Gullar Sveriges Radio med krigshöken Madeleine Albright?

Jag fick för snart två veckor ett mail från en läsare som bl.a. skrev: ”Lyssnade på en intill knäböjande ödmjuk reporter intervjuande Madeleine Albright med anledning av hennes senaste bok ”Fascism: A Warning”. Visst fick hon någon fråga om hennes roll i USAs krigande. Men bara lite lagom, så att hon kunde elegant glida förbi. Och inga frågor om 500 000 döda irakiska barn.

Den här artikeln tar upp Madeleine Albright och hennes plötsliga oro över fascismen, den är snällare än hur jag tänker, men den tar upp några viktiga orsaker till hur det kan bli så här. Och det gäller också Sverige. Aktar vi oss inte kommer vi att ha Albright, Rice, Blair, Bush, Clintons, Obamas och dylika krigsförbrytare och jobbare under globala korporationsregimens styre ockuperande våra TV-soffor i samspråk med värdarna Bildt, Reinfeldt etc
(SvT 29/12 -16)
Kanske kan den få plats i Global Politics i någon form.
Vi måste ständigt ”följa pengarna” och inte glömma historien. (suck!)

Antagligen känner du till Truthdig redan, men ifall inte får du en länk. Jag brukar titta in och läsa en del av deras skribenter med behållning. Liksom Global Politics och din tidigare blogg.” Sveriges Radio: Intervjun finns under timme 2.

Truthdig: Mainstream Politicians Switch Sides Under Trump

Min kommentar

Denna kommentar behandlar inte hennes bok om fascism, som jag inte läst. Den kan kanske vara värdefull?

* Tidigare har Jan Eliasson valt att vänligt intevjua Madeleine Albright utan att kritisera och ta avstånd från hennes inhumana krigsinsatser. http://jinge.se/allmant/jan-eliasson-och-svt-skammer-ut-fn-och-sverige.htm

Jag lyssnade på avsnittet som mest handlade om hennes nya bok, som rätt mycket handlar om utrikespolitik. Intervjuaren Fernando Arias nämnde på svenska att det kan vara svårt för USA att kritisera andra länders utrikespolitik. Han sa att USA har ju stött statskupper i Latinamerika, startat krig i Irak på felaktiga grunder och dödat misstänkta terrorister med drönare utan rättegång. Madeleine Albright sa att kriget i Irak (under GW Bush) var ett misstag, och sa att skillnaden med Trump är att han framställer USA som ett offer (att andra Nato-medlemmar betalar för litet, att USA ska behöva följa klimatavtalet).

Men han underlät att sakligt fråga Madeline Albright hur han ser på sitt eget deltagande i kritiserade och omdiskuterade händelser i USA:s utrikespolitik. Fanns hinder för det egentligen?

USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright (1997-2001) är bland känd för sitt uttalaande”En halv miljon döda irakiska barn – ett pris värt att betala”Han var 1996 USA:s FN-ambassadör. Då hon intervjuades i programmet ”60 Minutes” 12 maj 1996 om det embargo USA drev mot Irak, frågade journalisten och författaren Lesley Stahl:” Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar att det är fler barn än som dog i Hiroshima. Är det värt priset?” Albright svarade ”Jag tycker att valet är mycket svårt, men priset – vi tycker att det är värt priset.” Hon kritiserade senare Stahl’s inslag som ett bidrag till irakiskt propaganda och sa att hon fått en ”laddad fråga”.

Redan 6 månader före Albrights uttalande, informerade Sara Zaidi och Mary Smith från Center for Economic and Social Rights och Harvard School of Public Health i den mycket ansedda medicinska tidskriften Lancet att efter bara ett år av sanktioner så hade dödligheten hos barn under fem ökat tre gånger från 43 till 128 per tusen barn. Tidigare fanns det gott om billig mat i Irak. När mödrarna inte fick tillräckligt med mat till följd av sanktionerna, sinade bröstmjölken och spädbarn fick ofta sötat vatten eller te i brist på bröstmjölk och välling. Som en följd av 13 års (1990 – 2003) sanktioner och krig hade Irak störtats ner från ”första till fjärde-världen status”. Således var Irak redan före kriget 2003 ett svårt sargat land.

Scott Ritter, vapeninspektör i Irak, har i boken ”Krig mot Irak”, angett att vapeninspektionerna 1991-98 gjorde att 90-95 % av Iraks kapacitet att tillverka kärnvapen eliminerades. Därmed skulle sanktionerna ha upphört, men USA drev på att de skulle fortsätta.

Hon medverkade mycket aktivt till Jugoslaviens splittring på dåliga grunder och till beslutet att låta NATO bomba Jugoslavien. Att Albright själv var flykting från nazismen betydde aldrig mer för henne än att hon 1998 kunde låta bomba den serbiska by där hennes familj kunnat gömma sig undan nazisterna.

Madeleine Albright är också känd för att förnekat att massmordet på hundratusentals människor i Ruanda var ett massmord tills bevisen var överväldigande.

Hon var pådrivande för Natos utvidgande österut. Trots invändningar från Pentagon och USA:s utrikesdepartement fick hon och hennes meningsfränder sin vilja igenom. Nato närmade sig Rysslands gränser och USA började planera för att i de nya länderna installera anti-missilanläggningar.

Madeleine Albright är idag ordförande i National Democratic Institute (NDI), en organisation delfinansierad av USA:s utrikesdepartement. NDI bildades av kongressen på 1980-talet, tillsammans med Republican Democratic Institute, som en del av National Endowment for Democracy (NED), vars uppgift är att ”sprida demokrati” runt om i världen.

Historikern William Blum, kritisk till USA:s utrikespolitik, beskriver i sin bok Rogue State hur NED bildades efter att CIA:s fula operationer började avslöjas och kritiseras öppet. Då behövdes en ny form för att bevaka USA:s intressen utomlands.

NED stödjer politiska grupper i de länder USA vill förändra med utbildning, material, teknik och så vidare. Självklart är det bara den fria marknaden som garanterar demokrati. Politiska krafter som vill se fler utländska investeringar premieras.

NED har till och med en organisation för ”fri arbetskraft” som riktar in sig på att underminera progressiva fackföreningar i andra länder.

NED har också ärvt CIA:s särskilda talang för att manipulera valprocesser, inte minst i Latinamerika.

2013 års Anna Lindh-pris gick till Madeleine Albright. Enligt hemsidan stödjer ”Anna Lindhs Minnesfond kvinnor och unga människor som i Anna Lindhs anda har modet att bekämpa likgiltighet, fördomar, förtryck och orättvisor så att människor kan leva ett gott liv i en miljö där de mänskliga rättigheterna efterlevs.” Man undrar…