Förföljelsen av Julian Assange kan drabba pressen svårt!

Denna artikel ”The Persecution of Julian Assange Sends Some Alarming Signals” av James O’Neill har i vanlig ordning översatts av tandläkare Dr Martin O. Gelin DMD i Australien. Den har publicerats i New Eastern Outlook, som så många av James’ artiklar. The Persecution of Julian Assange Sends Some Alarming Signals

Förföljelsen av Julian Assange sänder oroväckande signaler.

Brittiska polisens gripande av Julian Assange den 11 april 2019  ger upphov till ett antal besvärande frågor. Naturligt nog framkallade händelsen stor ilska bland Assanges anhängare; en mesig, konturlös kommentar gjordes av Australiens utrikesminister (”konsulärt bistånd enligt reglerna har givits”).

MSM ignorerade medvetet många viktiga frågor i dess rapportering, som ironiskt nog kan göra att nämnda media själva blir offer i Englands och USAs myndigheters jakt på Assange.

Assange var medgrundare av Wikileaksorganisationen, vilken under sin relativt korta liv avslöjade ett betydande antal dokument som kom att bli mycket pinsamma för Förenta staternas regering.

Mest känd var nog en militär video, kallad ”Collateral Damage”. Den släpptes av Wikileaks år 2007. Här kunde man se amerikanska soldater som firar morden på irakiska civilpersoner och två av Reuters journalister. Videon läcktes av Bradley (nu Chelsea) Manning, vars samband med Assanges nuvarande arrestering är betydelsefull.

Assange hade beviljats borgen av en brittisk domstol gällande en europeisk arresteringsorder utfärdad av Sverige på grundval av anklagelser om sexuella övergrepp av Assange vid ett besök i Stockholm. Därigenom kom Assanges sexuella äventyr i Sverige att bilda ett eget kapitel.

Assange förhördes i Sverige och fick senare lämna landet utan rättsåtgärder. Den ursprunglige åklagaren konstaterade att det inte fanns tillräckliga bevis för anklagelserna. En ny åklagare utsågs. Åklagare nummer två beslöt tvärtom, inte på grundval av bevis, men på grund av politiska överväganden, dvs tryck ovan/utifrån.

De svenska myndigheterna meddelade emellertid år 2013 att de ville lägga ner målet. Vi vet idag, genom ett resultat av ansökan om informationsfrihet, att britterna pressade de svenska myndigheterna att inte lägga ned målet. Ett dokument som släpptes under informationsfrihet, visade innehållet av vad en brittisk tjänsteman hade skickat till Sveriges myndigheter: ” Don’t you dare to get cold feet!” Ungefär: ”Vi vill inte veta av att ni ångrar er!”

Många brister i MSMs journalistik syns, som i det här fallet: Varför fick vi inte veta varför Britterna var så angelägna om att Assange (en australisk medborgare), skulle åtalas av myndigheterna i ett främmande land med avseende på misstänkta sexuella övergrepp mot två svenska medborgare.?Vid denna tidpunkt var Assange omedveten om tricks mot honom bakom hans rygg.

I rädsla för utlämning till Sverige och därmed till Förenta staterna, sökte han år 2012 asyl vid Ecuadors ambassad i London, där han bodde till gripandet den 11 april i år. Arresteringen av Assange blev möjlig, efter att Ecuadors president Lenin Moreno återkallat Assanges asylstatus. Det är säkerligen möjligt att Moreno bröt mot sitt lands konstitution för att få det hela att fungera.

Moreno har själv blivit föremål för anklagelser om straffbar handling och fruktade att Wikileaks skulle avslöja påstådda missförhållanden. Det är också känt att Moreno sökte ett multimiljard-dollar lån från Internationella valutafonden, ett väloljat instrument av västerländska intressen, och att ett av villkoren för lånets beviljandet var att Moreno återkallade Assanges skyddsstatus.

Den för allmänheten synbara anledningen till att arrestera Assange var hans kränkning av borgenslagen. Det är dock helt absurt att den brittiska polisen i flera år, till en kostnad på miljontals pund, skulle ha bevakat Ecuadors ambassad för att förhindra att Assange tar till flykten, på grund av ett borgensbrott innebärande maximalt sex månaders fängelsevistelse eller vanligtvis betalning med böter.

Ännu mer absurt blir det hela i och med att orsaken till borgensbetalningen för länge sedan hade tagits bort av Sverige.

Amerikanerna har nyligen skickat en utlämningsförfrågan till England för att ta Assange till Förenta staterna för att där ställas inför rätta. Tillsammans med Chelsea Manning ska Assange ha försökt att hacka ”en klassificerad amerikansk Government Printer” (ung. statligt tryckeri ). Manning, som vi alla minns, fick pardon av president Obama efter sju år av en 30 års lång fängelsedom, men blev nyligen fängslad igen för att ha vägrat att uttala sig om Wikileaks inför en Grand jury. Tveksamt är om han någonsin kommer att släppas igen.

Vad detta avslöjar är den obevekliga förföljelsen av personer som befinner sig på fel sida av den amerikanska eliten. Manning och Assange är inte de första sådana offer, och inte lär de bli de sista.

Assanges advokat Barry Pollock, sa att USAs skäl för åtal helt enkelt ligger i ”Att Assange uppmuntrar en nyhetskälla till att ge honom information och i samma andetag skyddar källans identitet.”

Detta var en rättslig väg som Obama-administrationen inte var villig att gå, på grund av risken för att skada rådande undersökande journalistik.

Därför var MSM journalister och andra media ursprungligen helt nöjda med att publicera Wikileaks-material, men numera smädar och svärtar de ner Assange som den mest utsatte, utan att förstå riskerna med att attackera honom. År 2011 publicerade Washington Posts redaktion en artikeln med titeln ”Varför USA inte bör ställa Assange inför domstol”. Man angav som orsak att ”en fällande dom skulle orsaka skador på den amerikanska pressfriheten”. Det är svårt att se fundamental skillnad mellan Assange/Wikileaks och Washington Post.

Redaktionsartikeln om Assange/Wikileaks göranden och låtanden, nu ett decennium senare, visar just orsaken till anklagelsen som Assange står inför. Åtal mot Assange ämnar snarare till att tysta kritiken mot olagliga och vidriga regeringshandlingar än mot Assange i sig.

Genom att vägra att kritisera och bekämpa detta nyaste exemplet av USA: s extraterritoriella övergrepp vandrar västeuropeiska medierna på enkelt sätt in i en fälla som i slutändan kommer att förgöra också dem själva.

IN ENGLISH

The Persecution of Julian Assange Sends Some Alarming Signals

By

James O’Neill*

The arrest of Julian Assange by British police on 11 April 2019 raises a number of troubling questions. It naturally enough provoked the outrage of Assange’s supporters; a blandly noncommittal comment by the Australian Minister of Foreign Affairs (“ appropriate consular assistance”); and a wilful disregard of the many significant issues by the mainstream media who may, ironically, end up as the major victims of the pursuit of Assange by the UK and US authorities.

Assange was a founder of the Wikileaks organisation, which in its relatively brief life had exposed a significant number of documents that proved exceedingly embarrassing for the United States government. Perhaps the most infamous was a military video “Collateral Damage” released by Wikileaks in 2007. It showed US soldiers celebrating the murder of Iraqi civilians and including the murder of two Reuter’s reporters. The video had itself been leaked by Bradley (now Chelsea) Manning, whose link to Assange’s current arrest is significant.

Assange had been granted bail by a British court on a European arrest warrant issued by Sweden on the basis of allegations of sexual assault by Assange when he was on a visit to Stockholm. There was a history to those charges themselves. Assange had been questioned in Sweden and allowed to leave the country without being charged. The original prosecutor had decided there was insufficient evidence to charge him. A new prosecutor decided otherwise not on the basis of evidence, but because of political considerations, i.e. pressure from above. Nonetheless, the Swedish authorities again decided in 2013 that they wished to drop the case.

We now know, as the result of Freedom of Information requests, that the British were pressuring the Swedish authorities not to do so. One document released under Freedom of Information had a British official emailing the Swedish authorities: “don’t you dare get cold feet.”

It is one of the many failings of the mainstream media in this case that it never occurred to them to ask why the British should be so anxious that Assange be prosecuted by the authorities of a foreign country in respect of the allegations about Assange (a non-British citizen) allegedly sexually assaulting two Swedish nationals.

Assange was unaware at the time of these machinations. Fearing extradition to Sweden and thence to the United States, he sought asylum in the Ecuadorian embassy in London where he remained until his arrest on 11 April. That arrest was only possible because the Ecuadorian president Lenin Moreno revoked Assange’s asylum status. It is at least arguable that Moreno was in breach of the Ecuadorian constitution in so acting. What is it certainly known is that Moreno himself is the subject of allegations of criminal wrongdoing and feared that Wikileaks was going to expose his alleged misconduct.

It is also known that Moreno sought a multibillion-dollar loan from the International Monetary Fund, a long time instrument of Western interests, and that a condition of the loan was that Moreno revoked Assange’s protected status. The ostensible reason for arresting Assange was because of his bail violation.

It is manifestly absurd that the British police have over several years spent millions of pounds guarding exits from the Ecuadorian embassy to prevent Assange leaving, because of a charge that carries a maximum six months imprisonment and which is ordinarily dealt with by way of a fine. It is all the more absurd because the matter for which he was on bail (the Swedish charges) had long since been dropped.

The Americans have now made an extradition request to the United Kingdom for Assange to be extradited to the United States to face a charge, now also finally released, of conspiring with Chelsea Manning to hack into “a classified United States government printer”.

Manning, it will be recalled, was pardoned by President Obama seven years into a 30 year sentence, but has since been re-imprisoned for refusing to give evidence against Wikileaks to a grand jury. When, if ever, he will be released is not known. What it does reveal is the relentless persecution of persons who fall foul of the US establishment. Manning and Assange are not the first such victims, and neither are they likely to be the last.

Assange’s lawyer Barry Pollock said that the United States charge boils down “to encouraging a source to provide him information and taking steps to protect the identity of that source.”

It is a charge the Obama administration was unwilling to prosecute because of concerns that by its nature it endangered investigative journalism. It is here that mainstream journalists and media outlets that were initially happy to publish Wikileaks material but who latterly belittle and smear Assange are most at risk, although there is little evidence that they appreciate the danger.

In 2011 a Washington Post editorial entitled “Why the United States Shouldn’t Try Julian Assange” opined that “a conviction would also cause collateral damage to American press freedoms. It is difficult to distinguish Assange or Wikileaks from the Washington Post.” That editorial was in respect of actions by Assange and Wikileaks that are, a decade later, the subject matter of the indictment that Assange faces.

The prosecution of Assange has more to do with silencing critics of unlawful and outrageous government conduct than it does with Assange per se. By refusing to campaign against this latest example of US extraterritorial overreach the western mainstream media are blithely walking into a trap that will ultimately destroy them too.