I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkligen är aktuell. Berörde även mig, som omnämndes negativt av Marting Kraghs kollega Henrik Sundbom. Mäktigaste Nato-siten Atlantic Council uppmärksammar mig och min blogg. Smickrande? Detta behandlas inte i just denna artikel.
Forskare som backar upp kritiserade Martin Kragh – vanhedrar de kanske seriös forskning?
SvD publicerar idag en debattartikel där forskare uttalar sitt stöd för den skarpt kritiserade docent Martin Kragh på Utrikespolitiska Institutet ”Vi står bakom Kragh – ta ryska hotet på allvar”.
Men de bemöter inte den seriösa vetenskapliga kritiken mot Kraghs och Åsbergs artikel för drygt 2 år sedan. Jag gjorde snabbt två snabba kommentarer till artikeln. Publicerar först artikeln och sedan mina kommentarer.
”Vi står bakom Kragh – ta ryska hotet på allvar”
Artikeln i SvD.
Påverkansarbete och informationskrigföring av främmande makt utgör i dag allvarliga utmaningar för Sverige och andra demokratiska stater. Auktoritära regimer ligger här i framkant och bland dem utgör Ryssland det största hotet.
Informationskrigföringen är ett hot mot demokratin och det system som bygger på en fri och oberoende press som håller sig till pressetiska regler och respekterar fakta och expertis.
Den utgör också ett allvarligt hot mot enskilda individer som blir måltavla för auktoritära regimer som Ryssland, Kina eller Turkiet. Forskare, journalister och författare som granskar och kritiserar auktoritära regimer är särskilt sårbara. Det bekommer personer i maktställning att ta särskild hänsyn till dessa individers utsatta position.
I samarbete med ryska propagandakanaler som RT eller Sputnik sprider ryska troll och agenter i utlandet desinformation för att diskreditera kritiker och experter. En av de svenska forskare som drabbats är Rysslandsexperten Martin Kragh på Utrikespolitiska institutet och Uppsala universitet. Efter att 2017 ha skrivit en vetenskaplig artikel om ryska påverkansoperationer i Sverige har han blivit utsatt för en smutskastningskampanj.
Därför är det ytterst klandervärt att kulturchefen på Aftonbladet, en av Sveriges största kvällstidningar, fortsätter att misstänkliggöra Martin Kragh, insinuera att han skulle vara en landsförrädare och föreslå att Säpo och hans arbetsgivare borde utreda honom. Detta baserat på intetsägande dokument som efter en hackerattack på en brittisk tankesmedja figurerat i ryska propagandakanaler som Sputnik och i sociala medier, i vad som framstår som en klassisk påverkansoperation.
Vi står bakom Martin Kragh, som är en av landets främsta Rysslandskännare, och menar att det är dags att etablerade institutioner och medier i Sverige tar denna sorts externa hot mot forskare på allvar. Detta är ingen höger–vänster-fråga utan en fråga om den oberoende samhällsvetenskapliga forskningens framtid.
Flera forskare har uttryckt sitt stöd för detta upprop men avböjt att medverka på grund av rädsla att själva bli måltavlor. Om auktoritära staters desinformationskampanjer lyckas med att misstänkliggöra kompetenta och oberoende akademiker som skriver kritiskt om dessa stater så kommer färre seriösa forskare att våga ägna sig åt sådan viktig verksamhet i framtiden. Då blir vi alla lidande.
Paul T. Levin
föreståndare, Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet
Torbjörn Becker
föreståndare, Stockholm Institute of Transition Economies, Handelshögskolan
Li Bennich-Björkman
professor skytteanus, statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet
Dag Blanck
professor, Swedish Institute for North American Studies, Uppsala universitet
Stefan Hedlund
professor, Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet
Matthew Kott
stf. prefekt, Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet
Claes Levinsson
prefekt, Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier, Uppsala Universitet
Örjan Sjöberg
professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan
Erik Åsard
professor i nordamerikastudier, Uppsala universitet
Redaktionens fotnot: Martin Kragh har skrivit ett tjugotal texter i Svenska Dagbladet, främst understreckare, sedan 2013.
Min första kommentar – kritiken saknar analys och relevanta argument
Martins Kraghs artikel har utsatts för förintande vetenskaplig kritik för osaklighet av forskare – som inte alls bemöts av dessa debattörer.
Professor Lars Drake tillhör dem som gjort en grundlig genomgång av artikel. Han sammanfattare ”Bevisen om koppling till den ryska statsledningen eller dess underställda organ avseende förfalskningar eller allvarlig desinformation är i de flesta fall obefintliga. Därmed står resten av resonemangen på mycket lös grund. Det enda som kan visas tydligt är att ståndpunkter som framförs i ryska medier också framförs i den svenska debatten. Man kan fråga sig på vilket sätt det är fel att det framförs vettiga ståndpunkter i Ryssland bara för att de liknar ståndpunkter som framförts i Sverige och andra västländer, eller omvänt. Har de fel i Ryssland om de gör analyser och kommer till liknande slutsatser som vi i Sverige? Det finns uppenbart fundamentala svagheter i Kragh och Åsbergs sätt att analysera.” Martin Kraghs ”Analys” av rysk propaganda eller desinformation om desinformation.
* Två forskare i Umeå har också levererat en förintande kritik.
* MSB har inte funnit tecken på försök till påverkan av svenska valet från Rysssland, och Russigate har ej presenterat bevis efter 2 år.
* En undermålig rapport som inte skulle godkännas i det enklaste seminarium på seriös vetenskaplig institution har publicerats av Atlantic Council. Mäktigaste Nato-siten Atlantic Council uppmärksammar mig och min blogg – Smickrande?
Det vore mycket intressant med en vetenskapligt baserad jämförelse av hur påverkan sker i Sverige från USA, Ryssland och några andra globalt viktiga aktörer, inklusive hur omfattande och effektiv sådan påverkan är. Var hämtar svenska tidningar sin information om omvärlden? Varifrån kommer den i Sverige dominerande bilden av världen? Vilken roll har tankesmedjor och statsfinansierade NGOs i USA, Ryssland och Sverige för det som återges i svensk press?
Debattörerna publicerar ingen analys och inga hållbara argument mot den vetenskapliga kritiken av Martin Kraghs arbete. Inte heller för att Ryssland skulle vara det största hotet i informationskrigföringen. Synnerligen svagt. Vanhedrar de inte seriös forskning?
Anders Romelsjö, professor emeritus Stockholms universitet och Karolinska Institutet”
Min andra kommentar – Vad säger Utrikespolitiska Institutet?
Det finns mycket mer att säga om detta. För komplettering av helhetsbilden: Den hårda kritiken mot artikeln av Kragh och Åsberg fick Utikespolitiska Institutets chef Mats Karlsson att göra ett uttalande. 13/1 2017.
”Med anledning av debatten som förs i media angående den vetenskapliga artikeln ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case” publicerad i Journal of Strategic Studies.
Utrikespolitiska institutets forskare deltar ofta i publika fora liksom i vetenskapliga sammanhang. De är fria att publicera sig och delta i debatt. Utrikespolitiska institutet (UI) intar som institut ingen hållning kring enskilda forskningsrapporter. Samtidigt strävar vi efter hög relevans och kvalitet. Forskare publicerar regelbundet resultatet av sina studier i etablerade internationella facktidskrifter. Artiklarna granskas av tidskrifternas vetenskapliga redaktioner. Författarna är där helt och hållet ansvariga för innehållet.
Den aktuella studien, ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case”, är en sådan artikel. Den är publicerad av den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies, inte av UI. Författare är docent Martin Kragh, Ryssland- och Eurasienchef på UI och Sebastian Åsberg, som var UI-medarbetare under våren 2016.
UI är ett oberoende institut och en plattform för såväl forskning som diskussion kring utrikespolitiska frågor där olika perspektiv kommer till tals.
Utrikespolitiska institutet”.
Min kommentar i den citerade artikeln på Jinge.se: Om Utrikespolitiska institutet ”strävar efter hög relevans och kvalitet” har direktör Mats Karlsson skäl att känna sig allvarligt bekymrad av Lars Drakes artikel forskare i Umeå och även av kritiken från Ab Kultur och andra.
citat av Anders ”Debattörerna publicerar ingen analys och inga hållbara argument mot den vetenskapliga kritiken av Martin Kraghs arbete. Inte heller för att Ryssland skulle vara det största hotet i informationskrigföringen. Synnerligen svagt. Vanhedrar de inte seriös forskning?”
Ja. De sysslar inte med forskning ser man, de sysslar med påverkansarbete.
Personangrepp är det dem sysslar med. Som du sa de bemöter inte ens kritiken.
Ett rejält bottennapp av professorerna som tydligen snöat in under den snörika vintern. Russofobin har århundraden på nacken, får jag rekommendera damen och herrarna att de börjar med att läsa Guy Mettans bok. Som han säger är russofobin en variant av rasismen. Värre än russofobin och sinofobin är endast den rasism som riktas mot tredje världens fattiga länder, där en ny Hitler spåras upp med jämna mellanrum och nya interventionskrig står på agendan.
Läs inlägget noga. Det är som alla inlägg i denna kategori fullkomligt tomt på konkreta påståenden, endast ett allmänt svammel om Rysslands opålitlighet och ondskefullhet. Problemet med konkreti är att då tvingas man upp till bevis och bevis kan det vara tunt av.
Inlägget kommer vid en synnerligen lämplig tidpunkt, denna vecka har två av de ”ryska desinformationskampanjerna” kommit upp till ytan för att visa sig vara inte rysk utan västlig desinformation.
Låt oss ta den farligaste först: I Syrien, i staden Douma, påstod västmedier och -regeringar att syriska staten utsatt befolkningen för ett kemvapenangrepp. Detta påstående har redan motbevisats av andra västjournalister men nu kommer insiderinformation från BBC-producenten Riam Dalati som inte bara medger att angreppet var iscensatt utan att han vet av vilken NATO-stat. Detta ledde till ett massivt missilangrepp från USA, Frankrike och Storbritannien och hör nu hit bästa professorer: Vi har efteråt fått veta att de ryska styrkorna i Syrien satt med fingret på avtryckaren. Om en missil hade riktats mot dem hade de svarat med massiv kraft mot de plattformar som angreppet kom ifrån. Och det fanns de inom den amerikanska regimen som hade krävt just detta: ”Skjut direkt mot ryssarna”. Ett storkrig undveks med en hårsmån och utgångspunkten var inte rysk utan västlig desinformation: Har ni redan glömt Saddam Husseins massförstörelsevapen som var en myt som kostat miljoner irakier livet ?
Den andra desinformationskampanjen som avslöjats i veckan även för de mest misstänksamma är ”Russiagate”. I kongressen har både republikaner och demokrater kommit fram till att någon ”collusion”, samröre mellan Ryssland och Trumps valkamkampanj inte kunnat påvisas. Detta är redan ute i amerikanska medier, även om den slutliga rapporten kommer först om ett halvår och Clintonlägret desperat försöker komma med undanflykter: Ingen överenskommelse signerad i Putins och Trumps blod har kunnat uppdagas, men, men, ni förstår, ja osv.
För er som akademiker är era påståenden särskilt skamliga eftersom ni tvingas dölja att de bästa akademikerna i USA faktiskt är av diametralt motsatt åsikt än ni. Ta som exempel professor Stephen F. Cohen som studerat Ryssland sedan 70-talet och som inte har någon i USA som kan mäta sig med honom i sakkunskap. Och vad har hänt med honom: Jo, han har i det närmaste portförbjudits från amerikanska medier. Tidigare kunde de slåss om att få in en op-ed av honom, nu stängs han ute då han vägrar dansa efter krigspartiets pipa. Kliv in på banan mot Stephen Cohen, varsågoda: 6-0, 6-0, game, set, match Cohen.
En annan ”rysk” desinformationskampanj som bör nämnas är ”Skripal-fallet” i Salisbury. Den som skrivit mest inträngande om detta är Salisburybon Rob Slane i bloggen theblogmire.com. Slane har genom egna och medarbetares utredningar påvisat att det som brittiska regeringen påstår omöjligen kan ha hänt. Han hävdar inte att han vet vad som har hänt, därtill har alltför mycket dolts. Däremot är det klarlagt att regeringen undanhållit massor av material samt kommit med påståenden som upphäver varandra och därför inte samtidigt kan vara sanna. Och var befinner sig dessa två personer, där den ena i ett telefonsamtal sade sig vilja hem till Ryssland fortast möjligt och den andra varit tyst i ett år efter att tidigare ha ringt sin gamla mor en gång i veckan ? Och Rob Slane lär ni inte kunna påvisa lyfta lön av Putin, han är därtill en varmt troende kristen, således knappast någon som utdelar favörer österut bara för den goda sakens skull.
Gemensamt för alla de som undertecknade är deras Ryss hat, inte initierad kunskap om Ryssland eller för den delen det geopolitiska läget. Det är synd att Professors titeln svärtas ner av mediokra svenska akademiker. Professor Cohen ensam skulle sätta allihopa på plats. Alltså är dessa titulerade Rysslands-hatare i samma liga som detta
https://www.rt.com/op-ed/451623-bbc-staged-footage-douma-chemical-attack/
https://steigan.no/2019/02/patrick-henningsen-war-the-ultimate-goal-of-all-propaganda/
Se här, Patrick Henningsen förklarar i Oslo hur propaganda skapas, 35min must see.
En av undertecknarna, Stefan Hedlund, citerades så sent som 2017 på 8dagar:
” Finns det verkligen ett hot från Ryssland mot Sverige? Svaret måste förbli nekande.
(Stefan Hedlund professor i öststatsforskning Uppsala universitet);
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varst-ar-att-vi-har-svikit-vara-grannar_4024293.svd”
Stefan Hedlunds artikel i SvD är daterad 19 oktober, 2014. Sedan dess har han uppenbarligen ändrat åsikt.
Jan Nybondas kommentar om Stephen Cohen förstår jag överhuvudtaget inte. På den tiden det bara fanns papperstidningar så hade det naturligtvis betydelse var man publicerade. Idag kan man läsa, open access,
allt vad Stephen Cohen skriver i ”The Nation”. Skulle han publicera i NYT måste man betala en prenumeration. Vill man höra Stephen Cohen; inga problem, han finns väl representerad på YouTube.
Cohen säger själv i en intervju i ”The Chronicle” (https://www.chronicle.com/article/Is-This-Professor-Putin-s/241777):
”There’s no real price for dissent in America compared to what it was in the Soviet Union,” he says. ”I’m emeritus at two universities. That means I’m old and I got a lot of health care. What are they going to do to me?”
Det handlar om antalet läsare, lyssnare och tittare. Cohen talade om detta så sent som förra veckan. Visst kan man hitta både honom och Chomsky och många till men en bredare allmänhet saknar förmågan att orientera. Punktvis kan framsteg ske. RT är i USA en liten faktor. Men RT:s Rick Sanchez som jobbat bl.a. för NBC sade att hans personliga tittarsiffror aldrig varit så höga som nu hos RT då han kört hårt om Venezuela mot de stora.
När masshysteri skapas spelar antalet roll. En liten informerad minoritet piper som musen i det sammanhanget. Gallup speglar denna kräftgång. Föreställ er att en småbarnsgallup faktiskt gett följande resultat: De stora ångestskapande faktorerna är tre: Döden, klimatet och Putin. Det är inte lätt att vara barn dessa dagar. Döden har alltid varit en faktor, kanske vargen på landet. Annars var man rätt trygg.
Jag uppfattar Jan Nybondas uttalande
”…men en bredare allmänhet saknar förmågan att orientera.”
som ett synnerligen obehagligt förakt för de arbetande folken.
Icke alls, icke alls. De arbetande folken som jag av egen erfarenhet känner bättre än du anar har ofta ett bra bondförnuft och även om deras långa arbetsdag hindrar dem från att sätta sig in i detaljer är de svårare att lura än speciellt den talrika övre medelklassen som nappar på alla modefenomen och rykten som valsar förbi.
Jag skrev en kommentar nyss i SVD på nätet till en Per Gedin som skrev i replik till Lars Drake ”Han stöder t.ex. uppfattningen att Ryssland inte är aggressivt mot Ukraina. Alla civiliserade länder har fördömt Rysslands invasion av Krim i Ukraina. O.s.v. SvD
Jag skrev ’Krim återinförlivades med Ryssland fredligt, efter en folkomröstning där över 95% röstade för det. Krim överfördes från Sovjet till Ukraina under Chrustjov, utan stöd i folkrätt. Ett brott mot internationell rätt. Ett betydligt större brott var den av USA och EU stödda fascistinfluerade statskuppen 22 februri 2014 mot president Janukovit, som folkvalts i av bl.a. OSSE lovordade val. Dagen efter det att överenskommelse ingåtts mellan den folkvalde presidenten och oppoitionen. DN skrev ’för bra för att vara santUkraina hade då erbjudits mycket bättre ekonomisk villkor av Ryssland än av EU. 15 miljarder från av Ryssland och 600 miljoner – 4 procent av Rysslands bud från EU. Ukrainas socialminister noterade att mellan 2014 och 2017 ökade fattigdomen i Ukraina från 8 procent till 55 procent. Statyer reses över nazister enligt Sveriges Radio. (https://www.globalpolitics.se/ekonomisk-situation-i-ukraina-efter-usa-stodd-statskupp-vad-vantar-venezuela/) och (http://jinge.se/allmant/dags-att-erkanna-statskuppen-i-kiev-efter-tre-ar.htm) med detaljer om statskuppen. Wikipedia skrev nu något föråldrat: ”Krisen inleddes den 22 februari, när flera medier uppgav att Ukrainas president Janukovytj hade flytt landet. Ett stort antal parlamentsledamöter från regeringspartiet Regionernas parti tvingades också samma dag att lämna Kiev, och både presidentpalatset och andra regeringsbyggnader övergavs av den sittande regimen. Oleksandr Turtjynov, medlem i Fäderneslandsförbundet (Batkivsjtjyna), tog temporärt över rollen som talman i Ukrainas parlament och blev kort efter utnämnd som tillförordnad president. Några dagar senare valdes Arsenij Jatsenjuk av de kvarvarande parlamentsledamöterna till ny premiärminister. Han fortsatte i rollen som premiärminister, trots samarbetssvårigheter och minst en regeringsombildning.”
Beskrivningen är inte helt riktig och den är ofullständig.
DET STÖRSTA BROTTET MOT EUROPEISK RÄTTSORDNINGEN DETTA MILLNIUM TIGER ETABLERAD PRESS OCH POLITIKER OM I VÄST. ÄR DET ’CIVILISERAT’?
Har de gått och blivit kommunister allihopa på SvD och DN då Krusses hugskott är dem så heligt ? Och därtill Lenin som överförde Donbass till Ukraina för att ge landet ett modernt lyft mot industrialisering. Chrustjov junior sade så sent som förra året att Krim i praktiken aldrig tillhört Ukraina, tillhörigheten var bara en formell skylt.
”Alla civiliserade länder”, där har vi igen rasismens fula tryne som sticker fram. ”Civiliserade” är endast de gamla kolonialmakterna och det nykoloniala USA samt ett antal vasallstater.
Och här gäller det samma som jag påpekade ovan. De tunga namnen i väst inom historia och journalistik är av motsatt uppfattning än SvD och DN och tydligen ”ociviliserade”.
Jan, jag tror personligen att Lenin lämnade över landområden som har tillhört Ukraina tidigare. Det var det ryska imperiet som besegrade Hetmanate och turkiska Crimean Khanate. Ryssland beslagtog området och kallade det för ’Nya Ryssland’.
https://en.wikipedia.org/wiki/Novorossiya
De ’vita’ hade ett stort stöd i det här området mot de ’röda’ under inbördeskriget.
Jag anser att det är invånarna i Donbass som själv ska besluta var de ska tillhöra. Inget land kan återta landområden därför att de en gång tillhört ett annat land. I så fall skulle Storbritannien kunna med samma riktlinjer återfå Irland. Irland har tillhört Storbritannien i över hundra år tidigare men detta ger Storbritannien ingen rätt att kräva tillbaka Irland.
Om det är besvärligt med att fastställa vad som tillhör vem när det gäller landområden är det mycket svårare när det kommer till haven. T o m Sverige har haft våra dispyter med våra grannländer när det gäller fiskerättigheter (tjuvfiske).
* Jag kan ha fel, Jan, men det var faktiskt Ukraina som inte ville ge området en officiell status som Republik i Sovjetunionen. Wikipedia ‘The Republic was disbanded at the second All-Ukrainian Congress of Soviets on 20 Marsch 1918 when the independence of Soviet Ukraine was announced’.
https://en.wikipedia.org/wiki/Donets-Krivoy_Rog_Soviet_Republic
————————————————————————————-
Med Hetmanate menar jag de kosackiska Hetmanate (som besegrades av det ryska imperiet).
https://en.wikipedia.org/wiki/Cossack_Hetmanate
Hetmanate är den anti-socialistiska Ukrainska staten (före 1918, inte nuvarande). Hetmanate – Ukrainska staten – etablerades av Tyskland (Wikipedia).
Här är mycket mer att läsa om den Ukrainska staten (Hetmanate).
https://en.wikipedia.org/wiki/Ukrainian_State
Historiskt, det var inget hugskott utan pragmatik. Moskva skulle genomföra att stort bevattningsprojekt som berörde båda områdena, då båda Sovjet, och Nikita Khrushchev insåg att med en ledning i Ukraina och en annan på Krim skulle det inte fungera. Två helt olika folk, kulturer och språk. Därför annekterade han Krim till Ukraina 1954. Vi skall även komma ihåg att Nikita Khrushchev var etnisk ryss, men hans fru var ukrainare, och Nikita Khrushchev älskade Ukraina där han spenderade mycket tid privat. Under Sovjettiden hade man ganska fri rörlighet, så starka band på en personlig nivå utvecklades mellan Ryssland och Ukraina. Det har även framkommit att USA hade avancerade planer på att ockupera Krim, av ”säkerhetsskäl”, stänga den ryska basen, och anlägga en USA bas, precis som man gjort i många andra länder. Nu genomförde istället USA en de facto ockupation, på sitt välkända manér och metod, och annekterade Ukraina. Den massiva amerikanska propagandamaskinen engagerades att rättfärdiga det.
[…] Anders Romelsjö, 15 February 2019, Forskare som backar upp kritiserade Martin Kragh – vanhedrar de kanske seriös forskning? https://www.globalpolitics.se/forskare-som-backar-kragh-vanhedrar-de-kanske-serios-forskning/ […]
Utrikespolitiska institutet är en statligt styrd avdelning som för-laddats med personer som representerar de åsikter staten vill skall inympas i det svenska samhället och försetts med lämpliga förtroendeingivande statustitlar som forskare. Det innebär rent praktiskt att länder Ryssland, Iran eller Kina skall utmålas i propaganda som världens fiende nummer ett vilka all bör söka skydd mot hos USA.
Den alltid frånvarande frågan när ”Putinister!”(kontrollord för hjärntvättade) angrips är varför aldrig några ”Trumpister!” angrips, ex. när Sverige köper ett föråldrat och dyrt luftvärn av USA?
Ingen behöver svara. Frågan är enbart tänkt att sätta igång ”patriotisk” tankeverksamhet om vilka som är sannolikt är de största presstituerade folkförrädarna mot Sverige och Europa?
Ulfkotte hade ett svar, men dog tyvärr snabbt i hjärtinfarkt och glömdes sedan bort helt av svensk och europeisk fulmedia.