Hamas raketattack från Gaza mot Israel, 7 oktober 2023. (Tasnim News Agency, Wikimedia Commons, CC BY 4.0).
Denna artikel av professor AS`AD AbuKHALI i Kalifornien ”Hamas officiella grund” har publicerats 30 januari på https://consortiumnews.com/2024/01/30/asad-abukhalil-hamas-official-account/
_______________________________
Det finns tillräckligt i dokumentet för att förklara födelsen av en ny Hamasrörelse, som bryter med sina tidiga grundläggande satser.
Förra veckan gav Hamas informationskontor ut ett särskilt dokument med titeln ”Detta är vår grund: Varför Al-Aqsa-flodvågen.” I dokumentet förklarar rörelsen i detalj sina motiv och mål för operationen.
Dokumentet kommer sannolikt inte att uppmärksammas av västerländska medier och regeringar, eftersom Hamas berättelse om händelserna den 7 oktober krockar med den propaganda som Israel har lagt fram och som sprids av västerländska regeringar och medier.
Det finns dock tillräckligt i dokumentet för att förklara födelsen av en ny Hamasrörelse, som bryter med dess tidiga grundande år.
I den palestinska kampens historia försvinner politiska organisationer medan nya alltid dyker upp för att ersätta dem. Ledare misskrediteras efter stora historiska händelser, och nya ledare dyker upp och fångar fantasin hos en ny palestinsk generation.
Vissa politiska organisationer (motståndsgrupper) överlever och stannar kvar, men genomgår stora politiska omvandlingar. Fatah-rörelsen var under 1960- och 1970-talen ryggraden i den palestinska militära och politiska kampen.
Även om Fatah inte nådde några militära framgångar och de flesta av dess operationer mot Israel misslyckades, samlades det palestinska folket bakom Fatah, eftersom Yassir Arafat uppfattades som den palestinska revolutionens nya (och senare enda och obestridda) ledare.
Yasser Arafat, Chairman of the Executive Committee of the Palestine Liberation Organization (PLO), addressing today’s morning meeting.
19 februari 1988: Yasser Arafat, ordförande i Palestinska befrielseorganisationens exekutivkommitté, talar inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève. (FN-foto)
Idag uppfattas Fatah-rörelsen, med rätta, av de flesta palestinier som den israeliska ockupationens och USA:s surrogatarmé. Biden-administrationen insisterar på att Fatah (efter viss ”modernisering” och omprofilering) kommer att vara den enda acceptabla parten (acceptabel för USA och för vissa i Israel) för att hantera säkerhet och styre i Gaza efter kriget.
Det palestinska folket tycker annorlunda och betraktar den palestinska myndighetens armé som en del av förtrycket, på uppdrag av Israel och USA. Föreställningen att USA och Israel kan välja palestinska ledare är lika gammal som ockupation och kolonisering.
Hamas har också förändrats under årens lopp. När organisationen grundades 1987 var den en militant organisation som fokuserade starkt på religiös retorik och som inte räknade med framgångsrika militära operationer som en källa till legitimitet och trovärdighet. Den förknippades nära med slumpmässiga bombattentat under den andra intifadan, när Arafat och PLO förespråkade en fredlig lösning med Israel.
Men vad ligger bakom förändringar i struktur, roll och politik hos en rörelse eller motståndsgrupper i Araböstern? När vi undersöker förändringarna i Hamas är det lärorikt att titta på Hizbollahs historia, den shiitiska motståndsgruppen mot Israel i Libanon.
Faktorer för förändring
Hassan Nasrallah under ett möte med iranska tjänstemän 2019. (Khamenei.ir, CC BY 4.0, Wikimedia Commons)
I Hizbollahs fall kan man urskilja flera faktorer som spelar en roll för att forma och förändra en rörelses fokus och retorik.
Ett byte av ledare kan orsaka en stor förändring i en organisations politik och praxis.
Fatahrörelsen, innan Arafat införde sitt enväldiga ledarskap efter 1970, var helt annorlunda än vad den blev senare, också under Arafat, men i ännu högre grad under Mahmoud Abbas.
Det fanns mer av ett kollektivt ledarskap i början. På samma sätt ärvde Hasan Nasrallah ett Hizbollahparti som inte var särskilt populärt eller förstått utanför Libanon (och inte ens inne i Libanon).
Israel trodde att man genom att döda Abbas Musawi (plus hans fru och barn) 1992 skulle sätta punkt för fenomenet Hizbollah för all framtid. I stället är Nasrallah till stor del ansvarig för att partiet har blivit det största arabiska politiska partiet, förmodligen någonsin, även om vi tar hänsyn till det sudanesiska kommunistpartiet under dess storhetstid på 1960-talet.
Sayed Abbas Al Mosawi, medgrundare och generalsekreterare för Hizbollah. (Tasnim News Agency, Wikimedia Commons, CC BY 4.0)
Nasrallah Libanoniserade också partiet och gifte in det i den libanesiska politiska scenen, där det tidigare hade varit något främmande. Han övergav målet om en islamisk republik i Libanon, vilket hade varit Hizbollahs huvudmål när partiet först grundades.
Nasrallah gjorde inte slut på det kollektiva ledarskap som kännetecknat Hizbullah sedan dess grundande, men hans karisma drev honom till ett regionalt ledarskap, långt bortom den libanesiska politikens snäva gränser. Nasrallah rådgör med Iran och andra inom sitt parti, men han förväntas fatta partiets slutliga strategiska beslut, särskilt när det gäller Palestina och Libanon.
Hizbullah var fruktat före Nasrallah, men aldrig älskat eller förstått. Under Nasrallah-eran blev partiet älskat av vissa (de flesta före kriget i Syrien 2011), hatat av andra och missförstått av många. (Naturligtvis är den saudiska regimens medier specialiserade på att förvränga innebörden av Nasrallahs ord som en del av sin regionala propagandakampanj för att demonisera fiender till Israel).
Hamas nya ledare, Yahda Sinwar, orsakar en drastisk förändring av Hamas roll, praxis och effektivitet. Precis som Nasrallah började Sinwar sätta sin prägel strax efter att han tog över ledarskapet 2017.
Precis som Nasrallah (som hade en säkerhetsroll inom Hizbollah flera år innan han tog över ledarskapet) hade Sinwar en säkerhetsroll inom Hamas. Han påstods ha jagat israeliska kollaboratörer inom Hamas och i Gaza.
Israels misslyckande med att nå Hamas ledarskap och befälsstruktur beror på den säkerhetsregim som Sinwar installerade i Gaza.
Khaled Meshaal 2009. (Trango, Wikimedia Commons, CC BY 3.0)
Han är inte en ”wheeler-dealer” som Khaled Mishal, den tidigare Hamas-ledaren, och undviker politik och konflikter mellan arabiska regimer. Han är också fast övertygad om att den regionala motståndsaxeln är effektiv och använder detta till stor nytta i hur han förvaltar rörelsens militära resurser.
Hamas bröt med sin tidigare era när Mishal gjorde Hamas till en del av Qatars utrikespolitik. Mishal stod närmare Qatar och Turkiet medan Sinwar står närmare Iran, som förser rörelsen med avgörande militärt stöd (Qatar förser Hamas med finansiellt stöd, men enligt uppgift i nära samarbete med Israel).
Hamas Yadar Sinwar , vänster, under en polisövning i Gaza 2012. (Fars Media Corporation, Wikimedia Commons, CC BY 4.0)
Ett parti kan förändras genom att lära sig av sina tidigare misstag. När Hamas uppstod hade man inga problem med att uttrycka antijudiska känslor och citerade till och med de ökända Sions vises protokoll. Hamas var inte ens känsliga för kristna känslor till en början. Men det förändrades med tiden.
I detta dokument (och i ett politiskt dokument från 2018) klargjorde rörelsen att den inte hyser någon fientlig ideologi mot judar, i egenskap av judar. Detta är en stor förändring, som också formulerades av Hizbollah i dess politiska dokument från 2009.
Israel och västliga sionister vill dock inte erkänna att rörelser förändras. De vill stämpla alla palestinska och arabiska motståndsgrupper som nazistiska, oavsett vad de gör och säger.
Än i dag hänvisar västerländska medier till Hamas politiska retorik från dess första år och inte från dess senare år.
De gör samma sak med Hizbullah: Den saudiska regimens medier njuter av att hitta mycket gamla tal av Nasrallah där hänvisningar till en islamisk stat görs för att alienera icke-shiitiska anhängare i Libanon och arabvärlden.
Hamas bröt också mot sin tradition att inte försöka skilja mellan israeliska militära och civila mål (trots sina tidigaste uttalanden om att man gör det). Det är inte lätt för arabiska motståndsgrupper att göra den distinktionen eftersom:
a) Israel och den sionistiska rörelsen sedan 1930-talet aldrig brytt sig om att göra skillnad mellan arabiska civila och stridande;
b) eftersom många israeler (män och kvinnor) är beväpnade och tjänstgör i reserven.
Hamas våg av självmordsattacker under den andra intifadan (2000, se här, ö.a.) fick både araber och icke-araber att sluta stödja palestinierna.
I det nya dokumentet tillkännager Hamas en uttalad policy om att undvika att rikta attentat mot civila som en del av sin religiösa och etiska doktrin. (Jag kommer att fördjupa mig i denna fråga i del två av denna artikel).
Det fanns en liknande väg i Hizbollahs historia. Hizbollah är nu mycket angeläget om att undvika att rikta in sig på civila. Även under de senaste månadernas krig mellan Hizbollah och Israel riktade Hizbollah in sig på militära anläggningar i Israel när det skulle ha varit mycket enklare att skjuta slumpmässigt.
Israel däremot lyckas i alla sina krig döda många (eller mestadels) civila. Faktum är att Israel – i det senaste folkmordskriget – inte förnekar att de flesta av dess offer i Gaza har varit civila, men hävdar att många av dem som slaktades var Hamas-soldater.
(USA:s underrättelsetjänst uppskattar att Israel har överdrivit andelen dödade stridande). Under kriget i juli 2006 var den överväldigande majoriteten av dem som dödades av Hizbollah soldater och officerare, medan de flesta som dödades på den libanesiska sidan var civila.
*
As`ad AbuKhalil är en libanesisk-amerikansk professor i statsvetenskap vid California State University, Stanislaus. Han är författare till Historical Dictionary of Lebanon (1998), Bin Laden, Islam and America’s New War on Terrorism (2002), The Battle for Saudi Arabia (2004) och drev den populära bloggen The Angry Arab. Han twittrar som @asadabukhalil
Tack för informativ artikel om detta!
Jag vill bara inflika med en för oss ”inhemsk”, men aktuell, sidonyhet som kommit i kväll på detta tema, som kan ses på de internationella nyhetskanalernas nyheter.
Över 800 diplomater, tjänstemän och utrikespolitiska medarbetare i Europeiska unionen, de amerikanska Förenta staterna och Storbritannien har publicerat ett ÖPPET PROTESTBREV mot dessa länders ”officiella Israel-politik” och hur denna naturligtvis styrs indirekt av den i väst konspirativa och undergrävande Israellobbyn (som är mycket mäktig i många länder och bl.a. ekonomiskt understött många amerikanska valkampanjers finanser och stipulerar att allt som är minsta ”anti-israelsikt” numera också är ”den nya antisemitismen”, med betoning på ’nya’ får vi anta, cyniskt), och hur denna kontraproduktiva politik för sionistisk fascism och grova våldsövergrepp lett till denna våldsamma nutida kris- som skapat en gerillaorganisation som Hamas, som självklart är en indirekt följd av israelisk mordpolitik, som inte skonat vare sig barn eller kvinnor under många decennier. Man dör helt enkelt i Gaza idag, och det finns bara en organisation som sätter sig upp mot den israeliska mordpolitiken: Hamas självt. Inte undrar på att de har kraftigt stigande popularitet inte bara i Palestina, utan i resten av världen. Hamas har helt enkelt sedan länge vunnit det mediala propagandakriget, snart också världens etiska förståelse (ingen normalt etiskt fungerande person i väst kan rimligen i dag stödja en ren barnamördarregim som den under Netanyahu och hans ännu värre ministrar Smotrich och Ben Gvir).
Jag har inte själv läst detta öppna brev – men om vi alla håller ögonen öppna och kanske kan finna dess innehåll och lydelser – ty denna nyhet lär kraftigt tystas ned i många europeiska medier. Så håll utkik alla!
Hamas är en bricka i händerna på
de imperialistiska centran för kontroll av marknader och råvaror som bildar flera nya allianser, vilket komplicerar monopolens rivalitet och de faror de innebär för folken. De borgerliga klasserna på världskartan såväl som makter som USA, Kina och Ryssland ”balanserar” sina rörelser utifrån storkapitalets intressen, vilket gör varje land och dess grannskap till ett av de mest ”lättantändliga” på planeten.
Storkapitalets intressen har
sammankoppling och samarbete med Israel och Ukraina, ja överallt i krigshärjande områden – för monopolens intressen – tävlingar dem emellan explosivt för folken.
Diskussioner i affärs- och energi-”forum” om avgränsning av ekonomiska zoner mellan stater och samarbetet mellan deras affärsgrupper inom energi, kontroll av kolvätefyndigheter, om allt som berör exploatering av folks naturliga rikedom för att locka investerare, plutokratin och den urbana politiska världen…också om hur att stärka deras militära samarbete.
Plutokratins plan är tydlig –
Utrota varenda ”jävel” på planeten,
använd dem som mänskliga sköldar.
Jo, men Carina och andra goda läsare: Fast idag är även såväl Ryssland som Kina synnerligen hyperkapitalistiska stater; Kina dessutom den största spelaren och aktören som världens absolut största tillverknings-, industrination liksom handels- och exportnation i världens spel kring ekonomi och geopolitik.
Alla spelarna i detta stora spel är istort sett lika hyperkapitalistiska. De delar och verkar i samma världspolitiska ekonomiska system.
Sämst har det gått för det ryska folket inrikespolitiskt: alla medborgarnas, nu undersåtarnas, civila, politiska liksom medborgerliga rättigheter inom landet har eroderats bort. Det ryska folket har inte Kinas lycka av att ha en innovativ, konkurrenskraftig industri att sälja varor på export med superöverskott till resten av världen (fossilexporten borträknad).
Alla de stora spelarna ekonomiskt: Europeiska unionen (världens överlägset största ekonomi), Kina och de amerikanska Förenta staterna delar i stort samma världskapitalism. I Ryssland har man fått den sicilianska varianten där den härskande politisk-ekonomiska klassen (i stort sett alla ur gamla hemliga polisens strukturer) sköter landet i en otäckt sammanbunden hydra av ihopblandat ”rättsväsen”(som ingen ryss litar det minsta på), genomkorrupt ekonomiskt system (som dessutom förstört den ryska militären inifrån), politiska och ekonomiska maffior som växt ihop: den enda något större spelaren som inte kan konkurrera ekonomiskt eller politiskt på världsscenen; bara kärnvapnen ger denna stat, hyperkapitalistisk och nyliberal, en viss militärt begränsad hotmakt mot de tre stora: EU, Kina och USA.
Och allt och alla är hyperkapitalistiska. Utan undantag.
I allt detta står nu det amerikanska militära och diplomatiska liksom politiska etablissemanget för en inkompetent totalkollaps i Nära- och Mellersta Östern. De har misslyckats i regionen ända sedan de kastades ut ur Iran 1979, sedan dess konstant amerikanska kollapser och reträtter; och den galna tron att man kan bomba bort politiska rörelser i regionen: landet som aldrig lär sig av några av sina egna misstag, någonsin.
Världspolitikens alldeles egen kommissarie Clouseau. De får medaljer och beröm i väst för alla sina totalkollapser; ty Europa måste ha det ”amerikanska ledarskapet”, som bara vinner sina krig -i Hollywoods filmstudior.
Kinas ekonomi köpskraftsjusterade BNP är större än EU:s och USA:s redan 2016 https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_l%C3%A4nder_efter_BNP_(PPP)
2022 Var USA:s BNP 25, 6 biljoner dollar (13,1 år 2005) och Kinas var 18,6 (2,3 biljoner år 2005). EU:s BNP år 2021 var 14,5 biljoner EU. Om den var större än Kinas vet jag inte.
Kiuas andel av världshandeln är klart större än EU:s som är större än USA:s andel.
Johan
Överproduktions-krisen blir värre och värre, ultrakapitalisterna i väst får det svårare och svårare att göra profit – Ryssland kan inte räknas som ultrakapitalistisk för enligt dig har det ryska folket inte lyckan av att ha en innovativ, konkurrenskraftig industri att sälja varor på export med superöverskott till resten av världen – i dina ögon är ju Ryssland ett fascistiskt u-land.
Ultrakapitlister har drivkraften till krig för att erövra nya marknader, att utmanövrera konkurrenter, att kontrollera och plundra råvaror till billigare priser för att maximera sina vinster. Dit kan vi inte räkna Ryssland, de starade inte kriget i Ukraina, vill inte kontrollera och plundra råvaror till billigare priser, Ryssland har egna råvaror till billiga priser som Västs ultrakapitalister saboterar och vill plundra. Som du påstår saknar ju Ryssland den militära kapaciteten, alltså Johan, rent logiskt så kan inte ett så uselt land som du beskriver Ryssland ha ngn drivkraft till krig för att erövra nya marknader….ett sådant svagt land måste ha 100% drivkraft till fred och försvar, mot yttre som inre hot och av den orsaken stärka sin militära säkerhet till varje pris för sitt lands fredsbevarande och andras som hotas av samma fascistiska ultrakapitalister.
Kapitalister vill rasera samhällen så de kan starta om ekonomin med krigsutgifter och med konstruktioner för återuppbyggnad av det förstörda.
Det är ett sätt som den härskande klassen försöker hitta sin väg ut ur krisen. Dit kan vi väl inte räkna Ryssland eftersom USA- imperialismen vill rasera landet, plundra deras naturresurser och förslava ryska folket via sitt fascistiska ombud Ukraina? Ukraina är raserat av ultrakapitalister i Väst.
Världens arbetarklass betalar priset för USA- imperialismens eviga plundringståg och Europas, räkna gärna upp Rysslands – f.d. Sovjetunionens – plundringståg där miljontals och åter miljontals oskyldiga människor dödats på ett sådant sätt som en normal människa inte kan föreställa sig…extrema krigs- och våldshandlingar tillhör anglosaxerna, grymheter som dessa monster lyckats med oavbrutet i vår värld sedan 1500-talet och pågår än.
När alla är under hot att gå under,
desto mer använder USA-imperialismen
sin kraft för att överleva på andras bekostnad.
Nauclér,
så fungerar inte Ryssland eller Kina!
och vet du…
Europas ekonomi är ur spel
Vi sjunker långsamt
Härskarnas trädgård
Följer också med
Utom Plutokratin
Man brukar säga att Ryssland är ett land som koloniserat sig självt – från Novgorod och Moskva för 1 000 år sedan har landet genom århundradena expanderat till de många haven, ända bort till Stilla havet, för bara några hundra år sedan.
Nej, Ryssland är inget utvecklingsland ekonomiskt, men är likväl ultrakapitalistiskt (numera). Landet har nyliberal platt skatt (13%). Som alla oljestater, fossilbaserade petroländer har dessa länder mycket svagt utvecklade politiska strukturer, ungefär som Saudiarabiens nollpartisystem, men inte heller oljestaterna vid Persiska viken är utvecklingsländer.
Det är inrikesstrukturerna som är det ryska stora huvudproblemet. Så länge landet inte gör upp med sitt folmordiska förflutna, terrorn mot den egna befolkningen under Stalintiden – den så kallade inre sovjetiska förintelsen – kan landet aldrig få normalt fungerande institutioner och välfungerande inrikespolitiskt system som fungerar och arbetar för det egna folket.
Läs gärna Michail Sjisjkins nya nya bok ”Krig eller fred” – så får Du veta mer! Den är inte särskilt tjock (drygt 200 sidor tror jag, som läst boken) och är skriven av en rysk fosterlandsvän och konstnär som ser hur den ryska säkerhetspolisens alltmer aggressiva tilltagande diktatur (som alla ryssar mycket väl VET startade kriget mot det före detta broderfolket ukrainarna) leder landet i fördärvet. Över två miljoner högutbildade har sedan år 2022 flyttat ut ur Ryssland. Landet förblöder på grund av dess inrikespolitik. Putinismen, som en slags europeisk Pinochet-diktatur, förstör landet inifrån. Hökarna i Washington kan inte önska en bättre fiende: det ryska landet försvagas och fördärvas aktivt av en person inuti Kreml. Putin är sannerligen Washingtons verkliga önskefiende.
Hör det till ämnet? Väl bättre att kolonisera sig själv än att kolonisera andra folk och länder, en specialitet för historiken i dagens ”Väst.
Jag svarade på Carinas fråga ovan. Det finns aktiva och (nu i växande) självständighetsrörelser i federationen som fått kraft under putinismen; nsom man bland annat noterar bara de seaste två åren hos bland annat basjkirerna och tartarerna som ligger i Volgabäckenet och mot Uralbergens kant i det europeiska RF.
Ordet ”rossijskij” (ryssländsk, d.v.s. alla de folk som bor i dagens Ryska federation) har av putinismen nu sakta börja nedvärderas och det mer nationalistiska ordet ”russkij” (rent rysk, exkluderande andra ryssländska folk) har börjat få allt kraftigare övertag; i dagens ryska vokabulär och sociala och politiska kultur – vilket man kan läsa om i flera akademiska rapporter om dagens ryska inrikespolitik; t.ex. hos slavisten docent Lena Jonson.
Johan
Du ska veta att jag förespråkar inte Rysslands eller Sveriges inrikespolitik.
Kapitalism är ett system jag avskyr, Ryssland och Sverige är kapitalistiska, men jag gläds åt Rysslands mod att resa sig mot USA och EU- imperialismen. Sverige går och har alltid gått imperialismens ärenden, inget att glädjas åt, speciellt om du har barn och barnbarn. Vänd blicken in mot EU-Sverige och nu öppet en NATO medlem. Värst är att i Sverige som i Ryssland har samhällets maktkontroll praktiskt taget eliminerats.
I Ryssland var det en konsekvens av förändringar i systemet för maktbildning som genomfördes åren innan och efter Sovjetunionens kollaps och på 2000-talet.
Likt västvärlden/ Sverige, har Ryssland begränsning av möjligheterna att hålla folkomröstningar och makten bryter mot rättsstatsprincipen.
Höjdpunkten av politisk cynism i Ryssland och Sverige är att
rättsväsendet skyddar inte medborgarnas intressen, utan maktens, brottslingarnas och korrupta tjänstemäns intressen.
Interetniska och andra sociala konflikter växer i landet, så här som där.
Realinkomsterna för befolkningen har sjunkit i flera år, antalet fattiga har ökat kraftigt med ett oacceptabelt stort gap mellan de fattiga och de rika.
Den ekonomiska krisen har förvärrats av yttre faktorer och utan en grundläggande förändring av den socioekonomiska politiken. Den EU-svenska ekonomin kommer att möta en mörk period och självklart en fortsatt nedgång i befolkningens levnadsstandard.
Rysslands ekonomi går bättre än väntat, tots sanktionerna mot stora delar av den ryska ekonomin, så verkar de bita dåligt.
Både i fjol och i år har Ryssland högre BNP-tillväxt än de största västerländerna, enligt IMF. I veckan lyfte Internationella valutafonden (IMF) sin prognos över ryska ekonomin i år. Rysslands BNP bedöms ha växt med tre procent i fjol, vilket är en högre tillväxttakt än i G7-länder. Det ser likadant ut 2024 om man ska tro valutafonden, skriver Financial Times i en längre artikel om läget i den ryska ekonomin.
Avslutningsvis:
Du behöver inte demonstrera ditt Stalinkomplex, vi håller oss till
Ultrakapitlisternas drivkraft till krig för att erövra nya marknader och att utmanövrera konkurrenter.
Ryssland utmanövrerar västerländska konkurrenter och erövrar nya marknader, BRICS.
Medan västvärlden stryper sina ekonomier för att mota inflationen, växer den ryska, påeldad av enorma militärutgifter och oljeinkomster.
Ryssland är monopolkapitalistisk,
jagas av den internationella imperialismen och kommer troligtvis
att överleva så som den unga sovjetrepubliken överlevde inbördeskriget som påtvingats av internationella imperialismen.
Revolutionen 1917 rörde upp den nationella befrielserörelsen i världens kolonialberoende länder.
Så även av Ryssland idag.
Principerna för internationalism och ömsesidig respekt för olika folk blev grunden för skapandet av en ny mäktig stat på den politiska kartan över världen – Unionen av socialistiska sovjetrepubliker.
Principerna för internationalism och ömsesidig respekt för olika folk, lever kvar i dagens Ryssland.
Den internationella ekonomiska blockaden kunde inte kväva de socialistiska omvandlingar som hade börjat i landet.
Sanktionerna mot Ryssland kan inte kväva den pågående ryska omvandlingen som är raka motsatsen till den unga sovjetrepubliken.
Industrialiseringen och kollektiviseringen, som började i landet, visade tydligt för hela världen fördelarna med offentligt ägande av produktionsmedlen framför privat egendom, som under kapitalismen är grunden för exploateringen av människa för människa.
Därför avskyr jag kapitalism.
Vad är det med dig Johan?
Vill du se Ryssland splittras i Atomer?
Tveksamt om Ryska Federationen går med på det.
Som jag förstår nu är Ryssland något av specialister på just Atomkraft.
Men snälla Johan,
Det är den auktoritära makten som håller Ryssland samman.
Så har det alltid varit även under kommunisterna, och kanske mer då?
Därför kommunisterna hade större ambitioner.
Sovjetunionens implosion berodde på att auktoriteten av olika skäl tappade makten.
På sätt och vis ett demokratiskt uppror.
Men det blev ingen lycka förrän den auktoritära makten kom tillbaka.
Det är nog väldigt få i Ryssland som vill att detta ska ske igen.
Västvärlden vill det däremot, som då får fria händer att göra vad de vill med Ryssland.
Det är det som är det ryska dramat i historien: cyklerna mellan mer frihetliga, öppna och förtroendeingivande perioder med relativt öppen och fri kultur som övergår tidvis i repressiv, auktoritär och förtryckande perioder.
Dagens Ryssland är inne i den senare cykeln. Fungerar denna sedan länge av historien och historiker erkända ryska sociala- och politiska cykel kommer nästa cykel bli ett öppet, friare och tolerantare samhälle.
Det ser man inte minst i rysk undergroundkultur som nu är mycket frisläppt, självtänkande och självklart avgjort putinistfientlig. Ser man in i denna kommer en period i rysk framtid som innebär ett Ryssland som helt kommer att öppnas för Europa och den fria, öppna och demokratiska världen. Inga unga ryssar jag vet ser minsta sammanhållning och samhörighet med nordkoreanska, kinesiska och andra nu orientaliska officiella ryska ”allierade”. Inte heller den äldsta ryska generationen som upplevt både Chrusjtjovs Töväder 1954-1964 liksom Gorbatjovs Glasnost-era 1985-1991 gillar dagens ryska strikt konservativt-reaktionära samhällssystem. De avskyr av hela sina själar och hjärtan ännu allt som har med KGB att göra (d.v.s. Putin).
Om jag får ägna mig fritt åt lite ”kremlologisk spaning” av erfarenheter och egna intryck av det ”inofficiella” och rentav underjordiska ryska samhället, kan Ryssland med lite tur vara på väg om några år in i en frihetstid av politisk öppenhet och anständighet; där man med kraft knäcker dagens hemliga polis-diktatur. De gamla gubbarnas tid är snart förbi i dagens Ryssland.
”De dör alltid på vintern” som den underjordiska sovjetiska frihetsrörelsen sade om sovjetledarna. Och de gjorde de allihopa: Lenin, Stalin, Brezjnev, Andropov och Tjernenko dog alla vintertid.
Och för rysk inrikespolitisk del håller Putin själv på att gå in i vintern. Det är jag komplett övertygad om. Han kan komma att få en mycket våldsam död, är jag rädd, med tanke på de versioner och metoder han använt sedan år 1999.
Svar till Carina och Arbetarklass.
Nej jag förespråkar inte alls Ryska federationens upplösning. Tvärtom, världen skulle bli långt farligare med en ”jugoslavisering” av federationen. Men trots att landet är just en federation så måste denna styras såsom den federativa grundlagen anger. I stora regioner är majoriteten av befolkningen inte ryssar utan just ”ryssländare”: jakutier (majoritetsfolk i den jättelika republiken Sacha-Jakutien, stort till ytan som Västeuropa), likaså i Tatarien(Tatarstan) och liknande. Det har förekommit en hel del demonstranter där på senare år liksom nu senast häromveckan omfattande bland basjkirerna i Basjkortostan (huvudort Ufa), öster om Volga i allra ostligaste Europa.
Förstår man inte ett lands inrikespolitik kan man aldrig förstå eller ens tolka dess utrikespolitik. Det är därför så många västerlänningar inte förstår och kan avläsa rysk UTRIKESPOLITIK.
Denna sida Global Politics utgör inget undantag i det avseendet heller.
Att jag skulle få höra i dessa dagar att dagens ryska utrikespolitik står ”för ömsesidig respekt” och ”internationalism” – då är vi på fel 20-tal, nämligen 1920-talet. 100 år senare sjösätter ryska flottan av idag sitt flaggskepp i atomubåtsflottan. Den fick namnet efter även med ryska mått mätt, den mest reaktionära tsaren i mannaminne (som dock ej gick i anfallskrig med någon, honom till heders), nämligen ”Imperator Aleksandr III” (som var pappa till Nikolaj ’den siste’, för att använda Lenins kända vokabulär). Signalpolitik: styret i Kreml ser sin värdebeskrivning och värderingsgrund i just tsar Aleksandr den III. I Petersburg finns en staty av honom sittandes på en mycket överviktig häst stadigt stående på fyra spikraka ben. Det var skulptörens blinkning till samtiden. I folkmun kallas denna staty ökänt för ”flodhästen”. En symbol för reaktionära ideal och stagnation: där Rysslands inrikespolitik befinner sig 160 år senare. Tyvärr.
Nauclér,
När jag tänker på dina kommentarer bakåt i tiden så erinrar jag mig om en tvetydig JdN, minns att jag påpekat det vid ngt tillfälle och förundras varje gång den negativa, hatiska, oförskämda, i högsta grad antikommunistiska Johan Naucler framträder helt obefogat mot dem, ngr få, som öppet visat sin ideologi, den du avskyr, och aldrig provocerat dig, så som du provocerar ”oss” fördomsfullt, är en uns av rasism. Vet du, i din tvetydighet finns också en ödmjuk, lyhörd person som borde framträda oftare…det finns ngr herrar här på Globals med den framtoningen.
Förståeligt är att många av oss här på Globals inte kan eller vill träda fram som den person den verkligen är och för mig acceptabelt. Jag är en Carina, med många egenskaper, en av dem är blyghet.
Jag citerar dig
”Förstår man inte ett lands inrikespolitik kan man aldrig förstå eller ens tolka dess utrikespolitik”
Det är exakt vad du ska ta till dig som svensk!
Här som där är inrikespolitiken bakom lykta dörrar och vet du! Ryssland och Sverige har vissa gemensamma nämnare, det förstod du väl av min kommentar, båda är kapitalistiska och uppträder så.
Du är inte ensam om att ha vänner i Ryssland eller från Ryssland, om du trodde det. En säker källa angående politiken i Ryssland är min ryska väninnas föräldra i St Petersburg och hennes morbror I Moskva, samt hennes grekiske mans släkt lite varstans i det stora Ryssland.
Jag följer också det
KOMMUNISTISKA PARTIET KOMMUNISTER I RYSSLAND som är en offentlig förening skapad i syfte att delta medborgare i Ryska federationen som stödjer partiets mål och mål i samhällets politiska liv genom att bilda och uttrycka politisk vilja, deltagande i offentliga och politiska handlingar, i val och folkomröstningar, samt i syfte att företräda proletariatets intressen i statliga organ och lokala myndigheter.
Partiet spårar sin ideologiska härstamning till Union of Struggle for the Liberation of the Working Class, RSDLP, RCP, All-Union Communist Party och CPSU.
Partiet betraktar K. Marx, F. Engels, V.I. Lenins och I.V. Stalins verk som sin ideologiska och teoretiska grund och ser propaganda och vidareutveckling av deras teoretiska arv som en av sina huvuduppgifter.
Partiet har som sina strategiska mål att Ryssland återvänder till den socialistiska utvecklingens väg, återuppbyggnaden av ett samhälle där det inte kommer att ske någon exploatering av människa för människa, där principen kommer att råda: ”Från var och en efter hans förmåga, till var och en enligt hans verk”, samt konstruktionen av kommunismen som hela mänsklighetens framtid.
Partiet, som är en integrerad del av den internationella kommunist- och arbetarrörelsen, står på principerna för proletär internationalism, främjar aktivt stärkandet av enheten för de internationella kommunistiska, socialistiska, folkdemokratiska, arbetar- och vänsterrörelserna, utvidgningen av broderliga band med kommunister i alla länder, progressiva organisationer och rörelser.
Partiet har rättigheterna för en juridisk person och utför sina aktiviteter i enlighet med program och lagstadgade mål i hela Ryska federationen, och är den universella rättsliga efterträdaren till den allryska offentliga organisationen ”COMMUNISTS OF RUSSIA”.
Partiets fullständiga namn: Politiskt parti KOMMUNISTISKT PARTI RYSSLAND KOMMUNIST. Partiets förkortade namn: COMMUNIST PARTY COMMUNISTS OF RUSSIA eller COMMUNISTS OF RUSSIA
[…] för resten om Hamas förnyade politik i en artikel av en professor i USA. https://www.globalpolitics.se/hamas-nya-politik/ Det är nog ganska klart att festivalen inte var målet för Hamas utan en närbelägen militär […]