Hongkongfrågan är symptomatiskt för ännu större frågor

Igår reapporterade SvT under rubriken att ”Storbritannien river upp sitt utlämningsavtal med Hongkong. Anledningen är bland annat den nya säkerhetslag som Kina har infört i staden.
Utlämningsavtalet med Hongkong rivs upp ”omedelbart”, meddelar Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab i parlamentet.
Bakgrunden är den nya säkerhetslag som Peking infört i Hongkong. Lagen som trädde i kraft vid månadsskiftet har fördömts av flera länder och har bland annat fått USA att slopa Hongkongs förmånliga handelsstatus. Inför Raabs besked manade Wang Wenbin, talesperson för Kinas utrikesdepartement, Storbritannien att inte välja fel väg. Enligt Wang kommer Kina att agera mot åtgärder som rör landets inre angelägenheter.” SvT: Storbritannien skrotar Hongkong-avtal.

Har någon sett en riktig analys av den nya lagen, jämfört med liknande lagar i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige?

Nedanstående artikel Hongkong is a symptomatic of wider issues (Hongkongfrågan är symptomatiskt för större frågor)av den geopolitiske analytikern och juristen James O’Neill har vänligen översatts av en vän från västkusten. Den behandlar bland annat Storbritanniens Hongkong-politik.

Hongkongfrågan är symptomatiskt för ännu större frågor

Den 7 juli 2020 hade Rysslands president Vladimir Putin och Kinas president Xi Jin Ping ett av sina återkommande telefonsamtal. Att samtalet ägde rum, för att inte nämna dess innehåll, rönte knappt någon uppmärksamhet i västs mainstream- media. Detta är olyckligt eftersom det som de två männen hade att säga vittnade om stora geopolitiska beslut. Dessa beslut kommer att få stort inflytande.

I stället för att uppmärksamma vad de två männen diskuterade, och innehållet i det, inriktade sig väst på den pågående konflikten i Hong Kong.
I synnerhet tre länder använde sina agenter för att skapa problem i den tidigare brittiska kolonin. USA, Storbritannien och Australien.

Det finns en djup ironi i dessa tre länders ledares högljudda protesterar och i deras påstådda oro för Hongkongs demokrati. Det var bara för drygt 20 år sedan som Hongkong återgick till Kina, som det hade varit en integrerad del av i mer än 1000 år tills det effektivt koloniserades av britterna i mitten av 1800-talet.

Under de kommande 150 åren av brittiskt styre existerade ingen demokrati i Hongkong. Det styrdes av en guvernör som den brittiska regeringen hade utsett.
Invånarna i Hongkong hade inte ens rösträtt. Att protestera mot Hongkongs påstådda förlust av demokrati, efter att landet börjar återvända till Kina (med en övergång som ska ske under 50 år!), är ett klassiskt exempel på det sedan länge etablerade brittiska hyckleriet.

Man kan svårligen hitta tecken på att västs regeringar, inklusive USA:s och Australiens, klagade om brist på demokrati i Hongkong före 1999.

Denna historiska dokumentation måste man hålla i minnet när man läser i västliga medier om hur deras politiker beklagar sig över förlusten av ”demokrati” i Hongkong när Pekingregeringen hävdar sin auktoritet. Man skulle behöva leta länge och noga efter något annat exempel i världen där en kolonialmakt har avstått från att fortsätta att kontrollera sådana negativa och restriktiva villkor.

Västmakterna, särskilt den tidigare nämnda trion, har inte för avsikt att erkänna Kinas legitima rättigheter i Hongkong. Deras aktioner är mer långtgående än politiska tal och beklaganden om den påstådda förlusten av demokratin i den tidigare kolonin. Bevisen är överväldigande för att de protesterande i Hongkong ofta demonstrerar med betydande våld mot personer och egendom, och att de är beväpnade, finansierade och politiskt understödda av den tidigare nämnda trion.

Det finns cirka 3 miljoner Hongkong-medborgare (av en sammanlagd befolkning på 7.000.000) som, åtminstone i teorin, har möjlighet att emigrera till Storbritannien eller något annat land, som Australien. En del av anti-Peking-propagandan från ovannämnda trio är att föreslå att dessa ungefär 3 miljoner individer ska kunna emigrera till deras länder.

De västliga medierna, som högtidligt rapporterar förbehållslöst om dessa vaga förslag, utan att ifrågasätta om de skulle gå att genomföra, förutsätter det osannolika, att de ens skulle vara var genomförbara eller till och med att det skulle vara de ovannämnda 3 miljonerna Hongkongmedborgarnas önskan.

Även om det är troligt att åtminstone vissa faktiskt skulle lämna Hongkong, så kan ingen säga hur många, av de förmodade 3 miljonerna som skulle vilja lämna Hongkong, eller skulle välkomnas i de tre länderna. Ingen som känner till den nuvarande och tidigare inställningen till massinvandring från Kina, i vilket som helst av dessa tre länder, kan tvivla på att de vaga löften som nu erbjuds är strikt avsedda för propagandaändamål.

Putins och Xis telefonsamtal hade helt rätt i löftet som de gav om att samarbeta mot ”sabotage och ingripanden utifrån ”.

De två ledarna inser den brutala sanningen att de västliga politikerna inte bryr sig ett dugg om folket i Hongkong, utan ser dem som användbara verktyg i det pågående propagandakriget mot både Kina och dess allt närmare allierade Ryssland.

Detta förstärktes av Xi när han specifikt hänvisade till västmakternas ”utifrånkommande sabotage och ingripanden” i sitt samtal med Putin. Den bestämda ryska synen framfördes av UD:s taleskvinna Maria Zakharova vid hennes presskonferens den 2 juni. Zakharova nämnde att Rysslands ger sitt stöd åt det som den kinesiska regeringen försöker uppnå i Hongkong. Ryssland anser ”alla frågor som rör Hongkong är Kinas inrikespolitiska angelägenheter” sade hon.

Både Ryssland och Kina eftersträvar en större geopolitisk agenda. Handeln mellan de två länderna översteg 110 miljarder dollar under 2019. Deras geopolitiska samarbete kan också ses i deras effektiva garantier för att Iran fortsatt ska slippa direkta attacker från USA, och att Iran ska införlivas som en framträdande medlem i det snabbt växande Belt and Road Initiative (BRI) .

Det är mer än en tillfällighet att ingen av länderna Förenta staterna, Förenade kungariket eller Australien har uttryckt något som helst intresse för eller stöd för BRI. Tvärtom, Australien och USA är upptagna med att försöka skapa alternativa ekonomiska strukturer för att konkurrera med BRI. Det finns också tecken på direkta försök från Förenta staternas sida att skapa oordning inne i Kina, framför allt med stöd från de återvändande jihadisterna i Kinas västra regioner.

Japan har nyligen vidtagit åtgärder som visar, att sådana manövrar är dömda att misslyckas, eftersom dessa motiv är uppenbart anti-kinesiska. Desperat propaganda försöker framställa Kinas inblandning i önationerna i östra och södra Stilla havet, som om de stred mot dessa nationers intressen, trots att det är uppenbart att Kina erbjuder en bättre framtid än deras nykoloniala förflutna. Eller helt enkelt bättre än den nykoloniala framtid som är det oundvikliga resultatet av USA och Australien ”beskydd”.

Trump verkar dela illusionen om att den västliga modellen har en övertygande attraktionskraft. Han bjöd nyligen in Ryssland att närvara vid nästa möte med G7-länderna, de som har uteslutit Ryssland på grund av den uppenbart falska berättelsen om Krim. G7, som inte omfattar världens största ekonomi, Kina, är inte så attraktivt som USA förutsätter.

Den 4 juli 2020 beskrev Rysslands vice utrikesminister Sergej Ryabkov USA:s inbjudan till Ryssland att delta i G7 som en ”felaktig idé”. Det amerikanska konceptet att utvidga G7 var i sig felaktigt, sade Ryabkov, ”eftersom det är oklart för oss vad författarna till detta initiativ anser om den kinesiska faktorn. Utan Kina är det omöjligt att diskutera vissa frågor i den moderna världen.”

Ryssland ser sig tydligt i en liknande situation. Trumps inbjudan syftade inte till att få rysk medverkan i bearbetandet av kritiska geopolitiska frågor. Även om Trump själv har goda avsikter delas de inte av andra medlemmar i hans administration, för att inte tala om det demokratiska partiet och den överväldigande majoriteten av USA:s traditionella medier, militären och CIA-etablissemanget, eller USA:s kongress.

Vad erfarenheterna om Kina, i den nuvarande uppståndelsen över Hongkong framför allt visar, är att västmakterna inte kommer att sluta underminera landet och varje nationell organisation som åtnjuter fördelarna av samarbete och utveckling med Kina.

Hongkong kan lämpligen betraktas som ett vapen i en mycket större geopolitisk strid.

 

Relaterat.
Vad händer i Hongkong? Vilken säkerhetspolitik får Kina ha?
Delar av demokratirörelsen i Hongkong är allierad med högerextrema politiker i USA som försöker krossa “Black Lives Matter.”
Hongkongprotesterna och USA:s roll
Hongkong protesterna förklaras!?
Försöker USA få igång en färgrevolution i Hongkong?
Hongkong: Reuter presenterar “fake news” och USA-politiker lägger sig i.
Demonstrationer för den kinesiska regeringen i Hongkong.
Hongkongprotesterna och USA:s roll.
Gula Västarna demonstrerar för 31:a lördagen i följd. Hur skildras det värre våldet i Frankrike respektive det mindre våldet i Hongkong? Juni 2019.