I förgår fortsatte de Gula västarnas protester. Med färre deltagare som väntat. Enligt olika rapporter är många inte nöjda med Macrons eftergifter vid TV-framträdandet i måndags , 10/12. Vidare har nog en del avskräckts av våldsamheter som helt fokuserat på demonstranters våldsamheter. Våldet i Paris – inte bara Gula västar!
Den här intressanta artikeln har skrivits av frankofilen Jan-Erik Gustafsson, styrelsemedlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Frihet, jämlikhet, broderskap
Rotschildpresidenten Emmanuel Macron måste ha fått vinet i vrångstupen, när de gula västar, som av säkerhetsskäl måste finnas i varje fransk bil, har blivit symbolen för de omfattande breda folkliga protester mot den EU-dirigerade åtstramningspolitiken som nu har pågått i över en månad.
Protesterna startade av ett upprop på nätet i mitten av oktober mot skattehöjningar av fossilbränsle, som regeringen framställde som progressivt för klimatet. Uppropet citerades i den ledande dagstidningen Le Parisien, spreds snabbt och hade efter en månad fått nära en miljon underskrifter.
En lastbilschaufför uppmanade till blockad av ringvägen runt Paris till den 17 november, och därefter har tusentals lokala initiativ blockerat vägar och rondeller över hela Frankrike. Enligt polisen rapporterades över 2 500 blockader och mer än 300 000 bar gula västar 17 november. En månad senare demonstrerade minst 135 000, och den franska polisen har arresterat 4 523 gula västar. Den franske inrikesministern Christope Castaner har medgivit att fler än 1 700 personer arresterades och sattes i förvar lördagen den 8 december. Men överlag har det kontraproduktiva våldet från demonstranter varit litet, och mest centrerat till Paris.
Aktionerna startade som lokala protester, som tog nationella politiker, lokala politiker och fackliga ledningar på sängen.
Men allteftersom rörelsen utvecklats mot en allmän förbittring över regeringens åtstramningspolitik har framförallt fackföreningsrörelsen förenats med de gula västarna i krav och protester. Detta betyder en radikalisering av rörelsen och ökade svårigheter för regeringen att hantera situationen.
En CGT-aktivist (ett av de nationella fackförbunden) från Annecy i sydöstra Frankrike säger att ”bland de gula västarna finns det förståss några som är från Front National, men majoriteten är folk som oss: pensionärer, unga människor och arbetare som inte har något jobb längre”. En pensionerad CGT-aktivist från Annecy fyller på ”de gula västarna säger samma sak som oss pensionärer som demonstrerat tidigare i år. Det är samma förbittring”. Och en tredje fyller på ”de gula västarnas aktioner är mer än ilska, det är ett avståndstagande från Macrons politik, som har växt fram med tiden”.
Kraven från demonstranterna har allt mer vänt sig mot regeringens hela politik vilket kan illustreras med de gula västarnas kravlista från Saint Nazaire i västra Frankrike. ”Macrons avgång; lägre skatter på basbehovsprodukter (bränsle, vatten, gas, elektricitet, bostad, etc.); skatt på fartygsdiesel och flygbränsle; högre lön, pensioner och andra minimumstöd utan att de social bidragen minskas; återinförande av en förmögenhetsskatt och kamp emot skattesmitning för att finansiera den offentliga sektorn och en energiövergång; lika fördelning av rikedomen; utvecklandet av förnyelsebara energier; nationalisering av energisektorn banker och vägar; rätt att avskeda valda personer på alla nivåer; ett tak för betalning till valda personer som motsvarar medelinkomsten; upplösning av regeringen och ett återskapande av vår republik genom att införa representativa folkliga församlingar; respektera barnens rättigheter (utbildning, hälsovård etc.); översättning till verkligheten av vårt motto: frihet, jämlikhet, broderskap.
Linkande kravlistor har ställt samman över hela Frankrike. Detta skrämmer naturligtsvis Macronregeringen och den EU-elit som den representerar. Enligt den franske författaren Jean Bricmont riktar sig demonstranternas ilska mer mot en ”inkompetent” EU-beroende regeringspolitik än mot ökade bränslepriser. ”Revolten handlar inte bara om gaspriser, det är en allmän revolt mot regeringspolitiken”, säger han. En tidigare militär rådgivare till försvars- och inrikesministerierna, Alain Corvez, ser protesterna som protester mot Brysseloligoarkin, och säger att de gula västarna har kanske inte sagt det rent ut, men de är helt på det klara med ”att Frankrike, liksom andra europeiska nationer, inte längre är suveräna”. Det franska folket har säkerligen inte glömt hur EU-byråkratin körde över Frankrike efter det att fransmännen med bred marginal röstat nej till EU-konstitutionen 2005, som senare blev det marknadsliberala Lissabonfördraget.
Efter ett par veckors tystnad framträdde den annars talföre presidenten och medgav en del eftergifter till proteströrelsen. Bl.a. höjd minimilön, bättre pensioner för de mest utsatta pensionärerna, ingen extraskatt på övertidsarbete, men inga åtgärder för att beskatta de rika. En effekt av förslagen blir troligen att Frankrikes budgetunderskott på 2,6 procent kommer att öka. EU hotar för närvarande Italien med sanktioner för ett budgetunderskott på 2,4 procent, så Macron kan hamna i trubbel med sin uppdragsgivare.
Frihet för den arrogante Rotschildpresidenten Macron och hans regering är inte folkets frihet utan frihet för de globala storföretagen för den privata vinningen att exploatera folket. Hela den europeiska eliten, inklusive den svenska, hyllade honom som frälsaren som skulle rädda EU ur sina kriser, när han valdes till president.
Jämlikhet är för Macron till intet förpliktande. Han har under sin korta presidentperiod med sina så kallade reformer gynnat de redan förmögna och de storföretag och banker han tjänar. Han popularitet har snabbt sjunkit till samma låga siffror som den tidigare diskrediterade presidenten Francois Hollande.
Broderskap vet han inte vad det är.
Macron är höken som tillsammans med Tyskland kraftigt driver på EUs militarisering och utökade försvarsutgifter på bekostnad av välfärdsnedskärningar. Kort sagt Macron är en folkets förrädare som lyckades bli vald till president som en uppstickare, när de traditionella partiernas politik misslyckats i väljarnas ögon.
Glansdagarna är nu över, och kan de folkliga protesterna förenas i en gemensam ledning lär Macrons dagar vara räknade, och med spridningseffekter till andra EU-länder EU-projektet skakas i sina grundvalar. Inte bara genom Brexit.
Hur en okänd kontorist blev Frankrikes president sedan han plockades upp av bankiren Rothschild visar i all tydlighet vilka som egentligen styr. Självklart var senaste valet i Frankrike riggad. Macron ska göra allt för att gagna familjen Rotschilds intresse inte det Franska folkets. Åt fanders med reformer och annat bullshit.
”Självklart var senaste valet i Frankrike riggad.”
Jag uppfattade själva valrörelsen som en massiv reklamkampanj för Macron och hans nybildade parti vad det nu heter. Ungefär som när ett dominerande företag lanserar en produkt som ska revolutionera marknaden. MS Windows, färg TV eller något liknande som ’förbättrat’ människors tillvaro.
Kanske klingar protesterna av nu, men missnöjet lär finnas kvar och troligen har många fransmän tvingats till lite mer eftertanke än vanligt. Det kan förväntas leda till ökad politisk polarisering och att några politiska partier hakar på protesterna och att andra blir mer reaktionära.
Jag vet inte jättemycket om Fransk politik, men en gissning är väl att den inte skiljer sig dramatiskt från det vi kallar politik här hemma. Om så är fallet kommer dom partier som stöder protesterna att nöja sig med vackra ord, men i praktiken fortsätta inordna sig i nyliberalismens förvaltande.
I Frankrike såväl som i Sverige verkar ny folklig demokratisk organisering vara helt nödvändig. Fransoserna har CGT som möjligen kan vara den kraft som behövs för att driva på utvecklingen. I Sverige har vi Hamnfyran, som är alldeles för liten och dessutom kämpar för sin egen överlevnad mot sossepamparna och APMT.
I Sverige står alla med sinne för demokrati och rättvisa således inför ett ännu större problem än vad dom gör i Frankrike. Hur skall detta gå till? Jag har inte svaret, men jag tror att det går att identifiera några tydliga farthinder som måste hanteras.
1. Högerpopulismens försök att framställa sig själv som ett alternativ, vilket är ren lögn.
2. Överhetens järnkontroll över mainstream media.
3. Överdriven partilojalitet och fasthållande vid utdaterade idéer hos delar av vänstern.
Det finns säkert många fler farthinder, men dessa kommer upp med någon slags automatik.
”1. Högerpopulismens försök att framställa sig själv som ett alternativ, vilket är ren lögn.”
Problemet är att du aldrig kan få en arbetare som av insikt röstat på Sverigedemokraterna att tro på det. Och dom är faktiskt rätt många. Hur många vet jag inte men det var fler än en miljon människor här i Sverige som röstade på Sverigedemokraterna. Frågan är bara vad du gör då? Kallar dem för ’bruna’ och säjer de har helt fel?
”insikt” menar du att det skulle vara fördelaktigt för vanliga arbetande människor att rösta på sina fiender?
Naturligtvis säger jag att dom har fel och är dom rasister så säger jag det med.
Jag har varit metallarbetare hela mitt yrkesverksamma liv Klasse och även vanliga arbetare går att diskutera med oavsett vad du tror och på fabriksgolvet brukar vi säga vad vi tycker.
Det är dessutom oftast enklare att diskutera med folk som är vana att säga vad dom tycker rent ut än med dom som inte vill eller vågar stå för någonting alls.
“insikt” menar du att det skulle vara fördelaktigt för vanliga arbetande människor att rösta på sina fiender? Naturligtvis säger jag att dom har fel och är dom rasister så säger jag det med.”
Man röstar självklart inte på åsikter man tycker är fientliga.
Stick inte ut hakan för långt. Ta det som ett råd.
”Jag har varit metallarbetare hela mitt yrkesverksamma liv Klasse och även vanliga arbetare går att diskutera med oavsett vad du tror och på fabriksgolvet brukar vi säga vad vi tycker.”
Följ kommentarsfälten så får du se vad folk tycker. Alla tycker förstås inte lika men det skulle vara svårt att påstå folkombytet och mångkulturen med dess omedelbara och framtida följder är särskilt populära bland den svenska allmogen. Det är ju faktiskt den som närmast drabbas. Vart tog min trygghet vägen?
”Det är dessutom oftast enklare att diskutera med folk som är vana att säga vad dom tycker rent ut än med dom som inte vill eller vågar stå för någonting alls.”
Eliten oroas det extra valet därför de tappat kontrollen över resultatet. Just nu följer de vad som händer i Frankrike och våndas. Men jag tror dom kan ta det tämligen lugnt därför svensken i gemen inte är särskilt upprorisk. Men räkna med kampanjer om klimatet framöver. De är precis den avledaren makten behöver just nu för att fortsatt trygga den ’liberala demokratin’ där även vänstern kan passa in men knappast de konservativa. Jag gör stor skillnad mellan socialism, liberalism och konservatism. Jag är arbetarklass men inte nödvändigtvis socialist. För att vara socialist måste man ha en övertygelse eller åtminstone en empati som dominerar värderingarna. Jag är mekaniker och mitt allra bästa verktyg har utan tvekan varit logiken. Det var med hjälp av logiken intresset en gång började. Men även jag har sociala och empatiska sidor som leder mig genom livet. irl brukar jag anpassa mig för att på smidigaste sätt passa in i sällskapet för tillfället.
Att sticka ut hakan i dagens överhetskontrollerade värld är något jag gärna gör. Det gjorde jag på jobbet med, men meningen med det jag skrev var att påvisa att det är svårt för folk att avslöja dom överhetens medialögner som idag kan spridas utan någon får chansen att säga emot. Dock finns det objektiva fakta som säger att arbetarklassen inget har att tjäna på skattesänkningar åt överklassen med nerskärningar i välfärden som följd.
Nu har SD visat sina kort och röstat igenom en högerbudget som gör detta ännu värre. Hade vi haft fungerande fackföreningar som verkligen diskuterat ekonomiska frågor på arbetsplatserna och försökt påverka skeendet, så hade nog SD knappt existerat där.
Om man följer kommentarsfälten på t.ex. SD positiva bloggar så är folk utpräglade rasister och ganska ofta rena nazister. På bloggar som denna blir intrycket ett annat. Det är ett litet fåtal personer som skriver kommentarer på bloggar och det går knappast att dra särskilt mycket slutsatser om ”vad folk tycker” utifrån det.
Högern försöker uppenbarligen utnyttja klimatfrågan till sin fördel på olika sätt. Konstigt vore det väl annars, men glädjande nog så ser vi hos dom gula västarna i Frankrike att det inte verkar lyckas.
Dom ser både klimathotet och orättvisorna som delar av överhetens skadliga inflytande och den synen bör vi ansluta oss till även här i Sverige.
Arbetarklass,
Ungern är ett land där extremhögern har makten. Du vet, det landet som Sd här som föregångsland. Det har även varit Sd politiker som flyttat ner till Ungern. Den ungerska högerextrema regeringsmakten har hela tiden sagt sig stå på folkets sida. Men i dagarna har vi sett att så gör de inte. Extremhögern i Ungern står helt på kapitalets sida då de genomför lagar och regler som gynnar kapitalet. De har t ex infört lagar där det är tillåtet att företagarna ska kunna ta ut 400 timmars extra övertid av arbetarklassen – och att företagarna har tre år på sig att betala ut denna övertidslönen. Detta skapade stora demonstrationer i Ungern.
https://www.theguardian.com/world/2018/dec/17/hungary-opposition-mps-attack-viktor-orban-slave-law-during-state-tv-protest
Jag kände på mig du skulle ta fram det här argumentet redan när jag läste om det igår. Men samtidigt läste jag om en ungersk student, kvinna vill jag minnas, som jämförde Orbans agerande med kommunisterna under Sovjettiden. Jaha, tänkte jag då, så gick det med den drömmen om ett arbetarnas paradis. Åtminstone i Östeuropa.
Om alternativhögern står helt på företagarnas och kapitalet sida vill jag tyvärr inte hålla med om. Min uppfattning är att alternativhögern beter precis som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att de vill ha företagarna med sig och förmodligen har det här beslutet samband med det. De enda som är emot företagarna är kommunisterna vad jag vet men deras alternativ har jag dessvärre inget större förtroende för. Under ’folkhemstiden’ levde vi här i Sverige mer under en blandekonomi men kommunisterna var inte nöjda med det heller. ”Säg Algots det räcker” menade en grupp ur floran av sjungande kommunist-teatrar som uppstod i samband med 68-rörelsen. Egentligen hade de inte behövt påpeka det därför Algots försvann tämligen snart efter deras låt och med det hela Teko-industrin, varvsindustrin m.m. och nu senast häromdan försvann Allmänna Svenska Ludvikaverken, som det kallades på storhetstiden, i globalisternas hungriga gap. Jag är orolig för Sverige, tycker mitt land börjar likna ett vårdhem för kriminalitet och internationell terrorism istället för ett utvecklat land med ansvar för sin befolkning. Blir det extraval har jag nog inga större problem att välja parti.
Hej Kerstin
Kanske jag var lite brysk där. Vad gäller kommunismen vill jag poängtera så jag inte blir missförstådd. Egentligen utesluter jag inte gemensamt ägande därför det finns sådana exempel som fungerat mycket bra. Jag skulle vilja påstå att det inte är ägandeformen som är direkt avgörande. Det som är avgörande är däremot att det sitter ’rätt’ personer vid spakarna och det är inte alltid det lyckas vid ett gemensamt ägande. I det enskilda ägandet finns konkurrensen som en positiv kraft för verksamhetens överlevnad. Den som inte klarar uppdraget att leda försvinner obönhörligen därifrån. Just därför ser vi företagsledare som betrodda politiker i USA. De anses helt enkelt som dugliga. Den jämförelsen finns inte här i Sverige. Här bedöms istället politikerna nästan helt och hållet utifrån värderingar. En egenskap som förefaller öka och inom offentlig förvaltning till att nästan blivit norm. Har du då avvikande värderingar kanske det inte är din lämpligaste arbetsplats att jobba inom stat, kommunal verksamhet, landstinget osv. Men inte bara det, jag tror ’normen’ sprider av sig som ringar på vattnet till det övriga samhället. En anställningsintervju på ex vis en varuhuskedja innehåller säkert mycket mer än man tror. Allt för att företaget ska passa in i den sociala miljön.
KPs Joe Nilsson, Helsingborg, tycks inte vara främmande för att samarbeta med fascister. Han talade vid samma möte tillsammans med den omdebatterade Ingrid Carlqvist.
https://www.ingridochmaria.se/2018/12/15/bejublade-tal-vid-torgmote-mot-global-compact-i-helsingborg/
Så vad är det som händer i KP? Hur i hela världen kan ett kommunistiskt parti hamna så snett?
Att man talar vid samma möte som t.ex. ”omdebatterade Ingrid Carlqvist” innebär inget samarbete. Vanligt med möten där politiker med olika åsikter framträder. Och du drar iväg utan någon analys.