag hade med mig en termos och fick den till hälften fylld med kaffe.
Det här är välgörenhet och inte samhällsägt så olika möjligheter finns. Regler och detaljreglering existerar men inte nödvändigtvis och inte av (politisk)princip.
En termos vid ett bord. Ingen termos vid de andra tre borden.
Jag såg olikformigheten.
En tittade snett på min termos. Jag vet det är en socialdemokrat.
De andra två brydde sig inte men en av dem signalerar socialdemokrat.
Jag låtsade som det regnade (och det gjorde det också ute) och gjorde mig beredd på en ideologisk men ödmjuk diskussion.
Men den uteblev.
Lärdom: Gör dig alltid beredd!
Det blir som världmakters kärnvapen.
Ett avskräckande medel mot icke önskade attacker.
En halv miljoner soldater från USA, samt tusentals från andra länder besegrades av FNL i Vietnam 1965-75, som också främst arbetade som guerilla före slutstriderna.
Men jag har aldrig uppfattat FNL som terrorister.
De var istället kommunister.
Talibanerna har väl inte samma folkliga förankring?
Talibaner uppfattar jag som en ultrakonservativ sekt.
Men jag kanske har fel?
Det fanns en tid när kommunism hade folklig förankring men jag tycker den tiden numera ser ut som historia.
Nej FNL var en nationell befrielsefront, ungefär som motståndsrörelsen i Norge, Frankrike, Italien och Algeriet.
När jag bodde i Japan 1975 fick jag flera gånger komma in på USAs militärbas i Yokusuka, där då hangarfartyget Midway låg, som hade evakuerat USA trupperna från Vietnam. Jag träffade många och dom berättade vad USA propagandan inte berättar. Dom blev beordrade ut på nattpatrull, och lydde order, men tog med sig facklor, och några ölbackar, skrålade och sjöng, och kom tillbaka och rapporterade att där fanns inga Vietkong. Vietnameserna satt i träden, ”vi kund riktigt känna deras närvaro”, berättade man. Alla kom hem oskadda. Alla visste. USAs erövringsförsök med trupp har inte fungerat, Vietnam, Korea, nu Taliban. FNL, jag träffade några X-Vietkong på ambassaden 1977, ingen var inte intresserade av kommunism eller inte, målet var att kasta ut inkräktarna, USA. USA använder idag inte direktmetoden med att anfalla med trupp, utan Hitlers metod mot Österrike, spioneri, journalister är ett verktyg, propaganda, infiltration, terrorism, och tillsätt en USA trogen marionettregim som WUC, World Uigur Congress, finansierad av CIA via NED. I Xinjiang har Kina stoppat dom, och USA är rasande.
Att Kina har blivit kapitalismens livsnerv är inte helt fel, men då skall vi komma ihåg att kapitalismen ser mycket annorlunda ut i Kina. Det är ju välkänt att i väst är det 1% som kontrollerar kapitalet. Denna 1% är utspridd på 90% i Kina, alltså miljoner små företag som ägas av familjer eller anställda. Monopolism och maktkoncentration, Den Djupa Staten, tillåts inte i Kina som i speciellt USA. Det är speciellt intressant att iaktta att kontrollen av media i stort sammanfaller med denna 1% oligarki i väst, medan i Kina är kontrollen av media utspritt på miljoner lokala mediaföretag som är privatägda, eller mer ofta, folk ägda av de lokala människorna.
Kina är ett kommunistland och de största företagen ägs av kinesiska staten.
Men undantag finns som det i väst mycket välkända elektronikföretaget Huawei.
Jag föreställer mig det är småföretagen som är kapitalismens livsnerv i Kina.
De blir som en motor i ekonomin samtidigt som staten bereds möjlighet till fortsatt innehav av kapitalets kontroll utan att riskera stagnationen.
Jag får intryck av en blandekonomi som påminner lite om produktionens ägandeförhållanden i väst före den nyliberala vågen i mitten av sjuttiotalet.
Men glöm inte att den nyliberala våg i västvärlden föregicks av en ekonomisk stagnation och en produktion i kris som gjorde att någon åtgärd måste vidtas för att uppnå en återhämtning.
Vilket ni kommunister måste erkänna att så även blev.
Västvärldens ekonomiska tillväxt är under kontroll idag och ännu mer Kinas som fick del av (ny)liberaliseringen utan att storägandet förändrades.
arbetarklass, Kina är inget kommunistland. Man dumpade sovjetkommunismen 1958 och kommunismen 1978. Systemet var dysfunktionellt. Sverige hänger kvar vid kommunismens principer 2021. Staten äger inga företag i Kina, det är amerikansk propaganda, ett fåtal mycket stora företag ägs av stiftelser. Orsaken till detta är att man förhindrar att främst amerikanska, men även ryska och kinesiska, oligarker skall köpa upp dom och bilda en ny Djup Stat. Samma idé som IKEA. Vad som händer där är att verksamheten gradvis migrerar till ett stort antal privata företag, och till slut stängs företagen. Det tar tid. De privata företagen, 90%, är den ekonomiska livsnerven i Kina. I Kina är 90% av alla företag privatägda, dom skapar 90% av de nya jobben, 80% av sysselsättningen i städerna, 70% av innovationerna, 60% av Kinas BNP. Sedan beror det på vad du kalla ”småföretag”. Huawei ägs av de anställda, hela 194,000 stycken i 157 länder. Bara forskning och utveckling har 96,000 anställda. Visserligen ett stort företag, men med många ägare. Kinas samhällskoncept har visat sig otroligt dynamiskt, stabilt och framgångsrikt.
Ägarpolicyn i det kinesiska företaget Huawei är synnerligen intressant.
På engelska kallas det ”limited ownership”
Alltså begränsad ägarandel.
Någon möjlighet att bli storägare i elektronikföretaget Huawei finns alltså inte.
Kanske det är en reglering från det totalitära kinesiska kommunistpartiet?
Jag tycker själva idén begränsad ägarandel är intressant.
Men har aldrig hört talas om alternativet här i västvärlden.
Henrik Jönsson är en fena på marknadsekonomi.
Vad skulle han tycka om den idén?
Vad skulle partiet Sverigedemokraterna tycka?
Jag funderar på och mejla partiet och fråga.
Jag är väldigt nyfiken då den begränsade ägarandelen i Kina borde vara kopplad till Kina som nation.
Och även om den inte skulle vara det så blir det ändå så i praktiken.
Betyder väl aktiebolag?
Bra att du ställer frågan.
Så långt tänkte jag inte.
Nu är det bara svaret som saknas 🙂
Men aktier eller andelar det är ju egentligen samma sak.
Men skillnaden kan vara att en andel inte går att sälja till marknadspris.
Det som jag närmast tycker är intressant med limited ownership är det spridda ägandet och att ägandet koncentreras till hemlandet.
Limitet ownership är alltså ingenting för internationella storägare.
Det alternativa ägarförhållandet är snarare ett hot mot de här storägarnas existens.
Man kan fundera över vad svenska staten egentligen har emot det kinesiska företaget Huawei?
Det skulle kunna vara så att svenska staten vill vara medgörliga till det internationella storkapitalet för att på så sätt kunna hävda Sveriges plats i världen.
”Någon möjlighet att bli storägare i elektronikföretaget Huawei finns alltså inte”. Just precis, inga oligarker tillåtna, och det gäller de flesta företag i Kina, och Kinas regulatorer har just stoppat Jack Ma och en grupp runt honom att bli Kinas Kinas nya maktfullkomliga oligark-maffia efter USA förebild, som kunde ta över kontrollen från regeringen. Det är ingen reglering från något ”totalitärt kommunistparti” utan folkstyrt via folkrörelsen som västlingar felaktigt kallar ”kommunistpartiet”. De väst kallar ”kommunistpartiet” är en fungerande medborgarrörelse och det är så folkstyret funderar, vilket är varför USA vill få bort kommunistpartiet.
Alternativet i västvärlden, inklusive Sverige, finns faktiskt, det går att föra in i företagets stadgar att maximera ägardominans, och det finns så kallade B-aktier som inte har rösträtt och alltså ingen makt. Ägardominans regleras även i den svenska lagen, ingen skall tillåtas eliminera konkurrens med att skapa monopol. Det tillämpas dock inte, till exempel Bonniers har mediamonopol, men eftersom dom allierar sig med makten, främst Sozzeriet, får dom hållas. Man tillämpar inte svenska lag på Bonniers. Det går även att använda IKEA modellen, där ett företag ägs av stiftelser och inte kan plundras. Den modellen använder Kina i de företag som USA propagandan kalla ”statsägda”. Dom ägs av stiftelser och det stoppar USA oligarker att plundra dom. USA gillar inte den modellen.
Svenska staten har inget emot Huawei, det är USA som är emot Huawei och har beordrat Sverige att följa deras order, att bannlysa Huawei. Problemet med Huawei för USA är att det begränsar deras möjlighet att massövervaka, styra och kontrollera ett land som Sverige. I alla andra system har USA tvingat in bakdörrar men det fungerar inte med Huawei.
Bara man har någon logisk insikt och förståelse kan man konstatera att marxistisk planekonomi är alldeles perfekt början till det slutliga misslyckandet och kommer därför aldrig mer finnas på jorden yta utom möjligen som det avskräckande exemplet.
Ärligt talat är jag tämligen säker på det postkommunistiska Vänsterpartiet ej längre tror på planekonomi som framtida idealekonomi.
Det finns ett mindre antal planhushållningskommunister kvar men låt dem hålla på så länge de orkar.
Om inte annat för att upprätthålla debatten.
Marxistisk planekonomi styr den militära produktionen i USA som tillverkar en massa grejer som sedan ställer ut i öknen och förvaras där! Och nej, det fungerar inte utan kostar bara skattebetalarna en massa pengar och materielen är oftast av dålig kvalitet, men det kvittar, för det var aldrig tänkt att användas ändå! Huvudsaken tycks vara att producera och visst skapar det jobb men totalt meningslösa jobb precis som i Sovjet på sin tid! Hade varit bättre att använda pengarna till infrastruktur, de dåliga vägarna och farliga broarna plus att gräva ner luftledningar i städerna, ja det finns mycket sånt kvar där, som exempel. Kanske en femårsplan för det i stället för att kriga runt om i världen?
Ja, USA kan i vissa fall ha en högst märklig infrastruktur.
Jag läste senast igår att vissa platser i USA endast har 120 Volt en-fas växelspänning vilket gör att de kommande elbilarna blir svårare att använda.
Den låga spänningen gör att laddningen tar för lång tid och då väljer folk bensinbilen ändå.
Ibland kan likformighet vara till fördel. Det blir enhetligt och mer praktiskt användbart.
Jag har ingen insikt men gissar på att USA är ett virrvarr av olika energibolag och el-nät.
Ja, jag håller mig till den historiska födelsen av 1 maj, ni grabbar här på sidan hoppar så lätt bort från ämnet…
Det korta ursprunget till första maj
Av Eric Chase – 1993.
De flesta människor som bor i USA vet lite om den internationella arbetardagen i första maj. För många andra finns det ett antagande om att det är en högtid som firas i socialistiska länder som Kuba eller fd Sovjetunionen. De flesta amerikaner inser inte att första maj har sitt ursprung här i det här landet och är lika ”amerikansk” som baseball och äppelpaj, och härrörde från den förkristna högtiden Beltane, ett firande av återfödelse och fertilitet.
I slutet av 1800-talet var arbetarklassen i ständig kamp för att vinna 8-timmarsarbetsdagen. Arbetsförhållandena var svåra och det var ganska vanligt att arbeta 10 till 16 timmar dagar under osäkra förhållanden. Död och skada var vanliga på många arbetsplatser och inspirerade till böcker som Upton Sinclairs Djungeln och Jack Londons Järnhälen. Redan på 1860-talet agiterade arbetande människor för att förkorta arbetsdagen utan att sänka lönen, men det var inte förrän i slutet av 1880-talet som organiserad arbetskraft kunde samla tillräckligt med kraft för att deklarera 8-timmarsarbetsdagen. Denna proklamation var utan medgivande från arbetsgivarna, men krävdes ändå av många ur arbetarklassen.
Vid den här tiden var socialismen en ny och attraktiv idé för arbetande människor, av vilka många drogs till dess ideologi om arbetarklassens kontroll över produktion och distribution av alla varor och tjänster. Arbetare hade på egen hand sett att kapitalismen bara gynnade deras chefer, och bytte arbetarnas liv mot vinst. Tusentals män, kvinnor och barn dog i onödan varje år på arbetsplatsen, med en förväntad livslängd så låg som i början av tjugoårsåldern i vissa branscher, och lite hopp än döden för att resa sig ur sin fattigdom. Socialismen erbjöd ett annat alternativ.
En mängd olika socialistiska organisationer växte upp under senare hälften av 1800-talet, allt från politiska partier till körgrupper. Faktum är att många socialister valdes in i regeringsuppdrag av sin valkrets. Men återigen, många av dessa socialister var trasiga av den politiska processen som så uppenbart kontrollerades av storföretagen och den tvåpartipolitiska maskinen. Tiotusentals socialister bröt leden från sina partier, slog tillbaka hela den politiska processen, som inte sågs som något annat än skydd för de rika, och skapade anarkistiska grupper i hela landet. Bokstavligen tusentals arbetande människor anammade anarkismens ideal, som försökte sätta stopp för alla hierarkiska strukturer (inklusive regeringen), betonade arbetarkontrollerad industri och värderade direkta åtgärder över den byråkratiska politiska processen. Det är felaktigt att säga att fackföreningar ”övertogs” av anarkister och socialister, utan snarare anarkister och socialister utgjorde fackföreningarna.
Vid sitt nationella konvent i Chicago, som hölls 1884, proklamerade Federation of Organized Trades and Labour Unions (som senare blev American Federation of Labour), att ”åtta timmar skall utgöra en laglig arbetsdag från och efter den 1 maj 1886.” Året därpå upprepade FOTLU, med stöd av många lokalbefolkningen i Knights of Labour, sin proklamation om att den skulle stödjas av strejker och demonstrationer. Till en början ansåg de flesta radikaler och anarkister detta krav som alltför reformistiskt och misslyckades med att slå ”till roten till det onda”. Ett år före Haymarket-massakern påpekade Samuel Fielden i den anarkistiska tidningen The Alarm att ”oavsett om en man arbetar åtta timmar om dagen eller tio timmar om dagen, är han fortfarande en slav.”
Trots farhågor från många av anarkisterna blev uppskattningsvis en kvarts miljon arbetare i Chicagoområdet direkt involverade i korståget för att genomföra den åtta timmars arbetsdagen, inklusive Trades and Labour Assembly, Socialistic Labour Party och lokala Knights of Labor. När fler och fler av arbetskraften mobiliserades mot arbetsgivarna, medgav dessa radikaler att kämpa för 8-timmarsdagen, och insåg att ”strömmen av åsikter och beslutsamhet hos de flesta lönearbetare var satt i denna riktning.” Med anarkisternas inblandning verkade det finnas en infusion av större frågor än 8-timmarsdagen. Det växte en känsla av en större social revolution bortom de mer omedelbara vinsterna med förkortade timmar, men en drastisk förändring i kapitalismens ekonomiska struktur.
I en kungörelse tryckt strax före den 1 maj 1886 vädjade en förläggare till arbetande människor med denna vädjan:
Arbetare till vapen!
Krig mot palatset, fred till stugan och död mot LYXIG LÖGÖDIGHET.
Lönesystemet är den enda orsaken till världens elände. Den stöds av de rika klasserna, och för att förstöra den måste de antingen fås att arbeta eller dö.
Lönesystemet är den enda orsaken till världens elände. Den stöds av de rika klasserna, och för att förstöra den måste de antingen fås att arbeta eller dö.
Ett pund DYNAMITE är bättre än en skäppa VALLOPP!
STÄLL DIN KRAV PÅ ÅTTA TIMMAR med vapen i händerna för att möta de kapitalistiska blodhundarna, polisen och milisen på ett
korrekt sätt.
Inte överraskande var hela staden förberedd för massblodsutgjutelse, som påminner om järnvägsstrejken ett decennium tidigare när poliser och soldater sköt ner hundratals strejkande arbetare. Den 1 maj 1886 lämnade mer än 300 000 arbetare i 13 000 företag över hela USA sina jobb under historiens första första maj-firande. I Chicago, epicentrum för agitatorerna på 8 timmar, gick 40 000 ut i strejk med anarkisterna i främsta rummet för allmänhetens ögon. Med sina eldtal och revolutionära ideologi om direkt aktion blev anarkister och anarkism respekterade och omfamnade av det arbetande folket och föraktade av kapitalisterna.
Namnen på många – Albert Parsons, Johann Most, August Spies och Louis Lingg – blev vanliga ord i Chicago och i hela landet. Parader, band och tiotusentals demonstranter på gatorna exemplifierade arbetarnas styrka och enighet, men blev inte våldsamma som tidningarna och myndigheterna förutspådde.
Fler och fler arbetare fortsatte att lämna sina jobb tills siffrorna växte till nästan 100 000, men ändå rådde fred. Det var inte förrän två dagar senare, den 3 maj 1886, som våld bröt ut på McCormick Reaper Works mellan polis och strejkande.
I sex månader trakasserade och misshandlade beväpnade Pinkerton-agenter och polis utestängda stålarbetare när de strejkade. De flesta av dessa arbetare tillhörde det ”anarkistiskt dominerade” metallarbetarförbundet. Under ett tal nära McCormick-fabriken anslöt sig cirka tvåhundra demonstranter till stålarbetarna på strejklinjen. Misshandel med polisklubbor eskalerade till stenkastning av de strejkande som polisen besvarade med skottlossning. Minst två strejkande dödades och ett okänt antal skadades.
Fullt av ilska kallades ett offentligt möte av några av anarkisterna till följande dag på Haymarket Square för att diskutera polisens brutalitet. På grund av dåligt väder och kort varsel var det bara cirka 3000 av de tiotusentals som dök upp från dagen innan. Denna affär omfattade barnfamiljer och borgmästaren i Chicago själv. Senare skulle borgmästaren vittna om att folkmassan förblev lugn och ordningsam och att talaren August Spies gjorde ”inget förslag… för omedelbar användning av våld eller våld mot någon person…”
När talet avslutades rusade två detektiver till huvuddelen av polisen och rapporterade att en talare använde ett uppflammande språk, vilket fick polisen att marschera på talarvagnen. När polisen började skingra den redan tunnade folkmassan kastades en bomb in i polisens led. Ingen vet vem som kastade bomben, men spekulationerna varierade från att skylla på någon av anarkisterna till en agentprovokatör som arbetade för polisen.
Upprörd sköt polisen in i folkmassan. Det exakta antalet civila dödade eller sårade fastställdes aldrig, men uppskattningsvis sju eller åtta civila dog och upp till fyrtio skadades. En officer dog omedelbart och ytterligare sju dog under de följande veckorna. Senare bevis tydde på att endast en av polisens dödsfall kunde tillskrivas bomben och att alla andra polisomkomna hade eller kunde ha berott på deras egen urskillningslösa vapenavfyrning. Förutom bombkastaren, som aldrig identifierades, var det polisen, inte anarkisterna, som utförde våldet.
Åtta anarkister – Albert Parsons, August Spies, Samuel Fielden, Oscar Neebe, Michael Schwab, George Engel, Adolph Fischer och Louis Lingg – greps och dömdes för mord, även om endast tre var närvarande på Haymarket och dessa tre var i full syn på allt när bombningen inträffade. Juryn i deras rättegång bestod av företagsledare i ett grovt hån mot rättvisa som liknar Sacco-Vanzetti-fallet trettio år senare, eller rättegångarna mot AIM- och Black Panther-medlemmar på sjuttiotalet. Hela världen såg på när dessa åtta organisatörer dömdes, inte för sina handlingar, som alla var oskyldiga, utan för deras politiska och sociala övertygelse. Den 11 november 1887, efter många misslyckade överklaganden, hängdes Parsons, Spies, Engel och Fisher ihjäl. Louis Lingg tog i sin sista protest mot statens anspråk på auktoritet och bestraffning sitt eget liv kvällen innan med en sprängladdning i munnen.
De återstående arrangörerna, Fielden, Neebe och Schwab, benådades sex år senare av guvernör Altgeld, som offentligt kritiserade domaren för en travesti av rättvisa. Omedelbart efter Haymarket-massakern genomförde storföretagen och regeringen vad vissa säger var den allra första ”Red Scare” i detta land. Spunnet av mainstream media blev anarkism synonymt med bombkastning och socialism blev oamerikansk. Den vanliga bilden av en anarkist blev en skäggig, östeuropeisk invandrare med en bomb i ena handen och en dolk i den andra.
Idag ser vi tiotusentals aktivister som anammar Haymarket-martyrernas ideal och de som etablerade första maj som en internationell arbetardag. Ironiskt nog är första maj en officiell helgdag i 66 länder och firas inofficiellt i många fler, men sällan erkänns den i detta land där den började.
Över hundra år har gått sedan den första första maj. Under den tidigare delen av 1900-talet försökte USA:s regering stävja firandet och ytterligare utplåna det från allmänhetens minne genom att upprätta ”Law and Order Day” den 1 maj. Vi kan dra många paralleller mellan händelserna 1886 och idag. Vi har fortfarande låsta stålarbetare som kämpar för rättvisa. Vi har fortfarande röster om frihet bakom galler som i fallen Mumia Abu Jamal och Leonard Peltier. Vi hade fortfarande förmågan att mobilisera tiotusentals människor på gatorna i en storstad för att proklamera ”SÅ SER DEMOKRATI UT!” vid WTO- och FTAA-demonstrationer.
Ord starkare än något jag skulle kunna skriva finns ingraverade på Haymarket-monumentet:
DEN DAG KOMMER DÅ VÅR TYSTNAD KOMMER ATT VARA KRAFTIGARE ÄN RÖSTERNA DU DRÄPER IDAG.
Historien har verkligen mycket att lära oss om rötterna till vår radikalism. När vi minns att folk blev skjutna så att vi kunde ha 8-timmarsdagen; om vi erkänner att hem med familjer i dem brändes ner till grunden så att vi kunde ha lördag som en del av helgen; när vi minns 8-åriga offer för industriolyckor som marscherade på gatorna för att protestera mot arbetsförhållanden och barnarbete bara för att bli misshandlade av polisen och företagets ligister, förstår vi att vårt nuvarande tillstånd inte kan tas för givet – människor kämpade för rättigheter och värdigheter vi åtnjuter idag, och det finns fortfarande mycket mer att kämpa för. Uppoffringarna från så många människor kan inte glömmas bort, annars kommer vi att kämpa för samma vinster igen. Det är därför vi firar första maj✊️✊️✊️
Här kommer länken till sidan om
The Brief Origins of May Day
By Eric Chase – 1993.
archive.iww.org.
Det verkliga problemet att sedan 1890 har världen och förhållandena förändrats dramatiskt. Teknologin har drivit det, medan motpolerna ”arbetarna” och ”kapitalet” finns kvar i väst. Fortfarande bekämpar dessa två motpoler varandra istället för att samarbeta.
I väst har industrialiseringen fungerat så att ”kapitalet”, arbetsgivarna, har använt utvecklingen i teknologi för att reducera kostnader, bland annat färre ”arbetare”, automatisering, och ökat produktionen, och vinsten har i mycket store utsträckning stannat hos ”kapitalet”. Samtidigt har makten i stort flyttat från ”kapitalet” till ”facket”.
”Facket” Kina har rollen att få ägarna, som även dom som regel arbetar i företaget som alla anställda, att samarbeta, det är inte ett konfrontations och motsatsförhållande. En gång sålde jag en radio till en person på webben, ringde och erbjöd mig att leverera den. Köparen hette Joe. Växeln sa, bara fråga efter Joe när du kommer, alla vet vem han är. Det gjorde jag. Då kommer det en man som såg precis ut som alla andra ”jobbare”, i en skitig overall, och det visade sig att Joe var ägaren till företaget. Inget kontor, ingen telefon, ingen sekreterare.
Jag minns ett tag omkring 1970 att det i Sverige öppet ifrågasattes om Sverige verkliga regering satt i LO borgen på Norra Bantorget eller i Riksdagshuset. LO helt fräckt gick ut och deklarerade att dessa lagar skall vi ha, och (S) regimen införde dom. (S) hade blivit LOs verkställande organ.
Denna kultur baserad på konfrontation har blivit det normala i väst. Det är bara så intressant att se hur Kina har i stort lyckats undvika den och utvecklat helt nya banor. De 1890 klassiska begreppet ”arbetare” är nära nog borta i Kina. Kapitalismen finns verkligen i Kina, men de som klassisk kallades ”arbetarna” fyller idag även rollen av ”kapitalister”.
Just nu reviderar Kina lagarna för att bättre skydda egenföretagare och entreprenörer. Allt fler arbetar tre timmars dagar i Kina eller tredagars arbetsvecka, och sysslar mest med att övervaka och programmera automation, som gör jobbet. I Kina får man som regel betalt för vad man producerar, och problemet har uppstått att ungdomar gärna skulle arbeta 25 timmarsdagar om dom kunde. Många yngre flyttar västerut från storstäderna och tillbaka till sina hembyar, och arbete har smält samman med levnadssätt.
Karl W,
Nu får du sluta svamla om Kina.
Lär dig om varför Kina har lyckats så bra och kommer att nå det slutliga målet beror helt och hållet på det du nu ska läsa och det du kommer att läsa, har Sverige aldrig varit närheten av, så som du tror. Jag avundas dig som lever i Kina
ett socialistiskt land med ett kommunistiskt
parti vid makten😊
Xi Jinping talar❤️
Kinas kommunistiska partis 20:e nationella kongress är ett möte av stor betydelse. Det äger rum vid en kritisk tidpunkt då hela partiet och det kinesiska folket av alla etniska grupper ger sig ut på en ny resa för att bygga upp Kina till ett modernt socialistiskt land i alla avseenden och avancera mot det andra hundraårsmålet.
Temat för denna kongress är att hålla högt socialismens stora fana med kinesiska särdrag, att fullt ut implementera Tanken om socialism med kinesiska kännetecken för en ny era, att föra partiets grundande anda vidare, behålla självförtroendet och bygga styrka, upprätthålla grundläggande principer och bryta ny mark, gå vidare med företagsamhet och mod och sträva i enhet för att bygga ett modernt socialistiskt land i alla avseenden och främja den stora föryngringen av den kinesiska nationen på alla fronter.
Sedan det grundades för ett sekel sedan har Kinas kommunistiska parti gjort en anmärkningsvärd resa. Vårt parti har ägnat sig åt att uppnå varaktig storhet för den kinesiska nationen och engagerat sig för den ädla saken för fred och utveckling för mänskligheten. Vårt ansvar är oöverträffad i betydelse, och vårt uppdrag är fantastiskt oöverträffat. Det är absolut nödvändigt att vi alla i partiet aldrig glömmer vår ursprungliga strävan och grundande uppdrag, att vi alltid förblir blygsamma, försiktiga och hårt arbetande, och att vi har modet och förmågan att fortsätta vår kamp. Vi måste förbli säkra på vår historia, visa större historiskt initiativ och skriva ett ännu mer magnifik kapitel för socialism med kinesiska särdrag i den nya eran.
De senaste fem årens arbete och de stora förändringarna under det första decenniet av den nya eran
De fem åren sedan den 19:e nationalkongressen har varit verkligt betydelsefulla och extraordinära. Partiets centralkommitté har följt en strategi för nationell föryngring mitt i globala förändringar av en omfattning som inte skådats på ett sekel. Den har sammankallat sju plenarsessioner, där den antog beslut och resolutioner om viktiga frågor som att revidera Kinas konstitution, fördjupa reformer av parti- och statliga institutioner, upprätthålla och förbättra systemet för socialism med kinesiska särdrag och modernisering av Kinas system och förmåga att styra, formulera den 114:e femårsplanen för ekonomisk och social utveckling och de långsiktiga målen fram till år 2035, och genomföra en grundlig genomgång av partiets stora landvinningar och historiska erfarenheter under det senaste århundradet. Vid dessa sessioner gjordes också stora strategiska planer för att främja partiets och landets sak. Centralkommittén har sammanfört hela partiet, militären och det kinesiska folket och lett dem i att effektivt reagera på allvarliga, komplicerade internationella utvecklingar och en rad enorma risker och utmaningar. Med stor ansträngning och beslutsamhet har vi stadigt utvecklat socialismen med kinesiska särdrag i den nya eran.
Under de senaste fem åren har vi fortsatt att stärka det övergripande ledarskapet för partiet och det centraliserade, enade ledarskapet för centralkommittén. Vi har ägnat stor energi åt att bygga färdigt ett måttligt välmående samhälle i alla avseenden. Vi har fullt ut och troget tillämpat den nya utvecklingsfilosofin på alla fronter, fokuserat på att främja högkvalitativ utveckling och arbetat för att skapa ett nytt utvecklingsmönster. Vi har fullföljt reformer i snabb och jämn takt, gjort solida framsteg när det gäller att utveckla folkdemokrati i hela processen och avancerad lagbaserad styrning inom alla verksamhetsområden. Vi har aktivt utvecklat en avancerad socialistisk kultur. Vi har säkerställt och förbättrat allmänhetens välbefinnande som en prioriterad fråga och samlat resurser för att föra en kritisk kamp mot fattigdom. Vi har gjort en stor insats för att förbättra ekologiskt bevarande. Vi har arbetat med fast beslutsamhet för att värna om den nationella säkerheten, avvärjat och eliminerat stora risker och säkerställt social stabilitet. Vi har ägnat stor energi åt att modernisera vårt nationella försvar och de väpnade styrkorna. Vi har bedrivit diplomati i stora länder med kinesiska särdrag på alla fronter. Och vi har gjort omfattande ansträngningar för att främja det stora nya projektet Party Building.
Vi firade hundraårsdagen för Kinas kommunistiska parti och 70-årsdagen av grundandet av Folkrepubliken Kina. Vi antog den tredje resolutionen om partiets historia, organiserade partigemensamma aktiviteter för att studera partiets historia och invigde Kinas kommunistiska partis museum. Vi uppmanade alla partimedlemmar att studera och tillämpa partiets stora grundande anda, och vi uppmuntrade dem att skapa en ljusare framtid genom att förbli trogna partiets grundande uppdrag med större beslutsamhet och målsättning på den nya resan som ligger framför oss.
Under de senaste fem åren har vårt parti samlat folket och lett dem i att lösa ett stort antal problem som länge varit olösta, säkrat många prestationer som har stor framtida betydelse och uppnått imponerande framsteg i partiets och landets sak.
Kamrater, Tio år har gått sedan partiets 18:e nationalkongress. Det senaste decenniet markerade tre stora händelser av stor omedelbar betydelse och djup historisk betydelse för partiets och folkets sak: Vi omfamnade hundraårsjubileet för Kinas kommunistiska parti; vi inledde en ny era av socialism med kinesiska särdrag; och vi utrotade den absoluta fattigdomen och byggde färdigt ett måttligt välmående samhälle i alla avseenden, och fullbordade därmed det första hundraårsmålet. Dessa var historiska bedrifter – bedrifter som åstadkommits av Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket som strävar i enhet, bedrifter som för alltid kommer att registreras i den kinesiska nationens historia, och bedrifter som kommer att påverka världen på djupet.
Stora landvinningar hade uppnåtts i reform, öppning och socialistisk modernisering, och anmärkningsvärda framsteg hade gjorts i det stora nya projektet med partibygget. Allt detta hade skapat solida grunder, gynnsamma villkor och nyckelunderlag för våra fortsatta framsteg. Samtidigt krävde dock ett antal framträdande frågor och problem – av vilka en del hade byggts upp i åratal och andra som bara växte fram – brådskande handling.
Inom partiet fanns det många frågor när det gällde att upprätthålla partiets ledarskap, inklusive en brist på klar förståelse och effektiva åtgärder samt en glidning mot ett svagt, ihåligt och urvattnat partiledarskap i praktiken. Vissa partimedlemmar och tjänstemän vacklade i sin politiska övertygelse. Trots upprepade varningar kvarstod meningslösa formaliteter, byråkratism, hedonism och extravagans på vissa orter och avdelningar. Privilegiumsökande tankesätt och praxis utgjorde ett allvarligt problem, och några djupt chockerande fall av korruption hade avslöjats.
Kinas ekonomi drabbades av akuta strukturella och institutionella problem. Utvecklingen var obalanserad, okoordinerad och ohållbar, och den traditionella utvecklingsmodellen kunde inte längre hålla oss framåt. Vissa djupt rotade problem i institutioner och barriärer byggda av egenintressen blev mer och mer uppenbara. Vissa människor saknade förtroende för det socialistiska politiska systemet med kinesiska särdrag, och alltför ofta såg vi att lagar ignorerades eller inte tillämpades strikt. Missriktade tankemönster som tillbedjan av pengar, hedonism, egocentricitet och historisk nihilism var vanliga, och diskursen på nätet var full av oordning. Allt detta hade en allvarlig inverkan på människors tänkande och den allmänna opinionen.
Vårt arbete för att säkerställa människors välbefinnande var kantat av svaga länkar. Skärpta resurs- och miljöbegränsningar och miljöföroreningar var uttalade. Systemen för att säkerställa nationell säkerhet var otillräckliga och vår förmåga att reagera på olika stora risker var otillräcklig. Många brister påverkade moderniseringen av det nationella försvaret och militären.
Institutionerna och mekanismerna för att implementera politiken för ett land, två system i Hongkong och Macao var inte välutvecklade, och Kina stod inför allvarliga utmaningar för sin nationella säkerhet.
Detta var bara några av problemen vi stod inför. Då var många människor, både inom och utanför vårt parti, oroliga för partiets och landets framtid.
Inför dessa akuta problem och utmaningar, som undergrävde partiets långsiktiga styrelseskick, landets säkerhet och stabilitet och folkets välbefinnande, bedömde partiets centralkommitté till fullo situationen, fattade resoluta beslut och tog beslutsamhetens steg. Under dess ledning sammanfördes hela partiet, militären och det kinesiska folket. Vi kavlade upp ärmarna och började arbeta, med beslutsamhet att genomföra en stor kamp med många nya drag i vår tid.
Under det senaste decenniet har vi hållit fast vid marxismen-leninismen, Mao Zedong-tanken, Deng Xiaoping-teorin, teorin om tre representanter och den vetenskapliga utsikten för utveckling, och vi har fullt ut implementerat tanken om socialism med kinesiska särdrag för en ny Era samt Partiets grundlinje och grundpolitik. Vi har antagit ett antal strategiska åtgärder, utvecklat en rad transformativa metoder och gjort en rad genombrott och landmärken. Vi har stått emot risker, utmaningar och prövningar inom de politiska, ekonomiska, ideologiska och naturliga domänerna, säkrat historiska landvinningar och sett historiska förändringar i partiets och landets sak och tagit Kina på en ny resa mot att bygga ett modernt socialistiskt land i alla avseenden.
– Vi har etablerat Tanken om socialism med kinesiska särdrag för en ny era. Genom att göra det har vi lagt ut den grundläggande policyn för att upprätthålla och utveckla socialism med kinesiska särdrag, lagt fram en rad nya idéer, nytänkande och nya strategier för nationellt styre, och uppnått ett nytt genombrott för att anpassa marxismen till den kinesiska kontexten och vår tids behov. Vi har försökt använda denna nya teori för att beväpna oss intellektuellt, vägleda vår praktik och främja vårt arbete. Denna teori ger oss grundläggande vägledning för att främja vårt partis och vårt lands sak i den nya eran.
– Vi har stärkt partiledarskapet i alla avseenden. Vi har klargjort att ledarskapet för Kinas kommunistiska parti är det avgörande kännetecknet för socialism med kinesiska särdrag och den största styrkan i systemet av socialism med kinesiska särdrag, att partiet är den högsta kraften för politiskt ledarskap, och att upprätthålla Centraliserat, enat ledarskap för partiets centralkommitté är den högsta politiska principen. Vi har gjort systematiska förbättringar av partiets ledarskapssystem.
Alla partimedlemmar har blivit mer medvetna om behovet av att upprätthålla politisk integritet, tänka i stora perspektiv, följa ledarskapets kärna och hålla sig i linje med den centrala partiledningen.
https://asia.nikkei.com/Politics/China-s-party-congress/Transcript-President-Xi-Jinping-s-report-to-China-s-2022-party-congress
En viktig dag att manifestera då det bruna trynet åter tagit plats i våra valda församlingar.
Ett illavarslande tecken som mer eller mindre obemärkt tar sig fram och lägger sig tungt över det fria ordet som dessutom förstärks i ett förhållande med oro och rädsla.
Som djävulsk metod, i förlängningen, med de små stegens tyranni kväva yttrandefrihet och därmed det öppna samhället.
Att samtliga borgliga partier nedlåter sig till detta är inget nytt under solen, så medborgare var på er vakt och ge ert stöd till Första Maj för de fina orden; Rättvisa, frihet och bröd.
Universella frågor som inbegriper Fredens budskap framför Krig, som alltid drabbar ”vanlig folk”