Har Turkiet rätt att angripa kurder i Syrien? USA rätt att vara i Irak, Syrien och Afghanistan?

En läsare har sänt in denna kommentar ”Om de finns grupp i Syrien som attackerar Turkiet så har Turkiet sin rätt att attackera med vapen. Visste du inte detta? Om de finns grupp i Norge som börjar attackera Sverige, tror du då Sverige skulle sitta still?”

Ja det är en viktig fråga.

Jag mailade Lars-Gunnar Liljestrand som behandlade detta i en artikel i Alliansfriheten.se.
Han svarade nu: ”Endast om Syriens regering skickat eller aktivt stött och medverkat i att gruppen gått in i Turkiet.
Nu är det inte så. Syriens regering har inte vad som framgått aktivt (eller ens passivt) stött kurdiska styrkor som gått in i Turkiet”.

Lars-Gunnar Liljestrand var ordförande i FIB-juristerna och var en av författarna till den viktiga boken ”Lagen mot krig”.

I Han behandlade denna fråga i ett avsnitt i en artikel i juni, som behandlar Sveriges deltagande i kriget i Irak och i Syrien. Sverige i Irak – del av USA:s krig i Syrien

II. Vidare diskuterar han den viktiga frågan om militär intervention i ett land på inbjudan, och i anslutning till detta frågan om andra länders närvaro i Syrien i en artikel i maj. Krigen idag och folkrätten Jag återpublicerar det två avsnitten nedan.

I. Om rätten till självförsvar för USA, (och för Turkiet)

Ad 1. Svenska regeringen och försvarsmakten har från början framfört vilseledande besked om den folkrättsliga grunden för koalitionen. Redan i november 2014, då Sverige började diskussionerna om att delta i koalitionen, påstod Försvarsmakten att ”[d]en legala grunden för operationen i Irak är FN-stadgans artikel 51 om självförsvar, individuellt eller kollektivt”. (FMS 2014-10340:1)

Påståendet om att rätten till självförsvar skulle gälla är fel.

Iraks regering skickade i brev till FN:s generalsekreterare 2014 en begäran om stöd för att bekämpa Isil. Ingen hänvisning gjordes där till självförsvar enligt artikel 51, utan Iraks regering angav hotet från internationella terroristorganisationer.

Hänvisningen till självförsvar enligt artikel 51 kommer från ett annat håll.

Det var USA som påstod att man hade rätt att gå in i Syrien utifrån rätten till självförsvar.
Är det då så avgörande hur koalitionen Operation Inherent Resolve motiverar sitt krig i Irak och Syrien?

Ja, ser man närmare på hur USA utvecklar sin syn på frågan förstår man vilka konsekvenserna av en sådan doktrin kan bli för framtiden.

I ett brev till Säkerhetsrådet samma dag som flygattackerna mot mål i Syrien startade den 23 september 2014 skriver USA att man agerar enligt rätten till självförsvar som anges i artikel 51 i FN-stadgan med hänvisning till att terrorister med baser i Syrien attackerar Irak. Då Syrien enligt USA inte är kapabelt till eller är ovilligt (unable or unwilling) att självt bekämpa terroristerna menar USA att man har rätten att intervenera militärt i Syrien mot terroristerna.

Uppfattningen saknar stöd i folkrätten och har inte accepterats som någon ny tolkning av artikel 51 av majoriteten av FN:s medlemsstater.

Vi kan lätt föreställa oss vad konsekvenserna skulle bli av en sådan utvidgning av självförsvarsrätten. Vilka stater som helst skulle kunna hävda att en annan stat inte gör tillräckligt mot terrorister eller rebeller som hotar andra stater och med det som grund börja intervenera militärt.

II. Inbjudan till militär intervention

Stormakter hänvisar ibland till inbjudan från regering som folkrättslig grund för militär intervention. Under kalla kriget använde sig Sovjetunionen av det vid flera interventioner i öststater och vid angreppet 1979 på Afghanistan.

Det är inte tillåtet för den lagliga regeringen i ett land att invitera en annan stat att med militär makt slå ned en upprorsrörelse. Enligt FN-stadgan är staternas suveränitet en grundläggande princip, liksom principen om folkens rätt till självbestämmande. En följd av dessa fundamentala regler är principen om nonintervention, som kommer till uttryck i artikel 2.4 och artikel 2.7 och innebär att en stat inte får lägga sig i hur en annan stat styrs.

En utomstående stat är alltså skyldig att avstå från att göra militära ingripanden i ett inbördeskrig, och det oavsett om begäran kommer från regeringen eller från rebellstyrkor.

I de pågående interventionerna i Afghanistan, Irak och Syrien saknas mandat från FN:s säkerhetsråd, och de inbjudande regeringarna har inte tydligt angett gränser för interventionen – antingen för att man har varit svag i förhållande till den intervenerande stormakten eller för att man helt enkelt inte haft intresse av att begränsa handlingsfriheten hos de främmande styrkorna.

Saudi-Arabien intervenerade 2015, tillsammans med andra stater i regionen, i inbördeskriget kriget i Jemen. Interventionen saknar FN-mandat och strider mot principen om icke-inblandning.

Syrien

Enligt Syriens ambassadör i Moskva hade en officiell begäran om rysk intervention överlämnats den 1 oktober 2015. Målsättningen med interventionen uppgavs från både rysk och syrisk sida vara att bekämpa terrorister. Även Iran hänvisade till att man deltar i kampen mot Isil på inbjudan av den syriska regeringen (och i Irak på inbjudan av Iraks regering).

Trots närvaron av många stridande grupper och trots den utländska inblandningen var den syriska regeringen landets legitima styrelse och erkändes som sådan av en stor majoritet av världens stater. Ingen annan politisk gruppering visade sig vara ett alternativ, då oppositionen var splittrad eller bestod av islamistiska terrorgrupper.

Den syriska regeringen hade även kontroll över en betydande del av landet, vilket var mer än vad någon oppositionsgrupp kunde hävda.

Mot bakgrund av den utländska inblandningen och utländsk interventionen hade den syriska regeringen kunnat hävda att landet var utsatt för aggression och därmed kunnat begära hjälp utifrån, då det inte handlade om ett inbördeskrig mellan enbart syriska parter.

USA-koalitionens bombningar av norra Syrien som startade 2015 är däremot folkrättsstridiga och den syriska regeringen har stämplat dem som kränkningar av Syriens territoriella integritet.