Galet – ska nya lagen gå under radarn?

Jag trodde inte på det när jag hörde det först.

Det var liksom för galet.

Jag hade just någotsånär förlikat mig med tanken på ett framtida Natomedlemsskap med vetskapen att det kommer ju ändå gå att granska. Då kommer nästa slag.

Den 16:e november väntas nämligen riksdagen rösta för en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som kraftigt kommer att begränsa denna möjlighet.

Det hela går under något så kryptiskt som den nya lagen om utlandsspioneri (proposition 2021/22:55) och innebär i korthet att det blir brottsligt att röja uppgifter gällande internationella samarbeten som stör Sveriges relation till andra länder.

Nästan ingen av det dryga dussinet riksdagsledamöter från olika partier jag talar med har en aning om innebörden av detta förslag. Trots att de redan röstat om det en gång. Så sent som i april. Två omröstningar krävs dock eftersom det gäller en ändring i grundlagen. Men som en av dem sa: Vi trycker på knappen över hundra gånger i veckan. Man har inte en chans att sätta sig in i allt. Och har ledningen sagt att man ska rösta ja. Då gör man det.

När jag berättar att innebörden av detta förslag är att det med största sannolikhet hade varit omöjligt för Anders Kompass att göra sina avslöjanden, eller att publicera uppgifter om eventuella övergrepp i samband med USA:s invasion av Irak – då vill de knappt tro det.

Men som lagen är utformad blir den typen av granskningar potentiellt brottsliga och det blir möjligt att åtala både journalisten, källan och ansvarig utgivare. Och konsekvenserna lär vi heller aldrig fullt ut få reda på eftersom tröskeln till att både läcka och publicera blir högre. Och risken för självcensur är stor. Och det som inte skrivs, det skrivs inte.

Visst. Det finns en skrivning som är till för att skydda just pressfriheten. Det är okej om handlingen är ”försvarlig”. Det är dock ett begrepp vidöppet för tolkning.

Jag har alltid försökt vara sparsam med orden.

Undvika stororden, som Torgny Lindgren kallade dem.

Har tänkt att det kan komma en dag när de verkligen behövs och att de då måste ha kvar sin kraft. Sin skärpa. Så att de biter.

Tyvärr har det inte hjälpt. För ord är en gemensam resurs och som med annat som alla äger finns en risk för missbruk. Allmänningens tragedi brukar det kallas.

Den har nu drabbat yttrandefriheten.

Inte konstigt egentligen med tanke på hur många som både från höger och vänster de senaste åren har talat om i princip allt (och alla) de ogillat som hot mot yttrandefriheten. Av slöhet eller okunskap om vikten av att vara både exakt och varsam med språket har man omedelbart tagit till stororden.

Och när jag nu tar fram dem finner jag dem oanvändbara.

Och de rader som kanske bäst kan beskriva min känsla just nu sammanfattas av TS Elliot:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

Arbetet med denna lagstiftning påbörjades 2015 och då som en del av en skärpt terrorlagstiftning. Sedan dess har dock både syfte och innehåll förskjutits men redan vid den remissrunda som var 2017 mötte lagen stor kritik från mediebranschen och allt verkade utifrån sett i vart fall gå i stå.

Tills nu. När Natomedlemsskapet börjar krypa allt närmre. Någon annan förklaring till att detta i all hast aktiveras nu är nämligen svårt att se. Om lagen är ett krav från Natos sida eller en ”frivillig anpassning” har jag dock inte kunnat få svar på. Men när det gäller vår ansökan har vi ju redan från start fått se hur högt det prioriteras att ha bra relationer till övriga medlemmar. Och hur mycket våra politiker är beredda att krypa vet vi ännu inte. Desto viktigare i ett sådant läge att vi värnar pressens frihet. Men om allt går som planerat den 16:e blir det från och med årsskiftet (för att ta ett inte allt för otänkbart scenario) Erdogans reaktion på låt säga en publicering om övergrepp på kurder som kommer avgöra om publiceringen är försvarlig eller blir klassad som spioneri.

Det är en lagstiftning som uppenbart i första hand syftar till att vi som land inte ska framstå som besvärliga att samarbeta med och som lär skydda stater som har något att dölja. Gömt under ord om att detta handlar om Sveriges säkerhet, med logiken att vår säkerhet är beroende av goda relationer med andra. (Goda relationer går dock att både skapa och upprätthålla utan att göra avkall på grundläggande värderingar.)

Men mediernas uppgift är ju faktiskt att vara besvärliga. Inte minst för makten. Och rätten till denna illojalitet är demokratins främsta säkerhetsventil. Och därför också skriven som grundlag.  

Problemet är bara det att när det kommer till frågor där Socialdemokraterna och Moderaterna är överens kan i princip vad som helst gå under radarn. Och det blir omöjligt att få gehör för en eventuell annan ståndpunkt. Vilket faktiskt både Vänsterpartiet och Liberalerna försökte vid den första omröstningen i april. Då de som enda partier röstade nej. Om Liberalerna den 16:e kommer att stå fast vid sitt försvar för pressfriheten eller denna gång rösta med sina nya allierade är dock skrivet i stjärnorna. Ingen därifrån har, trots att jag gjort upprepade försök, velat uttala sig i frågan.

Red: Liberalerna stödjer nu lagförslaget, men Miljöpartiet gör det inte.

Kanske är ÖB den som i ett vidare perspektiv tydligast har uttryckt vad som håller på att hända med hela synen på säkerhetspolitik, när han på presskonferensen häromveckan sa att ”den absolut största utmaningen handlar om det som sitter i huvudet på oss”. Att det handlar om ”en mental omställning”.

Hjärntvätt, tänkte jag, brukar man annars kalla det. För det handlar snarare om att sluta tänka. Annorlunda.

Och frågan är om det inte redan skett. En ny tankekultur, eller hegemoni om man vill använda Gramscis begrepp, är redan etablerad. Med nya moraliska, politiska och kulturella värderingar.

Jag och många andra har frågat oss varför det inför en fråga av sån dignitet inte synts mer motstånd än några enstaka röster. Men i rådande tankekultur finns ytterligare ett drag som försvårar gemensam mobilisering. Det betraktas nämligen som en rättighet och mer än det, som föredömligt, att hela tiden prioritera sig själv och sitt välmående. Att inte rubba sin egen tillvaros cirklar. Och jag vet inte hur ofta under de hundratals samtal jag ringt de senaste veckorna som jag har mötts av svar i stil med: Ja, alltså jag skulle jättegärna ha gjort något men du vet jag har barnen i veckan, eller, alltså det är toppen att ni gör något och jag skulle gärna varit med men det är så vansinnigt mycket på jobbet just nu men jag tänker att du kanske kan kolla med X. Hen borde ju kunna göra det på betald arbetstid.

Jag har svarat förstående. Lagt på. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor i Iran som nu tar av sig slöjan. På alla ensamma kvinnor som tar barnen och flyr från ett brinnande krig. På hur oförstående vi stått inför det ryska folkets frånvaro av protest mot ett allt mer autoritärt styre. Och jag kan inte låta bli att tänka att den dag som kriget kommer hit, då står vi här och säger: Jag skulle gärna protestera. Om jag får göra det på betald arbetstid.