Ingress: LAS-utredningen är högst aktuell. Genom denna är den socialdemokratiska regeringen på väg att åter sälja ut arbetarklassens intressen. Jag har själv blygsam facklig erfarenhet. Och återger nedan synpunkter av Anders Carlsson i en ledare 28 maj i Proletären nr 22, som jag tycker har bra synpunkter. Proletären: Upp till bevis Sjöstedt – Fall regeringen om de rör anställningstryggheten.
Inledningsvis lyfter jag fram en central bedömning av den mycket erfarna fackföreningskvinnan Frances Tuuloskorpi från en intervju ”Det börjar alltis på golven” av Erik Bohman med i Clarté nr 1 2020. Hon säger ”Arbetsgivarna tillämpar klassisk arbetarrörelsestrategi: press fram lokala eftergifter, säkra dem i kollektivavtal, så småningom i lagtext. Så har de begränsat strejkrätten, underminerat LAS, och snart står nog arbetstiden på tur.”
Och jag tror att detta kommer att driva arbetare iväg från S, mot V- Men även mot SD som har ungefär samma syn på LAS som L och C. En politik som S-regeringen nu driver till stöd för linjen hos C,L, M och SD!
Anders Carlsson: Upp till bevis Sjöstedt – Fall regeringen om de rör anställningstryggheten.
Den nya Las-utredningen är en ren provokation mot landets arbetstagare, ett slag i ansiktet på alla som kräver och är värda ett mått av trygghet i anställningen.
”Med sportspråk så är det väl 10-1 till arbetsgivarna”, konstaterade Kommunals ordförande Tobias Baudin i söndagens Agenda, som först läckte innehållet i Las-utredningen. Det är ingen överdrift. Går förslagen igenom förskjuts maktbalansen på arbetsmarknaden, till arbetsköparnas fördel. Då handlar det inte bara om fler undantag från turordningsreglerna, utan också och inte minst om att facken fråntas rätten att ogiltigförklara en uppsägning till dess en eventuell tvist är avgjord i AD.
Denna rättsosäkra nyhet innebär att en hugad arbetsköpare kan säga upp i princip vem som helst av personliga skäl – den arbetsskadade, den uppkäftige, den stridbare. Arbetsköparnas godtycke ska råda på svensk arbetsmarknad.
Beställaren är formellt sett regeringen Löfven, som genom sitt tilltag hugger den fackliga delen av sin tudelade så kallade arbetarrörelse i ryggen. Men Löfven är inte pappa till utredningen. Genom Januariöverenskommelsens maktspel sålde han ut anställningstryggheten mot möjligheten att regera vidare på liberal nåder.
I den kohandeln är det arbetsköparorganisationen Företagarna som håller i taktpinnen. Med Centerpartiet som politiskt verktyg. En uppluckring av arbetsrätten var Centerns ultimativa villkor för att släppa fram regeringen Löfven.
Ingen normalt funtad människa kan hävda att sämre anställningstrygghet är lösningen i denna kris. Fler otrygga anställningar ger inte fler jobb, bara fler godtyckligt uppsagda.
Här krävs istället nyanställningar, inte minst i välfärden, där behoven är som störst.
i Toijers utredning föreslås att den ska träda i kraft 1 juli 2022, det vill säga drygt två månader före nästa ordinarie riksdagsval. Det är knappast en optimal tidpunkt för att fälla en regering, något som såväl V som C hotat och hotar med.
Här dyker ytterligare en dark horse upp. Direkt efter Januariöverenskommelsen inledde Svenskt Näringsliv, LO och PTK förhandlingar om den påstått otidsenliga arbetsrättslagstiftningen.
Sedan dess har fem LO-förbund – Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna – hoppat av, men förhandlingarna pågår fortfarande. Med syftet att så snart som möjligt lägga ett partsöverenskommet alternativ till Toijers utredning.
Varningsklockorna ringer. Minns hur arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sommaren 2018 sidsteppade sin egen antistrejkutredning till förmån för ett lagförslag framförhandlat av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco och Unionen.
Denna antistrejklag, godkänd av LO och antagen av riksdagen sommaren 2019, är i viktiga avseenden mer långtgående än den som föreslogs i den statliga utredningen. Men med arbetsmarknadens parter som garanter var den lätt att få igenom. Den svenska samförståndsmodellen utgör sannerligen ingen säker grund för arbetares rättigheter.
Men hur är det med Jonas Sjöstedt? När han och Vänsterpartiet tryckte på de gula knapparna i januari 2019, och därmed gav Stefan Löfvens gisslantagna regering grön ljus, var Sjöstedt kaxig värre. Den röda linjen sades gå vid marknadshyror och försämringar av Las. Överskrids denna linje kommer V fälla regeringen, deklarerade Sjöstedt, om nödvändigt med stöd av M, KD och SD.
Svansföringen var hög även i Agenda 24/5. Läggs Toijer-utredningens förslag till ny lagstiftning lovar Sjöstedt att rikta misstroendevotum mot regeringen Löfven.
Om Sjöstedt slingrar sig över den röda linjen, om kaxigheten visar sig vara en del av ett förrädiskt politiskt spel, så finns risk för att V istället spär på uppgivenheten i en redan desillusionerad arbetarklass.
Av mångårig erfarenhet litar vi inte på Vänsterpartiet. Men vi dömer ingen på förhand. Löften är löften och vi hoppas att de hålls, även om vi är skeptiska till utfärdarens pålitlighet.
Det är upp till bevis, Jonas Sjöstedt!
Problemet med LAS och hela det gamla klassiska råttboet av lagar, bestämmelser, och avtal är att det fryser Sverige i forntiden och förhindrar utveckling. Man talar fortfarande som om det var för 100 år sedan eller längre tillbaka, två grupper, företagare och arbetare, som på något sätt skulle ha motsatta intressen och stå i konstant konflikt. Egentligen har dom väl samma intresse, om företaget går bra finns mer pengar till att betala anställda och anställa fler. Ta ett genomsnittligt verkstadsbolag. Hur mycket pengar betalas ut till de anställda, hur mycket vinst till ägaren. Jag tror ”vinsten” för de anställda vida överstiger den till ägarna. I Sverige försöker facket jaga ägarna med hot om strejker för att få mer pengar, här i Kina jagar facket ägarna med blåslampa för att tjäna mer pengar så dom kan få mer bonus och anställa deras kompisar. Strejker ökar väl knappast företagets inkomster. Kulturen och tänkesättet behöver moderniseras, men det blir nog svårt.
Nej nej karl.
Du vet uppenbarligen ingenting om Svenskt arbetsliv. Facken har inte jagat arbetsgivarna på allvar sedan 1909. Alla senare viktiga strejker har varit vilda.
Hela tiden sedan dess har gått åt för att plantera det sk. ombudsmannatänkandet i arbetarleden. Det innebär att dom sossestyrda fackföreningarna medvetet försöker avveckla den enda verkliga kraften som arbetarklassen har, nämligen det kollektiva stridbara agerandet. Istället skall vi sitta tysta och snälla på fackmöten och lyssna på hur ombudsmännen backar och backar för överhetens krav. Dessvärre har detta förräderi lyckats och nu finns snart ingenting kvar av arbetarrörelsen. Den är på sin höjd en ombudsmannarörelse idag.
Följaktligen ser vi nu hur klyftorna stadigt ökar, arbetsrätten urholkas, välfärden monteras ner och pensionerna sjunker.
Att företagare och arbetare INTE skulle ha motsatta intressen är rena dumheter Karl. Du borde verkligen veta bättre.
Utan arbetarnas kamp för sina villkor hade vi sannolikt inte ens haft rösträtt idag. Hela demokrati och välfärdsbygget grundar sig på arbetarklassens kamp och inte mist på hotet mot rikemännen från kommunismen i Sovjetunionen.
Du har missat i princip hela nittonhundratalshistorien Karl. Dags att läsa på tror jag. Kinas kommunistparti kan säkert hjälpa dig att finna bra litteratur i ämnet.
Frances Tuuloskorpi, skribent, debattör och före detta klubbordförande skriver ”Fackföreningar ryter, det pågår namninsamling, osv. Bra, men risken är att vi går rakt i fällan. Det är inte meningen att detta förslag ska antas i riksdagen! Det är meningen att förslaget ska tvinga LO/facken att vid förhandlingsbordet med arbetsgivarorganisationerna själva förhandla fram försämringar av anställningstryggheten. Och att fackledningarna ska kunna säga: Vi förhindrade i alla fall något värre” på sin blogg.