Iran-stödda houthis får seger i Jemenkriget
Jag vill påminna om den stora svenska vapenexporten till Jemens angipare Saudiarabien och Förenade arabemiraten Sveriges Radio om kriget i Jemen: Svensk vapenexport till angriparen Saudiarabien, och stödet från USA, Israel och Storbritannien nämns inte.
__________________________________________________
Iran-stödda houthis får seger i Jemenkriget
Jemen har bevittnat många vapenvilor i sitt plågsamma inbördeskrig som inleddes i september 2014 när Houthi-styrkor tog över huvudstaden Sanaa, vilket följdes av ett snabbt Houthi-övertagande av regeringen. Det finns en känsla av déjà vu när det gäller den två månader långa vapenvilan under ramadan som har tillkännagivits.
Men detta kan också vara ett avgörande ögonblick. Den kontroversiella huvudpersonen, den saudiskstödde presidenten Abed Rabbo Mansour Hadi, har gått med på att ”oåterkalleligt” lämna ifrån sig makten till ett övergångsråd med åtta medlemmar,, som tillfälligt kommer att ansvara för Jemens politiska, militära och säkerhetsmässiga sektorer under övergångsperioden fram till valet av en ny president. Enligt presidentdekretet kommer det nybildade rådet att ha alla verkställande befogenheter och befogenhet att föra samtal med Jemens Iranstödda houthier och finna en lösning på det oavbrutna våldet.
Möjligen kan den dramatiska utvecklingen tillskrivas en växande saudisk frustration över Hadi, en impopulär person som, som Annelle Sheline vid Quincy Institute har påpekat, ”effektivt hade gett Houthirebellerna och andra som motsatte sig hans styre makt”. Ett andra skäl kan vara den grundmurade opinionen i den amerikanska kongressen för att avsluta det amerikanska stödet till de saudiledda militära aktionerna i Jemen.
Det två månader långa avtalet om eldupphör under ramadan, som förmedlades av FN, är en instabil vapenvila som bygger på en känslig balans mellan styrkorna på marken. Zaydi Shia Houthis kontrollerar huvudstaden Sanaa och större delen av norra Jemen (som gränsar till Saudiarabien).
Sammansättningen av övergångsrådet ger inte upphov till någon större optimism. Det är en sammansättning av olika grupper som endast är enade i sitt motstånd mot houthierna.
Houthierna själva har förkastat rådet. Sannolikheten är stor att båda huvudaktörerna försöker återuppta det militära engagemanget först och sedan försöka förhandla från en styrkeposition.
Men det positiva är att villkoren för vapenvilan omfattar ett partiellt upphävande av blockaden av Sanaas flygplats för att tillåta en handfull kommersiella flygningar och import av bränsle genom Hodeidahamnen – båda är av intresse för houthierna. Den diskussionsram som utarbetats av FN:s särskilda sändebud Hans Grundberg från Sverige ignorerar också i praktiken FN:s befintliga säkerhetsrådsresolutioner som har krävt avväpning och territoriell kapitulation av Houthierna. Intressant nog verkar Washington stödja Grundbergs pragmatiska inställning till houthierna.
De regionala inriktningarna och prioriteringarna håller på att förändras i grunden. Saudiarabien skulle kunna söka sig ut ur det kostsamma kriget och Förenade Arabemiraten har redan dragit tillbaka sitt engagemang. Irans förväntade uppsving efter ett eventuellt upphävande av sanktionerna blir en ”X”-faktor för alla regionala stater, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Egypten kommer att behöva hantera på ett annat sätt än tidigare genom att ta hänsyn till USA:s stadiga tillbakadragande från regionen. Till skillnad från Trump-administrationen tenderar Biden att betrakta det tidigare okritiska stödet till det Saudi-ledda kriget som ett vansinnigt misstag.
Detta är redan en vändpunkt där houthierna kommer att förhandla utan att behöva överlämna sina vapen. Fördel för till houthierna. På samma sätt framstår Iran som den regionala aktör som vinner mest. Dess robusta stöd till houthierna har gett resultat. För att citera Bruce Riedel, en känd före detta CIA-expert på Mellanöstern och författare: ”Teheran har (nu) ett fotfäste på Arabiska halvön med utsikt över det strategiska Bab el-Mandab-sundet mellan Röda havet och Indiska oceanen”.
Nu finns det också en viss ironi här i den mån som den sista puckeln för Irans kärnvapenförhandlare i Wien att ta sig över enligt uppgift är Teherans krav i sista minuten på att USA ska ta bort Islamiska revolutionsgardet (IRGC) från sin lista över terroristgrupper. Det är faktiskt IRGC som driver Jemenpolitiken och agerar som houthiernas vän, filosof, vägledare och mentor när de för ett ensamt krig mot en falang av mäktiga fiender som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, USA, Storbritannien, Frankrike och så vidare.
Teheran tenderar att se GCC:s och Saudiarabiens beslut att göra sig av med Hadi mer som ett taktiskt drag som drivs av ett akut behov av att avleda den allmänna opinionen, särskilt efter den senaste tidens attacker från houthierna mot Aramco-anläggningen i Jeddah. Iran kommer förvisso att ifrågasätta trovärdigheten hos det nyligen utlysta rådet (som består av personer som kämpade för koalitionen mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten) och Saudiarabien som värd för de jemenitiska samtalen.
Iran har konsekvent förespråkat houthiernas fredsformel som det mest genomförbara och realistiska sättet att avsluta kriget – upphörande av Saudiarabiens attacker mot Jemen, fullständigt upphävande av belägringen och sanktionerna, ett allmänt utbyte av fångar, återöppnande av flygplatser och hamnar osv.
I geopolitiska termer utgör Jemenfrågan en svårlöst utrikespolitisk gåta för Bidenadministrationen. Houthierna kommer aldrig att acceptera villkor som innebär att de måste ge upp all makt och avväpnas innan det finns en politisk lösning. Men för att detta ska kunna ske måste USA sätta press på Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I det rådande klimatet, när olja är på väg att bytas mot guld, är det lättare sagt än gjort.
För det andra kommer en seger för houthierna att innebära Irans uppgång i en region som ligger mittemot ett av världens mest strategiska sund. Det kommer att bli ett bittert piller att svälja för en rad regionala stater, inklusive Israel. Men kriget i sig självt är fruktansvärt impopulärt i parlamentet, även om lagstiftarna skulle hålla med om att IRGC är själva sinnebilden av internationell terrorism.
Upphävandet av sanktionerna mot Iran kommer med största sannolikhet att öka IRGC:s ekonomiska resurser och det får djupgående konsekvenser eftersom Teheran fortfarande är knutet till motståndets axel, JCPOA eller inte JCPOA. Men för Biden-administrationen är ett scenario utan ett avtal med Iran förenat med risken för ett krig i Mellanöstern.
Paradoxalt nog har houthierna nyckeln till en tillfredsställande lösning. Bidenadministrationen hade hoppats på att kunna avväpna Houthis. I själva verket har USA aldrig riktigt utforskat den vägen. Det är tänkbart att houthierna, som är starkt oberoende, inte kontrolleras av Iran. Vem vet?
Houthis måste dock stå mycket närmare Teheran i dag än vad de gjorde för sju år sedan, när Saudiarabien inledde sin intervention. Det räcker med att säga att USA till att börja med måste ha ett bra samtal med Iran.
Relaterat