Jag har nöjet att presentera en artikel skriven av en erfarenhen debattör under pseudonymen Sven Hofman.
Den socialdemokratiske justitieministern Morgan Johansson har flaggat för ett organisationsförbud för nazistiska partier och rörelser, och för samma sak har Heidi Fried, en talför Auschwitz-överlevare, pläderat. Några lagförslag har emellertid inte levererats, och saken verkar nu ha hamnat i långbänk. Gott så.
Sverige har alltid avstått från sådana här inskränkningar i den medborgerliga föreningsrätten, och idag när rättsstaten är tämligen ohotad synes extraordinära åtgärder föga påkallade. Vad som i grunden är ett polisiärt åliggande – att stävja ligism av alla sorter, exempelvis nazistisk – bör inte ersättas av politisk propaganda.
Om man noga betänker, är partiförbud en specialitet som har praktiserats med förödande resultat främst av nazistiska/fascistiska politiker och regimer. Även proletariatets diktatur hade för sig att detta var ett lovvärt företag. Förbjuder man, förkväver man. Så fungerar det inte. Man skapar martyrer, och medborgarandan i samhället tar allvarlig skada.
Det är oroande att Morgan Johanssons inspel inte har mött större motstånd från landets demokrater. Ty det finns andra sätt att bemöta – politiska – ligister än att göra själva deras organisering kriminell. Det finns opinionsbildning, det finns statens hela våldsmakt. Det finns satiren och de allmänna valen. Det finns ett antal lämpliga utstötningsmekanismer.
Ett problem med propån om organisations- eller partiförbud är att ett sådant förbud måste vara generellt. Man kan inte förbjuda en viss gruppering specifikt: då omgrupperar den sig bara.
Och om förbudet blir generellt, kan det användas mot i princip alla organiserade företeelser, som den för tillfället förhärskande politiska makten anser särskilt förgripliga.
Det kommer att göra människor rädda. Civil ohörsamhet kan mycket lätt inrangeras i förbudskategoriseringen. Människor kan förlora sina jobb för att de deltar i aparta aktiviteter. Hemliga celler uppstår; kamptrupper formeras. Förbudsivrarna har knappast betänkt konsekvenserna.
Särskilt vänstern, som i land efter land har utsatts för diskriminering och förföljelser av den rådande ordningen, skulle bestämt protestera mot inskränkningar i organisationsfriheten. Den borde, i konkreta sammanhang, ompröva sin militans, eftersom den kan slå tillbaka mot den själv. Vinner den inte debatten, spelar det ingen roll om den vinner gatuslagsmålet.
Svensk demokrati är inte hotad av politiska marginalfenomen som Nordiska Motståndsrörelsen. Men den hotas av klåfingriga politiker som vill få centralmakten att inskrida mot medborgarsamhället. Årets valresultat visar hur klent de rakade skallarna klarar sig i en öppen dispyt. Måtte Morgan Johanssons förvillelser lägga sig!