idag börjar G7-mötet. Det har diskuterat i media, bl.a. här om det växer fram en opinion att bjuda in Ryssland, som uteslöts efter sin defensiva annektering av Krim i strid med folkrätten efter den väststödda statskuppen mot folkvald president 22/2 2014 – något som Väst politiker och media fullständigt tiger om. Trump har uttalat sig positivt och det har kanske även Macron gjort. Jag har som sagt skrivit om det Ryssland på väg in i värmen?, men finner att denna artikel av Jan-Erik Gustafsson i Folkrörelsen Nej till EU har viktiga aspekter till helhetsbilden. Folkrörelssen Nej till EU, där artikeln först publicerades. I artikeln framträder en betydligt mer positiv syn på detta som ett mycket viktigt möte än i t.ex. Steigans och min artikel.
Historiskt möte mellan Macron och Putin?
När Rotschildpresidenten Emmanuel Macron träffade Vladmir Putin i den franske presidentens sommarresidens på Rivieran den 19 augusti har händelsen praktisk taget passerat obemärkt i svenska russofobiska media. När EU alltmer krackelerar med Brexitkrisen, ett svårhanterat Italien, tysk ekonomi utan tillväxt, problem med Visegradländerna mm och allt mer sprickor i EUs vasalliknande beroende nmed USA, den transatlantiska länken, vill Macron framstå som EU starka ledare.
EUs relationer med Ryssland frystes till nollpunkten, inte minst av den svenska USA-anpassliga regeringen, med Ukrainakrisen 2014. Den ledde till att EUs vassalstater på USAs befallning införde olagliga sanktioner mot Ryssland, som ekonomiskt drabbat EU:s ekonomier hårt, särskilt EU-länderna längs Medelhavet. Hela EUs och USAs hantering av Ukrainakrisen (och även Syrienkrisen) har ovärderligt i detalj beskrivits av den amerikanske Rysslandskännare och professorn Stephen F. Cohen i boken War with Russia – From Putin & Ukraine to Trump & Russiagate (Hot Bocks, 2019).
Under de senaste fem åren har inte bara EU utan även USA och framförallt London pådyvlat den allmänna opinionen att Ryssland och särskilt Putin är problemet och inte lösningen. Som stöd för detta har ständigt hänvisats till den ”den regelbaserade internationella ordningen”, som ett sätt att anklaga Ryssland för att bryta mot dessa regler med exempel om Ukrainas territoriella integritet, kemiska vapen i Syrien och Salisbury också vidare, när det i själva verket är Väst som inte följer det internationella regelverket.
I perspektivet av risken av ett kollapsat EU har Macron tvingats till ett möte med Putin, en Putin som Cohen i sin bok skriver alltsedan 2014 demoniseras och tillskrivs alla möjliga problem stora som små utan något egentligt faktaunderlag, som t.ex. Russiagate.
Möte mellan Macron och Putin tolkas av filosofidoktorn John Laughland från University of Oxford som en 180 graders tvärvändning av fransk och kanske Västs politik gentemot Ryssland. Macron uttrycket att Ryssland spelade en avgörande roll för att lösa olika kriser i världen som Iran, Ukraina, Syrien och INF-avtalet. Macron tog ytterligare ett steg genom att säga det största problemet i världen är inte längre Ryssland, men istället USA. Macron sade:
”Jag skulle vilja säga att världen idag genomgår ett historiskt moment; den multilaterala ansatsen kritiseras alltmer, och vi borde tänka på vägar att återuppbygga världen och denna ordning. Detta betyder att vi måste titta efter nya samarbetsmekanismer som gynnar oss alla. I det här fallet, i detta sammanhang spelar våra bilaterala relationer liksom relationerna mellan Ryssland och EU en nyckel och avgörande roll. Jag tänker på allt som hänt under de senaste fem årtiondena, och vad som fått oss att driva ifrån varandra. Jag vet att Ryssland är ett europeiskt land till sitt hjärta. Och vi tror på ett Europa från Lissabon till Vladivostok”, sade Macron till Putin. Frasen ett ”Europa från Lissabon till Vladivostok” är en anspelning på president de Gaulles fras ”Europa från Atlanten till Ural”, vilket markerade ett visst avståndstagande gentemot USA.
Istället för fientlighet mot Ryssland på vilken den transatlantiska länken nu vilar uttryckte Macron behovet av en ny ”arkitektur och säkerhet och förtroende” mellan EU och Ryssland. Laughland menar att det är svårt att hitta en mera dramatisk u-sväng i utrikespolitiken än denna efter alla Rysslandsfientliga uttalande inom EU och inte minst den svenska regeringen, vars hela utrikes- och säkerhetspolitik bygger på fientlighet mot grannlandet Ryssland. Senast i mars i år röstade EU-parlamentet för en russofobisk resolution som stämplade Ryssland som ”inte längre kan vara en strategisk partner…och att EU kan inte tänka sig en gradvis återgång till ’business as usual”. När Macron och Putin möttes kastade de denna EU-resolution bland soporna.
Man kan fundera över Rotshildpresidents bevekelsegrunder, men troligen ser Macron ett bättre förhållande till Ryssland som en väg att lindra Frankrikes och EUs ekonomiska problem. Hur som helst Macrons omsvängning ger nya förutsättningar för att få slut på sanktionspolitiken och underlätta för lösning av kriserna i Ukraina och Syrien. Det är därför knappast oväntat att den svenska USA- och EU-anpassliga regeringen och russofobiska media med något undantag har avstått från att kommentera mötet mellan Macron och Putin.
Macron har en huvudplan för Trump, Universum och allting…
Förra årets sammankomst av G7-ledare slutade i kaos efter att Trump abrupt meddelade via Twitter att han inte skulle stödja det just godkända toppmötet, tydligen av ilska över kommentarer från värden, kanadensiska premiärminister Justin Trudeau.
Den franska presidenten är fast besluten att inte låta sin amerikanska motsvarighet stjäla showen i år i strandstaden Biarritz i sydvästra Frankrike, så han har kommit med en listig plan: Det kommer inte att bli någon kommunikation. Men det betyder inte att Macron saknar ambition när det gäller toppmötet, som kommer att pågå från lördag till måndag.
Macron förklarade i en två och en halvtimmars briefing för reportrar på onsdag kväll, att han ser samlingen som ett viktigt ögonblick i sin drivkraft för att rädda det han ser som en hotad multilateral liberal världsordning. Toppmötet äger rum i en tid med flera kriser runt om i världen.
Trump är engagerad i fejder på flera fronter – från ett handelskrig med Kina till en bisarr strid med Danmark om idén att köpa Grönland. Den nya Storbritanniens premiärminister Boris Johnson är nedsänkt i strider hemma och utomlands över Brexit. Den italienska premiärministern Giuseppe Conte kommer sannolikt att delta på toppmötet efter att hans regering kollapsat. Angela Merkel står inför en försvagad tysk ekonomi. Och det är utan att ens komma in i de djupa internationella meningsskiljaktigheterna om frågor som är så olika som Iran och klimatförändringar. Macron anser att Frankrike har ett ”särskilt ansvar” i en avgörande omformning av den globala liberala ordningen. Annars riskerar ”Europa att bleka … och förlora sin suveränitet”, eller ännu värre – ”att bli vasaler.”
Macron sa även att han är försiktigt optimistisk för att förutsättningar kan uppfyllas för att hålla ett toppmöte under de kommande veckorna i Paris mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland för att förhandla om slutet på konflikten i Ukraina.
Macron sa också att det är ett ”galet” system som gör det möjligt för jättebolag som Google eller Facebook att undvika att betala skatter i länder där de verkar, vilket ger dem tillgång till ett ”konstant skatteparadis.”
https://www.politico.eu/article/macrons-masterplan-for-trump-the-universe-and-everything/
En liten men omisskännlig markering i rätt riktning. De är lustiga, fransmännen. Deras banker har betalat mångmiljardböter till USA för att ha underlättat handel med Kuba, men det tycks ha väckt föga protester. Men när Trump förhåller sig till Macron som till sina fönsterputsare, då vaknar hela Frankrike upp.
Lägg till detta att relationen mellan Tyskland och USA är den sämsta sedan 1949. Merkel har slutat med regelbundna samtal och har t.o.m. besökt USA utan att kontakta statsledningen. Det bör dock tilläggas att svackan kan vara Trumprelaterad och övergående. Trump som såg ut att ohotad gå mot återval har börjat dela ut rallarsvingar i alla riktningar och det kan bli hans fall.
Frankrike kan tillsammans med Italien bidra till att relationen till Ryssland börjar förbättras. Men så länge Tyskland inte medverkar är det ett haltande projekt. Angela Merkel hade inte ens blivit kansler när hon knöt sin utrikespolitiska linje samman med USA. Hennes tilltänkta efterföljare Kramp-Karrenbauer verkar följa i hennes fotspår. Det finns en betydande opposition mot deras linje i Tyskland men inte tillräckligt stark för att åstadkomma en vändning.
På tal om Tyskland och dess nyaste historia: Tyskland har efter återföreningen totalt förnekat den östra landsdelens historia. Som om en fjärdedel av landets befolkning inte åstadkommit något av värde under fyrtio år. Tänk på detta genom att läsa Victor Grossmans bok: Från Harvard till Karl-Marx Allée. Grossman har en intressant personhistoria: Han hade vid inkallelsen till militärtjänst i USA på 50-talet inte kryssat för i rutan där frågan gällde:”har ni varit medlem i vänstergrupper?”. Som beväring i Tyskland kom sanningen ikapp honom och han beordades att infinna sig till förhör. Fängelsestraff väntade och Grossman flydde till öst. Där bodde han i DDR så länge det existerade och bor fortsatt kvar i Berlin. Jag har ännu inte läst boken men recensenter berömmer honom för hans balanserade syn och vägran att dra hela den östtyska erfarenheten ner i smutsen.
Jan Nybonda.
En fräsch intervju med Victor Grossman.
https://therealnews.com/stories/a-socialist-defector-from-harvard-to-karl-marx-allee