Hög norsk officer: Norges försvar skall inte längre försvara landet utan tjäna USA:s globala intressen!

Ingress: Denna artikel av den pensionerade norske överstelöjtnanten Einar Ödegård har publicerats på Derimot.no  5 september. Artikeln är översatt av Rolf Nilsson.
Vi har tidigare publicerat artiklar av Einar Ödegård, som nämns under ”Relaterat”. Ödegård menar att kontrollen över Norges försvar har överförts till Nato, och ger argument för denna bedömning. Vi har i olika artiklar beskrivit hur Sveriges försvar i hög grad anpassats till Nato:s intressen, men att det kanske inte gått lika långt som i Norge. Protester på tre platser i Stockholmsområdet mot USA-Natos-Sveriges krigsövningar mot Ryssland i Norrbotten och Försämrar Nato:s övningar och politik säkerheten för Norge – och Sverige?

Om lögner och kommandemyndighet.

Brigadeavisa är medlemstidning för Brigadeveteranforbundet, där alla som har tjänstgjort i Brigaden i Nordnorge är välkomna som medlemmar. I nummer 3, december 2018, fanns en artikel av brigadens tidigare chef, brigadgeneral Eldar Berli, med titeln ‘Två ord som förändrade försvarspolitiken’.

Så vitt man vet har artikeln återgivits i två lokaltidningar. Det dramatiska budskap, som Berli presenterar i artikeln, undviks effektivt i de nationella nyheterna och förbises glatt i diskussioner om det norska militära försvaret: Konsekvensen av att ändra försvarets syfte får folket inte veta. Vid tidpunkten för publicering av artikeln, var brigadgeneralen på väg att avsluta sin tjänst inom Försvarsmakten, och var på väg att gå i pension.

Om Berli kan noteras att han är utbildad vid krigsskolan, Försvarsmaktens stabsskola och på en utländsk stabsskola. Han har tjänstgjort i norska och allierade staber, undervisat vid stabsskolan och måste betraktas som en kapacitet inom ämnet militär strategi. Det mycket använda främmande ordet betyder politisk och militär verksamhet utanför vapnens räckvidd.

Så vad skrev Berli?

Citat: ”Förebyggande” har ersatts av ”avskräckande”. Det utmanar Norges handlingsfrihet och nationella säkerhet.

…. I den senaste långtidsplanen för Försvarsmakten ändrades Försvarsmaktens huvuduppgift. Uppgift nummer ett har ändrat formuleringen från att ”utgöra en krigsförebyggande tröskel baserad på Nato-medlemskap” till att ”säkerställa trovärdig avskräckning baserat på Natos kollektiva försvar”.

Långtidsplanen som Berli syftar på är Solberg-regeringens grund för styrning av Försvarsmaktens verksamhet 2018-2021.

Berli utvecklar sedan betydelsen av denna ändringen. Förklaringen är djupgående och korrekt, men är inte lämplig att återge, eftersom den innehåller ord och beteckningar som är ovanliga för allmänheten.

Begreppet ’krigsförebyggande tröskel’ består per. definition av två element. Den ena är ”försäkran om lugn och trygghet”, den andra ”avvisning”.

Som den ena av försvarspolitikens starka pelare stod ”trygghet”. Det har Norge efterlevt genom basdeklarationen till Sovjetunionens av den 5 mars 1948, som under fredliga förhållanden inte tillåter utländska baser och kärnvapen i Norge. Som självpålagda restriktioner kom ett förbud mot allierad övningsverksamhet och allierade flygplan och fartygsrörelser öster om Nordkap. De norska militärstyrkorna var endast lämpliga för strid i Norge.

Vad har norska styrkor i Afghanistan att göra?

Den andra pelaren i försvarspolitiken var ‘avvisning’, som per. 1991 ägde rum med ett professionellt flygvapen, ett betydande värnpliktsförsvar på land och till sjöss, många i hemvärnet och så småningom ett väl utvecklat civil- och totalförsvar. Norge var passivt i fred, men hade en god kapacitet för militärt och civilt motstånd i krig. Med kärnvapensäkra skyddsrum i de större städerna och Civilförsvarets fjärrhjälpsbataljoner var katastrofberedskapen bra.

Reglerna för uppförandet av alla större byggnader såg till att enkla skyddsrum fanns i hela landet. Bostäder måste ha möjlighet att värmas upp med en eldstad. Utspridd spannmålslagring under ett år tog Statens Kornforretning om hand. Omstrukturering av jordbruk och fiske, för att uppnå självförsörjning, utarbetades och beredskapsplaner lades ut och praktiserades i hela det civila samhället. ”Igelkotten Norge” var redo att försvara sig, men utgjorde inget hot mot någon. Således uppfylldes elementet ”avvisning” i principen om ”krigsförebyggande tröskel”.

Även efter att den starka civila och militära norska försvarsorganisationen gradvis reducerats till en mycket liten sådan, och landet lämnats helt öppet för alla försök till utländska tekniska, ekonomiska och militära äventyr, gick det inte fel. Norges försvagade militära förmåga sattes aldrig på prov, även om elementet i ”avvisning” i försvarspolitiken nästan försvann i förstörelsen av försvaret från 1991. De lugnande norska åtgärderna var bevisligen effektiva sätt att skydda folk och nation från krigets fördärv.

Här är det förresten på sin plats att fråga: Har Ryssland någonsin hotat Norge med ockupation? Med min bästa vilja kan jag inte se annat än att ryssarna förbereder försvaret av sina egna land- och havsområden och i övrigt inte gör mer än vad någon annan stormakt gör. Spionerar ja, men det gör också USA, för att övervaka all norsk verksamhet.

Norge skulle vara som en igelkott. Inte aggressiv men svår att attackera.

En sammanfattning av begreppet norskt försvar som en ”krigsförebyggande tröskel” som det var fram till 2018, säger att landet skulle skyddas från krigets förstörelse och att samhället var väl rustat att möta hårda tider.

Som ensamt Nato-land på den skandinaviska halvön var Norge välsignat skyddat från krig. Norge omfattades inte av NATO-kommandots gemensamma operativa planer, som omfattar europeiska och amerikanska styrkor.

Vi får aldrig glömma det faktum att USA:s avsikt med att efter andra världskriget etablera Nato var, att en uppgörelse med Sovjetunionen / Ryssland, för att undvika krigshandlingar på den amerikanska kontinenten, skulle äga rum i Europa. Lika viktigt att komma ihåg är att Nato som organisation är förbjuden att genomföra militära operationer utan USA:s samtycke, vilket i sin tur innebär att amerikanerna ensamma bestämmer vad som ska ske, jfr Natohandboken.

Med det norska försvaret, med den krigsförebyggande tröskeln, skonades landet från att vara inblandat i detta europeiska krig. Denna särställning i Natoalliansen gav Norge en ovärderlig fördel: De lugnande bestämmelserna och ett nationellt försvar var starka signaler för alla länder: Vi hade goda möjligheter att undvika krig mot folk och nation.

”Avskräckning” är ett nytt ord i strategin som ämnesområde. Termen består per definition av elementen ”avvisning” och ”bestraffning (avstraffelse no., det vill säga konsekvensen av avskräckning)”.

Med ”avvisning” menas kort och gott försvaret av det egna landet, hav och luftrum. ”Avskräckning (avstraffelse)” är självförklarande. På god norska betyder det attack mot fiendens land och på deras fartyg och flygplan.

Den uppmärksamme läsaren kommer att lägga märke till att elementet ”trygghet” har försvunnit från norsk försvarspolitik.

Norge skulle inte agera hotfullt mot Ryssland, nu är detta borta.

Glömt är att Norge gränsar till stormakten Ryssland, som har sina egna behov av militärt försvar. Detta behov bör inte styra norskt militärt tänkande, men måste erkännas, förstås och accepteras.

Hur efterlever då Norge begreppet ”avskräckning” inom ramen för Nato per februari 2021, och vilka konsekvenser har detta brottet mot norsk säkerhetspolitik under 2018?

”Avvisning” utförs med flygvapnets F-16 på Bodø flygplats. Tjänsten ”Air Policing” kommer snart att utövas av en handfull F-35 från Evenes. De återstående tunga attackflygplanen finns på Ørland, där de utgör en stor slagkraft.

Sjöövervakningsflygplan av typ P-3 utför uppdrag från Andøya flygplats. Framtida verksamhet med P-8 kommer att gå från Evenes, också med amerikansk personal och sensorer utanför norsk kontroll ombord. (Tidningsrapport efter USA:s utrikesminister för militär verksamhet i Europa, Victoria Nulands besök i Oslo 2016).

Marinen är liten, med endast en av de fyra fregatterna sjöduglig. Två svävare, som kallas kustkorvetter, seglar, några är under underhåll och förstärkning. Vad ubåtarna gör är okänt.

En liten avdelning kustjägare, den kraftigt reducerade brigaden i nord-Norge och små avdelningar i Finnmark utgör landförsvaret.

Hemvärnet har reducerats till 21 000 soldater, ytterligare 20 000 är listade för att kunna sättas in, men övas inte.

Ett antal specialsoldater finns och får antas vara engagerade i utländska operationer. De som befinner sig i Norge får förutsättas att utgöra landets beredskap mot terrorism.

Det måste annars noteras att Försvarsmakten för stora kostnader årligen utbildar tusentals värnpliktiga till soldater. Varje annat land skulle utnyttja så välutbildade unga kvinnor och män i mobiliseringsavdelningar. De skulle utgöra förstärkningar i kris och under hotande förhållanden. Varför det inte görs i Norge visar på politikernas bristande intresse för att ta hand om landets militära försvar.

Av detta kan vi lätt se att norska militära styrkor inte kan uppfylla behovet av ’avvisning’ i begreppet ’avskräckning’, eftersom ’försäkran om lugn och trygghet’ inte finns.

Norge uppfyller inte artikel 5 i Natoavtalet om självförsvar som villkor för förstärkning från andra länder vid behov.

Hur ska de små norska militära stridsmedlen kunna användas för både ”avvisning” och ”avskräckning”, när de bevisligen är otillräckliga för att trovärdigt täcka elementet ”avvisning”?

Med raserandet, också av de civila beredskapsåtgärderna som spannmålslagring, plan för omställning av jordbruk och fiske till livsmedelsproduktion, borttagning av civilförsvarets fjärrhjälpsbataljoner etc., etc., är också befolkningens, och därmed hela landets, förmåga till motstånd i krig försvagad.

Mer än förvånande var orden från chefen för Försvarsmaktens underrättelsetjänst, när han i sin årliga, icke hemligstämplade, orientering under 2018 gjorde följande uttalande: Det största hotet mot Norge är i Nordatlanten, implicit ryska luft- och marinstyrkor där. (Vår betoning.)

Denna rena lögnen från underrättelsechefen måste ha lagts i hans mun av andra än staben på Lutvann. Som om Norge och Ryssland inte har en gemensam landgräns upp till Sør-Varanger? Narrspelet från underrättelsechefen är ett exempel på att Norge och norskt militärt tänkande helt åsidosätts av Nato, läs USA. Med underrättelsechefens ”bekännelse” om att Atlanten är det största hotet mot Norge, har Solberg-regeringen otvetydigt uttalat denna sanning. Ett hot över gränsen förbises, eftersom Pentagon anser att det är obetydligt för USA. Försvaret av Norge som land utelämnades i underrättelsechefens presentation.

Ingen militär glömmer att Norge har en gemensam gräns mot Ryssland.

Med den nya försvarspolitiken, underrättelsechefens ord om Nordatlanten som det största hotet mot Norge, det svindyra köpet av F-35 och anskaffande av P-8, går patiensen upp: Övervakningsflyg, attackflygplan, ubåtar och kanske fregatter skall av Nato, läs USA, utöva ”avskräckning” mot ryska marinrörelser långt ut i havet. De kommer att ligga i andra Natoländers intresse, men inte i Norges.

Den styrande principen i Natos tänk är att fartygstrafiken från USA till Europa måste gå ostörd, för att ett nytt världskrig segerrikt skall kunna utkämpas i i Europa. Hotet mot sjöfarten kommer från ryska fartyg och flygplan som opererar från Kolahalvön.

Och vips! Det är så Solberg-regeringen har pressats att ändra Norges framgångsrika försvarspolitik under alla efterkrigsår: Norge har av NATO blivit gjort till en språngbräda för attacker mot Ryssland. Norge måste behärskas och inte lämnas åt sin egen bekväma strategiska position.

Nato, läs USA, har övervunnit de oerfarna och svaga norska politikerna och deras uppenbart eländiga militära rådgivare och pressat sin egen vilja på Norge, i konflikt med landets intressen.

Övervägandet att för det norska folket och landet undvika krig, är helt utan intresse för Nato. Låt förstörelsen av norrmän och norsk infrastruktur bara ske!

USA:s salamipolitik mot Norge började med lagring av militär utrustning i början av 1970 -talet och från 2017 med soldater från USMC i Trøndelag och Troms. Att ändra norsk försvarspolitik till avskräckning i Nato-regi innebär den sista spiken i kistan för ett nationellt försvar: norska militära befälhavare har berövats sina bästa vapen i uppgiften för ’avvisning’.

Det är här galenskapen i förändrad försvarspolitik kommer till synes: När ”avvisning” ensamt inte var möjligt, hur kan både ”avvisning” och ”avskräckning” vara möjlig?

År 2018 dök en förkortning med namnet QRA upp som en motivering för att det avvisande jaktflyget på Bodø skulle kunna identifiera flygrörelser norr om Finnmark. Tidigare hade inte NATO-förkortningen för Quick Response Alert använts. Termerna ’alarmerad’ och ’skickat upp’ var orderna om flygningar för sådana uppdrag.

De F-35, som kommer att ersätta F-16 för ’Air Policing’, fick nyligen beteckningen ’QRA-flyg’. Förkortningen dyker ofta upp i den ibland mycket heta debatten om Andøya flygplats öde, i militära grupper på Facebook. De flesta av bidragen i debatten kommer förståeligt nog från yrkesaktiva inom flygvapnet.

På Facebooks startsida i augusti 2020 fanns en nyhet från en dansk källa. NATO-kommandot i Belgien hade registrerat ryska flygrörelser samtidigt över Östersjön, dit danska QRA -flygplan skickades för att identifiera, och norr om Finnmark, där detta NATO-kommando hade beordrat norska QRA -flygplan från Bodø att göra detsamma.

Information bör verifieras av en annan oberoende källa för att vara trovärdig. Den nya termen ‘QRA-flyg’, som har dykt upp, och Facebook-meddelandet från Danmark om ett samtidigt NATO-larm till både danska och norska stridsflygplan, bekräftar att förändringen i norsk försvarspolitik per 2018 också  innebär överföring av kommandomyndighet till Nato. Rapporten bekräftar att de norska avvisningsflygplanen står under Natos direkta kommando.

Förkortningen QRA är troligtvis inte hemlig. Det intressanta är att det har blivit ett vardagligt uttryck inom flygvapnet. Meddelandet om samtidig beställning av danska och norska flygplansavdelningar för avvisningsuppdrag är en säkerhetsläcka. Den kan föras tillbaka på antingen NATO:s högkvarter i Belgien eller till Danmark. En oerfaren journalist på norska Facebook-redaktionen lade sedan ut meddelandet på nätet. Vi måste tacka personen för handlingen som kastar ljus över en mörk verklighet.

Är det verkligen USA som kontrollerar det norska försvaret?

Ljusglimten säger oss att ledningsmyndigheten över de norska stridsflygplanen på Bodø flygplats inte tillhör Försvarsmaktens operationscentral utan Natos högkvarter.

Kommandot över norska avvisningsflygplan måste ses i samband med Natos flygkontroll över Europa. Det utförs av radarstationer på marken i flera länder och av AWACS (Airborne Early Warning and Control) flygplan, där Norge har deltagit i flera år.

Med formuleringen ”försvaret för att säkerställa en trovärdig avskräckning baserad på Natos kollektiva försvar”, är därför Natos kontroll över stridsflygplanen den enda logiska lösningen. När en överstatlig stab har fått ansvar för verksamheten måste den följaktligen disponera stridsmedel från nationerna inom alliansen. Förutan dessa kan uppdragen inte lösas.

Låt oss återigen gå tillbaka till den offentliga orienteringen om inriktningen för underrättelseverksamheten 2018, som sa att det största hotet mot Norge kommer från Nordatlanten.

I enlighet med Försvarsmaktens långsiktiga plan skall norska styrkor utgöra en del av Natos avskräckning. Genom att delta i gemensamma operationer har Norge reducerats till en styrkeproducent.

Med absolut sannolikhet har därför den operativa ledningsmyndigheten över alla lämpliga norska stridsklara styrkor för ”avskräckningen”, också i fredstid överförts till NATO-kommandot. Detta gäller övervakningsflyg, stridsflyg, ubåtar och fregatter. En daglig rapport måste sannolikt skickas till Nato om tillgängliga norska styrkor för gemensamma operationer.

Under fullt nationellt kommando står möjligen Special Forces, HV, arméavdelningar, marinens svävare, kustjägare och Luftförsvarets övriga verksamhet.

Betydelsen av den förändrade försvarspolitiken har i den offentliga debatten skickligt utelämnats av debattörerna. På så sätt undviker de välkvalificerade också att provocera till att utestängas från att delta i debatten, och de flesta kan fortsätta tro att allt bara är bra i det som händer inom norsk försvarspolitik. Genom att konsekvensen av förändringen i försvarets syfte sopats under mattan,  måste Solberg-regeringen göras ansvarig för följande:

• Är Stortinget medvetet om övergången från att försvara folk och nation till att föra sjökrig i Nordatlanten? Har de ändrade kommandovillkoren förklarats tydligt?
• Föreligger en juridisk bedömning av att överföra kommandomyndighet över rikets stridsmedel till internationellt kommando, mot bakgrund av Grundlagen och Strafflagen?
• Varför har inte ändringen av försvarspolitiken med dess konsekvenser ställts under debatt, utan istället smygvägen införts bakom folkets rygg?

Förändringen av försvarspolitiken ligger inte i Norges intresse, utan måste anses påtvingad av Nato.

Eftersom försäkran om lugn och trygghet har tagits bort och försvarsmedlen inte skall skydda folk och nation, står Norge öppet för ödeläggelse i krig.

Efter riksdagsvalet nästa höst kommer det att bli en ny regerings uppgift att återföra Försvarsmaktens syfte till att utgöra en krigsförebyggande tröskel, som den var fram till 2018. Så kan Norge återfå den unikt starka position Norge hade i Nato fram till 2018. Det skulle hålla Norge utanför ett europeiskt krig, skydda folk och nation och behålla kontrollen över egna stridsmedel.

Kan den välkvalificerade unga brigadgeneralen Eldar Berlis överraskande avgång från tjänsten ha orsakats av förändringen av försvarspolitiken?

Filippinerna 23 februari 2021

Relaterat
Einar Ödegård: Betraktelser från Filippinerna.
Einar Ödegård: Sydkinesiska havet: En mycket farlig konfliktzon?