Artikel i The Guardian 21/12 av Paul Rogers (bild nedan) som är professor emeritus i fredsstudier vid Bradford University och hedersledamot vid Joint Service Command and Staff College. https://www.theguardian.com/commentisfree/2023/dec/21/israel-losing-war-against-hamas-netanyahu-idf

__________________

Det officiella narrativet har varit att Hamas är försvagat, men i verkligheten misslyckas IDF:s doktrin om massivt våld

Fram till nyligen har krigsberättelsen om Gaza i mycket hög grad kontrollerats av Israels försvarsmakt (IDF) och landets försvarsministerium. Israels internationella anseende må ha sjunkit kraftigt i och med dödandet av mer än 20 000 palestinier, skadandet av mer än 50 000 och förstörelsen av en stor del av Gaza, men IDF kunde fortfarande sälja en trovärdig berättelse om ett allvarligt försvagat Hamas och hävdade till och med att kriget i norra Gaza i stort sett var avslutat och att framgång i södra Gaza skulle följa inom en inte alltför lång tid.

Berättelsen underlättades av allvarliga svårigheter för de få journalister som fortfarande arbetade i Gaza, inklusive risken för deras personliga säkerhet, medan den internationella presskåren var fast i Jerusalem och beroende av IDF:s källor för mycket av sin information.

Detta förändrades när en annan bild började framträda. Först saknades det bevis för IDF:s påstående att Hamas hade ett högkvarter under al-Shifa-sjukhuset, sedan kunde IDF inte identifiera var den israeliska gisslan befann sig, trots att de hade några av världens mest avancerade underrättelsetjänster.

Mycket nyligen har ytterligare två incidenter inträffat. Den 12 december iscensatte Hamas paramilitärer ett skickligt trippelt bakhåll i en del av Gaza som påstods kontrolleras av israeliska styrkor. En IDF-enhet hamnade i bakhåll och skadades. Ytterligare trupper skickades för att hjälpa den enheten, och de hamnade sedan i bakhåll, liksom förstärkningarna.

Tio IDF-soldater rapporterades dödade och andra allvarligt skadade, men det var deras senioritet som räknades, inklusive en överste och tre majorer från elitbrigaden Golani. Att Hamas, som påstås vara decimerat och med tusentals trupper som redan dödats, skulle kunna genomföra en sådan operation var som helst i Gaza, än mindre i ett distrikt som enligt uppgift redan kontrolleras av IDF, borde väcka tvivel om att Israel gör några betydande framsteg i kriget.

Ytterligare en indikation kom några dagar senare, när tre israeler i gisslan lyckades fly från sina kidnappare, bara för att dödas av IDF-soldater, trots att de hade bar överkropp och bar en vit flagga. Det som sedan har förvärrat situationen, och som orsakar stor ilska i Israel, är att samtal från gisslan fångades upp av en ljudutrustad IDF-sökhund fem dagar innan de dödades.

Det finns andra, mer omfattande indikationer på IDF:s problem. Enligt officiella siffror har mer än 460 militärer dödats i Gaza, Israel och på den ockuperade Västbanken och omkring 1 900 har skadats. Men andra källor tyder på ett mycket större antal skadade. För tio dagar sedan publicerade Israels ledande dagstidning, Yedioth Ahronoth, information från försvarsministeriets rehabiliteringsavdelning. Enligt dessa uppgifter uppgår antalet skadade till mer än 5.000, varav 58% klassas som allvarliga och mer än 2.000 officiellt erkänns som handikappade. Det har också förekommit ett antal dödsfall till följd av egen eldgivning, och Times of Israel rapporterar att 20 av 105 dödsfall berodde på sådan eldgivning eller olyckor under striderna.

Sammantaget följer IDF fortfarande den väl inövade Dahiya-doktrinen om massivt våld som svar på irreguljära krig, vilket orsakar omfattande sociala och ekonomiska skador, undergräver upprorsmännens vilja att kämpa samtidigt som framtida hot mot Israels säkerhet avskräcks. Men det går väldigt fel. Kritiken kommer från oväntat håll, bland annat från den tidigare brittiske försvarsministern Ben Wallace, som har varnat för en 50 år lång påverkan. Till och med Bidenadministrationen börjar bli ordentligt illa till mods över vad som utspelar sig, men Benjamin Netanyahu och krigskabinettet är fast beslutna att fortsätta så länge de kan.

Det är värt att inse varför. Attackerna den 7 oktober och den brutalitet som de innebar slog Israels antagande om säkerhet i grunden, vilket innebär att den stora majoriteten av israeliska judar hittills har fortsatt att stödja Netanyahus svar. Även detta håller dock på att försvagas och förvärras av IDF-truppernas dödande av de tre i gisslan.

En effekt av allt detta är att IDF:s befälhavare utsätts för en enorm press att lyckas och kommer att gå så långt som krigskabinettet tillåter. Många av dessa befälhavare är mycket intelligenta, men oundvikligen enkelspåriga personer, och de kommer nu att veta att trots all Netanyahus retorik kan Hamas, eller åtminstone Hamas idéer, inte besegras med militärt våld. De vet också att medan samtalen går i stå kan påtryckningar från gisslans familjer snart leda till en ny humanitär paus. Därför kommer deras mål att vara att skada Hamas så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, medan de kan, oavsett vad det kostar palestinierna. Ett bevis på denna strategi är den senaste veckans intensiva flygräder.

Det som gör detta möjligt är Netanyahus beroende av en extremistisk minoritet av religiösa fundamentalister och skarpsinniga sionister i sin regering. De skulle inte ha något bredare stöd i Israel om det inte vore för tragedin den 7 oktober, men de skadar Israels långsiktiga säkerhet mer och mer. Israel riskerar inte bara att bli en pariastat, även bland sina allierade, utan det kommer också att ge bränsle åt en generation av radikalt motstånd från ett återupprättat Hamas eller dess oundvikliga efterträdare.

Israel behöver räddas från sig självt, men det kommer mer än något annat att bero på Joe Biden och människorna omkring honom. Kanske pådrivna av den snabbt föränderliga stämningen bland allmänheten i Västeuropa måste de erkänna sin roll när det gäller att få ett omedelbart slut på denna konflikt.

________________