Folk och Försvar 2020 – statsfinansierad russofobi och Natovurmande.

Denna artikel av Lars Drake har först publicerats på Synapze. Återpubliceras med hans tillåtelse. Synapze: Folk och Försvar 2020 – statsfinansierad russofobi och Natovurmande.

Se även Relaterat. Man finner

Folk och Försvar 2020 – statsfinansierad russofobi och Natovurmande.

Låt mig börja med påståendet om statsfinansieringen. Folk och Försvar har 91 medlemsorganisationer, mestadels försvarsanknutna, politiska, fackliga och försvarsanknutna företag. Det kan tyckas vara ett tydligt tecken på oberoende av staten.

Finansieringen kommer dock bara till en del från dessa föreningar, 8 %. Staten bidrog med drygt 50 % i bidrag och 20 % i form av myndighetsuppdrag. Resten bestod av intäkter från egna aktiviteter.

Konstruktionen är ett sätt för det politiska systemet att påverka utan att behöva stå till svars för det sakliga innehållet. Det liknar den konstruktion som finns för det huvudsakligen statsfinansierade Utrikespolitiska institutet. Det styrs av Utrikespolitiska sällskapet där nya medlemmar väljs in av de gamla utan att staten kan göra något.

År efter år har frågor relaterade till det globala säkerhetsläget tagits upp på Folk o Försvars konferenser. Ensidigheten i det sammanhanget har varit monumental.

En betydande del av diskussionerna har under åren handlat om upprustning av militär förmåga och på utveckling av totalförsvaret. Jag har inte så mycket att invända mot det.
Ensidigheten finns i de analyser av det säkerhetspolitiska läget som torgförs på Folk och Försvars konferenser.
Den består av en överdrivet negativ syn på Ryssland och en positiv på USA/Nato. Denna grundsyn ifrågasätts i stort set inte alls utan tas för givet av deltagarna.

Ryssland har haft konflikter med några grannländer där lokala majoriteter upplever att de hamnade på fel sida när Sovjetunionen delades upp. Ryssland har bombat i Syrien på inbjudan av den av FN erkända regeringen för att bl.a. slå mot IS.

USA med allierade, eller Nato som organisation, har bombat i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, och Syrien. I de flesta fall har det skett helt utan stöd i FN:s Säkerhetsråd. När det gäller Libyen fanns beslut om flygförbud och skydd av civila, men inte för de bombningar av Gadaffis trupper som genomfördes med syfte att gynna rebellsidan. Till detta kommer USA:s drönarkrig och riktade mord eller annan suspekt inblandning i ett flertal länder. Det senaste exemplet är det politiska mordet i Irak mot en Iransk general på diplomatiskt uppdrag. Nato har ställt sig bakom detta mord.

Detta utgör sammantaget folkrättsbrott som är oerhört mycket grövre än det som Ryssland gjort de senaste 21 åren. Det fullkomligt sanslösa är att Folk och Försvar år efter år tar upp hotet från Ryssland baserat på framförallt dess agerande på Krim, där inte en enda bomb fälldes, och i stort sett helt förtiger Västsidans grova brott.

Det värsta är inte att staten finansierar Natopropaganda utan att analyser som görs har hakat upp sig på hot från ett håll varvid andra möjliga hot ignoreras. Vi kan inte veta idag hur den nedåtgående och militärt topprustade supermakten USA styrs om fem eller tio år och av vem. Måhända har stora delar av övriga världen då samlats mot ett USA som är ännu mer aggressivt än idag. Då är det knappast Ryssland som kommer att uppfattas som hot mot Sverige och övriga världen. Vi bör ha ett militärt försvar, inklusive beredskap mot cyberattacker och väl planerad livsmedelsförsörjning, som är förberett på attacker från olika möjliga angripare. Det bör vara ett värnpliktsbaserat territorialförsvar inte ett skalförsvar.

Ett ensidigt angrepp på Sverige torde vara extremt osannolikt. Det kan inte uteslutas att Ryssland eller USA i något läge skulle kunna angripa Sverige. I så fall skulle det troligtvis vara för att föregripa en förväntad ockupation av den andra stormakten. Sannolikheten för sådana ockupation minskar om Sverige är tydligt neutralt och har ett försvar som kan sätta kraft bakom sitt oberoende så att ingen stormakt tror att dess motpart kan utnyttja svenskt territorium för angrepp.

Konflikter i Mellanöstern som är oerhört viktiga för det globala säkerhetsläget togs faktiskt upp på Folk och Försvar 2018.
Det gjordes dock med ett snävt Västperspektiv av Alexander Atarodi som lyckades tala om detta ämne utan att nämna USA:s krigshandlingar i området. Han nämnde att USA:s ”engagemang” (naturligtvis inte den mer adekvata termen: folkrättsbrott) kanske inte kommer att fortsätta och såg det som något negativt. Liknande tongångar har hörts i den svenska debatten i när USA drog tillbaka trupp som illegalt stridit i Syrien och nu när Irak uppmanat USA att dra tillbaka sina soldater från det landet.

Detta skrevs innan Folk och Försvar 2020 har genomförts. Det vore intressant att se om något på konferensen avviker från det vanliga mönstret så att det finns behov av att skriva en till artikel. Det är dock inte så mycket som talar för det eftersom konferensen har två block i början, ett om Rysslands globala ambitioner och dess säkerhetspolitiska strategier, och ett annat om Sveriges försvarspolitiska samarbetspartners. Med tanke på vilka som är inbjudna att tala om dessa frågor är eventuella överraskningar ytterst osannolika.

Inte nytt under solen – slå mot fienden och beröm vännerna!”

Relaterat.

Programmet.