För elfte året i följd röstar USA “nej” till FNs anti-naziresolution

Denna artikel har skrivits av Carla Stea, som är Globalresearchs rapportör från FN.For the Eleventh Straight Year, United States Votes “No” to UN Anti-Nazi Resolution. Den har snabbt och vänligt översatts av en radikal tjej från trakten av Njurunda i Medelpad.

---

För elfte året i följd röstar USA “nej” till FNs anti-naziresolution

Israel, som går emot USA i detta ytterst allvarliga ärende, stöder FNs anti-naziresolution. Storbritannien avstår, väcker frågor om dubbelspel/hyckleri/falskhet

Det kan tyckas ironiskt att de flesta av medförslagsställarna till resolution A/C.3/74/L.62: ”Bekämpa förhärligandet av nazism, nynazism och annan verksamhet som bidrar till att förstärka nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed relaterad intolerans” är nationer som för närvarande är utsatta för sanktioner av USA, och några av FNs säkerhetsråd: Vitryssland, Kina, Kuba, Demokratiska Folkrepubliken Korea, Nicaragua, Syrien, Venezuela, Zimbabwe och andra, inte utsatta för sanktioner, inklusive Israel. Denna resolution lades fram av Ryssland.

I Sovjetunionen, där Ryssland var den största nationen, dog cirka 30 miljoner människor till följd av nazismen under andra världskriget, och naturligtvis förstördes hela landet. Högt placerade diplomatiska källor som deltog i diskussionerna som ledde till denna elfte FN-resolution bekräftade att motståndet mot resolutionen var mycket starkt från delegationerna för Litauen, Estland, Ukraina och Polen, som alla slutligen lade ner sina röster. Att hela EU lade ner sina röster är särskilt märkligt, med tanke på att deras territorium var de som mest barbariskt underkastades nazisterna och utsattes för avskyvärda grymheter under den nazistiska ockupationen.

Litauen skulle naturligtvis motsätta sig denna resolution, eftersom landet nyligen hyste hemliga CIA-fängelser, där man torterade politiska fångar som ”försvunnit” under ”överlämnanden” till Litauens villiga gästfrihet. Och, mest notoriskt och vanhedrande, har Litauen under ett helt skamligt decennium förföljt den lysande politikern Algirdas Palescis, som grundade organisationen ”Litauen utan nazism”. Litauen fortsätter med denna hätska förföljelse av Paleckis, trots brev till den litauiska presidenten och justitieministern från USAs före detta kongressledamot Dennis Kasinich och andra framstående personer, för att försvara den hjältemodige Palescis rätt till yttrandefrihet. Under mitt eget besök i Vilnius, för att delta i en av de många rättegångar som Palescis ställdes inför, tog han mig på en rundtur i staden och berättade (vilket bekräftas av många obestridliga och oklanderliga källor) att före andra världskriget fanns 200 000 judar i Litauen. 195 000 judar mördades av litauiska nazister under kriget.

I resolutionen, antagen i en omröstning med namnupprop med 121 Ja, 2 Nej (USA och Ukraina), 55 nedlagda, sägs bl.a.:

”Med beaktande av Nürnberg-tribunalens stadga och Tribunalens dom, som identifierade som kriminella bl.a. SS-organisationen och dess ingående delar, inklusive Waffen SS, genom dess officiellt accepterade medlemmar inblandade i eller med kunskap om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i samband med andra världskriget, samt andra relevanta bestämmelser i stadgan och domen, uppmärksammande fasorna från andra världskriget och betonande i detta avseende att segern över nazismen under andra världskriget bidrog till upprättandet av villkoren för skapandet av Förenta Nationerna, som utformats för att förhindra framtida krig och rädda framtida generationer från krigets gissel… ..5. Uttrycker djup oro över alla former av förhärligande av den nazistiska rörelsen, ny-nazism och f.d. medlemmar av Waffen SS-organisationen, inklusive genom att upprätta monument och minnesmärken, hålla offentliga demonstrationer för att förhärliga nazisternas förflutna, den nazistiska rörelsen och ny-nazism, och att kalla eller försöka kalla sådana medlemmar och de som kämpade mot anti-Hitler-koalitionen, samarbetade med naziströrelsen och begick krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten…

för deltagare i nationella befrielserörelser, såväl som genom att byta namn på gator för att förhärliga dem, … 13. Uttrycker djup oro över en ökad frekvens av försök och aktiviteter avsedda att skända eller riva monument som uppförts till minne av dem som kämpade mot nazismen under andra världskriget, såväl som olagligen gräva upp eller flytta resterna efter sådana personer, och uppmanar i detta avseende Stater att fullständigt uppfylla sina relevanta skyldigheter, bland annat enligt artikel 34 i tilläggsprotokoll I i Genèvekonventionerna från 1949 …. ”

Det är vidare ironiskt, faktiskt skamligt, att USA och Ukraina motsätter sig denna resolution, och att Storbritannien avstod från att rösta. Detta väcker allvarliga frågor om respektive motiv för dessa ”allierade” under andra världskriget. Även om president Franklin Delano Roosevelt var kraftigt emot nazismen och arbetade lysande med Stalin och Churchill för att besegra nazisterna, fanns det många i USA, särskilt bland oligarkerna, som hoppades att Hitler skulle vinna kriget och krossa Sovjetunionen.

Roosevelt använde sin mästerliga skicklighet för att manövrera runt hinder inom den mäktiga pro-nazi-rörelsen i USA, inklusive inom utrikesdepartementet och militären, för att snabbt tvinga fram ett ”lån-lease” för att förse Sovjetunionen med desperat behövda vapen och andra resurser, eftersom det sovjetiska folket gav sitt blod och sina liv i kriget mot nazismen.

Nyligen släppta arkiv inom FDR-biblioteket i Hyde Park möjliggjorde publiceringen av de brev som utväxlades mellan Roosevelt, Stalin och Churchill, i en bok publicerad av Yale University Press med titeln ”My Dear Mr. Stalin”, av Susan Butler, doktorand vid Bennington College och Columbia University. Boken innehåller många vädjanden från Stalin om att öppna en ”andra front” i Västeuropa för att distrahera och dra bort de mordiska nazihorder som massakrerade miljontals sovjetiska medborgare, både i själva striden och i de många koncentrationslägren i Vitryssland, Ukraina och på andra håll i Sovjetunionen.

Trots att Roosevelt stödde öppnandet av en andra front, motsatte sig eller försenade Churchill den hela tiden med argument som ofta var falska, kanske för att dölja sin verkliga avsikt. Bland de många slutsatser som dessa brev leder till är att mötet mellan britterna, amerikanerna och tyskarna i Italien 1945 (ett möte från vilket de sovjetiska företrädarna avsiktligt uteslutits) efter Mussolinis nederlag, kan ha haft ett skändligt syfte.

Mars 1945: Sid 302:

”Samtal hade inletts mellan general Karl Wolff, hög SS-officer i Italien, och Allen Dulles, OSS-chef i Schweiz, angående tyska truppers eventuella kapitulation i norra Italien. Harriman, som var inblandad i frågan och var intresserad av alla detaljer, informerade den 12 mars Molotov om kapitulationsförhandlingarna och vidare att fältmarskalk Sir Harold Alexander skickade sin amerikanska biträdande stabschef, general Lyman Lemnitzer och den brittiska underrättelsetjänstens chefsofficer, general Sir Terence Airey, förklädda som civila, över den schweiziska gränsen för att prata med Wolff om tre dagar. Molotov svarade att ’den sovjetiska regeringen skulle vilja att officerare som företrädde det sovjetiska militärkommandot deltar i dessa förhandlingar’. Harriman samrådde med Deane, Marshall och de gemensamma stabscheferna; alla var överens om att sovjetiskt deltagande var oönskat.” Molotov kallade denna vägran ’helt oväntad och obegriplig’.” … Roosevelt hade inte informerats om kapitulationsförhandlingarna. … Roosevelt försökte stilla Stalins stora rädsla för att Storbritannien och USA skulle spela dubbelspel med dem nu när segern var nära förestående.”

Den 29 mars 1945 skrev Stalin till Roosevelt: …

”Sovjetregeringen kunde inte ha givit något annat svar efter att sovjetrepresentanterna förvägrades att delta i diskussionerna i Bern med tyskarna om möjligheten att tyska trupper kapitulerar och öppnar fronten för angloamerikanska trupper i norra Italien. …Jag går med på att förhandla med fienden i sådant ärende endast i det fall dessa förhandlingar inte kommer att underlätta fiendens situation, om det kommer att uteslutas en möjlighet för tyskarna att manövrera och använda dessa förhandlingar för att flytta sina trupper till andra delar av fronten, och framför allt, till den sovjetiska fronten. … Jag kan inte förstå varför företrädare för sovjetkommandot förvägrades delta i dessa förhandlingar och på vilket sätt de skulle kunna orsaka olägenhet för företrädare för de allierades kommando. För din information måste jag säga att tyskarna redan har använt sig av förhandlingarna med det allierade kommandot och under denna period har de lyckats flytta tre divisioner från norra Italien till sovjetfronten. … Uppgiften att samordna operationer med en framstöt mot tyskarna från väster, söder och öster, som tillkännagavs på Krim-konferensen, är att binda fiendens trupper till deras plats och inte ge fienden någon möjlighet att manövrera och flytta trupper i den för honom nödvändiga riktningen. Denna uppgift utförs av sovjetkommandot. Detta kränks av fältmarskalk Alexander. Denna omständighet irriterar sovjetkommandot och skapar grund för misstro.”

Det är oerhört intressant att nazistiska krigsförbrytare rekryterades av britterna och amerikanerna för att användas mot Sovjetunionen efter Sovjets seger, som kostat enorma och nästan outhärdliga uppoffringar, och nazisternas nederlag under andra världskriget. Vatikanens ”Ratline” användes för denna ”Operation Paperclip” som USAs justitiedepartementets tjänsteman John Loftus fördömde i sin bok ”The American Nazi Secret” och i andra verk av honom i detta ämne.

Påven Pius XII var djupt inblandad i detta skandalösa och skändliga arrangemang för att skydda nazistiska krigsförbrytare, eftersom denna påve var inblandad i den katolska Ustasjas fruktansvärda massaker på mer än 500 000 serber i koncentrationslägret Jasenovac, Kroatien, under andra världskriget. Det är kanske ingen slump att 1945, när den sovjetiska segern säkerställdes, hittade Allen Dulles och den nazistiska generalen Wolff gemensamma ärenden i Italien med dess rabiat antikommunistiska påve Pius XII, och arrangemang gjordes för att skydda nazistiska krigsförbrytare och efter kriget använda dem, under falska identiteter, för att infiltrera och destabilisera och i slutändan krossa Sovjetunionen.

Utan tvekan misstänkte sovjetledarna, i synnerhet Stalin och Molotov, att det låg något machiavelliskt och olycksbådande i denna anglo-amerikansk-tyska ”förhandling”, som uteslöt Sovjet, som fått bära huvudbördan och uppoffringarna för att besegra nazisterna under andra världskriget. Det är oerhört intressant att medan Churchill blir uppburen som en allierad under andra världskriget, fann Roosevelt det nödvändigt att till Churchill, vars motsträvighet han fann skrämmande, säga: ”Winston, vi utkämpar inte detta krig för att återupprätta det brittiska imperiet”.

Det är också viktigt att granska denna tyska general Wolff, med vilken Allen Dulles och fältmarskalk Alexander fann en sådan frändskap. Burton Hershs verk ”The Old Boys” (Scribners, 1992) beskriver general Wolff sålunda:

”Detaljer från Eichmann-rättegången i Jerusalem råkade förstärka bevis från rättegången om massmordet i Ulm, som gav nya vittnesbörd. Uttalanden tagna i Nürnberg visade att Himmler och Hans Wolfie var förtjusta i att smita bort till Luftwaffes experimentstation i Dachau, där de kunde titta på fångar utsatta för simulering av höga höjder inuti en tryckkammare. Fångarna blev galna och rev sönder sina huvuden och ansikten och ’slet sitt hår för att försöka lindra trycket’, mindes en assistent. Dulles godmodiga medförhandlare tycks ha haft en vetenskaplig sida. Forskningen måste trots allt fortsätta … … Allt eftersom ökade nyfikenheten kring Wolffs roll under Hitler-tiden – det enda dokumenterade beviset mot Wolff, skrev Allen Dulles senare, var ett papper som han undertecknade 1942 som ’begärde ytterligare godsvagnar från transportministeriet för användning i Polen’. Det verkade som om det fanns bevis för att vagnarna var avsedda att transportera judar till utrotningslägren. Wolff hävdade vid rättegången att han inte visste att de var för det syftet. Men Allen citerade inte från dokumentet, som till statssekreteraren i transportministeriet uttryckte Wolffs ’speciella glädje att fem tusen medlemmar av det utvalda folket nu ska åka till Treblinka varje dag’. Den västtyske åklagaren skulle komma att visa att enbart mellan juli och september 1942 ordnade Wolff med godsvagnar som förde 300 000 judar från Warszawas ghetto till Auschwitz. ’Himmler hittade i honom sin dödens byråkrat’.”