Genom att utnämna Kina till fiende hotar Nato världsfreden

Den geopoliska kommentatorn Jonathan Cook 8 juli i Middle East Eye har skrivit denna tankeväckande artikel i angeläget ämne, som översatts av Rolf Nilsson

https://www.jonathan-cook.net/2022-07-08/nato-china-enemy-peace/

______________________________________________________________

Genom att utnämna Kina till fiende hotar Nato världsfreden

Natos nya hållning gentemot Peking ifrågasätter hela dess påstående om att vara en ”defensiv” allians.

Som ordspråket säger: Om du bara har en hammare ser varje problem ut som en spik. Västvärlden har Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato), en självutnämnd ”defensiv” militärallians – så varje land som vägrar dess diktat måste per definition vara ett offensivt militärt hot.

Detta är en del av anledningen till att Nato i förra veckan, vid sitt toppmöte i Madrid, utfärdade ett nytt dokument om ett ”strategiskt koncept”, där man för första gången förklarade att Kina utgör en ”systemisk utmaning” för alliansen, vid sidan av ett primärt ”hot” från Ryssland.

Peking ser denna nya beteckning som ett avgörande steg från Natos sida på vägen mot att också förklara Kina som ett ”hot” – vilket är ett eko av alliansens eskalerande strategi gentemot Moskva under det senaste decenniet. I sin tidigare uppdragsbeskrivning, som utfärdades 2010, förespråkade Nato ”ett verkligt strategiskt partnerskap” med Ryssland.

Enligt en rapport i New York Times skulle Kina ha fått uppleva sig självt öppet klassat som ett ”hot” förra veckan, om det inte hade varit för Tyskland och Frankrike. De insisterade på att den mer fientliga terminologin skulle mildras för att inte skada deras handels- och teknikförbindelser med Kina.

Som svar anklagade Peking Nato för att ”illvilligt angripa och smutskasta” landet och varnade för att alliansen ”provocerade fram en konfrontation”. Peking anser det inte helt orimligt att Nato har gått långt utanför sin sfär av förmodat ”defensivt” intresse: Nordatlanten.

Nato grundades i kölvattnet av andra världskriget, uttryckligen som ett bålverk mot Sovjets expansion i Västeuropa. Det efterföljande kalla kriget var främst en territoriell och ideologisk kamp om Europas framtid, med det ständigt närvarande ömsesidiga hotet om kärnvapenförintelse.

Så hur passar Kina – på andra sidan jordklotet – in i Natos historiska ”defensiva” uppdrag, undrar kanske Peking med rätta? Hur hotar kinesiska trupper eller missiler nu Europa eller USA på ett sätt som de inte gjorde tidigare? Hur kan amerikaner eller européer plötsligt hotas av militär erövring från Kina?

Att skapa fiender

Natos nuvarande logik lyder ungefär så här: Rysslands invasion av Ukraina i februari är ett bevis på att Kreml har ambitioner att återskapa sitt tidigare sovjetiska imperium i Europa. Kina ökar sin militära makt och har liknande imperialistiska planer mot den rivaliserande utbrytarstaten Taiwan och öarna i västra Stilla havet. Och eftersom Peking och Moskva stärker sina strategiska band, trots västvärldens motstånd, måste Nato anta att deras gemensamma mål är att få den västerländska civilisationen att falla samman.

Eller som det stod i Natos uppdragsbeskrivning från förra veckan: ”Det fördjupade strategiska partnerskapet mellan Folkrepubliken Kina och Ryska federationen och deras ömsesidigt förstärkande försök att undergräva den regelbaserade internationella ordningen strider mot våra värderingar och intressen.”

Men om det är någon som underminerar den ”regelbaserade internationella ordningen”, en standard som västvärlden regelbundet åberopar, men aldrig definierar, ser det ut att vara Nato självt – eller USA, som den hand som svingar Natos hammare.

Så ser det i alla fall ut för Peking. I sitt svar hävdade Kina följande: ”Trettio år efter det kalla krigets slut har [Nato] ännu inte övergivit sitt tänkande och sin praxis att skapa ’fiender’ … Det är Nato som skapar problem runt om i världen.”

Kina har en poäng. Ett problem med byråkratier – och Nato är världens största militära byråkrati – är att de snabbt utvecklar ett överordnat institutionellt engagemang för att säkerställa sin permanenta existens, om inte expansion. Byråkratier blir naturligt nog mäktiga lobbygrupper för sitt eget självbevarande, även när de har överlevt sin användbarhet.

Om det inte finns något hot att ”försvara” sig mot måste ett hot skapas. Det kan innebära två saker: antingen att man skapar ett påhittat hot eller att man provocerar fram just det hot som byråkratin var utformad för att avvärja eller motverka. Det finns tecken på att Nato – som nu omfattar 30 länder – gör båda delarna.

Kom ihåg att Nato borde ha upplösts efter Sovjetunionens fall 1991. Men tre decennier senare är det större och mer resurskrävande än någonsin.

Mot alla råd och i strid med sina löften har Nato vägrat att upprätthålla en neutral ”säkerhetsbuffert” mellan sig och Ryssland. Istället har den expanderat ända fram till Rysslands gränser, inklusive att smygande ta sig in i Ukraina, den port genom vilken arméer historiskt sett har invaderat Ryssland.

Offensiv allians

Ryssland har utan tvekan visat sig vara ett verkligt hot mot grannlandet Ukrainas territoriella integritet genom att erövra dess östra region – där det finns en stor etnisk rysk befolkning, som Kreml säger sig vilja skydda. Men även om vi förkastar den ryske presidenten Vladimir Putins upprepade påstående att Moskva inte har några större ambitioner, tyder den ryska arméns stora förluster på att den har lite hopp om att utöka sin militära räckvidd mycket längre.

Även om Moskva skulle hoppas på att rikta sin uppmärksamhet mot Polen eller de baltiska staterna, eller Natos senaste rekryteringar i Sverige och Finland, skulle ett sådant drag helt klart innebära en risk för en kärnvapenkonfrontation. Detta är kanske anledningen till att västvärldens publik hör så mycket från sina politiker och medier om att Putin är någon slags störd megaloman.

Påståendet om en hejdlös, återupplivad rysk imperialism tycks inte vara grundat på någon uppenbar verklighet. Men det är ett mycket effektivt sätt för Nato-byråkraterna att rättfärdiga att de utökar sina budgetar och sin makt samtidigt som de vapenindustrier som livnär sig på Nato och som är förankrade i västliga huvudstäder ökar sina vinster avsevärt.

Intrycket av att detta kan ha varit Natos plan för att hantera Moskva understryks bara av det sätt på vilket Nato nu behandlar Kina, med ännu mindre berättigande. Kina har inte nyligen invaderat några suveräna territorier, till skillnad från USA och dess allierade, medan det enda territorium som landet skulle kunna hota – Taiwan – ligger cirka 12 000 kilometer från det amerikanska fastlandet och lika långt från större delen av Europa.

Argumentet att den ryska armén kan besegra Ukraina och sedan vända sin uppmärksamhet mot Polen och Finland stämmer åtminstone överens med någon form av geografisk möjlighet, hur avlägsen den än är. Men tanken att Kina skulle kunna invadera Taiwan och sedan rikta sin militära styrka mot Kalifornien och Italien är en absurd illusion.

Natos nya hållning gentemot Peking ifrågasätter hela dess karaktärisering som en ”defensiv” allians. Den verkar i hög grad vara på offensiven.

Ryska röda linjer

Noterbart är att Nato för första gången bjöd in fyra stater från Asien-Stillahavsregionen till toppmötet: Australien, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea.

Skapandet av en Nato-allierad ”Asia-Pacific Four” är utan tvekan avsett att för Peking antyda paralleller till Natos gradvisa rekrytering av östeuropeiska stater, med början i slutet av 1990-talet, vilket kulminerade i dess senaste flirt med Ukraina och Georgien, som länge utgjort röda linjer för Ryssland.

I slutändan ledde Natos uppvaktning av Rysslands grannar till Moskvas attacker, först mot Georgien (där Georgien först anföll utbrytarrepublikerna Syd-Ossetien och Abchazien, vilka erkänts av Ryssland och som hade ryska fredsbevarande trupper, se här, ö.a.) och sedan mot Ukraina, vilket på ett lämpligt sätt stärkte berättelsen om det ”ryska hotet”. Kan avsikten med liknande framstötar till de ”fyra i Asien och Stillahavsområdet” vara att provocera Peking till en mer aggressiv militär hållning i sin egen region, för att motivera att Nato expanderar långt utanför Nordatlanten och hävdar att hela världen är dess bakgård?

Det finns redan tydliga tecken på detta. I maj lovade USA:s president Joe Biden att USA – och därmed även Nato – skulle komma Taiwan till militär hjälp om landet attackerades. Peking betraktar Taiwan, som ligger cirka 200 kilometer utanför dess kust, som kinesiskt territorium.

Den brittiska utrikesministern Liz Truss uppmanade förra veckan Natoländerna att skicka avancerade vapen till Taiwan, på samma sätt som Nato har beväpnat Ukraina, för att se till att ön har ”den försvarsförmåga den behöver”.

Detta är ett eko av Natos berättelse om sina mål i Ukraina: att man pumpar in vapen i Ukraina för att ”försvara” resten av Europa. Nu framställer sig Nato också som väktare av Asien och Stillahavsområdet.

”Ekonomiskt tvång”

Men i själva verket handlar detta inte bara om konkurrerande militära hot. Det finns ytterligare ett lager av västvärldens egenintresse som döljs bakom påståenden om en ”defensiv” allians.

Dagarna före Natos toppmöte meddelade G7, en grupp av de sju ledande industriländerna som utgör Natos kärna, att de hade för avsikt att samla in 600 miljarder dollar för att investera i utvecklingsländer.

Detta steg drevs inte av altruism. Västvärlden har varit djupt oroad över Pekings växande inflytande på världsscenen genom sitt initiativ Bälte och väg-initiativet (BRI), som kostar biljoner dollar och som tillkännagavs 2013.

Kina är aggressivt, men än så länge bara genom att utöva mjuk makt. Under de kommande årtiondena planerar Kina att investera i infrastrukturen i dussintals utvecklingsländer. Mer än 140 länder har hittills anslutit sig till initiativet.

Kinas mål är att göra sig själv till navet i ett globalt nätverk av nya infrastrukturprojekt – från motorvägar och hamnar till avancerade telekommunikationer – för att stärka sina ekonomiska handelsförbindelser med Afrika, Mellanöstern, Ryssland och Europa.

Om det lyckas kommer Kina att prägla sin ekonomiska dominans över världen – och det är det som verkligen oroar västvärlden, särskilt USA och dess Nato-militära byråkrati. De kallar detta för ”ekonomiskt tvång”.

I veckan höll cheferna för FBI och MI5 – USA:s och Storbritanniens inhemska underrättelsetjänster – en exempellös gemensam presskonferens i London, för att varna för att Kina är det ”största långsiktiga hotet mot vår ekonomiska och nationella säkerhet”. De betonade västvärldens prioriteringar och tillade att en attack mot Taiwan skulle ”utgöra ett av de mest fruktansvärda affärsavbrott som världen någonsin har sett”.

Unilateral aggression

Under det kalla krigets tid var Washington inte bara, eller ens i första hand, oroligt för en sovjetisk militär invasion. Kärnvapendoktrinen om ömsesidigt garanterad förstörelse innebar att ingen av dem hade något intresse av en direkt konfrontation.

I stället behandlade var och en av dem utvecklingsländerna som brickor i ett ekonomiskt krig om resurser som skulle plundras och marknader som skulle kontrolleras. Vardera sidan försökte utvidga sin så kallade ”inflytelsesfär” över andra stater och säkra en större del av planetens rikedomar för att ge bränsle till sin inhemska ekonomi och utöka sin militärindustri.

Västvärldens retorik om det kalla kriget betonade en ideologisk kamp mellan västliga friheter och sovjetisk auktoritär politik. Men oavsett vilken betydelse man tillskriver denna retoriska kamp var den viktigare kampen för varje sida att för andra stater bevisa överlägsenheten hos den ekonomiska modell som växte fram ur den egna ideologin.

Under de tidiga åren av det kalla kriget, det bör man komma ihåg, var kommunistpartierna de främsta vinnarna av valen i flera europeiska stater – något som var fullständigt uppenbart för dem som utarbetade Nato-fördraget.

USA investerade så mycket i vapen – i dag överstiger USA:s militärbudget de sammanlagda utgifterna för de nio nästkommande länderna – just för att tvinga in fattigare nationer i sitt läger och straffa dem som vägrade. Den uppgiften underlättades efter Sovjetunionens fall. I en unipolär värld fick Washington definiera vem som skulle behandlas som en vän, och på vilka villkor, och vem som skulle vara en fiende.

Nato fungerade främst som ett alibi för USA:s aggressioner och gav en fernissa av multilateral legitimitet åt dess i stort sett unilaterala militarism.

Skuldslaveri

I verkligheten består den ”regelbaserade internationella ordningen” av en uppsättning USA-kontrollerade ekonomiska institutioner, såsom Världsbanken och Internationella valutafonden, som dikterar förtryckande villkor till alltmer förbittrade fattiga länder – ofta västvärldens tidigare kolonier – som är i desperat behov av investeringar. De flesta har hamnat i permanent skuldslaveri.

Kina erbjuder dem ett alternativ, och hotar i processen att gradvis undergräva USA:s ekonomiska dominans. Rysslands uppenbara förmåga att överleva västvärldens ekonomiska sanktioner, samtidigt som dessa sanktioner slår tillbaka mot västvärldens ekonomier, understryker hur bräcklig Washingtons ekonomiska överhöghet är.

Mer allmänt håller Washington på att förlora greppet om den globala ordningen. Den rivaliserande BRICS-gruppen – bestående av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – förbereder sig för att expandera, genom att inkludera Iran och Argentina i sitt maktblock. Och både Ryssland och Kina, som tvingats in i djupare allianser på grund av Natos fientlighet, har försökt att omkullkasta det internationella handelssystemet genom att frikoppla det från den amerikanska dollarn, den centrala pelaren för Washingtons hegemoniska status.

I det nyligen offentliggjorda dokumentet ”Nato 2030” betonas vikten av att Nato förblir ”redo, stark och enad för en ny era av ökad global konkurrens”. I förra veckans strategiska vision listades Kinas synder som att ”sträva efter att kontrollera viktiga tekniska och industriella sektorer, kritisk infrastruktur samt strategiska material och försörjningskedjor”. Den tillade att Kina ”använder sitt ekonomiska inflytande för att skapa strategiska beroenden och öka sitt inflytande”, som om detta inte vore exakt vad USA har gjort i årtionden.

Washingtons största rädsla är att, i takt med att dess ekonomiska muskler krymper, Europas vitala handelsförbindelser med Kina och Ryssland kommer att leda till att dess ekonomiska intressen – och så småningom dess ideologiska lojalitet – förskjuts österut i stället för att förbli fast i det västerländska lägret.

Frågan är hur långt USA är villigt att gå för att förhindra detta. Hittills verkar USA vara bara alltför berett att dra in Nato i en militär fortsättning på det kalla kriget – och riskera att föra världen till randen av kärnvapenförintelse.