Glenn Diesen: Biden vs Trump har djupgående konsekvenser för världsordningen

Resultatet av sammandrabbningen mellan de amerikanska politiska jättarna kommer att eka runt om i världen i årtionden
Av Glenn Diesen, professor vid universitetet i sydöstra Norge och redaktör vid tidskriften Russia in Global Affairs.

Glenn Diesen: Biden vs Trump har djupgående konsekvenser för världsordningen

Världen följer det amerikanska presidentvalet noga eftersom det kommer att få betydande konsekvenser för den globala styrningen. President Joe Biden och tidigare ledaren Donald Trump har väldigt olika uppfattningar om hur världsordningen ska styras och hur USA ska reagera på dess relativa nedgång.

Biden vill återställa unipolariteten med ideologiska ekonomiska och militära block, stärka allierades lojalitet och marginalisera motståndare. Trump har ett mer pragmatiskt förhållningssätt. Han anser att allianssystemet är för kostsamt och begränsar det diplomatiska handlingsutrymmet.

Sedan andra världskriget har USA haft en privilegierad ställning i de centrala institutionerna för global styrning. Bretton Woods-formatet och NATO säkerställde dess ekonomiska och militära dominans inom väst. Efter Sovjetunionens kollaps försökte amerikanerna utvidga sin liberala hegemoni över hela världen.

USA utvecklade en säkerhetsstrategi baserad på global överlägsenhet och ett utökat NATO. Washington antog att dess dominans skulle mildra internationell anarki och stormaktsrivalitet, och att liberala handelsavtal skulle stärka USA:s position i toppen av globala värdekedjor. Ersättningen av internationell rätt med en ”regelbaserad internationell ordning” – i praktiken suverän ojämlikhet – var tänkt att främja amerikansk hegemoni och stärka rollen för liberala demokratiska värderingar.

Unipolaritet har dock visat sig vara ett tillfälligt fenomen eftersom det beror på frånvaron av rivaler och värderingar devalveras som maktpolitiska instrument. USA har förutsägbart uttömt sina resurser och legitimiteten för sin hegemoni, och konkurrerande makter har kollektivt uppvägt Washingtons hegemoniska ambitioner genom att diversifiera ekonomiska relationer, iscensätta militära hämndoperationer och utveckla nya regionala institutioner för globalt styre.

Det kalla kriget var en unik period i historien eftersom västvärldens kommunistiska motståndare till stor del var bortkopplade från internationella marknader, och militär konfrontation stärkte allianssolidariteten i den utsträckningen att den mildrade den ekonomiska rivaliteten mellan de kapitalistiska allierade. Efter det kalla kriget fick dock de tidigare kommunistmakterna, Kina och Ryssland, erfarenhet av att hantera ekonomiska processer, och underkastelsen till den USA-ledda ekonomiska vägen förlorade sitt värde för dem.

Systemet med allianser har också börjat avta. USA var tidigare villigt att subventionera europeisk säkerhet i utbyte mot politiskt inflytande. Men Washington flyttade sitt strategiska fokus till Asien och krävde att dess europeiska allierade skulle visa geoekonomisk lojalitet och inte utveckla oberoende ekonomiska relationer med rivalerna Kina och Ryssland. Samtidigt försökte européerna använda kollektiva förhandlingsmekanismer genom Europeiska unionen för att etablera autonomi och ett jämställt partnerskap med USA.

Det står nu klart att det unipolära ögonblicket har kommit till ett slut. Den amerikanska militären, utmattad av misslyckade krig mot svaga motståndare, förbereder sig för en konflikt mot Ryssland och Kina och ett regionalt krig i Mellanöstern.

Den ”regelbaserade internationella ordningen” förkastas öppet av andra stormakter. USA:s ekonomiska tvång för att förhindra uppkomsten av nya maktcentra uppmuntrar bara separation från USA:s teknologi, industri, transportkorridorer, banker, betalningssystem och dollarn.

Den amerikanska ekonomin kämpar med ohållbar skuldsättning och inflation, medan socioekonomisk nedgång underblåser politisk polarisering och instabilitet. Mot denna bakgrund kan amerikaner välja en ny president som kommer att söka nya lösningar för global styrning.

Bidens globala styrning: Ideologi och blockpolitik

Biden vill återställa USA:s globala dominans genom att återuppliva det kalla krigets system av allianser som delade upp världen i beroende allierade och försvagade motståndare. Det ställer Europa mot Ryssland, arabstater mot Iran, Indien mot Kina, och så vidare. Inkluderande internationella institutioner för global styrning försvagas och ersätts av konfronterande ekonomiska och militära block.

Bidens blockpolitik legitimeras av förenklade heuristiker. Världens komplexitet reduceras till en ideologisk kamp mellan liberala demokratier och auktoritära stater. Ideologisk retorik innebär att kräva geoekonomisk lojalitet från den ”fria världen” samtidigt som man främjar ett alltför aggressivt och odiplomatiskt språk. Således smutskastas Vladimir Putin och Xi Jinping som ”diktatorer”.

Multilateralism är välkommet i den mån den stärker USA:s ledarskap. Biden är mindre fientligt inställd till FN och EU än sin föregångare, och under hans administration har USA åter anslutit sig till Världshälsoorganisationen och klimatavtalet i Paris. Men Biden har inte återupplivat Irans kärnkraftsavtal eller minskat det ekonomiska trycket på Kina att ändra sina leveranskedjor. De institutioner som kan begränsa USA – Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och Internationella domstolen (ICJ) – gynnas inte av varken Biden eller Trump.

Den försämrade socioekonomiska och politiska situationen i USA kommer också att påverka Bidens syn på global styrning. Biden kommer att förbli ovilliga att ingå nya ambitiösa handelsavtal när förlorarna av globalisering och nyliberal ekonomi inom USA flyttar in i den populistiska oppositionens läger. Han kommer inte heller att gynna frihandelsavtal i områden där Kina har en teknisk och industriell fördel, och hans försök att skära av europeiska stater från rysk energi och kinesisk teknologi kommer att ytterligare splittra världen i konkurrerande ekonomiska block.

Västeuropa kommer att fortsätta att försvagas och bli mer beroende av USA, till den grad att det kommer att behöva ge upp alla anspråk på ”strategisk autonomi” och ”europeisk suveränitet”.

Biden har också visat en vilja att störa allierade länders industrier genom initiativ som USA:s Inflation Reduction Act.

Trumps globala styrning: ’America First’ och stormaktspragmatism

Trump försöker återställa amerikansk storhet genom att minska kostnaderna för allianssystem och hegemoni. Han ser allianser mot strategiska rivaler som oönskade om de innebär en överföring av relativ ekonomisk makt till allierade. Trump anser att Nato är en ”föråldrad” kvarleva från det kalla kriget eftersom västeuropéer borde bidra mer till sin egen säkerhet.

Enligt hans åsikt borde USA kanske minska sin närvaro i Mellanöstern och allierade borde betala Amerika för deras säkerhet på något sätt. Ekonomiska avtal som det nordamerikanska frihandelsavtalet och Trans-Pacific Partnership skulle ha främjat USA:s ledarskap, men under Trump har de övergetts på grund av överföringen av ekonomiska fördelar till allierade. Trump avvisar inte USA-imperialismen, utan vill göra den hållbar genom att säkerställa en högre avkastning på investeringen.

Trump är mindre bunden till allianssystemet och obehindrad av ideologiska dogmer och kan ta ett mer pragmatiskt förhållningssätt till andra stormakter. Trump kan göra politiska överenskommelser med motståndare, använda ett vänligt och diplomatiskt språk när han pratar med Putin och Xi, och kanske till och med göra ett diplomatiskt besök i Nordkorea. Medan Bidens uppdelning av världen i liberala demokratier och auktoritära stater gör Ryssland till en motståndare, gör Trumps syn på världen som nationalister/patrioter kontra kosmopoliter/globalister Ryssland till en potentiell allierad. Denna ideologiska syn kompletterar det pragmatiska övervägandet att inte trycka Ryssland i armarna på Kina, USA:s främsta rival.

Global styrning kommer att vara utilitaristisk i det här fallet, och USA:s huvudmål kommer att vara att återta en konkurrensfördel gentemot Kina. Trump är i grunden benägen att skylla överdrivet mycket på Kina för USA:s ekonomiska problem. Ekonomisk press på Kina är avsett att återställa USA:s teknologiska/industriella dominans och skydda inhemska jobb. Ekonomiska nationalistiska idéer speglar idéerna från det amerikanska 1800-talets system, där ekonomisk politik bygger på rättvis handel snarare än frihandel. Trump verkar se hela säkerhetssystemet efter kalla kriget i Europa som ett kostsamt försök att subventionera Västeuropas minskande betydelse. Samma européer har antagoniserat Ryssland och tryckt in det i Kinas armar. Trumps oklara inställning till Nato har till och med fått kongressen att anta ett lagförslag som förbjuder presidenter att ensidigt besluta om de ska dra ut USA ur Nato.

Medan Trump är för att förbättra förbindelserna med Ryssland, skulle hans presidentskap sannolikt inte uppnå detta mål.

USA kan ses som en irrationell aktör i den mån det tillåter inrikespolitiska strider att påverka sin utrikespolitik. 2016 tillverkade Hillary Clintons kampanjpersonal Steele-dossiern och Russiagate för att framställa Trump som en Kreml-agent. I valet 2020 försökte Bidens kampanjpersonal framställa Hunter Biden laptop-skandalen som en rysk desinformationskampanj och anklagade Ryssland för att betala mutor för att döda amerikanska trupper i Afghanistan. Dessa falska anklagelser var utformade för att distrahera allmänheten och få Trump att se svag ut mot Ryssland. Allt detta försämrade i slutändan relationerna med Ryssland och bidrog till och med till den pågående konflikten i Ukraina.

Både Biden och Trump försöker vända USA:s relativa nedgång i världen, men skillnaden i deras tillvägagångssätt kommer att ha en djupgående inverkan på den globala styrningen. Medan Biden försöker återställa USA:s storhet genom system av ideologiska allianser som kommer att splittra global styrning i regionala block, kommer Trump att försöka dra sig ur institutionerna för global styrning eftersom de dränerar USA:s resurser och hindrar pragmatisk politik.
​
Källa: https://www.rt.com/news/592085-biden-vs-trump-world-order/