Hotet från EU – bara Swexit gäller

Denna aktuella artikel har skrivits av Ulf Karlström, som tidigare suttit i styrelsen för Folkrörelsen mot EU. Efter Ulfs artikel följer den fullständiga texten till artikeln i DN, som Ulf Karlström kritiserar.DN: 30 författare och filosofer: Huset Europa brinner. Han är inte ensam om att kritisera artikeln i DN. Retorikprofessor Mats Rosengren inleder en kritisk artikel med ”Det är förvånande att 30 av Europas främsta intellektuella sätter sina namn under en så ogenomtänkt text som helgens upprop mot högerpopulismen.”
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/europa-ar-knappast-ett-hem-for-alla/

Ett 30-tal författare och filosofer, framför allt från Europa, har skrivit ihop sig i manifestet ”Huset Europa brinner”. DN 26/1: Huset Europa brinner.Det övergripande budskapet är: ”Europa är i fara. Från alla håll kommer kritik, förolämpningar, övergivanden… Europa är under attack inifrån av falska profeter, som är berusade av förbittring och yra av sina nya chanser att stå i rampljuset… Europa som idé, vilja och symbol faller sönder framför våra ögon”.

Och fienderna är enligt undertecknarna många: ”De populistiska krafter som sköljer över kontinenten, de allt mer oblyga påverkansoperationerna från Kremls huvudman, sabotörerna, de nya totalitära angreppen som påminner om medeltidens elände, dödgrävarna, själens och andens mordbrännare, [och] enväldiga identitära attacker”. Och inte nog med dessa fiender, ”man” har även blivit övergiven ”från andra sidan Engelska kanalen och andra sidan Atlanten”.

Mot dessa horder av fiender och fanflyktingar uppbådar undertecknarna både inbjudan och vädjan: ”Därför denna inbjudan till en ny rörelse. Därför denna vädjan om att agera under den valkväll vi vägrar att ge bort till dödgrävarna”.

Och vad är den ideologiska agendan, utöver inbjudan och vädjan? Vi tror fortfarande ”på Erasmus, Dantes, Goethes och Commenius arv”; i stället för ”förakt för intelligens och kultur, explosioner av främlingsfientlighet och antisemitism, katastrof”. I uppropets sista mening lyfts försvaret av ”den liberala demokratin och dess värden” fram.

Jag kan – till att börja med – notera att Storbritannien tycks ha lämnat ”Europa”. Det är onekligen ett braskande budskap, om det vore sant. Nu tillhör i fortsättningen, även under eventuellt Brexit, Storbritannien Europa.

Det undertecknarna fuskar och luras med är att de menar EU, men väljer medvetet och systematiskt att i stället tala om Europa och Kontinenten. Det är en grov provokation att skriva ett upprop med en sådan form av lösmynthet.

Jag är dock överens med undertecknarna att dagens högerpopulism, och ännu värre politiska uttryck, är oroande. Nu letar emellertid undertecknarna på fel ställe. Orsaken till arbetslöshet, sviktande välfärdssystem, svårartade bostadssituation, och även fattigdom för vissa grupper, står att finna i EU och Euroland, i dess manifesta nyliberalism.

Det finns således ett legitimt skäl, en saklig grund, att ”kritisera” och ”förolämpa” EU. Majoriteten av EU:s partier i medlemsstaterna är EU-kramare, varför många besvikna och kritiska medborgare – i ren protest – röstar på högerpopulistiska partier.

Undertecknarna av manifestet borde ha den politiska insikten och kunskapen att de vänder kritiken mot EU. Men så sker inte; de försvarar i stället EU. Därför får vi vända oss åt andra håll, för att söka kunskap om EU. Så skriver i stället bl a Daniel Suhonen, från den fackliga tankesmedjan Katalys: ”Men Frankrike visar att socialdemokrater behöver hålla rent mot nyliberaler. Nyliberalismen rider inte spärr mot högerpopulismen. Tvärtom. Den underminerar stödet för demokratin”. Samma tanke uttrycker Lars Bern, ute på högerkanten (swebbtv.se): Globalismen (nyliberalismen) har sålt in sin agenda och EU är det klaraste redskapet och uttrycket för detta.

Nu ställer inte undertecknas Europa inte upp i val, men väl EU. I en enda mening lyckas man tala i klartext; ”Sådant är det skadliga klimat, som i maj 2019, kommer att omge Europaparlementsvalen”. Vi kommer då – återigen – få höra hur hycklarna i EU befrämjar fred.

Det kan därför vara skäl att ta del av Alliansfrihetens kommentar (Alliansfriheten.se, 2/2) till den pågående, maktkampen i Venezuela: Enligt ett TT-telegram har Sveriges utrikesminister Margot Wallström anslutit sig till sina EU-kollegers uttalade ”stöd till [den venezolanska] nationalförsamlingen som landets enda demokratiska institution och till dess ledare, Juan Guaidó som utropat sig själv till interimspresident”. Hon säger vidare: ”EU och dess medlemsstater har även beredskap att införa ytterligare riktade sanktioner om vi inte ser steg i rätt riktning.” Alliansfriheten konstaterar med rätta att det är oroande nyheter: ”Ska Sverige delta i en sanktion mot ett land vars politiska ledning på intet sätt hotar världsfreden?” Det är ett drastiskt avsteg från traditionell svensk politik. Dessvärre röstade EU-parlamentet i torsdags med bred marginal igenom en resolution med liknande innehåll (SvD 2/2).

Sveriges Radio P1 rapporterade vid 12.30-nyheterna (2/2) från Centerns kommundagar. Partiets EU-parlamentariker Federley förklarade där att man överger den tidigare linjen om ”ett mindre, men vassare EU” till fömån för ett mer aktivistiskt EU ”som kan leverera”. Vi har hört det förr, och ännu kraftigare från Tyskland och Frankrike.

Inför kriserna inom EU och Euroland ljuder budskapet: Stärk EU, mer överstatlighet, mer EU-federalism.

Mot denna bakgrund ter sig författaruppropet – med sin devota EU-hyllning – som mycket illa formulerat och oöverlagt.

”Huset Europa brinner”.

DN: 30 författare och filosofer: Huset Europa brinner.

Trettio europeiska författare och filosofer, däribland Svetlana Aleksijevitj, Elfriede Jelinek, Salman Rushdie, Roberto Saviano och Ian McEwan skriver i dag i DN ett upprop för Europas framtid.

Europa är i fara.

Från alla håll kommer kritik, förolämpningar, övergivanden.

Nog med att bygga Europa! Låt oss återknyta till vår ”nationella själ”! Återupptäcka vår ”förlorade identitet”! Sådan är agendan som delas av de populistiska krafter som sköljer över kontinenten. Som om själen och identiteten inte oftast var en produkt av demagogernas fantasier.

Europa är under attack inifrån av falska profeter, som är berusade av förbittring och yra av sina nya chanser att stå i rampljuset. Europa är övergivet från andra sidan Engelska kanalen och andra sidan Atlanten av de två mäktiga allierade som två gånger räddat kontinenten från självmord. Europa är sårbart för de allt mer oblyga påverkansoperationerna från Kremls huvudman. Europa som idé, vilja och symbol faller sönder framför våra ögon.

Sådant är det skadliga klimat som, i maj 2019, kommer att omge Europaparlamentsvalen. Såvida saker inte förändras, såvida inget dyker upp för att fördämma det stigande, svällande, enträgna tidvattnet, såvida kontinenten inte snart drabbas av en ny motståndsanda, så kommer dessa val att bli de mest förödande vi någonsin varit med om. Seger för sabotörerna; skam för dem som fortfarande tror på Erasmus, Dantes, Goethes och Comenius arv; förakt för intelligens och kultur; explosioner av främlingsfientlighet och antisemitism; katastrof.

De som signerat denna text är bland dem som vägrar att resignera inför detta hägrande sammanbrott.

Vi räknar oss själva till de europeiska patrioter (en större grupp än många tror, men ofta, dessvärre, alltför tyst och uppgiven…) som förstår att det som står på spel här, trefjärdedels århundrade efter att fascismen besegrats och trettio år efter Berlinmurens fall, är en ny strid om civilisationen.

Vårt europeiska minne, vår tro på den stora Idé vi ärvt, som vi menar varit den enda kraft stark nog att lyfta Europas befolkning till en nivå högre än sig själva och sitt krigiska förflutna, som förblir den enda kraft ärbar nog att avvärja de nya totalitära angreppen som påminner om medeltidens elände – allt detta förbjuder oss att ge upp.

Därför denna inbjudan till en ny rörelse.

Därför denna vädjan om att agera under den valkväll vi vägrar ge bort till dödgrävarna.

Därför denna uppmaning att än en gång höja facklan för ett Europa som, trots sina misstag, sina snedsteg och sin sporadiska feghet, förblir ett andra hem för varje fri man och kvinna på planeten.

Vår generation gjorde fel.

Precis som Garibaldis anhängare på 1800-talet som upprepade, som ett mantra, ”Italia farà da sé” (”Italien tar hand om sig självt”), trodde vi att kontinenten skulle enas av sig själv, utan att vi ansträngde oss, utan vårt arbete.

Vi har levt med illusionen av ett nödvändigt Europa, ett Europa inristat i sakernas själva natur, ett Europa som skulle bygga sig självt utan att kräva något av oss. För så var, intalade vi oss själva, ”historiens riktning”.

Vi måste klippa banden till den här känslan av tursamhet.

Vi måste avfärda detta tanklösa, otänkta och själlösa Europa.

Vi har inte längre något val.

Vi måste nu förmå ett Europa eller drunkna i populismens vågor.

När vi möts på flera fronter av enväldiga, identitära attacker, måste vi återupptäcka frivilligt politiskt engagemang eller acceptera att sjunka ned i förbittring och hat.

Det är angeläget att vi nu slår larm om själens och andens mordbrännare som, från Paris till Rom, med mellanlandningar i Barcelona, Budapest, Dresden, Wien eller Warszawa, leker med frihetens eld.

För det är vad som står på spel: bortom det märkligt uppgivna Europa som anas vid horisonten, bortom det sviktande europeiska samvete som hotar rasera allt som en gång gjort våra samhällen starka, hederliga och framgångsrika, ligger en utmaning vi inte mött sedan 1930-talet – ett utmanande av den liberala demokratin och dess värden.

Copyright: Libération/Bernard-Henri Lévy. Översättning: Hanna Fahl. Texten publiceras också i bland annat The Guardian, La Repubblica, El País, Público, Die Welt, Le Temps, NRC Handelsblad, Aftenposten, Népszava, Gazeta Wyborcza, Politiken, Hospodářské noviny och La Libre Belgique.

Författarna till uppropet.
Vassilis Alexakis (Aten)

Svetlana Aleksijevitj (Kiev)

Anne Applebaum (Warszawa)

Jens-Christian Grøndahl (Köpenhamn)

David Grossman (Jerusalem)

Agnès Heller (Budapest)

Elfriede Jelinek (Wien)

Ismaïl Kadaré (Tirana)

György Konrád (Debrecen)

Milan Kundera (Prag)

Bernard-Henri Lévy (Paris)

António Lobo Antunes (Lissabon)

Claudio Magris (Trieste)

Adam Michnik (Warszawa)

Ian McEwan (London)

Herta Müller (Berlin)

Lioudmila Oulitskaïa (Moskva)

Orhan Pamuk (Istanbul)

Rob Riemen (Amsterdam)

Salman Rushdie (London)

Fernando Savater (San Sebastian)

Roberto Saviano (Neapel)

Eugenio Scalfari (Rom)

Simon Schama (London)

Peter Schneider (Berlin)

Abdulah Sidran (Sarajevo)

Leïla Slimani (Rabat)

Colm Tóibín (Dublin)

Mario Vargas Llosa (Madrid)

Adam Zagajewski (Krákow)