Globaliseringens följder – med utgångspunkt i “Det individualiserade samhället” av Zygmunt Bauman

I kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell även idag.

Detta är en artikel av en ny skribent som tagit kontakt – Anna Gryningstjerna.

Globaliseringens följder – med utgångspunkt i
“Det individualiserade samhället” av Zygmunt Bauman

Coronakrisen klär av globalismen in på bara skinnet. Vi tvingas inse den hårda vägen att det kanske inte var så lämpligt att förlägga viktig läkemedelstillverkning och sjukvårdsmaterial i länder tusentals mil bort. Det kanske inte var så lämpligt att inte ha viktiga komponenter på lager utan att allt sker just-in-time.

Med samma snabbhet som viruset, färdades även den ekonomiska oron. Börserna föll världen över. Företag varslar och spår sin egen undergång. När produktionsleden bryts slås allt sönder och samman på ett ögonblick. Allt är brickor i ett dominospel – faller en faller alla. Världsekonomin står nu och gungar på sin globalistiska lerfötter.

Jag har den senaste tiden läst boken “Det individualiserade samhället” av Zygmunt Bauman.Boken har snart 20 år på nacken, men den känns mer aktuell än någonsin.
I denna artikel kommer jag att belysa hur Bauman ser på globalismen och dess konsekvenser. Jag gör inga anspråk på någon heltäckande beskrivning av han tankegångar, utan detta kommer att vara några axplock och ett par reflektioner kring det han skriver.
I boken är han uppenbart starkt kritisk till globaliseringen och dess följder. Jag instämmer i hans kritik. Men de allvarliga avigsidorna med globaliseringen måste belysas starkare och kritiseras mycket hårdare.

Politik handlar idag i stora stycken om att locka och pocka med kapitalet. Man vill stryka medhårs på alla sätt och vis och underlätta för fri företagsamhet. Bauman menar att regeringar underdånigt går med på kapitalets krav och lättar upp regler tills det snart inte finns några kvar. Till varje pris vill man få kapitalet att inte bryta upp och flyga vidare. För vad händer med landet och folket om kapitalet drar vidare?

Politikerna är låsta i kapitalets järngrepp och i princip är det kapitalet som styr. I praktiken har varken folket eller regeringen något att säga till om, makten är för länge sedan förlorad till den globala eliten.

Just detta tror jag är av stor vikt att folk börjar inse. De globala multinationella företagen har idag en makt som sträcker sig långt bortom regeringar, vilket gör att demokrati i praktiken är en illusion, vars syfte är att hålla massorna i schack.

I boken belyser Bauman skillnaden i arbetarens villkor innan globalismens segertåg över världen. Under industrialiseringen fanns ett tydligt beroende mellan företaget och arbetaren. Visserligen var arbetaren, som alltid mer beroende av företaget för sin överlevnad än tvärtom. För företaget fanns det nästan alltid någon annan som kunde träda i arbetares ställe, men det var ändå uppenbart att de var i beroendeställning av varandra.

Idag har kapitalet befriat sig från sitt beroende av arbetare. Den ökande rörligheten och det faktum att vi lever i en global värld innebär att man utan dröjsmål kan hitta arbetare någon annanstans. Denna frihet har fått långtgående konsekvenser inte minst för politiken och självfallet även den enskilda människan.

Idag är det en flexibel arbetsmarknad som gäller och målet är att helt luckra upp anställningsrätten och strejkrätten. Kapitalet vill inte ha några förpliktelser någonstans. Vad innebär då detta för den enskilda människan? Bauman visar på ett antal konsekvenser.

Det leder till en otrygg arbetsmarknad med korta anställningar och med få rättigheter. När som helst kan den fruktade katastrofen inträffa och den slår blint. En omorganisering eller en visstidsanställning som inte förlängs och livet kastas omkull i ett nu.

Bauman jämför med vår kulturs övergång från äktenskap till samboskap. När det inte passar längre kan man enkelt bryta förbindelsen. En frihet utan förpliktelser.
Denna frihet är kapitalets dröm, men arbetarens mardröm. All förutsägbarhet går förlorad och framtiden framstår mer som ett hot än en möjlighet.

Bauman beskriver hur kraven på människan har ökat enormt. Det räcker inte längre att utbilda sig och få tag i ett jobb. Du måste dessutom ständigt uppdatera dig och ligga i framkant. Du ska var flexibel och kunna byta jobb, kunna hantera korttidsanställningar med all den ovisshet det innebär och vara beredd på att du när som helst är överflödig.
Vi ska tävla och ständigt vara på topp. Arbetet har blivit en ”elitidrott” (Geert van der Laan) som helt enkelt överskrider de flesta arbetssökandes förmåga.

Och det är precis detta vi ser idag med en allt större del av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden, en del på grund av att de aldrig ens givits tillträde och en del på grund av att de helt enkelt inte klarar det höga, omänskliga tempot. De blir utbrända och vägen tillbaka är lång och svår. Många bannar sig själva för att de inte orkade, men hur skulle de kunna orka när kraven är groteska?

Att arbetslivet är så otrygg får konsekvenser när det gäller förtroendet för arbetsplatsen. Bauman menar att tilliten sjunker när man vet att det inte finns någon fasthet och att allt är flytande. Det får också konsekvenser för gemenskapen på en arbetsplats. Varför bygga relationer när allt snart kommer att ändras och upplösas i nästa omorganisering eller omplacering?

Konsekvenserna av kapitalets frihet och rörlighet är också att möjligheten för arbetarna att förhandla i det närmaste har omöjliggjorts. Förr fanns det en möjlighet för arbetarna att gå samman och tvinga fram bättre villkor. Idag kan företagsledningen bestämma att fabriken flyttar om inte arbetarna tycker att villkoren passar. Förhandlingsutrymmet har krympt betänkligt och många människor upplever en maktlöshet över situationen.

I den globala världen är ledorden: snabbare, effektivare och smidigare.Rörelsehastigheten är avgörande för framgång. Alla förpliktelser utgör hinder på vägen som sinkar och detta misshagar aktiemarknaden. Halkar företaget efter är det helt enkelt hjälplöst förlorat.

Bauman skriver så träffande:
”Efter att ha gjort sig av med de skrymmande maskinerna och de väldiga arbetsstyrkornas barlast färdas kapitalet enbart med handbagage-portfölj, bärbar dator och mobiltelefon. Denna nya flyktighet har gjort förpliktelsen både överflödig och oklok: en ingången förpliktelse skulle hämma rörelsen och därmed reducera konkurrenskraften…”

Att företagen inte har några förpliktelser skapar en stor otrygghet för arbetaren. Bauman menar att otryggheten är den viktigaste byggstenen i den globala makthierarkin. Människan blir helt enkelt handlingsförlamad. Till på köpet står hon ensam i allt detta. Den gemensamma kraft som förr fanns när människor gick samman, har gått om intet i vår individualiserade och globala värld.

Visst stämmer det som Bauman säger att både viljan och möjligheterna att gå samman för att skapa en bättre morgondag, har minskat i takt med globalisering och individualisering, men “Gula västarna” i Frankrike kan trots allt ses som ett exempel på att människor ännu kan gå samman, ännu kan förena sig.

I boken ställer Bauman kultur och globalisering mot varandra.
Kultur står för ordning, förutsägbarhet, indelning och klassificering.
I motsats till detta ställer han globalisering som kännetecknas av instabilitet, förändring utan fast styrning och förutsägbart resultat. Globaliseringen kan ses som en nedvärdering av ordningen som sådan.

Denna nedmontering av ordningen är som vi tidigare konstaterat fullt uppbackad av regeringarna. De röjer ständigt bort hinder och rullar ut mattan för kapitalet och inför regellättnader, men i sin iver skapar de en oordning som få av oss kan leva i.

För att kunna leva och dra nytta av globaliseringen krävs att du klarar av att leva under oordnade förhållanden och att du trivs i turbulensen. Vilka människor platsar i denna kategori? De rörliga människorna. Människor som har ytliga relationer, människor som inte binder sig eller har några förpliktelser. Människor som värderar makt och rikedom som det högsta goda att sträva efter. Här finns vi den globala eliten.

Bauman menar att förlorarna i detta spel är människor som trivs med förutsägbarhet och ordning. De som är bundna till människor, som har familj och barn att tänka på. De som inte kan rycka upp sina barn från skolor och kompisar eller överge sina gamla föräldrar. De sjuka och resurssvag som helt saknar möjlighet till att förflytta sig. Kort sagt: de människor som är bundna till den lokala platsen och till gemenskaper. För dessa människor är hotet om ständig förändring en klump i magen, hotet som kan krossa deras lilla värld.

För eliten saknar allt detta betydelse. Eliten befinner sig helt enkelt högre upp ” …och hyllar vad andra genomlider.” (Bauman)

Sammanfattningsvis kan sägas att Bauman menar att globaliseringen slår undan den lilla människans möjligheter till ett drägligt liv. Under globaliseringen har demokratin havererat och makten ligger nu hos den globala eliten. Sist men inte minst slår globaliseringen och individualismen sönder verklig gemenskap människor emellan. Vi tvingas ensamma möta alla hot.

Vilka lösningar står till buds? Jag tror att vägen framåt först och främst är att klä av globalismen och visa på dess negativa följder. Detta har ju blivit uppenbart med all tydlighet under Coronakrisen. Redan nu börjar företag tala om att flytta hem produktionen. Och kanske det snart står “Made in Sweden” på fler produkter?

Vi måste också klä av hyperindividualismen. Den är en lögn och en illusion, som har bedragit alltför många och genomsyrat vårt samhälle alltför länge.
Hyperindividualismen bär inom sig ett frö som hotar att förgöra vår möjlighet till gemenskap och därför är den på sikt ett hot mot hela samhället och mot människan själv.

Vi måste sedan erkänna vårt behov av varandra och söka sann gemenskap.
Erkänna att vi vill och behöver höra hemma någonstans.