Förlorad tilltro som bakgrund till det franska avgifts- och skatteupproret

Denna artikel har publicerats i norska månadstidskriften Le Monde Diplomatique (LMD), nr 12, i december. Le Monde Diplomatique, norska utgåva: Skatteuppror. Le Monde Diplomatique: Les classes populaires et l’injustice fiscale Aux sources de la colère contre l’impôt
Den har skrivits av Alexis Spire, som är sociolog, forskningsledare vid det franska forskningsrådet CNRS. Den ger viktig information och har vänligen översatts av Birgitta Lardell.

Förlorad tilltro

”De gula västarna” har tagit Frankrike på sängen. Protesten mot ökad bränsleavgift har bringat i dagen en känsla av orättfärdig beskattning som har pyrt under lång tid hos de lågavlönade.

”Satans avgifter”, ”Macron har en skruv lös”, ”Att ha ett jobb är en lyx” ”Vänstern och högern = avgifter”. Slagorden från demonstranterna som sedan 17 november har blockerat huvudvägar och protesterat på Champs-Elysées mot ökade bränslepriser. Det visar att det finns en bred politisk proteströrelse som riktar sin ilska mot något bestämt, nämligen skatter och avgifter, välfärdens fundament.

Genom hela förra århundradet höll sig den franska arbetarklassen för det mesta borta från skattefrågor. Införseln av progressiv intäktskatt efter andra världskriget väckte först och främst reaktioner från folk i fria yrken, självständiga näringsidkare och bönder, som organiserade sig i skattebetalarföreningar. (1. Nicolas Delande, Les Batalles de límpat. Consentament et résistances de 1789 á nos jours (Samtycke och motstånd från 1789 till idag), Seuil, Paris 2011.) Med undantag av då vänsterkoalitionen Folkfronten satt med makten (1936 – 1938), har skatteorättfärdigheter varit en marginell fråga inom arbetarrörelsen jämfört med lönekrav eller bevarande av arbetsplatser. Även om de asociala indirekta skatterna på förbrukningsartiklar, som mervärdesskatt, som utgör ungefär halvparten av skatteintäkterna till den franska staten och intäktskatten står för en fjärdedel, har de sällan varit en sak för franska fackföreningar och vänstern.

De sista åren har emellertid skatteprotesterna ökat i Europa. Så mycket att skatt har blivit en central kampfråga i kampen mot ekonomiska åtstramningar. I maj 2010 demonstrerade tiotusentals portugiser mot skattehöjning och budgetnedskärningar. Två år senare gick flera hundra tusen spanjorer ut på gatorna mot budgetåtstramningar, privatiseringar och momsökning (från 4 till 21 procent på bland annat skolmateriel). I Grekland demonstrerade löntagare i den offentliga och privata sektorn mot lönenedskärningar och en snedfördelad skattebörda. Några månader senare anslöt sig uppsägningshotade fabriksarbetare i den franska näringsmedelsindustrin till bönderna och de näringsidkare till proteströrelsen ”de röda mössorna/luvorna” för att häva en ny miljöavgift.

Paradoxal politisering

Att skatt nu har blivit ett politiskt tema är först och främst ett resultat av den politiska ändringen. Med fortlöpande massarbetslöshet och intensiv internationell konkurrens har regeringen gradvis slutat med att ingripa i den primära inkomstfördelningen mellan arbete och kapital. De sista tio åren har det stora samhällsproblemet gällande fördelningen av företagens överskott givit upphov till en debatt om skattesänkningar, som har använts instrumentellt för att plocka röster från lägre samhällsgrupper.

I presidentvalet 2007 lät sig många arbetare och kontorsanställda överbevisas av Nicolas Sarkozys slagord ”Arbeta mer för att tjäna mer” och hans förslag om skattebefrielse på övertidsarbete. Fem år senare gav Francois Hollande sitt program en social anstrykning med ett löfte om 75 procent skatt på inkomster över en million euro. Det slutgiltiga förslaget blev emellertid så eländigt utformat så Frankrikes grundlagsråd fick problem med att avslå det. 2017 lovade Emmanuel Macron att ta bort bostadsskatten för att råda bot på uppfattningen om honom som elitens kandidat. Det slutade med att han annonserade att skatten gradvis skulle sänkas över en period av tre år för 80 procent av hushållen.

Politisering av skatten bygger på en stor paradox: Folk i de lägre klasserna är nu de som är mest kritiska till skattenivån även om det är de som tjänar mest på en omfördelning via skattsedeln. Geografi är också en viktig komponent. Ju längre från storstäderna folk bor, ju större är känslan av orättfärdig beskattning. Fransmän som bor på landsbygden och i utkanten av städerna är mycket mer kritiska till skattesystemet än folk i Paris.

Skandalerna har tydliggjort att några är mer jämlika än andra i skattemyndigheternas ögon.

Efter flera år med en aktiv politik för att fler ska bli bostadsägare har många hushåll med obetydliga inkomster tagit stora bostadslån, samtidigt som kommunerna med jämna mellanrum ökat egendomskatten för att kompensera för lägre överföringar från staten. I några områden hänger känslan av orättfärdighet samman med sämre offentliga tjänster och infrastruktur med nedläggning av järnvägslinjer. De som bor i dessa områden behöver vanligtvis bil för att ta sig någonstans och drabbas därmed hårt av ökade bränslepriser. De har sett allt från postkontoret till förskolan och tågstationen försvinna, och för dem var det just dessa institutioner den lokala manifestationen av skattens omfördelande funktion.

Diskriminering

Misstron till skatteväsendet har förstärkts av en rad skandaler de senaste åren. 2011 fick fransmännen veta att landets rikaste kvinna, Liliane Bettencourt, dolde över hundra millioner euro från skattemyndigheterna samtidigt som hon gav generösa bidrag till Sarkozys valkampanj. 2013 erkände Jerome Cahuzac, Hollandes budgetminister, som hade fått uppdraget att jobba mot skattesmitning, att han hade ett hemligt konto i Schweitz med 600 000 euro – någon han först hade förnekat i parlamentet. Och inte minst har LuxLeaks. SwissLeaks, Offshore Leaks, Panama Papers och Paradis Papers visat på omfattningen av skattesmitningar från multinationella företag, politiska ledare, idrottsfolk och mediskändisar.

De många skandalerna och läckande dokument har tydliggjort att några är mer jämlika än andra i skattemyndigheternas ögon och att världen nu är delad i två: på de ena sidan vanliga skattebetalare som får offra sig för att finansiera staten; på den andra de mäktiga som kan undandra sig lagar och regler utan att behöva bekymra sig – Bettencourt blev aldrig anmäld (hon dog 2017). Cahuaz dömdes till fyra års fängelse, men slapp avtjäna det.

Upplevelsen folk från lägre samhällsskikt har fått i möte med skattemyndigheterna förstärker känslan av diskriminering. De minst bemedlade skattebetalarna behöver ofta hjälp av offentliganställda för att göra sina rättigheter gällande.(Yasmine Siblot, Faire valoir ses droits au quotidien. (Hur värdera dina dagliga rättigheter. Offentliga tjänster i fattiga stadsdelar) Les services publics dans les quartiers populaires, Presses de Scinces Po, Paris, 2006.) Minskningen i antalet tjänstemän har försvårat personliga möten med funktionärerna. Mellan 2005 och 2017 sade franska myndigheter upp 35 000 anställda i skatteverket och många av dem arbetade med direkt personlig betjäning.

I förorterna är öppningstiderna reducerade, i städerna har köerna blivit längre. Det drabbar människor med lägre utbildning som känner sig mer hemmastadda med mänsklig kontakt än med digital kommunikation. Speciellt när de ska ansöka om att få nedsatt skatt, då de ska bevisa att de inte kan betala fastighetsskatten, egendomsskatten eller TV licensen.
Med ökad arbetslöshet och ständigt fler osäkra anställningsförhållanden har sådana ansökningar ökat från 695 000 år 2003 till 1,4 millioner år 2015. Men chansen för att övertyga skattefogden varierar efter social bakgrund: I min undersökning år 2017 av skattebetalare som har ett ärende hos skattemyndigheten, fick 69 procent av folk från det övre samhällsskiktet förståelse, mot 51 procent i de lägre samhällsklasserna.

Skatteskepsis

På de byråkratiska problemen kommer efterverkningarna av den ekonomiska krisen. För löntagare och självständiga näringsidkare med stagnerande eller minskad köpkraft, framstår skatt och avgifter mindre som finansiering av offentliga tjänster, men mer som extrautgifter (upplevelsen underlättas av att skatten i Frankrike fram till nu inte har dragits direkt från lönen). När de inte klarar av att betala de nödvändiga summorna skapar det en känsla av orätt, och den känslan förvärras av övertygelsen om att dessa pengar går till att berika ”de på toppen”. Sedan krisen år 2008 har industridöd och förlorade arbetsplatser kastat ett bjärt ljus på de politiska ledarna som inte klarar av att göra något åt nedläggning och utflyttning av industri. Staten som tidigare ansågs vara en beskyddare, framstår nu som en avlägsen instans i de mäktigas intressen.

För konkurrensutsatta småföretag blir skatt ofta sett som ett direkt hot mot arbetsplatserna. När medierna stämmer in i refrängen om bördorna som läggs på näringslivet, banar de väg för att löntagare och arbetsgivare gör gemensam sak mot skatter, avgifter och överdrivna regleringar.

Värderingen av arbete går hand i hand med stigmatiseringen av skattefinansierat försörjningsstöd.

I ett fragmenterat arbetsliv, där arbetsgivarna ofta lägger ut uppgifter, kan skatteprotesten också komma från unga icke yrkesaktiva, kontorsanställda och arbetare, som lider av arbetslöshet och ett osäkert arbetsliv. Individualiseringen av arbetslivet urvattnar solidariteten och gör att många känner sig utestängda: Dessa arbetare kan bara drömma om stabila anställningsförhållanden i det offentliga och känner därmed ett agg mot staten och de som jobbar där som har ett skydd som de inte får.

Att bli självständig näringsidkare är en möjlig utväg för de som har drabbats hårdast av krisen. De som tänker i dessa banor blir ofta kritiska till ”överdrivna skatter och avgifter”. Föreställningen om småföretag kvävda av sociala avgifter och skatter tillsammans med en uppfattning om staten som avlägsen instans som inte bryr sig svårigheterna de möter lokalt. Värderingen av arbete som en källa till värdighet och till lön som man har förtjänat går hand i hand med stigmatiseringen av skattefinansierat försörjningsstöd. Destabiliseringen av stora grupper av lågavlönade löntagare har bidragit till ökad skepsis mot skatt i de lägre samhällsskikten, ofta därför att man menar att man måste rädda arbetsplatser kosta vad det kosta vill.

Värdefulla rikemän

De lägre samhällsskiktens förlorade tilltro till finansieringen av välfärdsstaten har länge varit ett icke-tema i debatten om skatten. Om de styrande ändå spelar på denna skepsis i valdebatterna, är de som regel mer upptagna av att bevara uppslutningen om skatten hos medelklassen – som flertalet av väljarna identifierar sig med – och överklassen. Sedan början av 1980-talet har det varit en ökning av skattesatser i Frankrike som reducerar inkomstskatten. Momsen har förblivit densamma för alla konsumenter, medan bränsleavgifterna ökar. Bortsett från situationen för yrkeschaufförer finns det ingen möjlighet till befrielse eller reduktion. Däremot kan hushållen reducera skatteräkningen med pengagåvor till partier och organisationer, hemhjälp, bostadsinvesteringar och energiekonomisering – ordningar som öppnar för skatteoptimalisering för de rikaste.

Sådana undantag påverkar synen på skattenivån. Mina undersökningar visar att skattebetalare som får minst en skattebefrielse är 1,4 gånger mindre benägen än de som inte gör det till att mena att ”vi betalar för mycket skatt i Frankrike”. Från 1 januari dras fransmännens skatt direkt från lönen som i resten av Europa. Efter detta beslut har medietäckningen i höst visat på en regering som är redo till att göra allt för att garantera att ändringen först och främst tjänar de rika. Statsminister Edouard Philippe har bestämt att 60 procent av vissa skatteavdrag ska utbetalas redan från januari 2019 och inte sex månader senare som var det första beslutet.

Samtidigt har parlamentsmajoriteten beslutat om ordningar för de rikaste, som utvidgning av Dutreil-lagen från 2003, som befriar en stor del av eller hela arvsavgiften för företagsägare som testamenterar bort sina ägarandelar, som förskott på arv eller när de dör. Detta gåvopaket har gått under mediernas radar, även om denna skattebefrielse redan kostat staten runt 500 miljoner euro om året.

I mellantiden har journalisterna och politikerna haft ögonen fästade på de Gula västarna och frågar sig om man ska offra miljön eller kväva bilisterna. Det är fortsatt för tidigt att spå om rörelsen kan uppnå något, men de har åtminstone riktat sökljuset mot känslan av skatteorättvisa som har pyrt under lång tid i de lägre samhällsskikten.