Framväxten av Europas militära åtstramning och upprustning

EU:s nya plan kommer att få 2008 att se ut som en barnlek.

Först kom den pandemiska lågkonjunkturen, orsakad av beslutet att stänga ner hela samhällen via lockdown, sedan kom den största energi- och råvarukocken på 50 år, orsakad av beslutet att sanktionera Europas största leverantör av gas till kontinenten. Under de senaste åren har EU:s regeringar tillgripit massiva underskott för att maskera de förödande effekterna av dessa elitkonstruerade kriser, ungefär som de gjorde i spåren av finanskrisen 2008. Genom att göra det har de lyckats skapa några av de högsta nivåerna av offentliga skulder i efterkrigstidens historia – och precis som för ett decennium sedan ber de nu arbetare och vanliga medborgare att stå för notan.

Med ingen liten ironi har EU-kommissionen precis presenterat sitt utkast till plan för att minska den offentliga skulden över hela blocket – skuld som kommissionen tidigare har uppmuntrat. I början av 2020, till exempel, upphävde EU sina notoriskt snäva budgetregler för att, som kommissionens ordförande Ursula von der Leyen förklarade , tillåta länder att spendera ”så mycket de behöver”. Europeiska centralbanken (ECB) gick också in och lanserade ett program för att köpa biljoner euro i obligationer för att hjälpa regeringar att finansiera sina explosiva budgetunderskott. Året därpå kom medlemsländerna också överens om en mycket hyllad ”återhämtningsplan” på 750 miljarder euro i hela Europa.

Vid den tiden framhöll observatörer dessa oöverträffade åtgärder som bevis på att EU äntligen hade lärt sig av sina tidigare misstag och övervunnit sin starka tendens till åtstramningar. Vissa beskrev det till och med som EU:s ”Hamiltonska ögonblick” , vilket signalerade att blocket äntligen höll på att utvecklas till en fullfjädrad federation. Detta var önsketänkande. Det var bara en tidsfråga innan gamla konflikter skulle återuppstå mellan Europas finanshökar – främst Tyskland – och de högt skuldsatta länderna i periferin.

Dessutom, trots allt tal om EU:s integration-genom-kris- strategi, borde det vara klart vid det här laget att ingen kris kommer att vara tillräckligt stor för att samla stöd bland Europas nationella eliter eller, ännu mer, bland vanliga medborgare som en rörelse mot full federalism. Historien har sina regler, och de ekonomiska, politiska och kulturella förutsättningarna för detta har helt enkelt intedär, och kommer inte att vara på länge. Ännu viktigare är att sådana blåögda analyser avslöjade en grundläggande missuppfattning om EU:s sanna natur. Europeisk ekonomisk och monetär integration är ett fundamentalt antidemokratiskt projekt – ett som syftar till att placera den ekonomiska politiken utanför väljarnas kontroll. Att frånta nationer dessas befogenheter att ha egen valuta var en del av detta projekt, eftersom det innebar att regeringarna inte hade något annat val än att följa den politik som dikterades av den nya valutaemittenten – EU – oavsett deras demokratiska mandat.

Nationella eliter som var ivriga att undkomma trycket från sina egna valkretsar anammade processen endast för att de dramatiska konsekvenserna av att göra det skulle bli uppenbara i kölvattnet av eurokrisen. Vid den här tiden använde EU sina befogenheter för att undergräva demokratin och införa förkrossande åtstramningar över hela kontinenten, även mot de valda regeringarnas önskemål. ( Fråga bara Grekland eller Italien.)

I den meningen var upphävandet av EU:s finanspolitiska regler och ECB:s omvandling till en långivare i första hand extraordinära just för att de gjorde euroländerna något ”suveräna” igen, där demokratiskt valda regeringar kunde välja sin budgetpolitik utan det ständiga hotet. av repressalier från ECB eller EU kommissionen. Men det är också därför som det bara var en tidsfråga innan dessa åtgärder minskades, trots allt undergrävde de själva syftet med EU:s projekt.

Det första steget för att återställa status quo kom förra sommaren, när ECB avslutade sitt program för återköp av obligationer och började höja räntorna. Den andra är EU-kommissionens plan för skuldminskning, som är lite mer än en upprepning av den gamla stabilitets- och tillväxtpakten, som utarbetades första gången 1997. Enligt förslaget ska länder med ett underskott i förhållande till BNP över 3 % eller en skuldkvoter över 60 % – tröskelvärdena som antogs i Maastrichtfördraget 1992 – kommer att behöva genomföra ett finanspolitiskt anpassningsprogram. Ju högre underskott/skuld, desto snabbare kommer länderna att behöva vidta åtgärder för att minska dessa kvoter.

Idag kommer omkring två dussin länder att falla under de nya planerna för underskotts- och skuldminskning. De som kommer att behöva vidta de strängaste åtgärderna kommer att vara Grekland, Italien, Frankrike, Spanien och Belgien. Dessa nationer skulle behöva åta sig att minska underskottet på minst 0,5 % av BNP varje år, vilket i vissa fall skulle kunna stiga till 1,5 %, främst genom budgetnedskärningar på flera miljarder euro varje år. Med andra ord, åtstramning.

För Tyskland är detta dock fortfarande för mjukt. Landets finansminister Christian Lindner vill ha en bindande och icke flexibel minimiskuldminskningsbana på 1 % av BNP per år för de värsta lagöverträdarna. Men trots sina skillnader delar Tyskland och kommissionen i slutändan samma underliggande antaganden: att underskottet och skuldnivåerna i vissa länder – beroende på hur mycket de överskrider en uppsättning godtyckliga gränser som beslutades för mer än 30 år sedan – är ”ohållbara” och att tillväxt beror på ”sunda offentliga finanser”. Detta är en exakt repris av debatten som dominerade eurokrisen på 2010-talet. Redan då, efter att ha lättat på skattereglerna för att tillåta den massiva räddningsaktionen för banksystemet, insisterade Tyskland och EU på att det inte fanns något alternativ till att införa allvarliga finanspolitiska åtstramningar för de allra flesta europeiska länder, särskilt de i periferin.

Denna politik ökade inte bara arbetslösheten, urholkade den sociala välfärden, drev stora delar av befolkningen till gränsen till fattigdom och skapade, i fallet med Grekland och andra länder, en genuin humanitär nödsituation . De misslyckades också med att uppnå sina uttalade mål om att få igång tillväxten och minska skulden till BNP. Tvärtom drev de ekonomierna in i recession och ökade skuldkvoten i förhållande till BNP. Under tiden förändrades de demokratiska normerna dramatiskt, eftersom hela länder i huvudsak ställdes under ”kontrollerad administration”. Resultatet blev ett ”förlorat decennium” av stagnation och perma-kriser som ledde till en djup klyfta mellan euroområdets norra och södra delar, och förde den monetära unionen till randen av självförstörelse.

Hela åtstramningsexperimentet var ett så katastrofalt misslyckande – som till och med IMF senare medgav – att man bara kan misströsta om dess återupplivande. Men i slutändan är detta bara en påminnelse om att inget av de underliggande problemen med euron har lösts: medlemsländernas kulturella utsikter och ekonomiska intressen fortsätter att vara oförenliga, och nationernas och demokratiskt valda regeringarnas öde fortsätter att vara i händerna av icke-valda teknokrater i Frankfurt och Bryssel. Ändå är det svårt att se hur Europa skulle kunna överleva en andra omgång av åtstramningar, som skulle komma i en tid då tillståndet för den globala ekonomin är mycket mörkare än för ett decennium sedan: vi står inför hög inflation, störningar i leveranskedjan, global fragmenteringoch ett oändligt krig på Europas gräns mot Ryssland.

Men här är den största paradoxen i den nuvarande situationen: samtidigt som EU utarbetar en plan för att få stater att skära ner i sina totala budgetar, uppmanar man också regeringarna att öka försvarsbudgetarna till minst 2 % av BNP för att möta Natos utgiftsmål. Och bland de länder som förväntas drastiskt öka sina försvarsutgifter finns några av blockets mest skuldsatta nationer (som därför också står inför de strängaste kraven på skuldminskning): Portugal (vars utgifter uppgår till 0,8 % av BNP), Spanien (1 %), Belgien (0,9 %) och Italien (1,4 %).

Bara förra veckan tillkännagav EU-kommissionen sin miljardeuroplan för att öka Europas kapacitet att producera ammunition för att skicka till Ukraina, för vilket medlemsländerna måste bidra med upp till en miljard euro – ytterligare ett steg i Europas ”byte till krigsekonomiläge”, som Kommissionär Thierry Breton sa det. Med andra ord kommer de europeiska länderna snart att behöva skära ner på social välfärd och viktiga investeringar i icke-försvarsrelaterade områden för att finansiera EU:s nya försvarsekonomi – vi kan kalla detta militära åtstramningar – i samband med blockets allt mer vasallliknande underordning till USA:s utrikespolitik.

Allt detta pekar på det oundvikliga i Tysklands återkomst som EU:s ”ekonomiska polis”. Under det senaste året har landet försökt omdefiniera sin roll i ljuset av de massiva tektoniska förändringarna som ledde till kriget i Ukraina – särskilt Europas geopolitiska vändning från väst till öst. Kanske har den äntligen hittat en: i form av en förnyad ”särskild relation” med USA som dess primära västeuropeiska proxy, särskilt när det kommer till utrikespolitik. Som Wolfgang Streeck har hävdat skulle detta innebära att man återställer en ekonomisk ledarställning i EU, förvaltar den på Washingtons vägnar och ”tar ansvar för att organisera och, viktigare, finansiera det europeiska bidraget till kriget”.

Denna kombination av åtstramningar, förnyad tysk hegemoni och aggressiv militarism får det senaste decenniets Europa att se positivt ut. Men detta bekräftar helt enkelt det gamla ordspråket att när det gäller EU så går det alltid att hitta ett sätt att bli sämre.