Moon of Alabama, den 25 februari 2025
Det märkliga med president Trumps planer för Ukraina är att ingen vet vad de egentligen går ut på.
Under de senaste dagarna har jag försökt förstå vad han försöker uppnå. Jag lyckas inte komma med en teori som är meningsfull. Hans beteende är inkonsekvent. Det finns inte heller några hjälpsamma antydningar från Vita huset eller läckor till pressen. Det är frenetiskt agerande här och där och pompösa uttalanden. Men vilka är de övergripande planerna?
Prof. Mearsheimer säger också (video) att Trumps beteende är obegripligt. Att utpressa Ukraina till ett avtal om resursutvinning är inte en realistisk ståndpunkt. Det är inte ens merkantilistiskt. Det finns inget att sälja där och alla avtal kommer att saboteras av domstolar under oligarkiska påtryckningar. Det är inte rimligt.
Så vad finns det för bevis för att Trump har en plan? Vad finns det för bevis för att han verkligen förhandlar med Ryssland? Vad gör han egentligen för att stoppa kriget som han har hävdat att han skulle göra?
Yves Smith, som citerar Brian Berletics och John Helmers motsatta åsikter, undrar också vad Trump har för sig:
Eftersom Trumpadministrationen inte har någon klar uppfattning om vad den vill i fråga om slutspelet i Ukraina, förutom att kunna hävda att Trump avslutade kriget och därför är en stor förhandlare, löper den en allvarlig risk att hamna i det beteende som Sun Tsu varnade för: ”Bara taktik och ingen strategi är bullret före nederlaget.”
Mer specifikt kommer vi att diskutera hur märkligt underförstärkta bedömningar av Brian Berletic och John Helmer visar att den i oberoende media populära idén att Trump representerar ett stort utrikespolitiskt brott mot det förflutna är överdriven. Hans skillnader i metoder förväxlas i onödan med skillnader i målsättningar.
Men vi ska först ta upp hur en av administrationens nya favoritfixeringar, att avtvinga Ukraina ett avtal om mineraler/andra ekonomiska rättigheter, går stick i stäv med målet att nå en överenskommelse med Ryssland.
…
Nu kan denna mineralaffär i Ukraina vara ett exempel på att Trumps vanor verkar till hans nackdel. Fundera över hur Trumps strategi att maximera sitt möjliga förhandlingsutrymme genom att föra fram alla slags idéer som bryter ramarna inte är en så het idé när den görs reflexmässigt, vilket verkar vara fallet i Trump 2.0, i motsats till medvetet handlande.
Trump själv hotar regelbundet med radikalt extrema åtgärder, som etnisk rensning i Gaza, och överröstar statsöverhuvuden för att försöka få sin vilja igenom. Inte nog med att Trump inte får igenom sin Riviera-utveckling där, hans mobbning får honom dessutom att framstå som en tjurig idiot. Varför skulle någon vilja ha en relation med en partner som inte bara njuter av att visa upp en grov dominans utan även av att förödmjuka statschefer (se kung Abdullah av Jordanien) och som inte bryr sig om en destabilisering av hela regionen? Dessa handlingar är skadliga om man vill bygga förtroende och hantera något annat än underordnade parter.
…
Eller så tror Trump och hans medarbetare fortfarande att Ryssland har problem med att upprätthålla sin krigsinsats, och att USA:s trovärdighet och engagemang därför kommer att leda till att Ryssland gör eftergifter.
Inget av de tillvägagångssätt som man skulle kunna tro att Trump använder sig av – att använda ett resursavtal med Ukraina för att hålla kvar USA i Ukraina och hålla igång kriget, eller att använda resursavtalet med Ukraina för att slutligen bryta med Ukraina – är förenligt med en realistisk bedömning av fakta på marken. Åtminstone inte om målet med spelet är att skapa fred.
Trump kanske bara flyttar om stolarna innan han fortsätter med samma gamla imperialistiska program:
Brian Berletic menar att de flesta oberoende kommentatorer har fallit för MAGA/America First-hypen när Trump representerar en strategisk kontinuitet för USA genom att försöka behålla sin dominans, särskilt gentemot Kina. Berletic beskrev särskilt, baserat på att ha tittat på de fullständiga bekräftelseförhören för Trumps försvars- och underrättelseval, att USA inte gör sig av med USAID:s regimförändrings- / meddelandeapparat, utan bara stänger av dess DEI (Mångfald, rättvisa och inkludering, se här, ö.a.) och andra MAGA-godkända element.
…
Det behöver inte sägas att denna bedömning, som baseras på vad Trumpadministrationen har sagt att den avser att göra med USAID:s verksamhet, går stick i stäv med den konventionella, självbelåtna uppfattningen att Trump har fått USA att lämna regimförändringsverksamheten. Varför i hela friden skulle det ha legat i USA:s strategiska intresse att göra det? Det är inte som om vi skulle vinna några förmåner genom att eliminera den apparaten.
Yves Smiths syn på John Helmers analys:
Helmer baserade sin analys på sin egen erfarenhet från Carteradministrationen samt på information från ryska källor som bekräftade att det som kunde utläsas av olika deltagares kommentarer [under samtalen i Riyadh] var att mötet, ur rysk synvinkel, var ett haveri. Även om man inte hade tillgång till rapporterna i efterhand var det sätt på vilket USA gick till väga helt galet. Den amerikanska sidan krävde ett omedelbart möte på hög nivå, något som normalt inte sker innan ett tillräckligt grundarbete har utförts. Till råga på allt hade de viktigaste medlemmarna i Trumps utrikespolitiska team precis installerats. Och med DOGE (Musk’s effektiviseringsprogram, ö.a.) som körde en bulldozer genom Utrikesdepartementet var det inte som om Rubio och hans kollegor hade någon expertis (till exempel från karriärmedarbetare som hade varit där innan Team Biden kom in) att dra nytta av.
…
Han upprepade några av sina resultat och lade till nya observationer i ett samtal med Nima från Dialogue Works.
Från allra högsta ort:
Helmer: Den ryska uppfattningen är att den amerikanska sidan är en kasha, är en gröt, är en röra. Men det är nödvändigt att inte vara ohövlig och säga så…..För det första, vad ska den ryska sidan göra härnäst?
Detta problem är faktiskt allvarligt. USA kallade till ett högnivåmöte och hade ingen aning om vad man skulle göra då, ingen dagordning, inga frågor, inga förslag. Poängen verkade vara att skapa en uppfattning om momentum och låtsas att Trump gjorde allvarliga framsteg för att få slut på kriget. Helmer pekar på att den amerikanska sidan nästan var desperat när man sa att detta möte bevisade att Trump var den enda som kunde få slut på kriget … i stället för att ha något annat att säga.
Slutsatsen för mig är att det inte finns någon Trump-plan alls för att skapa fred i Ukraina.
Konflikten – som en konsekvens därav – måste avgöras på slagfältet.
—
Detta är en Moon of Alabama donationsvecka. Vänligen hjälp till att hålla den här bloggen igång.
Postat av b den 25 februari 2025 kl. 16:57 UTC | Permalink
Jag vet inte…. men någonstans känns det som USA är på väg ut ur NATO.
Det skulle i så fall vara en revolution som Europa inte varit med om på flera hundra år.
Utan USA tror jag det finns chans att Arbetarstaten i Öster kan lyckas knäcka den Västerländska Borgerliga Demokratin.
Arbetarstaten har ett stort intresse av det för att slippa de enorma kostnaderna för militär upprustning och istället lägga de resurserna på sociala reformer.
Hellre en nyrenoverad kyrka än ännu en nytillverkad stridsvagn eller Iskandermissil.
Inte för att Arbetarstaten strävar efter att krossa den Västerländska Demokratin handgriplig utan mer för att pressen från Folkmakten i Öster blir så hård att det Borgerliga väldet, företagar- och kapitalägardiktaturen eller Globalistväldet inte ensamt inte förmår överleva då den sammanhållande transatlantiska länken brustit.
Donald Trump & Co konservativa revolution i USA har betytt enormt mycket för det Världspolitiska läget.
Kanske mest för att Nationalismen och Fosterlandet är tillbaka och Stormakterna USA och Ryssland kan närma sig varandra på mer lika villkor.
Det har inte varit möjligt tidigare då den vänsterliberala Västvärlden samarbetat och uppträtt mot Ryssland som en kollektiv fiende.
Med den Nationalistiske Donald Trump som president i USA är den eran definitivt ett minne blott.
Europas liberala Elit är närmast i upplösningstillstånd.
EU:s liberala ledare satt på sina säten och såg ut som fågelholkar i ansiktet då USA:s vicepresident JD Vance höll sitt uppmärksammade tal.
Jag tror det Sverigerasistiska partiet kommer att spricka.
Den konservativa chockvågen från USA gör att partiet inte längre klarar att hålla balansen mellan den liberala så kallade ”Tidöregeringen” de ingår i och de nationalistiska ideal de säger sig stå för.
Kanske kan det hjälpa något om de köper sig väljaropinionsundersökningar som ger positiva signaler och visar att allt ser bra ut?
!) Ukrainas mineraltillg¨ångar lär finnas i öster, dvs nu under rysk kontroll
2) Black rock foundation lär har köpt SAMTLIGA Ukrainska tillgångar
3) Trumps förslag om USA skall ha 50% av tillgångarna är antingen redan uppfyllt enligt 2, eller omöjligt
enligt 1)
4) Zelensky gick med håven och kunde tänka sig att avgå – om det ledde till fred.
5) Ukrainas parlament uppfyllde hans önskan och avsatte honom!
6) Allt detta tyder inte på någon snabb lösning på kriget. = Ryssarna kommer fortsätta marchera västerut.
https://strategic-culture.su/news/2025/02/28/is-trump-trying-reverse-kissinger-on-russia-china/
Finian Cunningham
Den 28 februari 2025
Det är frestande att spekulera i att USA:s president Donald Trump försöker liera sig med Ryssland i ett försök att försvaga Kina.
Följ oss på Telegram, Twitter och VK.
Kontakta oss: info@strategic-culture.su
Det är frestande att spekulera i att USA:s president Donald Trump försöker liera sig med Ryssland i ett försök att försvaga Kina.
Det sätter Washingtons snabba fredsdiplomati över Ukrainakonflikten i ett mer cyniskt perspektiv. Det verkliga målet, så resonerar man, är inte att uppnå fred baserad på genuina principer och humanitär omsorg, utan snarare att Trump-administrationen ska ställa in sig på Ryssland som ett sätt att få inflytande över Kina.
Den påstådda politiken betecknas som en ”omvänd Kissinger”. Det syftar på den geopolitiska ouvertyr som Richard Nixons administration gjorde i början av 1970-talet när han gjorde det vågade besöket i det röda Kina. Nixons guru i utrikesrelationer, Henry Kissinger, fick äran av att ha skapat den ambitiösa politiken att engagera Folkrepubliken Kina – i syfte att underminera Sovjetunionen. Till viss del var det smygande draget en framgång, och det befäste Kissingers image som ett machiavelliskt geni.
Ett halvt sekel senare, försöker Trump-administrationen skapa avspänning med Ryssland i det större syftet att isolera och försvaga Kina?
Trumps diplomatiska utsträckta hand till Rysslands president Vladimir Putin i ett försök att få ett slut på konflikten i Ukraina har orsakat internationella chockvågor, särskilt bland USA:s europeiska allierade. De känner sig åsidosatta och oroar sig för att Trump kan få till stånd ett fredsavtal med Putin utan EU:s inblandning.
Å andra sidan finns det spekulationer i västerländska medier om att Kina är oroat över att Moskva kan komma att prisas från sitt partnerskap med Peking genom att Washington gör eftergifter till Rysslands territoriella anspråk i före detta Ukraina. Ryssland kräver också att Ukraina inte kan bli medlem i militäralliansen Nato.
Trumps förakt för Nato och vad han uppfattar som europeiska ”snyltare” kan vara så stort att den amerikanske presidenten kastar dem under en buss i en kraftfull gest till Moskva att han har att göra med ”grundorsakerna” till konflikten.
Om Trump är fast besluten att ändra USA:s politik mot att konfrontera Kina som det främsta hotet mot USA:s nationella säkerhet, kan det anses vara en bra investering att göra eftergifter till Ryssland i Ukraina, Nato och Europa.
Problemet i detta moderna machiavelliska spel är dock att Ryssland och Kina verkar vara väl medvetna om knepet.
Den här veckan, på treårsdagen av Rysslands militära intervention i Ukraina, höll president Putin ett mycket uppmärksammat telefonsamtal med Kinas president Xi Jinping. De två ledarna bekräftade sitt ”gränslösa” partnerskap och betonade att den strategiska relationen mellan Ryssland och Kina inte är sårbar för ”yttre påverkan”.
Detta kan ses som ett tydligt budskap till Washington om att alla tankar på att splittra Ryssland och Kina är meningslösa.
Under det kalla kriget i slutet av 1960- och 70-talen hade Sovjetunionen ansträngda relationer med det röda Kina. På den tiden var de sårbara för Nixon-administrationens triangulära intriger där de spelade ut den ena mot den andra.
Men i dag har Ryssland och Kina en helt annan relation. Under Putin och Xi har de två nationerna byggt upp en robust allians baserad på enorma ekonomiska, handels-, energi- och teknologiska intressen. Rysslands handel med Kina är mycket större än Rysslands handel med USA. Moskva vet att USA aldrig kan ersätta Kina. Men beräkningen är mycket djupare än bara handelssiffror. Putin och Xi har investerat i den geopolitiska och filosofiska synen på att skapa en multipolär värld, en värld som överträffar USA:s ambitioner om hegemonisk dominans.
Tanken på att spela ut Ryssland mot Kina är en barnlek för Putin och Xi. Amerikanerna har vanföreställningar om de tror att ett sådant knep skulle kunna fungera.
Man kan förstå hur en ”omvänd Kissinger”-spekulation tänks. Visst, Trump-administrationen innehåller en del hökaktiga anti-Kina-figurer. Utrikesminister Marco Rubio upprepade återigen denna vecka att Kina är det ”största existentiella hotet någonsin” mot USA. Han talade i samband med fredsdiplomatin med Ryssland om Ukraina.
Andra figurer i Trump-administrationen, som försvarsminister Pete Hegseth, är också positiva till att öka USA:s militärmakt i Asien-Stillahavsområdet för att konfrontera Kina.
Även den här veckan har Trump-administrationen skapat oro i Peking över att man släppt upp till 5,3 miljarder dollar i militärt bistånd till Taiwan, vilket Kina ser som ett direkt angrepp på dess suveränitet över utbrytarön.
Nevertheless, it is worth retaining a skeptical view that Trump is attempting a low-ball move on China by duping Russia.
Till att börja med verkar det inte genomförbart, med tanke på det formidabla politiska och ekonomiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina. För att inte tala om intelligensen hos de ryska och kinesiska ledarna, vilket gör det extremt osannolikt att de skulle låta sig luras av ett sådant smutsigt knep.
För det andra, de amerikanska medier som mest driver spekulationerna om en ”omvänd Nixon” eller ”omvänd Kissinger” dold agenda är de medier som var i linje med den tidigare Biden-administrationen.
Sedan Trump gjorde sitt genombrottssamtal med Putin den 12 februari har det därefter spekulerats i att Kina känner sig oroligt.
Kina har välkomnat den nya drivkraften för fred i Ukraina, men det har inte hindrat amerikanska medier som CNN, New York Times och Washington Post från att driva vinkeln att Peking på något sätt döljer sin oro för att Ryssland ska backa i sitt åtagande gentemot Kina att påstås få eftergifter från Trump om Ukraina.
Dessa amerikanska medier stödde starkt Bidens pro-Ukraina-krig mot Ryssland. Naturligtvis var proxykriget förklätt i ridderliga lögner om att försvara Ukrainas demokrati och suveränitet. CNN, New York Times och Washington Post tjänade plikttroget den imperialistiska agendan att föra ett krig för att besegra Ryssland.
Nu när Trump har tillkännagett att han vill stänga ner kriget är det USA:s imperialistiska etablissemang (eller djupa staten) oroliga för att dess krigsutpressning är över. De kommer att göra vad som helst för att få Trumps politik att spåra ur.
Det är här spekulationerna om att Trump påstås förföra Rysslands svek mot Kina kommer in. Det är mycket möjligt att Trump inte har för avsikt att spela ut Ryssland mot Kina. Det är snarare en grundlös trolleri av Trumps politiska fiender som vill hålla igång proxykriget i Ukraina.
Med andra ord är det inte Trump som försöker sig på en ”omvänd Kissinger”, det är hans fiender inom den amerikanska staten.
Om tvivel kan sås mellan Ryssland och Kina genom CIA-drivna mediespekulationer, så kan det tjäna till att sabotera ett produktivt engagemang mellan Moskva och Trump-administrationen för att få till stånd ett avtal i Ukraina.
https://strategic-culture.su/news/2025/02/28/is-trump-trying-reverse-kissinger-on-russia-china/
Planen är att den europeiska industrin ska slås ut och att vi inte ska investera mer i den utan köpa från USA. Eftersom USA under en period har flödat in pengar till den egna industrin med narrativet att de hjälpte Ukraina är det lite knepigt för USA att göra det otillåtet för EU att göra samma sak. Det är nog delvis därför Trump inte verkar ha en tydlig plan. Målet är ju att USA vill lura oss att förstöra vår industrisektor. Det kan tom vara så att amerikanerna kanske skäms för ovanlighetens skull. Skäms för att de fått ostraffat sabotera energiförsörjningen med multipla metoder inkluderande De Gröna i Tyskland. Något som helt riktigt påtalades av Hudson. Jag lyssnade på hans föredrag om det på Thesaker.is i en sökbar version som finns kvar på nätet. Föredraget finns säkert på fler ställen men jag passar på att nämna Andrei Raevsky’s tidigare site som hade en livaktig kommentarssektion och ibland inbjudna intressanta gäster
Amerikanerna måste ju känna sig kluvna kring dessa oförblommerat vidriga metoder mot någon som antas vara allierad-