Fria kritiska ryska media – finns de?

Once More About Soft Authoritarianism in Russia
https://gordonhahn.com/2020/09/13/once-more-about-soft-authritarianism-in-russia/

Det finns INGA fria medier någonstans. Talet om ”fria medier” is sig är missvisande. Det som finns är fejkar medier. Att tro annat är att lura sig själv. Alla vet att stora medie koncernen ii väst ägs av medie oligarker och moguler från mer eller mindre en och samma grupp. Offentligt ägda medier i väst är inget annat än statens propaganda apparat. Yttrandefrihet frihet gäller endast ägarna.

https://www.globalresearch.ca/erasing-the-truth-and-fabricating-fake-narratives/5652336

Fria kritiska svenska media – finns de. I viss mån – ja, men makteliten gör verkligen sitt yttersta för att tysta och marginalisera dom. Nazisterna metoder i Tredje Riket att indoktrinera befolkning har intresserat mig sedan innan tonåren. Aldrig trodde jag att jag skulle i realtid få uppleva dessa metoder, men nu händer det, och det är DN som leder. DN har publicerat en lång rad propaganda artiklar som mycket tydligt gör bruk av nazisterna metoder att indoktrinera, missleda och desinformera.

Metoden är enkel. Man använder korrekta fakta selektivt, associerar dom med allt negativt, och mörkar det positiva. Denna artikel är typisk.
—På 1,5 kvadratmeter har de en säng och sina ägodelar i Hongkong
https://www.dn.se/varlden/pa-1-5-kvadratmeter-har-de-en-sang-och-sina-agodelar-i-hongkong/
Beskrivningen av de som bor i burar i Hong Kong är helt korrekt. DN förtäckt, utan att explicit säga så, associerar detta med dagens Kina. Det är grov lögn.
Detta är kvarlevorna av det brittiska Hong Kong som Peking ännu inte har hunnit sanera. Peking har hittills reducerat detta från 80% av Hong Kong till 2% av Hong Kong. Det mörkar DN. Dessutom är till exempel de berömda slumområdena i Aberdeen och The Walled City helt borta. DN mörkar även att Peking har satt målsättningen att avskaffa allt detta till 2049, då alla skall ha egna bostäder med god levnadsstandard.

Lögnare och propaganda.

Kina är det enda land jag känner som har genuint fria media, men det kan finnas flera. De kan förvåna många, men Kina har som så ofta utvecklats långt bortom det föråldrade och primitiva så kallade ”väst”. Hela Kinas media system har utvecklats långt bortom det i väst, som fortfarande arbetar som Acta Diurna i romarriket, grundad år 59 F.Kr.

Media i Sverige är inte media i ordets sanna betydelse utan driver politisk verksamhet, propaganda, påverkan och indoktrinering, och arbetar som mellanhanden och filter mellan makthavarna och folket och förfalskar och förvränger. Det tillåter inte Kina. Det får inte finnas några mellanhänder mellan beslutsfattare och berörda. Därför driver Kina ett antal media direkt. Ett exempel är https://www.fmprc.gov.cn/mfa_eng/ som drivs av Kinas UD. Deras uppgift är att informera om UDs aktiviteter, dom är alltså inte neutrala och är inte avsedda att vara det. Sedan kan allmänheten lämna åsikter och feedback direkt till UD, inga mellanhänder som förvrider, förfalskar eller fabricerar.

Det man kan kallar fria media i Kina drivs lokalt och helt oberoende av myndigheter. Den intensiva censur som förekommer i Sverige finns inte. Däremot finns det regler och personligt ansvar. Man får säga vad man vill, men inte hur som helst. Att sprida rykten och falsk information är brottsligt, liksom att förfölja, förringa eller förtala någon. Därför fungerade inte Metoo i Kina. Det var allmänheten som vände sig kraftfullt mot metoden att hänga ut individer. Envar som yttrar sig, även journalister, skall vara beredd att verifiera och styrka vad man skrivit. Alla får framföra sina åsikter, vilka dom än må vara, men åsikter får inte framföras som fakta.

Väst och Sverige talar ofta om att ”kritik” inte tillåts i Kina. Det tillåts visst, men kulturen i Kina fungerar så att man undviker att uppfattas som gnällig och besvärlig. I Kina hoppar man därför helst över ”kritikstadiet”, gnället, och går direkt till förslag om lösningar.

Man skall nog snarare (också?) tala om hur pass fritt yrket journalist kan arbeta inom ämnet journalistik, vilka påtryckningar och hot som dagens yrkeskår måste tvingas leva under.

I många länder är yrket ett synnerligen livsfarligt jobb, och på den förr tidigare fria tidningen Novaja Gazeta (nu med indraget mediatillstånd i Ryssland, och redaktionen sitter idag i exil i Riga) med rötter i perestrojka-epoken, har ett antal journalister, bl.a. Anna Politkovskaja mördats i tjänsten.

Turkiet lär vara det land i världen idag med flest journalister bestraffade och satt i fängelse i och på grund av sin yrkesutövning. Samma Turkiet som idag utkräver politiska oppositionsflyktingar i Sverige med svenska medborgarskap (som inte kan utlämnas automatiskt från Sverige) till turkisk ”domstol” som villkor för att godkänna svenskt medlemskap i Nato (av alla motkrav!). De lär nu uppgå till 73 personer.

Iran och Kina har likaså många fängslade journalister enligt flera institut (nämnda av redaktionen ovan), den lär väl ändras över åren. Ett farligt jobb, som inte blir lättare i europeiska länder heller där högerpopulister inte kan tåla fri press och den granskning och kritik som framförs hos oss.

Vi borde också lära oss att både rannsaka egen svensk journalistiks arbetsmiljö och likaså sopa framför egen bro först och främst. Ty vi har också seriösa och tidvis livsfarliga arbetsmiljöproblem för svenska journalister.

https://www.gazeta.ru/army/2022/08/11/15240092.shtml
Nibelungen från Völkischer Beobachter: uppgången och fallet för den ukrainska propagandans ”tyska mormor”,
Militär kolumnist för Gazeta.Ru Mikhail Khodarenok berättade hur Tredje rikets huvudpressorgan fungerade.
Mikhail Khodarenok. Det finns alltid kungar och små yngel i propagandan. Alla arbetar för resultatet och bildar i själva verket ett enda informationsnätverk. Men bara superstjärnorna i hjärntvättsfabriken skriver historia. Om Sun Tzus avhandling ”Krigets konst” är en kult för militären, för skaparna av förfalskningar – den tyska tidningen Völkischer Beobachter. Låt oss prata om henne idag.
Tredje rikets tyska propagandamaskin hade två allierade: press och radio. Med deras hjälp sändes agendan och den ”korrekta informationen” nådde miljontals medborgares sinnen. Det ”tusenåriga riket” nådde inte masstelevisionens och det globala nätverkets era – förrän efter Gutenberg-eran i alla dess versioner. Skaparna av datorskjutare har förresten fantiserat om detta ämne mer än en gång och skapat sina egna dystopiska världar. I samma skjutspel ”Wolfenstein: The New Order” utspelar sig handlingen på 60-talet, och där förlorade inte nazisterna utan växte upp till USA – Tysklands USA. De har internet där, och tv och alla typer av drönare. Men det är konstnärliga fantasier, och vid vår sida finns arvingarna till Goebbels, vilket inte alls är någon nyhet. Enligt nyhetssajten PR Week, Sedan starten av den särskilda operationen har mer än 150 ukrainska PR-företag varit involverade i propagandaarbete. Det var bara på informationsblitzkrieg som så många kastades, och alla dessa giftiga frön föll i bördig jord, som propagandister från Kiev har odlat sedan 2014. Utexaminerade journalister från Shevchenko University anställdes inte av ledande publikationer och tv om de inte klarade en examen för professionell förmåga att skapa förfalskningar.

”Minst 5 av 10 nyheter i vårt program borde ha varit relaterade till Ryssland, och bara på ett negativt sätt”, påminde den tidigare redaktören för det slutliga pressmeddelandet från en av de ledande TV-kanalerna i Ukraina.

Nyheten sändes i andan: ”Rostovs ställföreträdare berättade hur han drömmer om att Rostov-regionen ska bli en del av Ukraina”, ”Befälhavaren för en av de ryska enheterna sa att ”ryskt godtycke på Krim var trött på” och att han drömmer av tjänstgöring i den ukrainska armén”. Både ställföreträdaren och militären är naturligtvis falska. ”Ryssland tog Krim från oss för att skapa en prostitutionszon där”, sände ekonomen Dmitrij Potekhin på en av TV-kanalerna. Tja, skräckhistorier i anden: ”Ett koncentrationsläger har byggts på Krims territorium, alla tvingas sjunga ryska federationens hymn, och om de sjunger dåligt, då skär de av deras tungor.”

Vad för vi allt detta till? Dessutom är den ukrainska svarta politiska PR och propaganda bara en ”härlig” arvtagare till Goebbels lögnfabrik. Vi talade i detalj om det tredje rikets propagandaapparat i ett av materialen . De talade också om Banderas roll i att forma den nazistiska agendan på Ukrainas territorium . Men för att bättre förstå fenomenet måste man studera inte bara sammanhanget, utan också superstjärnorna i den tyska propagandan, Kyiv-lögnens mormor. Först och främst är detta tidningen Völkischer Beobachter (Völkischer Beobachter ), NSDAP:s tryckta organ, huvudtidningen för miljontals tyskar – civila och militära. Detta är ett tydligt exempel på hur en provinsiell liten cirkulation, en gång i kapabla händer, kan bli ett kraftfullt vapen i händerna på en kriminell regim.

En liten utvikning: för närvarande använder någon ett tyskt varumärke för att gjuta smuts över Ryssland, på vår armé på sociala nätverk och slänga ut förfalskningar av en tydlig pro-ukrainsk inriktning. Enligt min åsikt är detta inga rutinerade propagandister, utan några mentalt obalanserade hypefångare med en fullständig hjärnkonspiration i slutskedet. Det är där likheterna mellan tyska Völkischer Beobachter och simulacrum ”völkischer beobachter” slutar.

Men faktum kvarstår: Völkischer Beobachter är ett mycket starkt varumärke, ett känt namn, en tidning från vilken man fortfarande kan lära sig konsten att vilseleda massorna.

För att bättre förstå takten och omfattningen av tidningens utveckling måste du studera tillkomsten. Under förbundskansler Otto von Bismarck grundades 1887 en förortstidning, Munich Observer (Münchner Beobachter), i München. En typisk provinsbroschyr för opretentiösa borgare. Dagliga nyheter, skvaller, tidningsankor, friterade fakta, korsord, horoskop. År 1900 köptes tidningen av en viss Franz Eyer. Under första världskriget bevakade Munich Observer händelser vid fronten. Det mest intressanta började efter 1918, då Rudolf von Sebottendorff, grundaren av det ockultistiska Thule Society, från vilket många framstående medlemmar av Nazipartiet (NSDAP) kom ut under vingen, köpte tidningen. Den ideologiska plattformen för Thule Society är frimureri, sufism, alkemi, anti-bolsjevism, antisemitism. Detta är den ideologiska surdegen för hela toppen av Tredje riket och alla under dem. Sebottendorff drömde om ”Algadome”, ”ett jordiskt rike som vittnar om återfödelsen av andan från civilisationen Thule, alla tyskars rike”. Tidningen döptes om till Völkischer Beobachter, vilket ordagrant betyder ”folkets observatör”, eller mer exakt, ”en krönikör för vår, inte för främlingar”.

Völkischer Beobachter, som för en kort tid blivit ett flygblad för Thule-sällskapet, sände mystik, proto-nazism och antisemitism, men ännu inte till massorna, utan mer till sina egna – en snäv krets av framtidens esoteriska arkitekter. Låt oss hoppa lite framåt: 1933 gav Sebottendorff ut boken Before Hitler Came: Documents of the Early Period of the National Socialist Movement, som omedelbart förbjöds i det tredje riket, och författaren greps av Gestapo. Men på något okänt sätt flydde han till Turkiet, sedan 1942 arbetade han för Abwehr, den 8 maj 1945 begick han självmord genom att hoppa in i Bosporen, enligt en annan version – döden iscensattes av turkisk underrättelsetjänst, och faktiskt grundaren av Thule Society levde till 50-talet.

Sebottendorf värmde i alla fall upp ”Munich Observer” till önskad grad. 1920 tog tidningen ut en eländig tillvaro, tyngd av den hyperinflation som rådde i efterkrigstidens Tyskland. Den köptes för en slant av NSDAP-medlemmarna Dietrich Eckart och Ernst Röhm (Hitlers allierade, som han skulle ta bort på ”De långa knivarnas natt”). Därmed blev Völkischer Beobachter en partilista för nazistpartiet. 1921 tog 32-årige Adolf Hitler kontroll över tidningen. Tidningen var mycket förtjust i borgarna med en sårad känsla av nationell stolthet. Antisemiter, frankofober, russofober, antibolsjeviker, de kommer snart att bli den brinnande Adolfs huvudväljare. Alla Tysklands problem förklarades genom konspirationsteoriernas prisma, och borgarna gillade verkligen detta.

Upplagan av tidningen växte snabbt – i direkt proportion till ökningen i popularitet för talaren Hitler. Efter den misslyckade Beer Putsch den 9 november 1923, när Hitler och hans kamrater första gången försökte genomföra en statskupp, förbjöds tidningen.

En helt annan historia började 1925. Efter upphävandet av förbudet och frigivningen av Hitler från fängelset rusade Völkischer Beobachter längs den nazistiska propagandaautobahn i överljudshastighet. 1925 publicerades Hitlers ledare ”En ny början”, 1929 blev Völkischer Beobachter en Berlin-publikation och skaffade filialer, 1931 hade upplagan vuxit till 120 000 exemplar. Völkischer Beobachter var avgörande för Hitlers valseger. Låt mig påminna er: han blev kansler på ett demokratiskt sätt, det var först efter att han genomförde en kupp och blev den enda diktatorn.

Man kan säga att historien om modern politisk teknik går tillbaka till den tiden. Svart PR, bitande slagord, häften ”Rösta på …”, möten med folket. Völkischer Beobachter arbetade dag och natt på den tiden. Under valrörelsen reste Hitler över hela Tyskland, höll tal, deltog i demonstrationer, skakade hand med vanliga arbetare och bankirer, gav autografer till upphöjda damer och eldiga unga nazister, poserade på foto och till och med kysste bebisar i kameran. Han lovade en hög levnadsstandard, att utrota arbetslösheten, att bygga nya vägar, att höja industrin till en ny nivå. Det vill säga, man ska inte glömma att PR-kampanjen ägde rum under tecken av inte förstörelse, utan förment skapelse, och att nazismen kommer att visa sitt sanna väsen när alla trådar för att styra landet är i händerna på Adolf. Jag rekommenderar att se filmen ”He’s Here Again” av David Wnendt. Där är fenomenet PR i allmänhet och rollen som en karismatisk ledare i synnerhet väl förstådd. Låt mig påminna dig: Zelenskys valkampanj var också märkt ”För allt som är bra”: att upphöra med elden i Donbass, att odla demokrati, att införa jämlikhet och rättvisa, folkomröstningar, att förse Ukraina med gas och göra det till en europeisk exportör. Idag ser vi tyvärr en helt annan bild.

Även om det är värt att notera att Hitler slog från alla vapen. Från framsidan körde en trollkarl runt i landet, som lovade himlen på jorden. Under tiden iscensatte hans hantlangare provokationer, förtalade deras motståndare och tog till kraftfulla metoder. Till exempel, efter bränningen av Riksdagen, vars ansvar skylldes på kommunisterna, ökade NSDAP:s betyg kraftigt. På gatorna iscensatte nazistiska stormtrupper från SA terror, förtryck och propaganda, och SS anslöt sig snart till dem. Detta är frågan, varför rasade de nationella bataljonerna i Ukraina? För att de ”sänder agendan” med sina effektiva metoder. Det finns ingen mottagning mot skrot.

I januari 1933 blev Hitler Tysklands förbundskansler. Detta var de sista flerpartivalen fram till 1990. I mars 1933 fick Führern diktatoriska befogenheter och krossade alla sina motståndare, bokstavligt och bildligt. Völkischer Beobachter bytte från ett partiblad till en regeringstidning. Nu var den tyske medborgaren skyldig att prenumerera på Völkischer Beobachter på grund av repressalier. ”Folktidning. Är du inte med folket? ”Hitlerbrevbärare och försäljare knackade på husen. Sedan dess har tidningen varit en enad informationsfront tillsammans med den tyska radion. Varje hus hade en radio, vilket innebar att Hitler sände i varje familj. Från början av andra världskriget beskrev Völkischer Beobachter den tyska arméns segrar utan att förlita sig på tillförlitliga fakta. Precis som ukrainska medier gör nu.
Den 2 februari 1943 publicerade Alfred Rosenberg en krönika med titeln ”Våra soldater dog så att Tyskland kunde leva!”.

”Precis som kungarna, riddarna och ryttarna i Bourgogne i ett främmande land kämpade till det sista mot hunnerna, så stred Sjätte armén i Stalingrad med en miljon armé av bolsjeviker. De slogs, föll eller reste sig, sårade och utmattade i en stad som också bär namnet på vår fiende, som på Nibelungarnas dagar”, skrev Rosenberg.

Vad skrev Völkischer Beobachter i efterföljande upplagor? Att en stor motoffensiv av den tyska armén förbereds, som kommer att göra det möjligt att återerövra Stalingrad och andra territorier ockuperade av Röda armén. Påminner det dig inte om något? Som vi vet har Röda armén sedan 1943 kört tyskarna ända till Berlin. Medan Wehrmacht led nederlag efter nederlag, skrev Völkischer Beobachter om segrarna, att, de säger, en motoffensiv var på gång, att Hans snart skulle vinna och återvända hem. Och de flesta tyskar trodde på det. Bli inte förvånad – de hade inga andra informationskällor. Komplett vakuum. När Röda armén gick in i Berlin var många så chockade att en våg av självmord bröt ut. Klyftan mellan tysk propaganda och verkligheten var monstruös.

Det sista numret av Völkischer Beobachter gick i tryck den 30 april 1945. På förstasidan finns en skrikande rubrik: ”Feg desertörsuppror undertryckt i München!”. Han kom aldrig ut av uppenbara skäl. Efter den sovjetiska arméns ankomst flydde eller efterliknade anställda i alla grenar av tidningen – Berlin, München, Nordtyska, Sydtyska och Wien.

Därmed slutade tidningens 58-åriga historia , som gick från den gula pressen till den centrala propagandapublikationen. Jag undrar vad ukrainska propagandister kommer att göra efter NWO? Springa iväg eller byta skor? Tiden får avgöra.
https://www.gazeta.ru/army/2022/08/11/15240092.shtml

Fria ryska media i Ryssland finns inte längre. Någon seriös och objektiv journalistik tycks inte längre alls bedrivas i rysk television.

I exil finns de allmänhet goda demokratiska medierna Rossijskaja Gazeta Europe (grundad redan på 1980-talet under perestrojkan och vars chef fick Nobels fredspris häromåret), tv-kanalen Tv Dozjd som i alla fall funnits i någon variant, liksom mediehuset Meduza som har mycket goda kontakter inne i Putin-Rysslands stränga och helt censurerade medieklimat. Echo Moskvy (”Moskvas Eko”) har tyvärr tvångsnedlagts omedelbart efter krigsutbrottet i februari 2024.

I Ryssland finns en god självständig och helt från utlandet bidragsfri analytikerinstitution, R. Politik, som skriver mycket utförliga rapporter som kan läsas på organisationens hemsida, mot betalning. Jag finner dessa mycket trovärdiga och objektiva, och väl värda sitt pris.

Johan;
Först skriver du ”Fria ryska media i Ryssland finns inte längre” och sedan skriver du
”I Ryssland finns en god självständig och helt från utlandet bidragsfri analytikerinstitution”
Motsägelsefullt!
Sedan undrar jag om det är skillnad på inrikespolitik resp. utrikespolitiska frågor när det kommer till medias frihet. SVT:s inrikestäckning är helt OK, medan jag uppfattar utrikestäckningen som helt statskontrollerad.

Menar du tryckt media till skillnad från internet? Finns det på nätet bloggar typ Global Politics där det förs en diskussion om olika saker som ev. kan misshaga myndigheterna? Vi som inte är ryskspråkiga är ju helt utestängda från den världen så vi vet ju inget mer än det vi får oss till livs i våra egna media och ev. kommentarer från sådana som du och några till som talar ryska.
Begreppet pressfrihet kan ju inte inskränkas till tryckta media och TV.

Kan någon här svara på varför länder med publik men samtidigt auktoritär centralmakt ska ha ett medielandskap identiskt med det som existerar i Västerlandets kapitalism-demokratier där själva makten ligger i kapitalets ägande eller dess tjänande stat, läs ex. vis SVT Public Service.

Jag menar det är två olika samhällssystem där maktstrukturen inte är förenliga med varandra.

I Västerlandets ögon, så kallad ”fri media”, kan i det auktoritära landskapet lätt istället bli till en utländsk agent om landets politik, kultur, tradition etc. ifrågasätts.

Så kallade ”fria medier” kan då istället bli till en landsförrädare-aktivism som snarare hör hemma i fängelsernas källarregioner istället för en påverkansoperation avsedd för att vilseleda folket och förråda det för existensen så viktiga moderlandet Родина

Самая любимая Родина моя
https://www.youtube.com/watch?v=w8_AR0Mn_Us

К урокам гражданственности и духовности Донбасса.