Frankrike har genomgått en totalitär revolution?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad idag också. Frankrike har inte ändrats.

Denna artikel på Pål Steigans blogg har vänligen översatts och något förkortats av Björn Nilsson från Södermalm, Stockholm. Han driver den intressanta bloggen Björnbrum med nu en ny adress.

Detta publiceras samtidigt som radionyheterna meddelar att Frankrikes president Macron inte accepterar Lukashenko som president i Belarus. Lukashenko fick 60 % av rösterna enligt USA_ och oppositionsstödda Golos i ett val med flera kandidater.
Frankrike tävlar framgångsrikt med Belarus då det gäller polisvåld mot demonstranter.

Artikeln innehåller information om läget i Frankrike och många goda tankar att fundera kring och kanske stödja. Den väcker frågan om Sverige är på väg att genomgå en liknande totalitär revolution. Är Sverige på väg åt samma håll?

Frankrike har genomgått en totalitär revolution.

Monique Pinçon-Charlot arbetar tillsammans med sin man, Michel Pinçon, med vilken hon har skrivit över 20 böcker. Föremålet för deras undersökningar är den franska oligarkin, den lilla krets av personer som har den verkliga makten i landet. De två forskarna har använt sociologiska, antropologiska och etnografiska metoder:

De finner att klasskampen inte är slut, och vänder sig mot den neoliberala utveckling som har ägt rum i Frankrike sedan 1983. Det har väckt många kollegors vrede. Förutom att Monique Pinçon-Charlot och Michel Pinçon Pinçon har beskyllts för att vara fascinerade av de rika, har de kallats ”ovärdiga forskare” och ”militanter”. Det sista är de bara stolta över.

De var båda medlemmar av det franska kommunistpartiet PCF på 1970-talet. Partiets begrepp, som exempelvis statsmonopolkapitalism, fann de för abstrakta för att främja klasskampen. I stället bestämde de sig för att belysa makten konkret och förmedla resultaten vidare till arbetarna i Frankrike.

Med valet av Sarkozy till president 2007 trädde rikedomen öppet och cyniskt fram, vilket avspeglas i deras bok ”De rikas president” som kom ut 2010 och blev en bästsäljare. Öknamnet har gått vidare till den nuvarande presidenten, Emmanuel Macron

Det följande är ett utdrag och en resumé (i kursiv) av en mycket lång intervju med Monique Pinçon-Charlot som är gjord av två journalister: Selim Derkaoui och Nicolas Framont vid den franska tidskriften Frustration, där den publicerades den 8 oktober 2019.

Den härskande klassen

På frågan om hur Monique Pinçon-Charlot i sina arbeten skiljer mellan olika uttryck som rik, oligarki, ultrarik och så vidare, som beskriver den härskande klassen, svarar hon, att de har utvecklat sig i takt med det klassvåld som den använder för att försvara sina intressen.

– Den första gång som vi använde uttrycket ”oligarki” var i vår bok ”De rikas president” med hänvisning till Sarkozy. (…) Det var vid den tidpunkten som det verkligen gick upp för oss, i vilken grad den härskande klassen är redo för totalitär solidaritet för att försvara sina klassintressen.
Begreppet oligarki passar perfekt till det kapitalistiska samhället i den neoliberala formen som vi för ögonblicket är underkastade. Pengar dominerar alla ekonomiska och sociala aktiviteter. Den politiska nivån har förlorat sin relativa autonomi. Idag är det de som har den finansiella makten som leder dansen!

– Filosofen och sociologen Pierre Bourdieu insisterade i sina arbeten på 1970- och 1980-talen på att varje samhällsgrupp har sitt kulturella kapital: En bankman kan till exempel inte utöva tillsyn över skolprogram! Omvänt så är en lärares kulturella kapital oanvändbart i yrkeslivet!
– I nuvarande period är det pengar som bestämmer alla ekonomiska och sociala aktiviteter.

Till och med de politiska besluten tas över av miljardärerna: Det är de som har satt Emmanuel Macron i presidentbostaden. Just som vi informerades om att den libyske ledaren Gadaffi gav 50 miljoner euro till Nicholas Sarkozy kommer vi också en dag helt säkert få veta ett och annat om de ”folkvaldas” bristande legitimitet.

Den konservativa revolutionen

De två journalisterna säger att de genom att lyssna till Monique Pinçon-Charlot får känslan av att allt har ändrat sig med en enorm hastighet.

– Precis. Men ni är för unga för att veta vad som skedde mellan 1983 och 2007. Den gången skedde en konservativ revolution, en total, ja till och med en totalitär revolution, som spred sig med en otrolig hastighet, som en tsunami. Den fortsatte under Sarkozy, därefter under Hollande och förstärks nu ytterligare under Emmanuel Macron. Reaktionen har varit utan avbrott och till och med förstärkts med Macrons stora språng bakåt.

– Vi lever inte bara i en ideologisk alienation, men vi har sjunkit ner i något ännu mer allvarligt, nämligen en alienation av vårt sociala medvetande, som har skett i takt med en neurologisk och psykologisk alienation. Resultatet av denna process är förlusten av medvetandet om att tillhöra en undertryckt och utnyttjad klass.
– Det betyder med andra ord att neoliberalismens talesmän använder metoder från neurologin och psykoanalysen för att tränga in i våra hjärnor, i syftet att påverka vårt medvetande om klassförhållandena.
(…)
… de med makt och rikedom utnyttjar psykoanalysens redskap på ett subtilt och smygande sätt för att ödelägga den medvetne samhällsmedborgaren till förmån för konsumenten, utifrån principen att en konsument inte gör uppror så länge man kan stimulera honom till att konsumera ännu mer.
– Vi har gått in i en totalitär fas av kapitalismen. Inte bara värderas alla mänskliga aktiviteter utifrån deras kommersiella värde, men detsamma gäller också för alla områden inom djur- och växtriket. Allt levande är i händerna på dessa oligarker, de bär det fulla ansvaret för de klimatförändringar som riskerar att utrota den fattigaste hälften av mänskligheten.
– Vad som är värre, så kommer en sådan förbrytelse inte att bli uppfattad som en sådan, eftersom den kommer att vara förankrad i en pseudo-representativ demokrati, som genom en avhumaniserande och slavgörande process omvandlar lönearbetarna till döda tal i storkapitalets räkenskapsböcker. Detta förtingligande gör mordet på en stor del av mänskligheten mer acceptabel.

Bourgeoisins kulturella vänsterflygel

Journalisterna ber henne fördjupa hur de ultrarikas grupp genom olika kanaler och instrument påverkar andra sociala klasser för att bevara den dominerande makten. Enligt deras mening finns det en hel grupp under de rika och de ultrarika som gör allt arbetet för dem. Men vad skiljer detta klassliknande skikt sig från dem på toppen?

Den verkliga klyftan, eller om du vill, den egentliga järnridån, som åtskiljer dessa två grupper, skall sökas i arkiven där egendomsrätten är registrerad.

Affärsfolk, bankfolk och högt betalda löntagare är på sitt vis den rika dominerande klassens tjänstefolk och vakthundar. De har samma status som de journalister som får den neoliberala menyn att gå ner.

– Skribenten och skådespelaren François Bégaudeau har beskrivit detta skikt i sin essä ”Historien om din dumhet”. Det är bourgeoisins kulturella vänsterflygel, som inte nödvändigtvis har ekonomiskt kapital, men bara ett kulturellt kapital. Denna grupp har blockerat sin förbindelse till de folkliga skikten, arbetarklassen och tjänstemännen.

– Vi har redan talat om den roll ”journalister” spelar med hänsyn till befolkningens accepterande av den dominerande klassens program, men det är i sanning också ett problem med intellektuella och sociologer som ger avkall på analyser och språkbruk som relaterar till sociala klasser. Jag hoppas på ett paradigmskifte, när den tid kommer, när verkningarna av klimatförändringarna verkligen tränger sig på. Det kunde leda representanter från finansvärlden såväl som högt betalda tjänstemän och intellektuella som inte tillhör oligarkin, fram till en uppgörelse med deras nuvarande stöd till den maktfullkomliga oligarkin. Vårt intresse som sociologer och som aktivister är naturligtvis att främja denna anti-oligarkiska solidaritet.

Är det möjligt att främja en sådan allians?

– Jag tror det är möjligt. En av mina indikatorer är framgången för våra konferenser som organiserats i samarbete med de studerande på en lång rad högre läroanstalter (…) Här har de studerande varje gång anslutit sig till vårt grundläggande konstaterande, att en liten oligarki för klasskrig mot lönemottagarna, såväl dem från de folkliga klasserna som dem som ligger i mitten eller i toppen.

– Jag är övertygad om att vi måste arbeta hand i hand med dem som har genomfört omfattande studier, och som bekymrar sig djupt över den nuvarande situationen. Klimatförändringarna kommer att skapa grundlaget för denna solidaritet och kanske för att göra slut på det kapitalistiska systemet, som är i god färd med att ödelägga grunden för mänsklighetens existens.

Klasskamp och klassmedvetande

Journalisterna frågar om klassmedvetandet har växt i resten av befolkningen, ett medvetande om klasskampen samt medvetande om dessa rika människors existens. Svaret blir De gula västarna. Till skillnad mot andra grupper till vänster har de gått direkt mot maktens centrum för att visa att det rör sig om ett folkligt uppror.
(…)
-Vid vårt deltagande i demonstrationer ledda av De gula västarna blev vi överraskade över deras medvetande om den våldsamma relationen mellan klasserna, en våldsamhet som vi hade ansett som otänkbar om man tar de kaskader av manipulation som alla, som inte har tillgång till att läsa och få insikt, har blivit utsatta för.
(…)
– Deras klassmedvetande befann sig i ett friskt, jungfruligt tillstånd. Deras rörelse var ännu inte institutionaliserad och befann sig alltså utan någon annan form för utmaning än den som man möter i solidaritetens förtrollande, adrenalinskapande värden. De gula västarna verkade på ett sätt utanför den sociala protestmarknaden som den har blivit känd sedan andra världskriget.
– Organisationer som fackföreningar, politiska partier, diverse sammanslutningar, tidningar, författare, webbsidor, bloggar på internet och så vidare har lite i taget blivit integrerade och institutionaliserade i en opposition mot det kapitalistiska systemet som de hävdar att de motarbetar. De hjälper indirekt kapitalisterna att rätta sina fel.

Dessa ”anti-kapitalistiska” grupper inser ofta inte att det är just tack vare den sociala kritiken som de hjälper det kapitalistiska systemet med att förfina metoderna för utnyttjandet av arbetskraften.
(…)
– Låt mig ta exemplet med skattesvindel, som är ett ämne väldokumenterat av samhällsforskare, politiker och ämbetsmän. Men ju mer man arbetar med skattesvindel, desto mer oförståeligt och oklart blir ämnet. I verkligheten hjälper man svindlarna att utveckla konsten att svindla och bedra. Så kanske vi har varit med om att legitimera familjerna med de största förmögenheterna.

Från vetande till handling

Paret Pinçon-Charlot har varit ute till alla hörn av Frankrike för att göra folk delaktiga i deras vetande. Journalisterna frågar om denna popularisering har bidragit till att förvandla vetande till handling?

– Ja, eftersom det förhåller sig således, att det jungfruliga i De gula västarnas uppror har gjort det möjligt för dem att frigöra sig från de etablerade aktivisternas hövliga och socialt accepterade demonstrationer, och således har givet dem mod till att angripa makten där den befinner sig. (…)

– Från dag ett har De gula västarna haft Macron som sitt primära mål. Och varför understryker jag att De gula västarna är bra på att föra klasskamp. Eftersom det ofta har varit aktivister och fackföreningsfolk som har sagt: ”Men de angriper inte sina chefer, de går inte i strejk i sina verksamheter, de förhåller sig inte till kapital/arbete-problematiken.”

– Men detta är inte helt rätt. Förhållandet mellan kapital och arbetskraft har ändrat sig mycket. Vi är inte längre i den fas av den historiska utvecklingen där den industriella kapitalismen är av den paternalistiska typen, där arbetsgivaren och arbetarna står ansikte mot ansikte.

I dag är kapitalismen kollektiviserad av ett osynligt skikt av agenter, där Macron med god grund i den breda befolkningens ögon betraktas som oligarkins agent. Det är han som är oligarkins befullmäktige, det är han som organiserar ödeläggandet av en solidarisk stat som kunde bistå arbetarna med samhällstjänster.

En marknad för sociala protester
Vad kan vi hoppa på att ärva från De gula västarna och deras sätt att angripa maktkampen?
– De gula västarna kan inte göras ansvariga för att lära oss om klasskampen. De är en del av vår kamp, de är en del av det som kan kalla för den sociala protestmarknaden. Alla sociala och politiska krafter bör medvetet engagera sig och delta i detta krig mellan klasserna.
(…)
– Om civil olydnad kunde erkännas som legitim av flertalet, bland dem domare och polis, så menar jag att det skulle tas ett viktigt steg till skada för dem som ödelägger planeten och hotar mänsklighetens framtid genom klimatförändringarna.
– Med den teknologiska utvecklingen inom databehandling, robotteknik och artificiell intelligens har kapitalisterna inte längre användning för den fattigaste hälften av mänskligheten, som bara kommer att bestå av munnar som skall mättas.
– Klimatförändringar med deras sammanflätning av sociala och ekonomiska olikheter ger alla dem, som önskar solidaritet mellan människor, möjligheten till ett historiskt möte, ett verkligt möte som aldrig förr sett – inte ens under andra världskriget!

Ekologisk kris

– De omvälvningar som sker nu är framkallade av en förskräcklig ekologisk kris, som enbart kan skyllas på ett mycket litet fåtals vanvettiga profitjakt. Härmed har hundratals miljoner, ja, miljarder av människor bland de fattigaste, utsikt att dö. Vi har aldrig kunnat föreställa oss att en så våldsam konfrontation skulle kunna springa ut från en social klass i dess solidariska försvar för dess intressen på världsplanet.
(…)
– Ödmjukhet ska vara vår värdighet, solidariteten vår styrka, respekt för olikheter vårt enda banér. Våra protester måste nödvändigtvis ta olika former. Så är det. Bara solidariteten kommer att ge möjlighet till en förening i ett gemensamt uppror.
(…)
– Det är nödvändigt att alla finner sina platser i en kollektiv kamp som samlar de olika initiativen, och där det hela inte bara handlar om att vinna valet. Om valresultatet inte stämmer överens med oligarkins intressen blir det hur som helst inte respekterat. (…) Låt oss efterlikna de rika och vara solidariska liksom de.

Civil olydnad är nödvändig

– Idén om en marknad för sociala protester är viktig för oss. Protesterna har bidragit till att det kapitalistiska systemet får möjlighet att sparka tillbaka, i det att det integrerar den sociala kritiken i sin egen logik.
– De marxister som hävdade att kapitalismen skulle kollapsa av sig själv, tog fel. Det är på sitt sätt fascinerande att konstatera att kapitalisterna tvärtemot tar till sig kritiken som riktas mot dem, för att därigenom slå tillbaka mot protesterna. Just nu är kapitalisterna i gång med att förstärka sin frammarsch genom att ta näring från problematiken omkring den klimatödeläggelse som de själva har skapat.
(…)
– Vi ska inte tänka på oss själva som militanta eller revolutionära om vi i verkligheten helt utan medvetande ändå deltar i val som är totalt kontrollerade och styrda av dem som sitter på makten.
– Vi är inte revolutionärer när vi bidrar med böcker om de rikas snikenhet och oligarkins makt. Vi är inte revolutionära när vi bidrar med artiklar, TV- och radioutsändningar och redaktionella inlägg som oavbrutet protesterar mot ett orättfärdigt system. Vi kommer bara till ett bra slutresultat om vi i denna kamp allierar oss med andra former av motstånd, så som civil olydnad.
– Denna kamp bör helst vara utan våld eftersom vi önskar deltagande av det största möjliga antalet människor. De måste kollektivt och solidariskt leva upp till den utmaningen, vi står inför utsikten av tillintetgörande av den fattigaste delen av klotets befolkning på grund av klimatförändringar som påtvingas oss av de ekonomiska makthavarna.