Fredspriset, att lyfta fram och att förtala

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.  Avser inte årets fredspristagare. Dock, vem tror att Assange kan bli aktuell?

Vi har då och då skrivit om Nobels fredspris här. Ofta kritiskt men vi har också lagt fram väl underbyggda förslag, som dock inte gått igenom -ännu?

Senast 8 oktober i artikeln Nobelkommittén är sig lik – ännu ett pris till provästliga grupper, där jag inledde med ”Sveriges utrikesminister Ann Linde är entusiastisk i sitt uttalande i statskontrollerade SvT:s Rapport kl 19.30 igår.” Försynt föreslog jag tre år tidigare Var det fel att ge Nobelpris till dessa journalister? Varför inte också till Assange och Snowden? Till Peter Handke i fjol?

Denna artikel av Lars Birkelund

har publicerats hos https://steigan.no/2022/12/fredsprisen-framsnakking-og-baksnakking/?utm_source=substack&utm_medium=email

______________________________________________________________

Det länge hyllade Nobels fredspris gör Orwells ord om nyspråk till verklighet i Norge

Att trycka ner andra för att framhäva sig själv anses vara oförskämt. Det är motsatsen till ’lyfta fram’, som kronprins Haakon förespråkade 2010 och som blev ett vanligt motto i Norge ett tag.

Nobels fredspris, som har delats ut av Norge sedan 1901, är en form av framhävande, som dock har en baksida. Alltför ofta är det så att nämndens belöning med pengar, heder och ära fungerar som aktivt förtal mot andra. Visserligen fullt öppet, men priset är alltför ofta ett presentpaket till norska politikers vänner i USA, Nato och EU. En gåva till ”länder vi gärna jämför oss med” på bekostnad av ”länder vi inte gillar att jämföra oss med”.

Berit Reiss-Andersen, ledamot av Nobelkommittén sedan 2012, ordförande sedan 2017, följde denna rutin när hon den 7 oktober 2022 sa: ”Det här priset är inte riktat mot president Putin.” Det här om tre pristagare som alla är mer eller mindre allierade med USA/NATO/EU:

3. Ales Byalyatski är en representant för den vitryska oppositionen som västvärlden har stöttat under de senaste åren.
4. Memorial grundades 1992 av den ryske dissidenten Andrej Sacharov, förmodligen med pengar som han fick som mottagare av ”fredspriset” 1975. Organisationen sägs ha fungerat informellt före det formella bildandet och anses av de ryska myndigheterna som utländska agenter, eftersom de tjänar västerländska intressen i Ryssland och har bidragsgivare som den amerikanska Soros-stiftelsen Open Society.
5. Den ukrainska pristagaren är inte fredligare än att den upprepade gånger bett om att få vapen (1) för krig mot Ryssland. Så Reiss-Andersens uttalande om att priset inte riktar sig mot Ryssland är i bästa fall dåligt genomtänkt. För stödet till Rysslands (väpnade) motståndare riktar sig naturligtvis mot Ryssland och Putin.

Alla västerländska ledare sa att de var nöjda med pristagarna, medan ledningen i Ryssland, Vitryssland och Ukraina var missnöjda. Men ukrainarnas resonemang stack ut, de var missnöjda eftersom de inte fick priset ensamma. (2) Den 7 december sa den ryske och ukrainska pristagaren att de inte tror på en fredlig lösning på kriget i Ukraina. ”De ber om mer vapen till Ukraina i kampen mot Ryssland” (ABC News 7 december 2022).

”Det goda rykte som fredspriset har är resultatet av goda beslut under 120 år”. Det sa Reiss-Andersen den 13 januari 2022 under en debatt i NRK:s Dagsnytt 18. Så pratade hon om sig själv och sitt folk, efter att ha lyssnat på folk som anser att priset har ett gott rykte.

Gott rykte eller inte; det är givetvis fint att få priset, med festligheten, berömmelsen och annat som följer med. ”I priset ingår en medalj, ett personligt diplom och ett större prisbelopp, för närvarande åtta miljoner svenska kronor” – SNL. Så fint att den sydkoreanske presidenten Kim Dae-jung (en amerikansk allierad) bedrev en ”omfattande kampanj” i regi av den sydkoreanska underrättelsetjänsten innan han fick fredspriset 2000. Detta skrev Dagbladet om den 5 december 2016 baserat på boken Jakten på Nobels fredspris, skriven av den amerikanske journalisten Donald Kirk och Kim Ki-sam, en avhoppare från Sydkoreas underrättelsetjänst. I boken berättar de ”en historia om den målmedvetna bearbetningen av norska nyckelpersoner som Gunnar Stålsett (ledamot i Nobelkommittén), Geir Lundestad (sekreterare i Nobelkommittén) och tidigare statsminister Kjell Bondevik”, allt enligt Dagbladet.

Kim Dae-jungs ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea, som han fick priset för, hade knappast någon effekt. Men han fick sina 15 minuter av världsberömmelse, som Andy Warhol kanske skulle ha sagt.

Mina observationer och undersökningar av fredsprisutdelningarna genom åren har aldrig varit grundliga. Men det har gått många år sedan jag först trodde att de bildar ett mönster av belöning och straff. Fredrik Heffermehl, norsk jurist och fredsaktivist, har emellertid varit mycket grundlig. Han har skrivit två böcker som bygger på undersökningar av hur prisutdelningarna står sig i förhållande till Alfred Nobels intentioner med sitt testamente, och har konstaterat att Reiss-Andersen, liksom hennes föregångare, helt bortser från Nobels juridiskt bindande intentioner. Reiss-Andersen är också jurist och bör därför veta, mer än andra, att testamenten måste följas så noggrant som möjligt. I Alfred Nobels testamente står det att priset ska ges till ”den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”.

De norska förtroendemännen borde alltså ha följt orden i testamentet, om ”fredskongresser” och ”avskaffande eller minskning av stående arméer”. Istället har man, som Heffermehl visar i sina böcker, i åratal valt att tolka orden som fred och fredsarbete. Priset används enligt kommitténs egna nycker, oberoende av Nobels vilja.

I Medaljens bakside (2020) visar Heffermehl att kommittén har använt utmärkelserna för att lyfta fram USA nästan från start. (3)

Kommitténs första stora misstag var utmärkelsen 1906, till USA:s president Teddy Roosevelt, en uttalad militarist. De interna arkiven visar att sekretariatet gav tydliga varningar om Roosevelts olämplighet, men kommittén lyssnade inte. Norge hade blivit en självständig nation ett år tidigare och ”behövde en vän, även om han är långt borta”, ansåg kommitténs ledare och Norges utrikesminister Jørgen Løvland (s 56).

Bland många andra och bättre kandidater valde nämnden en som det egna sekretariatet varnade för. Heffermehl kunde utläsa detta ur dokument som vanligtvis är hemliga: ”Nobelkommittén skyddar sitt inre liv. Inget får avslöjas från nämndens möten, inget får skrivas ner om diskussionerna. Total sekretess gäller även för nomineringar och interna utredningar. Med ett undantag – ’forskare i intellektuell historia’ kan ges tillgång till arkiven, men bara till det som är mer än 50 år gammalt” (s 158). Heffermehl har därför inte haft tillgång till arkiv som är nyare än 1970.

Under åren 2002 till 2009 var det tre amerikanska presidenter som fick priset: Jimmy Carter, Al Gore (som visserligen ”bara” blev vicepresident) och Barack Obama. Och av alla 112 prismottagarna fram till 2021 har 22, eller 20 % av mottagarna, varit från USA. På de följande platserna hittar vi andra ”länder vi gärna jämför oss med”, där de mycket centrala Nato-länderna Storbritannien och Frankrike kommer på andra och tredje plats, med 9 respektive 8 utmärkelser, Sverige på fjärde plats, Tyskland på femte plats , etc. Det finns undantag från alla regler. Men mönstret, att priset ges för att belöna ’vänner’ och straffa ’ovänner’, framträder tydligt när man tittar närmare på vem som får priset. Och vem som inte får det.

Varje storting sedan 1949 har haft en massiv majoritet av NATO-anhängare, för att inte säga USA-anhängare. På samma sätt med alla de största medierna i Norge och andra organisationer. Tror någon verkligen att en kommitté tillsatt av ledande norska politiker kommer att dela ut priser till någon som motsätter sig den säkerhetspolitiska linje som samma ledande norska politiker och kommittéledamöter bekänner sig till, det vill säga kopplingen till USA, NATO och EU? Nobelkommittén lyckas lura många att tro det, kanske till och med sig själva. Men kineserna, ryssarna och andra vet bättre.

Att Norge delar ut fredspriset istället för exempelvis Ryssland, stärker också en västerländsk (falsk) föreställning om att Norge/Väst har ensamrätt att straffa och belöna andra länders myndigheter. Till exempel är en rysk, kinesisk eller iransk dissident som får priset naturligtvis ett ”straff” av myndigheterna i dessa länder, medan det givetvis är en belöning att ge det till allierade länders presidenter, utrikesministrar eller liknande.

Priset 2021 var på samma sätt, och i nästan lika hög grad, ett presentpaket som det 2022. För det var också ett ’fredspris’ som kom väl till pass i västvärldens eviga hybridkrig mot Ryssland. Priset gick till två journalister, varav en, Dmitrij Muratov, är redaktör för den oppositionella ryska tidningen Novaya Gazeta. Priset motiverades med följande ord:

Läs gärna: Fel att ge Nobels fredspris till Maria Ressa och Dmitrij Muratov?!

Dmitrij Andrejevitj Muratov har under ett antal år försvarat yttrandefriheten i Ryssland under allt mer krävande förhållanden (…) Tidningen har med sin faktabaserade journalistik och professionella integritet blivit en viktig informationskälla om föga omdiskuterade och stötande aspekter av det ryska samhället. Sedan starten 1993 har Novaja Gazeta publicerat kritiska artiklar om allt från korruption, polisvåld, felaktiga arresteringar, valfusk och ”trollfabriker” till användningen av ryska militära styrkor i och utanför Ryssland.

Det är tänkbart att Muratov är en bra journalist, åtminstone bra för Nato. Men vad skulle Alfred Nobel ha sagt, med tanke på orden i hans testamente, jag upprepar: Priset ska ges till ”den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”.

Genom att belöna och lyfta fram en sådan journalist lyckades fredspriskommittén i Nato-landet Norge även 2021 att åstadkomma förtal om Ryssland och kommittén deltog också i förtalet genom omfattande medietäckning. Den andra journalisten, filippinska Maria Ressa, måste också betraktas som en vän till västerländska eliter, med sin karriär, bland annat på CNN, med sina trevliga möten med bl.a. Hillary Clinton och med hennes acceptans av fängslandet av Julian Assange.

Det kan mycket väl vara så att dessa journalister förtjänade viss uppskattning. Men att de fick fredspriset istället för till exempel Julian Assange, som under många år utsatts för stora övergrepp för att ha avslöjat några av USA:s krigsförbrytelser, är tyvärr typiskt. Det är yttrandefriheten och rätten att kritisera USA:s militärindustriella komplex som sitter i Belmarsh-fängelset i London. Denna prioritering kritiserades då också av många. En av de mest artikulerade kritikerna heter Arvid Ystad. Han avslutade sitt läsarinlägg i Aftenposten den 12 oktober 2021 på detta sätt:

Efter detta inslaget på Dagsrevyen kommer en intervju med Norges tillträdande statsminister. Jonas Gahr Støre (Ap) säger att det var han som föreslog den ena kandidaten och ger sin motivering (…) Därefter ser vi ett inslag på Dagsrevyen där Norges nuvarande statsminister Erna Solberg (H) läser upp några färdigskrivna meningar där hon hyllar vinnarna och berättar hur viktigt deras arbete är för demokratin och för att hålla makten i schack.

     Efter detta måste världen få uppfattningen att det är den norska regeringen som ligger bakom utdelningen av fredspriset. Många utanför våra gränser kanske tycker att en annan högprofilerad journalist, som sitter i fängelse för sitt arbete, också borde ha varit med och delat priset. De kanske tror att regeringen och Nobelkommittén inte vågade ge priset till Julian Assange i Wikileaks av politiska skäl och av rädsla för USA:s reaktion. Det tror jag också.

Om Julian Assange (Australien), Daniel Hale (USA) eller Craig Murray (Storbritannien), som alla då satt i fängelse för dissident-verksamhet, hade fått priset, skulle dock Nobelkommittén visat att den är vad kommittén, Stortinget och norska regeringar hävdar: nämligen oberoende av norska och allierade myndigheter.

”Nobels fredspris till modiga journalister”, löd NRK Dagsrevyens upphetsade rubrik samma dag som priset tillkännagavs (8 oktober). NRK:s Sigurd Falkenberg Mikkelsen var inte sen att samma dag säga att priset ”sparkar uppåt”. NRK:s Dagsnytt 18 bjöd dagen efter publiceringen in endast de som hyllade priset, nämligen kommittéledaren Berit Reiss-Andersen, Aftenpostens Kristoffer Rønneberg och Inna Sangadzhieva från Norska Helsingforskommittén. De fick alla stora möjligheter att baktala Putin och Ryssland, utan att klargöra hur detta pris uppfyllde Nobels avsikt att främja en demilitariserad global gemenskap av nationer.

Om det hade varit så att priset ”sparkar uppåt”, som Falkenberg Mikkelsen hävdade, hade förstås inte hela västmakten, från Jonas Gahr Støre till Jens Stoltenberg, Erna Solberg, Joe Biden och Boris Johnson, varit nöjda med priset.

Priset 2017 är ett av få som norska/västliga myndigheter visat missnöje med. Den gick till ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapon), en internationell kampanj för avskaffande av kärnvapen. Heffermehl kommenterade:

För en gångs skull passade Nobelpriset bra med Nobels vision om fred, men då passade det Norge dåligt (…) Det är en fast tradition att hela diplomatkåren är närvarande och lyser upp Nobelceremonin. Men 2017 var det en något matt föreställning. Det officiella Norge, stortingspresidenten (H) och statsministern (H), var sparsamma med applåderna. De ledande Nato-länderna valde att låta sina ambassadörer stanna hemma. För en gångs skull var det inte deras pris (sidan 371).

Så sura blir norska/västerländska ledare när priset för en gångs skull inte faller dem i smaken.

Priset 2016 gick till Juan Manuel Santos (president i Colombia, ett av många länder med amerikanska militärbaser) för ”hans ihärdiga ansträngningar att avsluta det mer än 50 år långa inbördeskriget i landet”. Men kunde Nobelkommittén verkligen inte hitta en bättre kandidat bland nästan 50 miljoner colombianer, en som inte är ansvarig för dödandet av tusentals gerillasoldater och som inte hade hjälpt till att utöva ett system med skottpengar, vilket Santos gjorde när han var försvarsminister ? ”De militära styrkorna som Juan Manuel Santos var ansvarig för gick ut i det fattiga barrios-området längst söder om Bogota och kidnappade flera tusen unga män, förde in dem i djungeln, klädde upp dem i uniformer och dödade dem, och hävdade att de var FARC-soldater” (något som gav skottpengar, Heffermehl sid 368/69, se annars ”Falsk positiv skandal” (4).

Priset 2014 är ett av de mest populära, då det delades ut till pakistanska Malala Yousafzai, då bara 17 år gammal, och efter att hon med nöd och näppe överlevt ett mordförsök av talibananhängare. Men motiveringen för Nobelkommittén? Den underlät att nämna vad som verkligen gjorde att Malala förtjänade priset:

Hon hade vid flera tillfällen modigt talat mot militarism och krig, bland annat i ett privat samtal med president Obama i Vita huset den 13 oktober 2013. Sextonåringen uppmanade USA:s president att avsluta drönarkrigen i Asien, dessa kunde bara leda till hat mot USA och till att skapa fler terrorister. Kommittén lyckades effektivt ta bort de egenskaper som gjorde henne värd utmärkelsen. Hon var rätt person om kommittén hade velat mobilisera unga människor att kämpa mot krig och militarism. Kan någon vara mer lämpad som förebild för jämnåriga över hela världen? (Heffermehl sid 365).

Detta var dock motiveringen som Nobelkommittén använde för att tilldela henne priset: ”kamp mot förtryck av barn och unga och för alla barns rätt till utbildning”. Det var också en god sak. Men det faktum att modiga människor får fredspriset av fel anledningar är ett återkommande tema i historien om Nobels fredspris (Malala delade priset med indiska Kailash Satyarthi).

Att ge priset till EU (2012) var knappt mer än en gåva som Nobelkommittén med EU-anhängare gav till sig själva, som om de skulle ha gett det till Nato. Priset baserades på EU:s bidrag till att ”främja fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”. Men hur är det med EU:s roll i världen? Här borde det räcka med att påminna om EU:s användning av dödliga sanktioner mot länder som Syrien, Iran, Venezuela, Vitryssland och Ryssland och flera länder i Afrika. I dessa och andra fall spelar EU, i lag med USA och NATO, med en politik som syftar till att ödelägga ekonomin, för att på så sätt skapa uppror/krig mot myndigheterna i delvis fattiga länder.

Priset 2010. Hur hade vi reagerat i Norge om Kina hade delat ut ett fredspris till Anders Behring Breivik? Detta är förstås en tillspetsad formulering, som jag ändå använder för att förtydliga en poäng. Kinesiska Liu Xiaobo (1955 – 2017), som fick Nobels fredspris 2010, från Norge, är bland de mest kända fredspristagarna här i landet. Det beror på att priset ledde till att Norge placerades i Kinas ”frysbox” under sex år (2011-2017), vilket gick ut över norsk export till Kina.

Hade kineserna anledning att vara missnöjda med priset? Om medier som NRK, TV 2, Aftenposten och VG hade undersökt vem Liu Xiaobo var hade både de och det norska folket fått en bättre förståelse för varför Kina reagerade som det gjorde mot Norge. Men istället fortsatte dessa medier att berömma Liu Xiaobo under de kommande åren. Och det finns inget som tyder på att de kommer att sluta med det. Liu Xiaobos åsikter förtigs i väst, eftersom väst inte vill prata om dem, hette det i en artikel av Barry Sautman och Yan Hairong i The Guardian den 15 december 2010.5 Där står det också att Liu Xiaobo 1988 sa att han ville att Kina skulle bli som Hongkong, men att Kina, d.v.s. kineserna, inte kunde göra det på egen hand, vilket antyder att Kina behöver ”hjälp” från bland annat den tidigare kolonialmakten Storbritannien för att bli som dem (Hongkong var under Brittiskt styre fram till 1997).

Liu Xiaobo hade också kopplingar till USA, genom ekonomiskt stöd från National Endowment for Democracy (NED), som anses vara en gren av CIA. Vi kan därför konstatera att såväl de kinesiska myndigheterna som vanliga kineser hade goda skäl att vara missnöjda med honom. Var det tillräcklig anledning att sätta honom i fängelse? Kanske inte. Men det är möjligt att det också fanns andra orsaker till att han fängslades, som konspiration med främmande makt. Detta med tanke på att han faktiskt blev ”sponsrad” av USA.

Liu Xiaobo var USA-vän också på andra sätt. The Guardian igen:

Att fängsla Liu var helt onödigt. Men om hans politik hade varit känd, skulle de flesta inte ha belönat honom. För han är en förkämpe för krig, inte fred. Han förespråkade invasionerna av Irak och Afghanistan och 2001 applåderade han Vietnam- och Koreakrigen (…) Liu har också ensidigt hyllat Israels politik i Mellanöstern. Han lägger skulden för Israel/Palestina-konflikten på palestinierna.

Visste Nobelkommittén detta om Liu Xiaobo när de tilldelade honom priset 2010? Det borde de i alla fall ha vetat, eftersom mycket av detta var välkänt långt innan man belönade honom. Och kommittén har ignorerat tydliga varningar tidigare, vilket fallet med Theodor Roosevelt visar.

Priset till Barack Obama 2009, som han fick ett halvår efter att han blev president, berodde knappast på så mycket annat än att Nobelkommittén, liksom andra, hänfördes av en sorts eufori över att USA äntligen fått en afroamerikansk president. Ja, den renaste svärmorsdröm om en man, ’i sin bästa ålder’, som uppenbarligen charmade hela världen och som gav associationer både till John Kennedy och till en före detta pristagare: Martin Luther King. Inte lika passionerad som King, men vältalig som Kennedy, elegant och sofistikerad, med en självsäker baryton som lovade guld och gröna skogar, kanske mer på sättet han sa saker än vad han faktiskt sa.

Jag blev också imponerad och glad, rörd till tårar under invigningen, där även hans lika charmiga och ”coola” fru Michelle och de två förtrollande barn-döttrarna var representerade. Det var helt enkelt en bild av perfektion. Jag kände verkligen hopp om en bättre värld. Ändå var jag inte mer berörd av eufori än att jag protesterade högt och med indignation när Obama tilldelades priset i oktober 2009. Nobelkommittén, då under ledning av Torbjørn Jagland, måste helt enkelt ha varit så förälskad och så påverkad av önsketänkande om Obamas kommande verk att de belönade honom i förväg. För vad hände? Ett och ett halvt år senare började Barack Obama bombningen av Libyen under mottot ”leda bakifrån” (att leda/styra från baksätet, det var Frankrikes president Sarkozy som ’frontade’ detta krig).

Så att säga samtidigt startade Obama det sedan länge planerade kriget mot Syrien, och att Obamas administration också var central i den process som ledde fram till statskupp och sedan kriget i Ukraina. Användningen av mördardrönare, bland annat i Pakistan, ökade också kraftigt under Obama. Det blev inte mer fred med Obama, det blev mer krig.

”Kommittén är så mäktig i sin upphöjdhet att den tillåts att få rätt när den tar fel”, var det någon som sa. Också kritiken svenska myndigheter kom med efter att de hade undersökt om Nobelkommittén i Norge följer Alfred Nobels testamente avspeglades i kommittén. ”En ny svensk lag kan leda till att framtida Nobelpristagare får fredspriset i Sverige och inte i Norge”, skrev NRK den 22 februari 2012. Så har som bekant inte skett.

”Fredspriset” delas ständigt ut till icke-västerländska dissidenter. Men det har knappast någonsin hänt under loppet av mer än 120 år att en västerländsk dissident har fått priset (i så fall med felaktiga skäl). Å andra sidan har västerländska krigsförbrytare som Henry Kissinger och Barack Obama fått priset.

Genom att lyfta fram oppositionspartier i länder som USA/NATO/Norge räknar som sina fiender, och genom att förtala länder som Ryssland, har Nobels fredspris, som det används av Nobelkommittén, samma funktion som organisationer som Helsingforskommittén och medier som NRK, TV 2 och Aftenposten. Och Stortinget med växlande regeringar. Priset har också en annan funktion, eftersom det ger kommittén av dignitärer från in- och utlandet en härlig fest varje år, där det knappast sparas på något.

Med tiden har priset i allt högre grad blivit en norsk nationalklenod, Norges viktigaste internationella varumärke. En enad nation håller ett stadigt grepp om priset. Priserna har styrts av norsk politik, särskilt banden till USA och NATO, en politik som går i motsatt riktning mot den som Nobel ville främja. Istället för att främja global förståelse har priset ofta bidragit till att skärpa det kalla kriget och andra motsättningar. Det har inte heller gått mot västerländsk expansion, upprustning och deltagande i krig i avlägsna länder. Kommittén har fortsatt att gynna sina egna idéer och politiska ledare i väst, och oliktänkande i öst (…) Det är tillåtet att tro på en sådan politik, men olagligt att använda Nobelpriset för att stödja den (Heffermehl, s 96).

Men Nobelkommittén har inte vågat ge priset till en kinesisk dissident fler gånger.

Den här artikeln är annars en komprimerad version av ett av kapitlen i min kommande bok Krig som bestilt? NATO, Ukraina, Russland, russofobien og andre årsaker til krigen i (eller om) Ukraina.

________________________________________

Referenser

1.”What we need today is weapons” – The Intercept 7 oktober 2022. https://theintercept.com/2022/10/07/nobel-peace-prize-ukraine-war-crimes/

2.”How the Nobel Peace Prize Committee has managed to unite Belarusian, Russian, and Ukrainian elites in collective anger” https://www.rt.com/russia/564318-nobel-peace-prize-winners/

3. Det första fredspriset delades ut 1901 till Jean Henri Dunant och Frédéric Passy. Annars har det hänt många gånger att priset inte har delats ut. Visserligen var det länge sedan (1972), men ändå märkligt, då det aldrig har varit brist på bra kandidater. 1972 hade det till exempel redan under ett antal år funnits många bra kandidater bland dem som protesterade mot USA:s krig mot Vietnam. Men ingen av dem fick priset. Martin Luther King fick priset 1964, men det var för något annat.

4. https://en.wikipedia.org/wiki/%22False_positives%22_scandal

5. ”Do supporters of Nobel winner Liu Xiaobo really know what he stands for”? https://www.theguardian.com/commentisfree/2010/dec/15/nobel-winner-liu-xiaobo-chinese-dissident