FN:s säkerhetsråd avspisar USA:s försök att skada Iran och stabiliteten i Västasien

Ingress: I torsdags, 20/8, meddelas att USA:s utrikesminister Mike Pompeo skarpt kritiserar USA:s allierade Tyskland, Frankrike och Storbritannien i Europa för att de ställt sig på ayatollornas sida (chose to side with ayatollahs.”) i Iran-frågan vid omröstningen i FN:s säkerhetsråd nyligen, fast de privat ska ha uttryckt stöd för förlängning av vapenembargot.
Sputniknews
Han gör ett andra försök via ”snap-Back” att få igenom sanktioner. Men misslyckas åter som Moon of Alabama skriver.

EU: s höga representant Josep Borrell, som samordnar den gemensamma kommissionen som övervakar kärnkraftsavtalet, förklarade att den amerikanska positionen var ogiltig:

”Jag noterar tillkännagivandet från USA om den så kallade FN-sanktionens ”snapback-mekanism” enligt FN: s säkerhetsråds resolution 2231. Som jag flera gånger har erinrat om har USA ensidigt upphört att delta i JCPOA genom presidentens memorandum den 8 maj 2018 och har därefter inte deltagit i någon JCPOA-relaterad verksamhet. USA kan därför inte betraktas som en JCPOA-deltagande stat för att möjliggöra sanktioner som snapback nämner i resolutionen.”

Den uppmärksammade frågan behandlas av James O’Neill.

USA:s försök att störa och upphäva kärnenergiavtalet med Iran blev starkt avvisat i FN:s säkerhets råd 14 augusti. Då röstade säkerhetsrådet med överväldigande majoritet för att avvisa ett försök av Förenta stater att utvidga FN-sanktionerna mot Iran som infördes som en del av det kärnenergiavtal som förhandlades fram mellan de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet plus Tyskland och Iran 2015.

USA som var en av de ursprungliga undertecknarna av Iran-kärnkraftsavtalet, var en av endast två medlemmar av FN: s säkerhetsråd (den andra var icke-permanent medlemmen Dominikanska republiken) som röstade för att utvidga sanktionerna mot Iran.

USA: s utrikesminister Mike Pompeo hänvisade till FN: s omröstning som ”oförlåtlig” och sade att ”misslyckandet med att agera beslutsamt för att försvara internationell fred och säkerhet är nödvändigt.” USA hade de facto dragit sig tillbaka från detta avtal i maj 2018. Det är tveksamt om USA inte förlorade all moralisk rätt till Pompeos kommentar med tanke på att USA hade undertecknat det ursprungliga avtalet och då bevis helt saknas för att Iran inte fullföljt sina skyldigheter enligt avtalet.

Särskilt när detta betraktas mot bakgrund av den lång listan med andra ensidiga tillbakadragande av avtal och institutioner som USA har varit part i, väcks den uppenbara frågan:  Varför skulle något land bry sig om att göra ett avtal med USA när det är som sannolikt kommer att återkallas ensidigt när som helst i framtiden av en annan president.

I ett ganska patetiskt försök att motivera sin ståndpunkt försökte USA åberopa vad de kallade ”snap back” -bestämmelser i avtalet. Det finns ingen sådan klausul, men med den mest gynnsamma tolkningen av USA: s beslut verkar vara att avtalet om att avbryta sanktionerna kan återkallas om villkoren i avtalet inte uppfylls.

Det är betydelsefullt att USA inte uppger vad iranierna påstås ha gjort som skulle motivera en utvidgning av sanktionerna. Det som verkligen är i centrum i Trumps hans farliga utrikesministers uppfattning är ett visceralt, djupt hat mot Iran och en beslutsamhet att använda alla medel som finns för att undergräva och potentiellt störta Teheran-regeringen. Rysslands president Putin sökte få till stånd ett möte med de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet för att diskutera frågan ytterligare.

Det bör betonas att Putin inte försökte backa upp FN: s säkerhetsråds resolution eller händelseförloppet som har följt. Det kan ganska tolkas som ett försök att rädda Trump från det hela. Trump utnyttjade inte möjligheten utan lade i stället fram ett vagt uttalande om ett möjligt möte efter presidentvalet i november 2020. Detta var ett meningslöst förslag.

Troligtvis kommer Trump att förlora presidentvalet i november 2020 och i ”bästa fall” vara en svag president som väntar på att hans efterträdare ska sväras i januari 2021. Om han, som verkar troligt, förlorar valet är ett möte med andra permanenta medlemmar i Säkerhetsrådet om Iranavtalet långt ned på hans prioriteringslista.

Mer betydelsefullt är möten efter att Förenta nationernas sanktioner mot Iran har upphört. Det trotsar trovärdigheten att de skulle kunna återuppstå, särskilt med tanke på både Ryssland och Kina visat motstånd mot sådant förslag. I ett uttalande från en taleskvinna för det kinesiska utrikesministeriet Hua Chunjing sa hon att Kina ”stöttade FN: s myndighet och den internationella ordningen baserad på internationell rätt.”

I ett liknande starkt formulerat uttalande som svar på Förenta staternas kommentarer och tydliga avsikt att ignorera FN: s säkerhetsråds resolution sade Rysslands president Putin den 14 augusti, att ”som i världen i övrigt finns det ingen plats för utpressning eller diktat i denna region (Mellanöstern), oavsett källa. Unilaterala insatser leder inte till lösningar”. Putins uttalade Rysslands tydliga stöd för JCPOA. Den otvetydiga ståndpunkt som antagits av både Ryssland och Kina till de ensidiga USA-åtgärderna med avseende på Iran återspeglar en bredare geopolitisk utveckling som är en avgörande faktor för att förstå de ryska och kinesiska strategierna.

Bortsett från deras uppenbara ogillande av andra uttryck för USA: s unilateralism och bortse från internationella avtal har båda länderna en betydande och växande ekonomisk relation med Iran. För några dagar sedan nådde Kina och Iran i princip en överenskommelse om att Kina skulle investera 400 miljarder dollar under de kommande 25 åren i ett brett spektrum av utvecklingsprojekt inklusive investeringar i olje- och gasutveckling och i att bygga viktiga infrastrukturprojekt som ett uppgraderat järnvägsnät.

Ryssland har på liknande sätt inlett infrastrukturinvesteringsprojekt med Iran. Iran, med 80 miljoner + invånare, ses tydligt som en viktig partner i de snabbt utvecklande internationella infrastrukturprojekten i den större eurasiska landmassen som inkluderar men inte är begränsat till Kinas Belt and Road Initiative.

Det är uppenbart att både Ryssland och Kina ser Iran är en viktig länk i dessa projekt. Båda ser USA:s öppna ansträngningar för att undergräva Iran, som nu pågått i flera decennier, som motsatsen till vad som är i Irans och regionens bästa. Det är orealistiskt att vänta sig att Förenta staterna ändrar sitt beteende.

USA:s hantering av JCPOA är bara en illustration av en bredare och långvarig politik för störningar, inte bara i Iran utan i hela regionen. Rysslands och Kinas otvetydiga reaktion på USA: s senaste störande beteende är ett uttryck för en starkare reaktion i samverkan på USA:s beteende. Det skickar en tydlig signal om att era med inblandning och störningar av Förenta staterna nu möter stort motstånd.