Igår meddelades att Leninpriset 2019 tilldelas Göran Therborn professor emeritus i sociologi i Cambridge och känd bland annat för sina analyser av klassamhället. GP: Göran Thernborn får Leninpriset
Motiveringen lyder:
”Envis och uthållig som få har Göran Therborn under mer än ett halvt sekel dissekerat klassamhällets anatomi och konsekvenser. Vad gör den härskande klassen när den härskar? Denna centrala fråga, historiskt och i nutid, har med akademisk tyngd och pedagogisk lätthet, stått i centrum för hans maktkritik, var än i världen han befunnit sig. Med sin vetenskapliga akribi har han fostrat tre generationer sociologer och andra läsare att ta strid för ett annat liv och en annan bättre och jämlikare värld. En retorisk och stilistisk ekvilibrist, ständigt beredd att med en enda polemisk formulering bita huvudet av fåtalsväldet, var han för röd för Sverige på 1980-talet, men är nu tillbaka i centrum av den svenska debatten, mer aktuell än någonsin och allvarligt jävla förbannad på riktigt.”
Han är den elfte i raden av pristagare efter Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Mikael Nyberg, Stefan Jarl och Sven Wollter.
Göran Therborn är en nestor i nordisk sociologi. Han är bland de mest citerade marxistiska sociologerna i världen. Har skrivit många artiklar i tidskrifter som New Left Review. Han har utvecklat modern klassanalys i boken Kapitalet, överheten och alla vi andra. Senare har boken Ojämlikhet dödar utgivits.
Boken har recenserats, nedan ett utdrag: Göran Therborns bok om klassamhället i Sverige
Nu föreligger en mycket viktig bok av den tidigare sociologprofessorn Göran Therborn, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, Arkiv förlag 2018.
Therborn förmår på ett makalöst, och icke-akademiskt sätt, sammanfatta många av Katalys´ skrifter och sin egen forskning.
Allt är måhända inte sensationella nyheter, men den övergripande, sammanhållande framställningen gör boken – för oss pensionärer – till en oavvislig gåva till våra barn, barnbarn och vänner.
Enbart bokens anslag driver på läsningen: ”En stor nyliberal motreformation. Den var framgångsrik därför att den hade den nya spekulativa, postindustriella och post-produktiva finanskapitalismens flås i ryggen – med ödesdiger hjälp av 1980- och 1990-talets naiva eller cyniska socialdemokratiska ledargestalter som öppnade portarna till…” (s. 16).
I det långa och viktiga kapitel 3 gör Therborn, bl a med data från Katalysrapporter, en klassanalys av Sverige. Kapitlet ger mycket data och måste vara ett perfekt material för t ex studiecirklar. Therborn pekar på att sociala gränsdragningar, vilket utgör basen för en klassanalys, inte är lätt att göra. Datamaterial och definitioner ändras över tid. Han jämför därför sitt eget arbetssätt från 1979 med aktuellt material från 2017, och får på så sätt två dataset för åren; jag förenklar och redovisar därför intervall.
- Arbetarklassen utgjorde 1979 52-61 %, medan den 2017 minskat till 38-46 %.
- Mellanskikten (dock ej småborgerlighet, som egenföretagare) var 1979 31-40 % och ökade 2017 till 46-54 %.
- Det verkliga borgerskapet utgjorde endast en procent såväl 1979 som 2017. I absoluta tal utgör borgerskapet cirka 76 000 personer, inkl anställda VD-ar.
I de två avslutande kapitlen beskrivs ”de skilda liven i klassamhället”, hur överheten tar för sig och ”arbetsmarknadens polarisering”. Och i det sista kapitlet – som sig bör – gör Therborn ett antal nedslag i hur vi kan tänka oss framtidens arbeten, mot bakgrund av automatisering och robotisering. Han rör sig lite försiktigt över terrängen, och ger en balanserad framställning. Hur den blir? Ja, det kommer jag inte att få uppleva, men väl de yngre av läsarna.
Han har ungefär samma bedömning som jag i frågan om hur Vänsterpartiet bör ställa sig i frågan om statsminister och politik i Sverige.
Aftonbladet: Görn Therborn: Vänsterpartiet måste säga Nej; Varför kan V inte rösta Nej?
Han skriver bland annat detta i Aftonbladet:
* Tankesmedjan Katalys och min analys av Sveriges utveckling sedan 1980-talet visar på ett skenande klassamhälle, med djupast ojämlikhet och mest (relativ) fattigdom i norra Europa och med den största förmögenehetskoncentrationen i hela Västeuropa.
* Centerns vice ordförande skryter med att den nu överenskomna politiken är mer borgerlig än Alliansregeringens.
Vad Löfven och hans krets gått med på är bland annat:
-Ökad otrygghet för löntagare och lönesänkningar för arbetare på arbetsmarknaden, förstärkning av arbetsgivarnas makt och försvagning av fackliga rättigheter.
-Mer makt och högre vinster åt fastighetskapitalet, försvagning av hyresgästernas ställning.
-Ökade inkomstklyftor, genom skattesänkningar för höginkomsttagare och företagsägare.
-Fördjupade klassklyftor genom att ytterligare göra barns möjligheter beroende av föräldrarnas egendom.
-Legitimering av all sköns profitering på arbetsförmedling, vård, omsorg och utbildning.
-Legitimering av överföring av skattepengar till internationella skatteparadis.
-Nyliberalismen har redan korrumperat den offentliga sektorn. Nu utlovas fritt fram för alla profitsugna affärer på skattebetalarnas bekostnad.
-Bland överenskommelsens 73 punkter finns ingen enda med förslag om minskning av rådande social klyftor, däremot ett flertal avsedda att öka dem.
LO och den socialdemokratiska vänstern satt tyst och stilla medan de hemliga förhandlingarna med borgerligheten pågick, och nu är det som det är.
Ändå, till slut är en annan fråga viktigare än det ena eller det andra partiets framtid. Det är löntagarnas och alla ickeprivilegierade medborgares framtid, det vill säga framtiden för oss alla utanför kapitalet och överheten.
Men mer än vänsterpartiets stolthet och heder står på spel. Det är partiets existensberättigande. Vad är för mening med ett vänsterparti som röstar fram århundradets högerpolitik?
Alla väntar vi nu på vänsterpartiets historiska ögonblick.
Alla pristagare är kulturarbetare; religionshistoriker, debattörer, skådespelare och författare i överklassen. Så när ska en ur arbetarklassen få priset?
Jag tror att Lenin hade skämts över valet av pristagare. Han placerade arbetarna främst – och inte kulturarbetarna.
Sovjetunionen hade priser till bästa arbetare, och arbetarnas fotografier placerades på väggarna på de flesta industrierna och arbetarställen.
Varken Lenin, Marx eller Engels tillhörde arbetarklassen. Sovjet ärde också sina kulturrbetare.
Hej, jag tycker det är ett bra val håller just på att läsa ans senaste bok ”Kapitalet, Överheten och alla vi Andra. Kan bara rekommendera den till alla.
Samtidigt vill jag gratulera författaren till priset.
Kerstin.
Leninpriset är ett kulturpris.
Och kan inte en arbetare som arbetar inom kulturen få priset? Eller är priset endast till de kända kulturarbetarna i överklassen? De finns säkert många servitriser och elektriker som målar eller sjunger på fritiden.
Leninpriset borde då heta Majkovskij priset – inte Leninpriset. Jag tror inte att Lenin gjorde så mycket för det ryska kulturen …
Då måste vi förändra på det, Anders Åberg, så att även arbetare som gör gott för socialismen också får priset.
Tror inte alls att arbetare är uteslutna från Leninpriset, men jag känner tyvärr inga arbetare som riktigt kan konkurrera med Göran Therborn.
Det är i sig mycket tråkigt, men kanske en av signaturerna på det klassamhälle vi lever i och kanske specifikt på den politiska passivitet som sossarna har tryckt ner oss i.
Lenin betonade att marxismen som regel måste komma till arbetarklassen utifrån. Var finns de superarbetare som vid sidan av sitt arbete kan utveckla en sådan insats som t.ex Guillou, Wechselmann och Therborn?
Vad jag förstått är det alltid eliter som styrt världen. Av olika form. Småfolket har aldrig haft något att säja till om vilket inte minst märks just nu med den svenska regeringsbildningen men själv tycker jag mig se svensk nationell regering är på väg att försvinna. Jag tror det ligger i människans sociala struktur som del av en flock. Någon måste leda flocken annars blir den vilsen. Det nya är att eliten vill att ’flocken’ ska bli större men eliten densamma. Man borde kunna se hierarkier som en möjlighet att skapa ordning.
Att inrätta ett Leninpris i Sverige är ytterst märkligt. Lenin har ingenting med detta
pris att göra. Vem har donerat prispengarna? Donatorns namn borde står först.
(Lasse Didding?)
Det fanns i Sovjetunionen ett riktigt Leninpris, inrättat 1925. Det fanns också ett
Stalinpris. Eftersom det fortfarande finns människor i livet, i alla fall en, som
jag hade äran att träffa för tre år sedan, som faktiskt belönats med det riktiga
Leninpriset (och f ö också Stalinpriset), så känns det svenska Leninpriset
som ett plagiat.
En bakgrund till det svenska Leninpriset ”Bakgrunden till Leninpriset
Genom sitt namn anknyter priset till Lenins fredspris, som från 1950 delades ut i Sovjetunionen och fungerade som motpol till olika borgerliga pris i väst. Bland pristagarna märks namn som Pablo Neruda, Pablo Picasso, Nelson Mandela, Urho Kekkonen och Salvador Allende. När Mandela tackade för priset sa han bland annat: ”Jag är djupt rörd över att till slut personligen kunna ta emot Leninpriset.” Att en svensk som Artur Lundkvist 1958 kunde tilldelas detta pris var ett uttryck för en bred humanistisk och socialistisk kultursyn, som i dagens svenska offentlighet är i det närmaste utraderad. Genom Leninpriset vill vi verka för att återställa dessa värden.
Sverige har en stor, folklig och upprorisk kulturtradition, som under 1900-talet förvaltats och förts vidare av främst arbetarrörelsen i dess kulturkamp. Resultaten av denna breda demokratiska kulturrörelse är idag hotade eller slagna i spillror. Leninpriset har till uppgift att lyfta fram en i Sverige verksam författare eller konstnär, som även under 2000-talet fortsätter att envist och olydigt arbeta vidare i denna mot överheten riktade tradition.
Det är Jan Myrdal som med sitt arbete inspirerat till prisets instiftande. Oavsett rådande politiska och kulturella vindar har han med ett uthålligt, medvetet och konsekvent underifrånperspektiv arbetat vidare med romaner, essäer, dramatik, film, polemik, journalistik och reseskildringar. Med denna sin enorma bredd har han på ett för framtiden avgörande sätt visat på möjligheter och nödvändigheter inom kulturkampen. Han har kanske mer än någon annan också satt in denna i Sverige rotade kulturkamp i sitt globala sammanhang och rapporterat om kolonialismens och imperialismens brutala konsekvenser runtom i världen, men också om det motstånd detta skapat.” Om Leninpriset
Efter att ha läst om det nya (svenska) Leninpriset på Wikipedia är situationen för mig om möjligt ännu mer oklar. Jan Myrdalsällskapet verkar inte längre vara prisutdelande institutionen, och på sällskapets hemsida har priset 2019 inte annonserats.
Om nu Jan Myrdalsällskapet inte längre är prisutdelande institution, vem är
den nya prisutdelaren? Jan Myrdal personligen? Eller Lasse Didding?
Jag tolkar det som att prispengarna, faktiskt rätt avsevärda 100 000 kr, kommer från Lasse Didding.
I Vladimir Posners TV-program om Sverige (Posner är en av Rysslands främsta journalister, se https://www.8dagar.com/2018/11/ar-kalla-kriget-pa-vag-tillbaka.html), som nyligen sändes i Rysslands största statliga TV-kanal, fick Lasse Didding uppmärksamhet som jag aldrig sett i svensk TV.
Ja så är det fick jag besked om igår.
Kommuniststyrda Ryssland lade under sig hela Östeuropa plus Baltikum efter andra världskriget som något slags ”krigsbyte” har jag fattat det som. Det borde väl också vara imperialism?
Mycket tveksamt Klasse. Jag tror att den enda hållbara förklaringen till Sovjetunionens agerande är att dom, visa av erfarenheten, ville skapa en buffertzon mot den aggressiva och krigiska västvärlden.
Det sönderslagna Östeuropa medförde nog mer kostnader än vinster för Sovjetunionen och hade dom varit verkliga imperialister så hade dom naturligtvis tagit Finland också, men det gjorde dom inte.
Jag skulle ta det som en förolämpning att bli tilldelad Leninpriset, han var vad jag kan förstå inte bättre än Stalin, Trotskij och resten av det patrasket.
Jag misstänker också att bland normala människor så är ”Leninpriset” inte en positiv utmärkelse, utan en negativ. Det har samma konnotationer som ”Hitlerpriset”, och den som tar emot det, skändar sig själv. Förmodligen kommer den gamla generationen av massmordshyllande studentrevolutionärer att dö ut utan arvtagare, och det är bäst så.
Lenin och Hitler hade rakt motsatt politik. Tidigt utnämnde Hitler Lenins Sovjetunionen och ”bolsjevism” till huvudmotståndare. Då ligger SD och S betydligt närmare varandra politiskt – både vill förvalta kapitalismen, men på något olika sätt.