Fritt land, totalitär kultur.

Fritt land, totalitär kultur

Om det stämmer att den intellektuella klassens tjänstgöring ligger hos koncentrerad makt i samhället, så är det naturligt att den kommer inta förvrängda, elitistiska ståndpunkter som syftar till att förleda uppmärksamhet från ens egna brott, och att upprepa hoten om “den officiella fiendens” barbariska handlingar. Detta innebär en storm av anklagelser, verkliga eller fabricerade, mot Fienden och dess “urskuldare”, vilka hotar världsfred och stör oss i vårt flitiga arbete som går ut på att skydda fred, dignitet och en rättvis värld.

Det här sättet varpå den utbildade klassen utför sitt “uppdrag” är en gammal kontinuerlig tradition, och var så uppfattad av radikala svenska tänkare. Exempelvis varnade Kata Dalström om en “frisinnad mask” bakom vilken den “falska liberala prässen” fanns, som försvarade koncentrerad privat och statlig makt.[1]

1904 påpekade den radikala pressen att “det [är] nödvändigt att ha en själfständig arbetarnes tidningspräss [som] står till dess förfogande: en präss som” kan stå upp mot dominerande makt och ideologi.[2] Och detta var ingenting nytt: det är en uppfattning djupt rotad i vår tradition, och har varit tydligt antimilitaristisk och frihetligt socialistiskt orienterad.

Gräver man i det historiska arkivet, kan man läsa till exempel att juristen och tidningsmannen Nils Herman Quiding, i sin monumentala undersökning om svensk lagstiftning i fyra band, påpekade att “krigsmakterna knappast kunna hållas i det skick den företer utan mångfaldiga medel, som öfverklassen uttänkt.” Eliten skapar berättelser om hur vi måste skydda oss mot den officiella fiendens ohämmade brutalitet. “Till och med vetenskapsmännen, det andligas representanter”, förklarade Quiding, “liksom presterna gjorde man sig på detta sätt förbundne” för att hålla massorna i schack medan de “ansvariga” sköter maskineriet. “Frihet och fosterland äro andra föregifvet andliga mål, som öfverklassen uppställt till att förvilla synen på krigsmakten”, förklarade han. Bittert varnade Quiding att militarismen – som döljs under humanitära fraser – i “regenternas disposition hvad ögonblick som helst äro nästan detsamma som eld i ett omyndigt barns hand”. Om inte den allmänna befolkningen gör någonting åt problemet, kan det “förstöra sig sjelf och allt som kommer i dess närhet.”[3] Ända sedan Andra världskriget har denna kritik dött ut, och idag är intelligentians egentliga dissidens mot statens “sanningar” mycket liten.[4]

Senhösten och vinterns utrikespolitiska diskussioner visar tydligt att Quidings varningar är idag angelägnare än han ens hade kunnat föreställa sig under sin livstid. Ta Ukraina- och Öst-Väst-frågan. Hur hade regeringen velat få situationen att framstå?: Enligt den officiella versionen är Ukraina en “aspirerande demokrati” som jämte hela Väst blivit angripen av Ryssland. Vi har svarat utreslutande defensivt mot en “enorm supermakt” som försöker ställa världen under en järnhäl.

En intressantare fråga: Hur har “den Fria pressen” svarat?
Ryssland försöker “skrämma” omgivningen “till lydnad” och “Förbereda en blixtattack” från vilket vi måste försvara oss mot. “Ryssland anser sig ha rätt att betrakta omgivningen inte som suveräna stater att respektera utan som sin egen bakgård […] att hunsa som man vill”, förklarar DN.[5] Rysslands historiska mål, förklarar Peter Wolodarski, är “expansion och söndring av västvärlden”, och “Kremls” övergripande mål går ut på att “västvärlden [skall] tryckas tillbaka, fiender målas ut och destabiliseras”. ”Och att bryta mot internationella lagar och normer är för Kreml själva definitionen av att utgöra en stormakt”.[6] “Det enda Ryssland är bra på”, förklarar finansvärldens guru Peter M. Nilsson, “[är] att exportera hot och rädsla”. “Det är en patetisk hållning i en värld som försöker bygga en gemensam säkerhet”, förklarar han och fortsätter: “Att klaga på Natos expansion är en annan sida av rysk svaghet”, och klagar på att Ann Linde tydligen “bekräfta[r] den ryska föreställningsvärlden”.[7]

Faktum är att denna totala acceptans av den “officiella linjen” har nått en sådan fantastisk nivå, att undantagen är så gott som totalt obefintliga i den respekterade svenska pressen. Likaså akademin och tidskrifterna som står för toppskiktet av liberal agendasättande opinion: Hugo von Essen och Andreas Umland, båda från Utrikespolitiska Institutets Östeuropeiska gren, varnade att det “Ryssland strävar efter är att rasera och byta ut den nuvarande säkerhetsordningen mot en ordning baserad på stormakter och deras ‘legitima’ intressesfärer” i vilka “länder som Ukraina och Sverige får finna sig i att vara mindre suveräna och fria, och tvungna att lyda”. “Säkerhetssituationen i både Öst-, Central- och Västeuropa har försämrats avsevärt de senaste åren”, förklarar författarna, “främst på grund av det växande hotet från Ryssland.”[8] I grund och botten, förklarar Fokus, försöker vi i Väst “lägga ridå över [Putins] imperieplaner”.[9] I Axess Magasin – “Sveriges största intellektuella tidskrift” – kan vi av Ann-Sofie Dahl läsa att “länderna i Nord- och Östeuropa som har rysk aggression in på knutarna” inte har något annat val än att gå med i NATO, givet det ovanstående.[10]

Återigen: total lydnad utefter statens “officiella sanning” om världsaffärer, och en ortodoxi bland de intellektuella som oftast går långt utöver Utrikesdepartementets eller Stoltenbergs deklarationer – en sorts disciplin som knappast har en motsvarighet i fascistiska stater som endast genom våld kan ingjuta “den rätta läran”. Och på sätt och vis når det akademiska klimatets renlärighet utöver det tidiga Kalla krigets period, då det då fanns folk inom agendasättande opinion, exempelvis högerdebattören Herbert Tingsten, som åtminstone kunde tillstå att:

Vidare har föreställningen om en permanent rysk expansion i Skandinavien som ännu för trettio år sedan behärskade många och tjänade till stöd för nationalistisk propaganda undergrävts av forskningen och den fördomsfria debatten. Den s.k. rysskräcken, den traditionella fruktan för en ödesbestämd rysk expansion, är numera en agitationsfras än en realitet.[11]

Långtidsdiplomaten Einar af Wirséns kommentarer, som han nedtecknade under 1940-talet och slutet av sitt liv, ger oss en intressant inblick. Till och med under den värsta “rysskräcken” påpekade han att det så kallade ryska hotet “utgjort ett obehag, men man torde kunna förneka att den inneburit någon direkt fara.”[12] Han fortsatte:

Därav framgår också att de planer på ett framtida ryskt överfall, som några gånger haft ett sken av sannolikhet, särskilt i slutet av förra århundradet tydligen mindre berodde på en önskan att komma oss till livs, än på en fruktan för att vi skulle engageras i en politik. som gick emot Rysslands livsintressen […det…] bör påpekas att man tolererat de nålstygn som från svensk sida vid upprepade tillfällen gjorts mot Ryssland under 1800-talet […] Denna de besittande klassernas fasa för bolsjevismen har tillkommit såsom ett nytt moment i vår ryssfruktan. Man går härvid över alla gränser.

Han fortsatte med samma tydliggörande kring Andra världskrigets situation, och förklarade: “Detta har sagts icke såsom ett försvar av de ryska åtgärderna utan som en förklaring av de motiv som torde ha framkallat dem, och som ställa de ryska statsmännen i en något annorlunda dager än den hos oss vanligen förekommande”. Han avslutade med att notera att Öst “få icke betraktas uteslutande såsom blodtörstiga banditer utan även som realpolitiskt tänkande varelser”.[13] Det viktiga att komma ihåg är att Wirsén skrev detta under tid då hotet var ofantligt större än det möjligen kan vara idag, och under en tid då det mer eller mindre rådde undantagstillstånd i vårt land; därför är det ett prov på de imponerande resultaten av dagens indoktrineringssystem, att sådana uttalanden numera knappast kan förekomma på de respekterade tidningarna.

Nu tillbaka till Ryssland och Ukraina. Det finns inga indikationer i den enorma diskussionen om att det på något sätt skulle vara principiellt fel att vi skickar militära utbildare till en aggressiv oligarki, eller att Storbritannien utbildar minst 20 000 soldater i sitt militära program med Ukraina, eller att USA forslat $2.5 miljarder i krigsmateriel sedan den västerländska kuppen 2014 i Ukraina, med åtminstone $300 miljoner öronmärkta för kommande år, eller att hela Väst – med USA i spetsen – har en kontinuerlig militär närvaro i luft, mark och hav vid svarta havet, Baltikum och intill Rysslands gränser överlag. Och det är helt väsentligt att inte något av detta nämns i pressen, att inte ens rad kan ägnas åt att ställa frågan hur ett land från Andra världen, där medborgarna i snitt tjänar knappast 4 000 kr. per månad, kan utgöra ett hot mot ett land och militär organisation som spenderar tiotals åter tiotals gånger mer på militära styrkor. Eller hur det kommer sig att Sverige deltar i uttryckligen offensiva attackövningar i Rysslands territorium i Svarta havet, med 32 andra länder från flera kontinenter, men att inga ryska attackfartyg kan synas öva strid i Stockholms skärgård eller utanför Miami.[14] Det går i strid med den officiella Partiläran, och därför kan det inte nämnas överhuvud taget.

Trots att västmakterna nu mer eller mindre förklarat att man inte tänker hämma sig i sin expansion österut, eller sina militära stationer intill Rysslands gräns, är det Ryssland som erbjudit förhandlingar för deeskalering, trots att aggressionen riktas mot dem – ett situation så extrem att Orwell hade behövt klura ett tag. Redan 1 december förklarade Putin att “Vi inte kräver några särskilda förmåner för oss själva, och vi inser att en överenskommelse måste beakta både Rysslands och alla Euro-Atlantiska länders intressen.”[15] Rysslands Utrikesdepartement förklarade att “Vi är redo att omedelbart, till och med imorgon – bokstavligen imorgon, december 18” inleda förhandlingar, liksom Putin tre dagar innan erbjöd “omedelbara förhandlingar” för att lugna situationen.

Kraven var elementära, bland annat att:

Parterna [Ryssland, USA och NATO] skall avstå från att flyga tungviktsbombare beväpnade med kärnvapen eller andra stridsspetsar, eller från att utplacera krigsskepp av något slag, inklusive inom ramverket för internationella organisationer, militära allianser, eller i områden utanför nationella luftrum och havsrum, från vilket de kan attackera mål i territoriet av den andre parten.[16]

Eller för att omformulera det i termer som har med den verkliga världen att göra, så är villkoren är massivt till Västs fördelar. Ryssland har knappast aggressiva verksamheter som ens kan jämföras med våra. För att nämna endast en minimal bråkdel: förra månaden flög USA ungefär tio kärnvapenbombare strax under två mil från Ryssland gräns där de “simulerade bombardemang”. Månaden dessförinnan skedde en liknande sådan övning en gång om dagen. Den generella ökningen av dessa sorters övningar är en ökning på 250% jämför med året innan.[17]

Ted Galen Carpenter, ledande expert inom frågan från CATO Institute, ger talande kommentarer om situationen:

NATO har engagerat sig i ett alarmerande antal provokationer [mot Ryssland] de senaste åren. Det politiska beslutet att expandera [NATO-]alliansen till att inkorporera inte endast forna Warszawapakten-medlemmar, men även tre baltiska stater som var en del av Sovjetunionen, var i sig en fientlig handling, NATO har dessutom deltagit i ett antal specifika militära aktioner som har förvärrat spänningarna.

Ett mer eller mindre okänt faktum är att det under januari, förra året, hölls NATO:s största militärövning ungefär sedan Sovjetunionen föll. Sex månader senare erbjöd Ryssland att avmilitarisera Kaliningrad – ett isolerat område som är helt omringat av NATO-styrkor – under ett villkor: det sker ömsesidigt. I försvarspressen informerade man om att förslaget möttes med “en stenvägg”. Carpenter fortsätter:

Utöver utökningen av NATO:s krigslekar, har det erfarits en dramatisk ökning av incidenter varvid NATO-flygplan – i synnerhet amerikanska spionplan – har närmat sig den ryska gränsen för att testa landets luft- och havsförsvar […] Det har förekommit ett dussintal, om inte hundratals, [ryska] stopp av amerikas och NATO:s militära flygplan årligen i flera år, i synnerhet i området kring Svarta havet och Baltikum.

Tittar man på de tekniska analyserna, är “den oförnekliga sanningen […] att USA och NATO tränger sig på Ryssland”, snarare än motsatsen. Faktan är så pass överväldigande, att traditionella och etablerade medier tillstår det. ABC News presenterade en rapport där de granskade situationen. Slutsatserna var intressanta. Det hände att Ryssland överträdde Västligt territorium, men “inte desto mindre bleknar dessa i antal jämför med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser.”[18] För ungefär två veckor sedan tvingades två ryska kommersiella flygplan dramatiskt ändra kurs, när NATO:s spionflygplan, CL-600 (som förmodligen kommit från etts spioneringsuppdrag på Kaliningrad), tvingade undan det ena civilflyplanet som hade lämnat Moskva, och det andra spionflyget som blockerade ett annat, i Svarta havet. Samma dag hade ryska stridsflygplan redan hunnit sjasa bort ett annat amerikanskt spionflygplan därifrån.[19]

Naturligt nog, har dessa kommentarer fullständigt undvikits i pressen, och är så gott som omöjliga att hitta någonstan. Om Västs ständiga inkräktande på ryskt territorium, får vi av SvD:s Therese Hultin veta att de egentligen inte är “så mycket att orda om”.[20] Att detta skulle vara skäl till oro för Ryssland, förklarar en annan av svenska liberalismens respekterade agitpropmakare, är “desinformation som hämta[ts] från Alice i Underlandet.”[21] I vanlig ordning har Putins, medvetet för Ryssland ogynnsamma, erbjudanden knappast nämnts – och hur Väst lär svara på dessa bör kunnas kluras ut baserat på tidigare avfärdanden av ryska erbjudanden.

Vi får alltså inte luras om att satan i Öst har några skäl till att vara orolig, och att vädjanden om att försvara sig själv skulle vara annat än lögner och förberedelser till motattack. Det “var inte sant när Hitler sa det i Tjeckoslovakien 1938 eller i Polen 1939 och det är inte mer sant när Putin säger det om Ukraina” eller sina egna gränser “i dag”, förklarade duvan Andreas Heinö.[22] Han får gehör bland sina kompanjoner i Ukrainas oligarki som åtnjuter drygt ensiffrigt stöd bland sin befolkning: utrikesminister Dmytro Kuleba förklarade öppet för världen att “bästa sättet” att bemöta Rysslands desperata böner “är genom att ignorera dem totalt”, eftersom “det är dags att möta dem med styrka”. Vi skall inte ens erkänna att “fienden” finns – Väst “bör inte ge Ryssland tillfredsställelsen av att avfärda dess” flera förslag, snarare bör “Väst helt enkelt ignorera dem.”[23] De europeiska och amerikanska staterna har inte helt och hållet lytt Kulebas förslag, med det har så gott som hela Fria press gjort.

De lärda och tekniska klassers totala underordningen till den statliga “sanningen” säger det mesta, och man måste kom ihåg att alla de nämnda ovanstående exemplen kommer från duvorna på den liberala sidan; att representera hökarna blir därför överflödigt.
Centraltesen i denna förhärskande ideologi säger helt enkelt att vi svarar på angrepp mot demokrati runt om i världen. Därför måste vi försvara oss mot exempelvis Lukasjenko, som är “helt oberäknelig och mycket våldsam.” Han “är gränslös” och “är produkten av ett totalitärt system, styrd av ett bolsjevikiskt sätt att tänka”, förklarade en av våra mest ansedda östkännare, Anna-Lena Laurén.[24] Enligt den officiella versionen har Sverige tillsammans med hela övriga världen krävt diktatorns avgång, och haft operationer i landet för att främja “statsbyte”, eftersom Belarus inte når upp till de ädla krav vi ställt – något vi gjort otvetydigt genom vårt oavbrutna stöd för Columbia, Saudiarabien, Filippinerna etc.

När protesterna inleddes i landet förra året betraktade vi det som tillfälle att inskärpa “våra värden”, som saknades där. Det är svårt att kunna tänka sig att någon människa med den minsta tillstymmelsen av rationalitet kan bemöta detta med annat än hån, då vi samtidigt gav, och fortsätter. ge fullt diplomatiskt och militärt stöd till diktaturer som Lukasjenko endast kan drömma om: Egypten, Israel och de övriga. En mer trovärdig tolkning, är att vi såg ett utmärkt tillfälle att göra oss av med en uppstudsig nation som vägrar lyda Storebror – vilket är den ledande principen inom internationella relationer: Maffiaprincipen. Det var för Väst oacceptabelt att en mer eller mindre isolerad diktatur, som kommit rakt ur Sovjet, kunde genomgå en ekonomisk utveckling som Världsbanken i en intern rapport 2018 beskrev som “imponerande”:

Det existerar mer eller mindre ingen extrem fattigdom i Belarus; enligt en gemensam rapport av Världsbanken och Europeiska Unionen, lever endast 0.4% av befolkningen på mindre än $5.50 om dagen, och inga lever under $3.20. Detta kan inte säga om landets grannar; antalet människor per capita som lever under $5.50 per dag är tio gånger högre i Litauen och arton gånger högre i Ryssland. I andra forna sovjetiska stater, som tog en annan väg [nämligen privatisering och öppnandet för penetration av utländskt kapital], såsom Armenien och Georgien, lever den stora majoriteten i fattigdom, och färre än 10% av armenier tjänar $10 eller mer om dagen. Mycket av denna reduktion av fattigdom skedde under 2000-talet. Medan de flesta ländern sjönk ned i lågkonjunktur under finanskrisen 2008, erfar Belarus framgång efter framgång. Mellan 2003 och 2014 sjönk antalet av befolkningen som kunde spendera endast $5.50 eller mindre dagligen, från 38.3% till 0.4%, medan de som ingick i medelklassen (definierat av Världsbanken som de som kan spendera $10 eller mer dagligen) ökade från ungefär 20% till 90% under samma period.[25]

Det spelar med andra ord ingen roll om landet i fråga är demokratiskt eller inte. Det är en oberoende variabel; problemet är, och har alltid varit, att det skall lyda vår vilja. Ungefär samtidigt som Belarus-Polen exploderade, och väckte ständiga fördömanden och varningar om Belarus’ “frontalangrepp mot demokratin”, valde vi att normalisera våra relationer med Israel, eller helt enkelt inta den likgiltighet som alltid varit formaliserat inom EU.[26] Ungefär samtidigt, kom rapporter ur mellanösterpressen om att, för att citera den israeliska människorättsgruppen Yesh Din, “pogromer […] utförda av staten” sker utan uppehåll mot palestinier.[27] Någon vecka senare förklarade B’Tselem att

Bosättarvåldet mot palestinier är ett enormt, informellt verktyg i [israeliska] statens händer för att ta över mer och mer mark i Västbanken. Staten stöttar och underlättar helt och hållet dessa våldshandlingar, och dess agenter deltar direkt i våldet. Därmed är bosättarvåldet en form av statens politik, stöttad och organiserad av officiella myndigheter med deras aktiva deltagande.[28]

Med andra ord ett utmärkt tillfälle för oss demokrater att omfamna, vad B’Tselem själva kallar, “apartheid”, och vilket av pressen betraktas som “en lättnad” då “känslor i fortsättningen inte styr den svenska Mellanösternpolitik[en]”.[29] Vi kan inte slösa tid på drypande moralismer och andra meningslösa “känslor” om modern rassegregering. Som tur är, har de styrande europeiska finanskretsarna lyssnat på denna insikt, och tagit lärdomar. Därför kan vi läsa i en rapport från en av Mellanösterns största människorättsorganisationer, att europeiska finanser till Israel “bidrar med ekonomiskt syre” till dess imponerande terror och våld:

672 europeiska finansiella institutioner har finansiella relationer med 50 företag som är aktivt involverade i illegala israeliska bosättningar. Dessa finansiella institutioner försåg företagen med US$ 114 miljarder i form av lån och garantier, samt hade investeringar i ett värde av US$ 141 miljarder i obligationer i dessa företag […] mellan januari 2018 och maj 2021.[30]

Notera att allt detta går förbi obemärkt. Det finns ingen som säger att det skulle vara någonting lustigt över det hela. Snarare: tystnad, och fullständigt stöd till statsreligionen. Vi kan inte få för oss att ens nämna våra egna brott, dels för att de inte kan föreställas i en kultur av svindlande bedräglighet som vår.

Vad som får förekomma, är domedagsvarningar om rysk “psykologisk krigföring”, och att “Putin vill tvinga Europa att böja sig för honom”, för att citera “vänsterdebattören” Anders Lindberg.[31] Det väsentliga är att Fienden är den som inte lärt sig vad demokrati innebär – inget problem: våra gunstlingar, såsom Egypten, som är världens värsta människorättsförbrytare i en klass för sig själv, är undantagna från demokratiska predikningar, och åtnjuter miljardbelopp i bistånd och förklaras vara våra “varma partner”, medan vår export till dem ökar i takt med att terrorn gör detsamma, vilket inte är en ovanlig upptäckt.[32]

Det är sannerligen en enastående prestation att intelligentian och media idag kan, i ett fullt demokratiskt och öppet land som vårt, leva upp till Quidings bittra beskrivning över 1800-talets ståndssamhälles ideologiska trofasthet.

Källor:

[1] Johannesson (red.), Arbetarrörelsen och Språket: Agitatorerna, Carlsson Bokförlag (1996) s. 228. [2] Thunborg, Mot Herremakt – för Folkmakt, Västan Tryckeri (1988), s. 11.
[3] Quiding, Slutliqvid med Sveriges Lag – Första Boken: Revision af Lagens yttersta Grunder, Carlshamn 1871 (citerad ur Gidlunds faksimilutgåva, 1978), s. 48ff. Quiding fortsatte med att konstatera att “Hvad friheten beträffar, så vet kännaren allt för väl, att hvarje samhälles underklass – den torde i allmänhet uppskattas till nittio procent af befolkningen – är beroende af dess öfverklass, ett beroende som utgör formen för det moderna slafveriet, alltså endast till skenet fri”, och frågar: “Är denna frihet något att försvara med lif och blod?”
[4] För diskussion, se bland annat min text i två delar i Global Politics, November 2021.
[5] DN, 4 december 2021.
[6] DN, Wolodarski, 12 december 2021.
[7] DI, Nilsson, 4 december 2021.
[8] DI, Essen och Umland, 15 december 2021.
[9] Fokus, Johansson, nr. 49/2021, s. 21.
[10] Axess, Dahl, nr. 8/2021, s. 51.
[11] Johansson, Herbert Tingsten och det Kalla Kriget: Antikommunism och Liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952, Tiden förlag (1995), s. 132.
[12] Wirsén, Ryska Problem, Albert Bonniers Förlag (1942), s. 62.
[13] Ibidem, s. 73ff.
[14] För detaljerad diskussion, se min text i Global Politics, 24 juli 2021.
[15] Antiwar, DeCamp, 1 december 2021.
[16] Antiwar, DeCamp, 17 december, 2021.
[17] Antiwar, DeCamp, 23 november, 2021.
[18] Se Global Politics (24 juli), op. cit.
[19] Antiwar, Ditz, 5 december 2021.
[20] SvD, Hultin, 7 december 2021. Än så länge (morgonen 20 december) finns mig veterligen endast några mycket korta och obemärkta påpekanden: en kort artikel från Svenska Yle, Omni, Uppsala Nya Tidning och Aftonbladet, vilka alla är tagna från TT-kablar (17 december) bestående av några enstaka paragrafer, som saknar flera väsentliga detaljer. Inga ledartexter eller liknande.
[21] SvD, Arvidsson, 9 december 2021.
[22] DN, Heinö, 14 december 2021.
[23] Foreign Affairs, Kuleba, 10 december 2021. För en rad fler exempel på kommentarer, se fotnot 14.
[24] DN, Laurén, 18 november, 2021.
[25] Strategic Culture, Macleod, 17 oktober 2021.
[26] Electronic Intifada, Murphy, 26 november 2021.
[27] Mondoweiss, Weiss, 18 oktober 2021.
[28] Mondoweiss, Weiss, 30 november 2021.
[29] DN, Helmerson, 22 september 2021.
[30] Cairo Institute for Human Rights, “Don’t Buy into Occupation”, 29 september 2021.
[31] Aftonbladet, Lindberg, 6 december 2021 samt 8 december 2021.
[32] Se min kommande text i Global Politics.