Hökar versus Duvor: En Mediagenomgång

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.

Hökar versus Duvor: En Mediagenomgång

Här har vi det perfekta systemet: två sidor som verkar totalt motsatta bråkar oavbrutet, men som egentligen instämmer i vartenda grundantagande – ett faktum som kräver flitigt läsande och maniskt sökande för att dokumentera, vilket rimligtvis inte kan förväntas av den generella befolkningen. Resultatet är en gräns för diskussion som säger “så pass långt får man gå, men intet längre”, och att gå bortom denna kan inte innebära mycket annat än total marginalisering. Det är strålande; det innebär att någon som inte går med på detta mer eller mindre icke-existerande spektrum av åsikter och tanke betraktas som en flykting från dårhuset.

Vi upptäcker att de som styr politik och priviligerad opinion åstadkommer detta genom en rad olika metoder. En är helt enkelt genom urval av nyheter: vad är viktigt, vad är inte viktigt och vad krävs att vi filtrerar bort för att upprätthålla ideologisk rigiditet och så vidare. En annan är en mer subtil, men mer eller mindre lika effektiv metod: genom att formulera händelser och frågor på ett sådant vis att svaren och de självklara implikationerna ger läsaren ett förutfattat svar innan man ens fått reda på faktiska innehållet – och jag tror allt detta illustreras mycket tydligt i så gott som hela den utrikespolitiska medieproduktionen, där Rysslandsfrågan är det senaste problemet. I denna kommer vi upptäcka att den så kallade “hätska debatten” i vilket “de två sidorna” inte kan försonas, egentligen inte existerar, och att intellektuella accepterat varje antagande som staten förklarar vara den sanna “Partiläran”.

Först måste det påpekas att “båda” sidorna undvikit att faktiskt förklara vad fördraget från 17 december innebar, och att reducera två hela dokument till mer eller mindre en parafras. Likaså “den obestridliga sanningen” att “USA och NATO tränger sig på Ryssland”, snarare än motsatsen, för att citera en amerikansk rapport.

Naturligt nog har all denna dokumentation noggrant undvikits att nämnas alls i pressen; annars hade hela narrativet fallit platt omedelbart.[1] Hursomhelst, nu över till huvuddragen.

I förstone har vi hökarna, som anser att vi måste “strunta i Rysslands” uttalanden, och “skyndsamt erbjuda Ukraina generöst militärt stöd. Att bistå med moderna vapen och” militär “utbildning” är det enda förnuftiga, förklarar en gästledare för SvD, och “NATO bör snabbt organisera militärövningar” intill ryska gränsen.[2] “Det ställs totalt oacceptabla krav […] Putin accepterar inte grunderna i den europeiska säkerhetsordningen” eftersom “Ryssland vill att angränsande länder ska reduceras till vasallstater”, förklarar Moderaternas försvars- och utrikespolitiska personer, Pål Jonson och Hans Wallmark.[3] Hur skall vi svara på förslaget, som för Olof Ehrenkrona inte kan urskiljas från “maffians metoder” och förtjänar en plats i “historiens skamvrå”? Enkelt: vi måste svara med “substantiell upprustning” samt “stora krediter och avancerad utrustning” till våra satellitstater i Öst, tydliggör han. “Utpressningen kommer inte lyckas heller denna gång”, om vi följer Ehrenkronas upplysta råd.[4]

Gunnar Hökmark, de utrikespolitiska analytikernas gunstling, varnade att minsta kohandel med ett “revanschistiskt Ryssland” hade varit “en aningslöshet som för tanken till det demokratiska Europas missbedömningar på 1930-talet” och kan inte resultera i annat än “rysk hegemoni:

Motsättningarna handlar inte om militära blocks balans utan än en gång om diktaturers anspråk på att dominera en omvärld där demokratier är hotfulla genom sin blotta existens. Sådan är diktaturens logik. Varje diktatur ser kraven på demokrati och rättsstat som ett hot som måste mötas med förtryck så långt diktaturen kan nå och den räckvidden är i dag längre än någonsin.[5]

 

Nå, de är hökarna. Men på sätt och vis är det ointressant – eller iallafall inte iögonfallande – att undersöka vad som förekommer på den sidan, eftersom det är precis vad man förväntar sig av dem.

Det hade förvånat om de påpekade att de ryska dokumenten går mer eller mindre ut på att man skall upprätta fred mellan parterna, “följa principerna i Förenta Nationernas stadga” (art. 2:1), inte betrakta “varandra som motståndare” (art. 3:1), och att vädja till FN och säkerhetsrådets “primära ansvar” (art. 8:2). På samma sätt förväntar sig ingen seriös och ärlig person att hökarna i sina diatriber skall påpeka att den överväldigande aggressionen utförs av Väst – vilket, för att upprepa, dokumenterats i detalj i den internationella pressen, om än är praktiskt taget omöjlig att hitta i den svenska.

Vad som är intressantare, är att ta en titt på de “liberala” duvorna, som har till uppgift att vara granskare av makt och att utföra “subversiv” journalistik. Det ger en intressant inblick i var gränsen för acceptabel opinion går. Återigen, av elementära skäl: denna gräns kan inte överskridas av någon som vill ha kvar sitt anseende, eller sina utsikter till ett respektabelt jobb – en fantastisk och effektiv mekanism för att hålla ortodoxin vid liv. Och vi kan lära oss en hel del om hur ett effektivt indoktrineringssystem fungerar genom att ta en ordentlig titt på den massiva publikationen av de “liberala”.

Vi informeras av liberalismens högborg att hela debatten om “säkerhet” är en skendebatt. Egentligen handlar det om endast rysk “utpressning”: “Kremls ultimatum till västvärlden kan däremot aldrig bli grunden för en diskussion […] Nato har aldrig varit farligt för Ryssland. Det är en försvarsallians”,[6] vilket påminner en hel del om Pravda när de febrilt förklarade att Warszawapakten försvarade sig mot “amerikanokapitalisterna” efter Ungern 1956 – såklart med knapp bevis då, som nu.

Peter Wolodarski fortsätter i den andan: “Just gangsterförhandlingar är det begrepp som passar” Putins tillvägagångssätt. Han “vet att USA och EU aldrig kan acceptera den typen av bisarra krav” – nämligen förhandlingar baserade på FN-stadgan och att Väst följer sina utfästelser som upprepades flera gånger av västerländska ledare.[7] Givetvis är det överflödigt att föreställa sig vad reaktionen hade varit ifall rollerna var ombytta. Ute vid “vänsterkanten” av dissidens, Anders Lindberg, får vi veta att “Ryssland försöker återuppta Sovjets maktsfär och det kalla krigets politiska logik.”[8] Det är tydligen en genomgående rädsla, och i Expressen kan man läsa exempelvis att “minsta eftergift åt de ryska kraven” vore “en katastrof”.[9]

Med andra ord total uniformitet och underkastelse till statens ofelbara sanning. Hök eller duva, kan man inte ens föreställa sig att vi ägnar oss åt ständig aggression och provokation mot Ryssland – återigen: dokumenterad bortom diskussion vid det här laget, men helt obefintlig i den allmänna pressen.[10] Vi försvarar oss helt enkelt, när vi i självaste fallet utför imponerande aggression, medan den officiella fienden är provokatören, och eftersom det är Partiläran är den därför obestridlig sanning. Därmed har vi en enkel, men historiskt allmängiltig, formula för att tolka världshändelser. När fienden utför våld och terror är det aggression, när vi gör det är det försvar – den tankemetoden kan man hitta rikligt i Naziarkivet också. Man bör tillägga att denna sortens skamlöshet är mer eller mindre dominerande i toppen av akademisk opinion, också.

Så till exempel påpekade Östeuropakännarna från Utrikespolitiska Institutet, Hugo von Essen och Andreas Umland, att “Ryssland strävar efter att rasera och byta ut den nuvarande säkerhetsordningen mot en ordning baserad på stormakter och deras ‘legitima’ intressesfärer” där vasallerna är “tvungna att lyda” – inklusive oss själva. Den nuvarande “krisen”  har orsakats “främst på grund av det växande hotet från Ryssland”.[11] Eller Lars Calmfors, en av landets mest respekterade internationella ekonomer, som varnar oss om att vi måste “stå emot påtryckningar från Ryssland” – eller för att omformulera det i termer som har med den verkliga världen att göra: vi måste fortsätta med vår massiva aggression mot Ryssland och vi måste avböja fredsförhandlingar samtidigt som vi effektivt undviker att tala om för allmänheten vad som faktiskt står i förhandlingsdokumenten, så att vi därefter kan klaga på den officiella Fienden.[12] Eller, säg, en annan av de respekterade politiska vetenskapsmännen, som har upptäckt:

Grundantagandet i de statsvetenskapliga resonemangen är dock att lidande inte har något värde i sig. Men kanske opererar Putin enligt en helt annan logik. Det vi ser är inte en förhandling, utan ett skådespel […] Döda och skadade är inte kostnader att undvika [anser Ryssland]. Förutsättningarna att komma överens är då minimala.[13]

Dessa citat och exempel är endast några få av en massiv samling kommentarer av den tekniska intelligentian. Och de visar en hel del. De visar precis att man har rätten att ljuga med inte ens ett försök till att producera ett stycke bevis, såtillvida man tillhör den politiska kommissarieklassen, i enlighet med den officiella Partilinjen om hur världen fungerar. Man måste upprepa: inte ens ett enda försök till att bevisa sina påståenden; Partiläran kan inte vara felaktig, och därför är det fullständigt onödigt att ägna sig åt meningslösheter såsom bevisföring. Detta är ett slående faktum om den intellektuella klassen, och det stämmer vare sig man analyserar vår egen, den Belarus, i Nazityskland eller 1930-talets ledarredaktion i Pravda.

Frågan om NATO:s expansion och Västs löften till Gorbatjov är särskilt viktig, och råkar ha en hel del vulgär historiefalsifikation och revisionism kring sig. Det mest intressanta exemplet hittar vi av Michael Winiarski i en diatrib om att “Kreml vill återgå till det kalla krigets uppdelning av Europa”, där han åtminstone förmår sig försöka presentera bevis i expansionsfrågan. Om att Ryssland åberopar garantierna från 1990-talet om stoppad expansion österut, mystifierar han såhär:

Denna föreställning tycks Putin ha hämtat stöd för från Michail Gorbatjov, den siste sovjetiske ledaren, som i en intervju i tyska tidningen Bild – tio år efteråt – hävdade att västledarna lovat att Nato inte skulle expandera ‘en centimeter österut’ […] Historiker och experter har i årtionden tvistat om vad som egentligen utspelade sig under den dramatiska perioden [ca. 1990-1997]. Frågan om vad som lovats och inte lovats lär nog aldrig bli löst.[11]

Vad han, liksom bland andra DN:s ledarredaktion (“Expansionen accepterades också av Ryssland i en överenskommelse från 1997”, 12 januari), glömmer att påpeka, är att de enda som “tvistar” om frågan är den västerländska kommissarieklassen som har lyckats undvika faktan på ett imponerande vis, vilket inte är en ovanlig upptäckt. För att återvända till faktan, och till den verkliga världen, kommer vi inse att vi inte behöver fråga någon “historiker” om någonting, eftersom de interna amerikanska arkiven är fullt tillgängliga för granskning – någonting som säkert stör intelligentian i sitt flitiga arbete att skydda Partiets historieskrivning från minsta kätteri. I National Security Archives sammanställning av de sekretessbelagda dokumenten kan vi läsa:

USA:s utrikesminister James Bakers välkända försäkring ‘inte en tum österut’ om NATO-expansion i sitt möte med Michail Gorbatjov 9 februari 1990, var del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet av västerländska ledare till Gorbatjov och andra sovjetiska ämbetsmän […] enligt amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska interna dokument […] CIA:s direktör Robert Gates kritisera[ade] ‘att få igenom en NATO-expansion österut när Gorbatjov och andra hade försäkrats om att det inte skulle ske.’ […]

President George H. W. Bush hade övertygat övertygat Gorbatjov under Maltakonferensen december 1989 att usa inte skulle utnyttja tillfället […] av revolutionerna i Östeuropa för att skada Sovjetiska intressen […] Den första konkreta försäkringen av västerländska ledare om NATO-frågan var 31 januari 1990, när Västtysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher i ett offentligt tal […] Den amerikanska ambassaden i Bonn informerade Washington att Genscher tydliggjort att “förändringarna i Östeuropa och den tyska föreningsprocessen inte får leda till en ‘inskränkning av sovjetiska säkerhetsintressen.’ Således måste NATO utesluta en ‘expansion av sitt territorium österut, i.e. flytta den närmare Sovjets gränser.’” […liksom av…] västerländska funktionärer på högsta ort (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som försäkrade från 1990 till 1991 om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen […]  Genscher påpekade att ‘ryssarna måste ha en garanti om att, exempelvis, den polska regeringen lämnar Warszawapakten en dag, så skall de inte ansluta sig till NATO nästa.’ […] Inte en gång, utan tre gånger upprepade Baker ‘inte en tum österut’-formulan för Gorbatjov […] Han försäkrade Gorbatjov att ‘varken presidenten eller jag avser att utnyttja några unilaterala förmåner från processen som nu äger rum’, och att amerikanerna förstod att ‘inte endast för Sovjetunionen med också för andra europeiska länder är det viktigt att försäkra att om USA kvarhåller militär närvaro i Tyskland inom NATO:s ramverk, skall inte en tum av NATO:s militära makt spridas mot öster håll.’

[… Helmut Kohl påpekade…] 10 februari 1990: ‘Vi anser att NATO inte bör expandera sin sfär för aktivitet.’ […] 11 april 1990 förklarade Storbritannien [Douglas Hurd, Utrikesminister] att man tydligt ‘insåg vikten av att inte göra någonting för att skada sovjetiska intressen eller dignitet.’ […Baker sade till Gorbatjov…] ‘Jag ville eftertrycka att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen […] Idag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och göra det tillsammans med er.’ Den franska ledaren Francois Mitterand […] var ‘personligen för att bit för bit nedmontera de militära blocken’. […Margaret Thatcher sade till Gorbatjov…] ‘Vi måste garantera Sovjetunionen övertygelsen att dess säkerhet skall försäkras’ […] Så sent som mars 1991, enligt den brittiska moskvambassadörens dagbok,  hade brittiska premiärminister John Major personligen försäkrat Gorbatjov att “Vi inte pratar om att stärka NATO”[12]

och så vidare. Om DN:s obeskrivna “möte” kan vi i en granskning av det interna dokumenterade arkivet lära att tidigare sekretessbelagda: dokument från amerikanska och ryska arkiv visar att amerikanska politiker övertygade Rysslands president Boris Jeltsin 1993 att Partnership for Peace var ett alternativ till NATO-expansion, snarare än en föregångare till expansionen, medan man samtidigt planerade för expansion efter […] 1996 och övertygade ryssarna att det framtida europeiska säkerhetssystemet skulle inkludera Ryssland, inte exkludera landet.[13]

Den agendasättande klassen har med andra ord – avsiktligen eller inte – alltigenom missförstått referenserna de citerar, och deras hopplöst förvirrade version är bortom reparation – och, tillfälligtvis, i perfekt harmoni med Partireligionen och Utrikesdepartementets rituella deklarationer.

Medan det jingoistiska utbrottet sker kring Rysslandfrågan, har intelligentian obönhörligen lagt stort fokus på hur pass oroad man är över en eventuell invasion av Ukraina, som “kan ske närsomhelst”. I korthet finns det ingen seriös analytiker som betraktar hotet som mycket mer än hysteri, inklusive chefen för Ukrainas säkerhetstjänst – Oleksij Danilov – som kallar hotet “krigsprat” då det “skulle behövas minst 500 000 soldater i gränsområdet” för den fruktade attacken, informeras vi.[14]

Däremot har våra demokratiska känsligheter inte berörts det minsta över faktisk aggression. Så till exempel har det i den svenska pressen gått förbi helt obemärkt att den israeliska armén “förbereder sig för en eventuell attack mot Iran”, medan Premiärminister Naftali Bennett förklarade att “Israel genomgår sin största beväpning på åratal”. Israeliska källor ger oss ett hum: “Bennets regering ökade försvarsbudgeten för 2022 med nästan $19.2 miljarder, av vilket en stor del öronmärktes till “en militär attack mot Iran”, som The Times of Israel noterade.[15] I det här fallet handlar det givetvis om en aggressiv stat som kontinuerligt angripit Iran, och därför är Bennetts ord inte endast ord, utan snarare en fortsättning av en lång rad aggressiva handlingar – och i det här fallet en situation där Bennett förklarat att internationella överenskommelser är helt ointressanta. Han förklarade för parlamentet:

Apropå Viennaförhandlingarna, kärnvapenförhandlingarna [med Iran] är vi sannerligen oroade. Det är viktigt för mig att säga och att tydliggöra på ett sådant sätt att det inte kan misstolkas: Israel är inte del av avtalen, Israel är inte bundet av vad som är skrivet på fördragen ifall de skrivs under, och Israel kommer förbehålla sig rätten till full frihet av handlingsplaner [med andra ord angrepp] i vilken plats som helst, under vilken tid som helst, utan begränsningar.[16]

Iran är inte de enda. I den internationella pressen – men inte här hemma – kan vi läsa att Knesset diskuterar attackplaner mot antingen Gaza eller Libanon, “och att militären förbereder sig för båda två.”[17] Ävend de traditionella bytena – palestinierna – har fått en släng av sleven. De får stå ut med “pogromer […] utförda av staten [Israel]”, för att citera den israeliska organisationen Yesh Din, vilket beskrivs tydligare av ledande B’Tselem:

Bosättarvåldet mot palestinier är ett enormt, informellt verktyg i [israeliska] statens händer för att ta över mer och mer mark i Västbanken. Staten stöttar och underlättar helt och hållet dessa våldshandlingar, och dess agenter deltar direkt i våldet. Därmed är bosättarvåldet en form av statens politik, stöttad och organiserad av officiella myndigheter med deras aktiva deltagande.

Det förvånar inte, då de officiellt fördömt Israels “apartheid”.[18] Medan detta sker, kan vi läsa att palestinierna inte borde ägna sig åt dagdrömmerier om en fredsförhandling, då ingen  “politisk [freds-]förhandling” kommer ske, som Bennett förklarade ärligt. Det upprepades av Utrikesminister Yair Lapid – som är planerad att nästa år är ta över ledarrollen – då han förklarade att han “har uteslutit några förhandlingar överhuvudtaget med palestinierna”, som Mellanösternpressen formulerade det[19] – allt medan flera av Europas främsta länder i ett gemensamt uttalande fördömde den massiva våg av nya bosättningar som accepterades av Israel denna månad, då “dessa bosättningar är i tydlig strid med internationell lag”, medan man i samma veva ger fullt stöd till landet, militärt och diplomatiskt.[20]

Igen: detta har inte orsakat några indignerade kommentarer från de som så djupt värnar “den suveräna rätten”. Snarare har både hökar och duvor försvarat vår normalisering med Israel sedan hösten förra året. Exempelvis betraktade Erik Helmerson från DN Sveriges närmande till Israel (samtidigt som rapporterna om landets imponerande brutalisering och aggression strömmade in) som “en lättnad” då “känslor i fortsättningen inte styr den svenska Mellanösternpolitik[en]”.[21] På den “andra sidan” har vi bland andra Gunnar Hökmark som varnar om att Satan, Iran, “hotar” den “demokratiska staten Israel” – inte tvärtom, förstås.[22]

Kanske det mest cyniska draget, frånsett lögnerna, tystandet av avgörande fakta och så vidare, har varit kommentarer såsom följande. Intellektuella anklagar Ryssland för “att hålla auktoritära regimer under armarna […] där människor uttrycker längtan efter frihet och demokrati.”[23] Uttalandet rör Kazakstan, och jag skall inte alls beröra argumenten i den frågan, om än mycket intressanta detaljer som i förväntad ordning inte tillåts nämnas, finns.[24] Det intressanta i detta är inte huruvida Kazakstansituationen är passar den ena beskrivningen eller den andra, utan snarare det förbluffande hyckleriet som är totalt representativt för mer eller mindre hela vår intellektuella och artikulerade klass.

Exempelvis kan man i den internationella människorättspressen läsa bittra fördömelser om att European Bank for Reconstruction and Development – som Sverige finansiellt bidrar enormt till – gjort investeringar i Egypten till ett värde av €8 miljarder de senaste åren. Samtidigt som diktator el-Sisi utför terror och förtryck Putin, Lukasjenko och Xi Jinping sammantagna aldrig ens kunnat drömma om.[25] Utöver det följde den europeiska banken sina “kärnvärden” genom att öka investeringar i Turkiet, från €1 miljard, till nästan det dubbla under 2020, då förtrycket verkligen tilltog i landet. Eller för att nämna investeringarna i Uzbekistan: Umida Niyazova, ledaren för den största uzbekiska människorättsorganisationen, påpekade att “EBRD:s investeringar i Uzbekistans bomullssektor är gravt oroväckande. Företagen har historiskt varit involverade i seriösa kränkningar av arbetarrättigheter, inklusive tvångsarbete av barn och vuxna, och [dessa företag] har nu erhållit multimiljon-dollar-lån”.[26]

I Egyptenfallet har vår regering helt plötsligt tystnat med sin fåniga retorik om “mänskliga rättigheter”, och i stället kan vi av den mer ärliga, om än totalitära, regeringen i Egypten läsa i deras bulletin om en “främjad industriell och kommersiell” explosion mellan länderna, varför export ökade 25% på ett år till nästan SEK8,5 miljarder 2020, vilket försatte utrikesminister Anna Hallberg i “förtjusning”. Inga kommentarer om “demokratins fiende” från de styrande kretsarna, och därför inga från de mest “kritiska” intellektuella. Detta generaliserar till den långa listan av brutala diktaturer vilka är undantagna från våra “uppriktiga” predikningar om värden såsom mänskliga rättigheter – återigen, av uppenbara skäl. Dessa välvalda ord är förbehållna endast för den officiella Fiendens brott – precis som kommissarierna i BelTa som talar endast om “amerikansk terror” men inte sin egen, av samma orsak. Just därför vi måste hålla ryssen i schack för att stävja en invasion av Ukraina, “en av” Europas “största demokratier”, för att citera GP:s Adam Cwejman.[27] Det är den demokratiska utveckling som tydligen oroar Ryssland: där har vi “det verkliga svaret på varför Kreml har problem med Kiev”, för att citera Peter Wolodarski. Det står i kontrast till ryssvasallen Belarus, då Ukraina inte “styrs av en diktator som tar instruktioner” från utlandet samt inte “vill bli kontrollerat” som en “lekboll” av utländska intressen. Därför “byts ledare ut i val” och “olika röster tillåts”, som Wolodarski – likt alla andra kommentatorer – låter förbli sagt med inte ens det minsta försöket till bevisföring. – en standardtradition.[28]

Faktum: västerländskt kontroll i ett nexus med ukrainska oligarker har genomfört en kampanj för att “‘av-suveränisera’ Ukraina”. “Kontroll över Ukrainas ekonomiska och politiska elit kommer att koncentrera” ännu mer än det redan gjort, sammanfattade Ruslan Botnik den allmänna uppfattningen hos ukrainska statsforskare. Statsprästen Wolodarski, påpekade att man har “val” där “ledare” byts ut i landet. Det säger förstås ingenting om huruvida valen är fria. I den verkliga världen (där fakta faktiskt spelar roll) kan vi av exempelvis världens ledande Ukrainaexpert, Dmitriy Kovalevich, lära oss att:

Vänsterpartier är fortfarande förbjudna. Därtill har andra lokala och regionala politiker och kandidater blivit tvingade att buga sig inför oligarkerna som kontrollerar de stora nationella partierna och media […] Lokala val visar att till och med by- och stadsråden kommer hamna fullständigt i Ukrainas oligarkers kontroll, vilka har skapat en handfull partier för detta ändamål. Presidentpartiet, ‘Sluha Narodu’, trots att det grundades förra året, har redan förlorat förtroendet av väljarna […] Således delades kontroll över centrala Ukraina på den lokala nivån mellan Igor Kolomoisky […] och Rinat Akhmetov, en businessman och den rikaste mannen i Ukraina […] I västra Ukraina kontrollerades de lokala råden av före detta presidenten Petro Poroshenko, stöttad av nationalister, och det profascistiska och antisemitiska partiet Svoboda. I östra Ukraina delas makten [av övriga oligarker].

“2020” och förra året “kommer att minnas av ukrainare under en lång tid” särskilt på grund av “det exempellösa ökandet av korruption och auktoriteternas brist på verklighet”, påpekade Ukrainas före detta finansminister och biträdande president – varav mycket helt och hållet skapats genom IMF:s reformprogram och utländska företags penetration, vilket orsakat det “enorma hålet i den allmänna kassan” medan de rika badar i opulens. Samtidigt är åtminstone 50% av befolkningen fattiga, och priserna på förnödenheter ökat med hundratals procent, enligt en FN-utredning.

Det förklarar varför ledande röster i landet förklarar att Ukraina genomgått en “transformation till en fullbordad koloni av det tjugoförsta århundradet” – något som 65% av den ukrainska befolkningen anser i opinionsundersökningar. Likaså de ukrainska ämbetsmännen: maj förra året i en diskussion lamenterande de över “att USA är insyltad i detta, eftersom Washington har introducerat extern förvaltning sedan 2014.” Parlamentet är mer eller mindre prydnad, då “centrumet för politisk kontroll” i Ukraina “är i USA:s ambassad.” Politiska forskaren Konstantin Bondarenko noterade att:

USA vill förbehålla rätten att kontrollera processerna i statligt ägda monopol i Ukraina genom arbetsledande råd     […] Faktum är att Ukraina inte väljer vilken väg landet skall gå i. 2014 var vi angivna en väg, och vi följer den. Bristen av Ukrainas oberoende har varit mer än uppenbar sedan 2004.

Chefen för för Ukrainas Bostadsunion, Oleksandra Skubchenko, beklagade att Väst “vill råna oss ännu mer […] vi är endast en koloni mellan Ryssland och EU.”[29] När Zelenskyj försöker få igenom de mildaste av milda antikorruptionslagar – beordrade av Blinken, då oligarkernas välde börjat bli estetiskt fult och odöljbart inför omvärlden – blir han nedbankad av de som verkligen styr landet. Exempelvis kritiserade vicepresidenten av Havas Group (en av världens största PR- och annonseringsbolag, från Frankrike) försöket att ta ens det minsta steget till antikorruption i en nationell businesskonferens i Kiev, och jämförde det med “Nazilagar som riktade sig mot en viss kategori folk.” Niall Ferguson, Stanford-historiker hos Hoover Institute, jämförde Zelenskyjs klena förslag med “Sovjets expropriering av kulakerna under 1930-talet.”[30]

Detta är med andra ord “en av” Europas “största demokratier” och en fri oberoende nation, i kontemporär opinionsbildande nyspråk.

Den mest avgörande principen i allt detta är hursomhelst att endast tala om fiendens förhållandevis marginella brister, medan man under alla omständigheter förtiger sina egna enorma sådana – en klassisk metod tagen rakt ur Pravdas manual. “Ryssland mobiliserar för krig. Det sker ensidigt” – som de intellektuella upprepar lydigt, i perfekt harmoni med statens dogma.[31] Opassande fakta riskerar att sätta Partiläran under hot, och därför får de inte ens nämnas, vilket är mer eller mindre abc för hur intellektuell kultur fungerar.

Med andra ord har hökar och duvor utövat så gott som total konformitet i det att man accepterat varje grundantagande om utrikespolitik som statens officiell linje förkunnar. Skendebatten är total, och självkritiken är obefintlig – en standardupptäckt. Andra håller däremot inte med, och vi måste vara vaksamma: vi i Väst är nämligen alltför självkritiska, och kanske är vi därför inte långt från självförstörelse. Katarina Barrling, välrespekterad statsvetare, är mycket oroad över att “den västerländska civilisationen”, särskilt vår, har “en inbyggd sårbarhet, nämligen dess läggning för självkritik”, vilken numera verkar “slå över i nedbrytande självspäkning.”[32] Det som “dominerat tänkandet i väst” har varit frihet, internationell rätt och “spridandet av demokrati”, i kontrast till den “realistiska” Fienden i Öst. Det är problemet:

Goda intentioner har givits företräde framför goda konsekvenser. Fagert tal har prioriterats framför praktisk förmåga. Fromma förhoppningar framför realistisk analys. Det är en sjuka som västvärlden måste göra upp med om den ska ha en chans att på riktigt försvara sina ideal mot de auktoritära stormakterna förklarar den liberala sidan.[33] De är rätt intressanta kommentarer i en tid av outtröttligt västerländskt militärt och diplomatiskt stöd till Saudiarabien, Filippinerna, Egypten, Colombia, Brasilien, Förenade Arabemiraten och många fler. Och Innehållet i alla dessa uttalanden visar dessutom en moraliska feghet så otrolig, att den får en komissarejournalist i totalitära stater att framstå någorlunda respektabla, då de trots allt för sin foglighet kan vädja till rädslan för seriösa repressalier om de inte rättar in sig i Partiledet, till skillnad från de “oberoende” intellektuella här.

 

Referenser

[1] Se exempelvis mina texter från december 2021 till januari i år för dokumentation.

[2] SvD, Lucas, 8 januari 2022.

[3] SvD, Jonsson och Wallmark, 7 januari 2022.

[4] SvD, Ehrenkrona, 21 december 2021.

[5] Frivärld, Hökmark, 9 januari 2022.

[6] DN, 12 januari 2022.

[7] DN, 16 januari 2022.

[8] Aftonbladet, Lindberg, 15 januari 2022.

[9] Expressen, Jerneck, 11 januari 2022.

[10] Se fotnot 1 för den mest detaljerade diskussionen i svensk press, mig veterligen.

[11] DI, Essen och Umland, 15 december 2021.

[12] DN, Calmfors, 18 januari 2022.

[13] GP, Sundell, 17 januari 2022.

[11] DN, Winiarski, 8 januari 2022. För att förvirra sig ytterligare, nämner Winiarski dessutom ett annat “bevis”: “Några år senare […2014…] gav Gorbatjov dock en annan bild: – Frågan om Natos utvidgning var aldrig uppe under åren 1989-1990. Jag säger det med fullt ansvar. Inte ett enda östeuropeiskt land tog upp frågan, inte ens efter att Warszawapakten upphörde att existera 1991.”

Detaljen är helt ovidkommande, eftersom diskussionen rör sig om vilka garantier Väst gav Ryssland, inte vad de andra länderna öststaterna diskuterade eller inte. Hursomhelst påpekade Gorbatjov två citat senare: “De avgörande besluten om att expandera Nato österut fattade USA och dess allierade 1993. Jag kallade det från första början ett stort misstag. Det var definitivt ett brott mot andan i de uttalanden och försäkringar som gavs till oss 1990. Vad gäller Tyskland var dessa försäkringar lagstadgade” och så vidare. Winiarski vet förstås bättre än att låta läsaren få reda på hela sanningen. Se exempelvis Proletären, Carlsson, 20 januari 2022.

För ytterligare exempel på försök till historierevisionism, se Winiarski och Laurén i DN, 23 januari 2022.

[12] National Security Archive, “NATO Expansion: What Gorbachev Heard”.

[13] National Security Archive, “NATO Expansion: What Yeltsin Heard”.

[14] SvD, 27 december 2021.

[15] The Palestine Chronicle, 10 januari 2022.

[16] The Times of Israel, Staff & Gross, 11 januari 2022.

[17] Antiwar, Ditz, 11 januari 2022.

[18] Se min text i Global Politics, 23 december 2021 samt 21 maj 2021 för källor.

[19] The New Arab, 16 januari 2022.

[20] Se exempelvis min text i Global Politics, 23 december 2021; Consortium News, 20 januari 2022.

[21] DN, Helmerson, 22 september 2021.

[22] Hökmark, op. cit.

[23] Sydsvenskan, 8 januari 2022.

[24] Se e.g. Covert Action Magazine, Kuzmarov, 12 januari 2022 och Proletären, Jönsson, 7 januari 2022.

[25] Cairo Institute for Human Rights Studies, 20 januari 2022. För fler kommentarer om Egypten, se mina tidigare texter i Global Politics samt Folk och Fred 2022.

[26]  Cairo Institute for Human Rights Studies, “No Time to Celebrate: A Breakthrough for Human Rights is Needed after 30 Years of the EBRD”, juni 2021.

[27] GP, Cwejman, 17 januari 2022.

[28] DN, Wolodarski, 23 januari  2022.

[29] Se min text i Global Politics, 24 juli 2021, för en fullständig källförteckning. För en detaljerad diskussion över oligarker i Ukraina, se Dmitriy Kovaleviches text i New Cold War, September 2021.

[30] Ibidem, Kovalevich september 2021.

[31] Wolodarski. Se fotnot 28.

[32] Axess Magasin, Barrling, nr. 9/2021, s. 40.

[33] GP, Boström, 18 januari 2022.