Hälsa Diplomat-Talibanerna välkomna!

Den här artikeln av Pepe Escobar har översatts av Rolf Nilsson. Artikeln har publicerats i Asia Times Asia Times och på Globalresearch ca 12/7: https://www.globalresearch.ca/say-hello-diplo-taliban/5749802Pepe Escobar är en mycket välmeriterad och kunnig geopolitisk analytiker – se presentationen längst ned i artikeln. Som titeln låter ana betonar Escobar att det finns en stor skillnad mellan dagens talibaner och de som fanns för 20 år sedan. Hur det är med den saken lär visa sig tydligare framöver.

Hälsa Diplomat-Talibanerna välkomna

Talibanerna har från Doha till Moskva under 2021 visat upp större och större diplomatiska färdigheter och har nu lite likhet med sin version från 2001.

Ett mycket viktigt möte ägde förra veckan rum i Moskva, praktiskt taget i tysthet. Nikolai Patrushev, sekreterare för det ryska säkerhetsrådet, tog emot Hamdullah Mohib, Afghanistans nationella säkerhetsrådgivare.

Inget väsentligt läckte ut från mötet. Ett intetsägande uttalande pekade på det uppenbara: De ”fokuserade på säkerhetssituationen i Afghanistan under de västerländska militära truppernas uttåg, samt eskaleringen av den militärpolitiska situationen i norra delen av landet.”

Den verkliga historien är mycket mer nyanserad. Mohib, som företräder den bekämpade presidenten, Ashraf Ghani, gjorde sitt bästa för att övertyga Patrushev om att Kabul-administrationen representerar stabilitet. Det gör den inte – vilket talibanernas efterföljande framryckningar bevisade.

Patrushev visste att Moskva inte kunde erbjuda något betydande stöd för det nuvarande Kabul-arrangemanget, eftersom detta i så fall skulle bränna de broar som ryssarna skulle behöva korsa, i processen att samarbeta med Talibanerna. Patrushev vet, att en förlängning av Team Ghanis maktinnehav är absolut oacceptabel för talibanerna – oavsett konfigurationen av varje framtida avtal om maktdelning.

Så Patrushev var enligt diplomatiska källor definitivt inte imponerad.

Den här veckan kan vi alla se varför. En delegation från Talibanernas politiska kontor åkte till Moskva, för att i första hand diskutera med ryssarna det mini-schackbräde i norra Afghanistan, som snabbt håller på att utvecklas. Talibanerna hade besökt Moskva fyra månader tidigare, tillsammans med den utökade trojkan (Ryssland, USA, Kina, Pakistan) för att debattera den nya afghanska maktekvationen.

På den här resan försäkrade de med eftertryck sina samtalspartners att det inte finns något taliban-intresse av att invadera något territorium hos dess grannar i Centralasien.

Med tanke på hur skickligt de har spelat sina kort är det ingen överdrift att kalla talibanerna ökenrävar. De vet mycket väl vad utrikesminister Sergey Lavrov har upprepat: Alla oroligheter som kommer från Afghanistan kommer att mötas med ett direkt svar från the Collective Security Treaty Organization.

Förutom att betona att USA:s tillbakadragande – i praktiken en omgruppering – representerar ett misslyckandet för deras afghanska ”mission”, berörde Lavrov de två riktigt viktiga punkterna:

• Talibanerna ökar sitt inflytande i norra Afghanistans gränsområden; och
• Kabuls vägran att bilda en övergångsregering är att ”främja en krigisk lösning” på dramat. Detta innebär att Lavrov förväntar sig mycket mer flexibilitet från både Kabul och Talibanerna i den sisyfos-liknande uppgift, som ligger i att framöver hitta ett sätt att dela makten.

Och sedan, för att lindra spänningen, på frågan från en rysk journalist om huruvida Moskva kommer att skicka trupper till Afghanistan, blev Lavrovs replik till Cool: ”Svaret är uppenbart.”

Shaheen talar

Mohammad Suhail Shaheen är den ganska välartikulerade talespersonen för talibanernas politik. Han är övertygad om att ”det att inta Afghanistan med militär styrka är inte vår politik. Vår politik är att hitta en politisk lösning på den afghanska frågan, som fortsätter i Doha.” Slutsats: ”Vi bekräftade här i Moskva än en gång vårt engagemang för en politisk lösning.”

Det är helt korrekt. Talibanerna vill inte ha till stånd ett blodbad. De vill bli välkomnade. Vilket Shaheen också har betonat, skulle det vara lätt att erövra större städer – men det skulle ske till priset av blodspillan. Under tiden kontrollerar redan talibanerna nästan hela gränsen till Tadzjikistan.

Talibanerna av 2021 har lite gemensamt med deras inkarnation före USA:s ’war-on-terror’ år 2001. Rörelsen har utvecklats från en, till stor del Ghilzai Pashtun landsbygds gerillaorganisation, till ett mer multietniskt arrangemang, där tajiker, uzbeker och till och med shiitiska Hazarer införlivats – en grupp som hänsynslöst förföljdes under talibanernas styre 1996-2001.

Tillförlitliga siffror är extremt svåra att få fram, men 30% av talibanerna av i dag kan vara icke-pashtuner. En av de översta befälhavarna är etniskt tadzjikisk – och det förklarar ett ”mjukt” blitzkrieg i norra Afghanistan på Tadzjikskt territorium.

Jag besökte många av dessa geologiskt spektakulära platser i början av 2000-talet. Invånarna, alla kusiner, och som talar Dari, lämnar nu i förtroende över sina byar och städer till Tajik Taliban. Mycket få – om ens några – pastatuns från Kandahar eller Jalalabad är inblandade. Det illustrerar det absoluta misslyckandet för centralregeringen i Kabul.

De som inte går med Talibanerna deserterar helt enkelt – liksom Kabul-styrkorna, som bemannar kontrollpunkten nära bron över Pyanjfloden, utanför Pamir-motorvägen; de flydde utan strid till tadzjikiskt territorium och körde faktiskt på Pamir-motorvägen. Talibanerna kunde hissa sin flagga i denna viktiga skärningspunkt utan att behöva avlossa ett enda skott.

Den afghanska nationalarméns (ANA) chef, general Wali Mohammad Ahmadza, ny i sin roll efter utnämning från Ghani, visar upp en modig hållning: ANA:s prioritet är att skydda huvudstäderna (ännu så länge inget problem, för talibanerna attackerar dem inte) gränsövergångar (det går inte lika bra) och motorvägar (blandade resultat hittills).

Denna intervju med Suhail Shaheen är ganska upplysande – eftersom han känner sig tvungen att betona att ”vi inte har tillgång till media” och beklagar den ”grundlösa” störtflod av ”propaganda som lanserats mot oss”, vilket innebär att västerländska medier borde erkänna att talibanerna har förändrats.

Shaheen påpekar att ”det är inte möjligt att inta 150 distrikt på bara sex veckor genom att slåss”, vilket kopplas till det faktum att säkerhetsstyrkorna ”inte litar på Kabul-administrationen.” I alla distrikt som har erövrats svär han på att, ”styrkorna kom frivilligt till talibanerna.”

Shaheen gör ett uttalande som kunde ha kommit direkt från Ronald Reagan i mitten av 1980-talet: ”Afghanistans Islamiska emirat hyser de verkliga frihetskämparna.” Det uttalandet skulle kunna utgöra föremål för en ändlös debatt bland islams länder.

Men ett faktum är obestridligt: ​​Talibanerna håller fast vid det avtal som de slöt med USA den 29 februari 2020. Och det innebär ett fullständigt amerikanskt uttåg: ”Om de inte följer sina åtaganden har vi en tydlig rätt till vedergällning.”

Shaheen blickar framåt på ”när en islamisk regering är på plats” och insisterar på att man kommer att ha ”goda relationer” med alla nationer, och ambassader och konsulat kommer inte att attackeras.

Talibanernas ”mål är klart: att avsluta ockupationen.” Och det leder oss till den knepiga gambit (schackterm, ö.a.) där turkiska trupper ”skyddar” Kabuls flygplats. Shaheen är kristallklar. ”Inga Nato-styrkor – det betyder fortsatt ockupation”, förklarar han. ”När vi har ett oberoende islamiskt land kommer vi att underteckna varje avtal med Turkiet som är ömsesidigt fördelaktigt.”

Shaheen är inblandad i de pågående, mycket komplicerade förhandlingarna i Doha, så han kan inte tillåta sig att förpliktiga talibanerna till någon framtida överenskommelse om maktdelning. Vad han faktiskt säger, även om ”framstegen är långsamma” i Doha, är att, i motsats till vad som tidigare rapporterats av media i Qatar, kommer talibanerna inte att lägga fram ett formellt skriftligt förslag till Kabul i slutet av månaden. Samtalen kommer att fortsätta.

Utveckling mot hybridkrig?

Oavsett vilket förnekande av ”Uppdraget slutfört” som på ett icke-förnekande sätt kan komma från Vita huset, är en del saker redan tydliga på Eurasiens front.

Ryssarna arbetar för det första redan i detalj med talibanerna och kan snart stryka deras namn från sin terrorlista.

Kineserna, å sin sida, är säkra på att, om Talibanerna åtar sig att ansluta Afghanistan till Belt and Road Initiative, en anslutning som blir via Kina-Pakistans ekonomiska korridor, kommer inte ISIS-Khorasan (se här, ö.a.) att tillåtas att arbeta i Afghanistan med stöd av Uyghur jihadister, som för närvarande är i Idlib.

Och ingenting är otänkbart för Washington när det gäller att få BRI att spåra ur. Viktiga silos, utspridda över den djupa staten, måste redan ha aktiverats för ersätta ett ändlöst krig i Afghanistan med hybridkrig, i syrisk stil.

Lavrov är mycket medveten om Kabuls makthavare som inte skulle säga nej till ett nytt hybridkrigs-arrangemang. Men talibanerna har för sin del varit mycket effektiva och har förhindrat olika afghanska fraktioner från att stödja Team Ghani.

När det gäller de centralasiatiska ”stans” vill inte en enda av dem i framtiden se några ändlösa krig eller hybridkrig.

Spänn fast er: Det blir en stötig åktur!

Pepe Escobar, född i Brasilien, är korrespondent och redaktör på Asia Times och kommentator för Consortium News och Strategic Culture i Moskva. Sedan mitten av 1980-talet har han bott och arbetat som utländsk korrespondent i London, Paris, Milano, Los Angeles, Singapore, Bangkok. Han har i stor utsträckning täckt Pakistan, Afghanistan och Centralasien till Kina, Iran, Irak och Mellanöstern. Pepe är författare till Globalistan – Hur den globaliserade världen upplöses i flytande krig; Red Zone Blues: En ögonblicksbild av Baghdad under Surge. Han bidrog som redaktör till The Empire och The Crescent och Tutto i Vendita i Italien. Hans två sista böcker är Empire of Chaos och 2030. Pepe är också associerad med den Parisbaserade European Academy of Geopolitics. När han inte är på väg bor han mellan Paris och Bangkok.