Kina-kännaren Lennart Lundberg har recenserat denna nyutgåva av Oktoberförlaget av av Charles Bettelheims på sin tid så uppmärksammade lilla bok som kostar 145 kronor.
Lennart Lundberg deltog bland annat i Kina-resan 1966 i starten av Kulturrevolutionen, och har följt utvecklingen i Kina fram till våra dagar.
Boken presenteras så här av Oktoberförlaget:
”Charles Bettelheim, professor i nationalekonomi vid Sorbonne-universitetet i Paris och känd för flera viktiga arbeten om socialistisk ekonomi, ägnade sig åt ett ingående studium åt kulturrevolutionen med tonvikt på de förändringar i industrins organisering som denna medfört. I denna bok, som skrevs under kulturrevolutionen, framlade han sina resultat mycket konkret, eftersom han kunde göra sina observationer på plats.
Han undersökte olika former för ägande och förvaltning av industrin, produktionens planering på olika nivåer med mera. En viktig fråga var i vilken utsträckning den sociala arbetsdelningen hade minskat under kulturrevolutionen. Framställningen utmynnar i ett antal teoretiska slutsatser som ger perspektiv för en vidare utveckling av socialismen.”
Nedan, med svärtningar av mig som läsare, följer recensionen av Lennart Lundberg:
_______________
Företagsdemokrati, det vill säga de anställdas inflytande på arbetsplatsen, har alltid ingått i den socialistiska rörelsens program – ”att vara med och dela och bestämma”, som arbetarförfattaren Folke Fridell skrev. Det har dock sällan förverkligats, även om Ernst Wigforss skrev en broschyr om kravet, syndikalisterna alltid har omhuldat det och arbetarråden var ett viktigt inslag i Titos Jugoslavien.
För många är det nog en överraskning att arbetarnas inflytande i företaget var en viktig diskussionsfråga under kulturrevolutionen i Kina, men det borde det inte vara. De stora debatterna under kulturrevolutionen gällde ju till stor del förhållandet mellan ledare och ledda och mellan manuellt och intellektuellt arbete.
Det industrisystem som skapades i Kina efter revolutionen 1949 byggde till största delen på sovjetiska erfarenheter och sovjetiskt stöd, både tekniskt och organisatoriskt. Man kopierade också det hierarkiska sovjetiska fabrikssystemet med en direktör i toppen och en befälskedja uppifrån och ned.
Mao Zedong blev under femtio- och sextiotalen alltmer kritisk mot den byråkratiska struktur som genomsyrade sovjetsamhället och återkom ofta till hur viktigt det var att förhindra en sådan byråkratisering i Kina.
Den franske marxistiske ekonomen Charles Bettelheim besökte Kina 1971 och studerade då reformerna i industrin, besökte olika fabriker och gjorde djupstudier i några. Resultatet blev den lilla boken Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, som gavs ut på svenska 1973 och nu har kommit i nyutgåva på Oktoberförlaget.
Efter de ibland stora konflikterna i början av kulturrevolutionen skapades nya ledningsstrukturer över hela landet. Principen var nu att det alltid skulle ingå både ledare och representanter för de ledda – till exempel arbetarna i fabrikerna. Det gällde alla nivåer och även tekniska grupper, planeringsorgan och så vidare. Det var en maktfråga men motiverades också med att arbetarnas erfarenheter och kunskaper var viktiga och att arbetarna som var den ledande klassen måste lära sig alla aspekter av fabrikens verksamhet.
Ett långsiktigt mål var att avskaffa den sociala arbetsdelningen – att skillnaden mellan ledare och ledda skulle minska i hela samhället. De arbetande skulle vara med och bestämma och byråkraterna skulle delta i det kroppsliga arbetet.
Charles Bettelheim beskriver i detalj hur detta fungerade i ett par fabriker i Beijing och Shanghai (som låg längst framme – man kan inte räkna med att samma organisation infördes i alla delar av landet och i alla fabriker, skillnaderna var stora). Han redovisar också diskussionerna som låg till grund för reformerna och systemets ideologiska grundbultar.
En viktig paroll var begreppet ”att sätta politiken främst” som innebar att alla skulle ha det långsiktiga målet att bygga ett socialistiskt samhälle för ögonen och tänka efter hur den uppgift man har passar in i det arbetet. Lön, bonus i arbetet och liknande borde spela en underordnad roll – även om det förstås fortfarande fanns löneskillnader.
Bettelheim tar också upp de vänsteravvikelser som var rätt vanliga under kulturrevolutionen och som ledde till onödigt våld och till extrema ståndpunkter på många håll.
Det här systemet existerade bara i några år och infördes nog aldrig över hela landet. När kulturrevolutionen var över och en ny politisk kurs gradvis infördes åren kring 1980 blev prioriteringarna annorlunda och ett mer traditionellt hierarkiskt system kom tillbaka.
Det betyder dock inte att erfarenheterna från kulturrevolutionen som de redovisas här är värdelösa. Kulturrevolutionen var en bred och omfattande rörelse vars erfarenheter, både positiva och negativa, säkert kommer att tas fram många gånger i framtiden. Det gäller inte minst erfarenheterna av hur man styr och organiserar ett socialistiskt land och hur man bygger upp en socialistisk demokrati.
Än så länge är insikterna från kulturrevolutionen i Kina de mest avancerade vi har på det området. Därför är det bra att Bettelheims skrift räddas undan glömskan.
Relaterat.
Vad finns att lära av Kulturrevolutionen?
Mao och Xi om Kulturrevolutionen. Bra eller dålig?
Trumps kulturrevolution? A la Mao i Kina?