Hur blir kriget 2023?

Detta är en betraktelse av den erfarne geopolitiske analytikern Alastair Crooke 13 januari https://strategic-culture.org/news/2023/01/13/the-2023-war-setting-the-theatre/. Upphittat och översatt av Catarina.

Axeln Kina-Ryssland tänder eld på ett strukturellt uppror mot väst i stora delar av resten av världen. Dess eldar syftar till att ”koka grodan långsamt”

En högt uppsatt amerikansk maringeneral, James Bierman, förklarade nyligen i en intervju i Financial Times, i ett uppriktigt ögonblick, hur USA ”krattar manegen” för ett eventuellt krig med Kina, samtidigt som han i förbigående erkände, hur amerikanska försvarsplanerare sedan flera år hade varit aktiva inne i Ukraina med att ”på allvar förbereda” för krig med Ryssland – till och med så minutiöst som att “i förväg placera ut förnödenheter”, och som att identifiera platser från vilka USA kunde stödja och upprätthålla operationer. De har helt enkelt varit där och förberett slagfältet i flera år.

Det är egentligen ingen överraskning, eftersom sådana militära svar härstammar direkt från USA:s centrala strategiska beslut att verkställa 1992 års ”Wolfowitzdoktrin”* , dvs USA måste planera och agera förebyggande för den, att klavbinda varje potentiell stormakt – långt innan den når den punkt där den kan konkurrera med eller försämra USA:s hegemoni.

Nato har idag gått vidare till krig mot Ryssland i ett stridsområde, som 2023 kanske eller kanske inte förblir begränsat till Ukraina. Enkelt uttryckt är poängen att övergången till ”krig” (oavsett om det är inkräktande eller inte) markerar en grundläggande övergång från vilken det inte finns någon återgång till ab initio (“från början”, latin) – ”krigsekonomier” är i grunden strukturellt annorlunda än det ”normala” från vilket väst startade, och som det har vant sig vid under de senaste decennierna. Ett krigssamhälle – även om det bara är delvis mobiliserat – tänker och agerar strukturellt annorlunda än ett samhälle i fredstid.

Krig handlar inte heller om gentlemannamässigt uppförande. Krigets första offer är förmågan att känna medlidande med andra – det är tvunget för att upprätthålla kämpaglöd.

Ändå lever den noggrant kuraterade fiktionen i Europa och USA att ingenting verkligen har, eller kommer att ”förändras”: vi befinner oss i en tillfällig svacka, en ”blip”.Det är allt.

Zoltan Pozsar, det inflytelserika finans-”oraklet” på Credit Suisse, har redan i sin senaste essä om krig och fred uppmärksammat att kriget är på god väg – genom att helt enkelt lista händelserna 2022:

• G7:s finansiella blockad mot Ryssland (Väst förbereder stridsutrymmet)
• EUs blockad mot rysk energi (Ryssland börjar fastställa sina ramar)
• USA:s teknikblockad mot Kina (Amerikas förpositionering av områden för att upprätthålla verksamheten)
• Kinas marinblockad av Taiwan (Kina visar beredskap)
• USA:s ”blockad” av EU:s elfordonssektor, “Inflation Reduction Act”** (USA:s försvarsplanerare förbereder sig för framtida ’försörjningskanaler”)

Kinas ”kniptångsmanöver” runt hela OPEC+ *** med den växande trenden att fakturera olje- och gasförsäljning i renminbi (Ryssland-Kina områden för varuhandel, renminbi [“folkets valuta”, yuan är “myntenhet”öa]

Denna lista är en del i en stor geopolitisk omvälvning som i genomsnitt inträffar varannan månad – för att på ett avgörande sätt flytta världen bort från det så kallade ”normala” (som så många i den konsumerande klassen ivrigt längtar efter) till ett mellantillstånd av krig.

Pozsars lista visar att geopolitikens tektoniska plattorrör rör sig på allvar och accelererar och blir allt mer sammanflätade, men som fortfarande är långt ifrån att stabiliseras. ”Krig” kommer sannolikt att innebära en stor störning (åtminstone), tills en viss jämvikt har etablerats. Och det kan ta några år.

Slutligen påverkar ”Krig” allmänhetens konvetionella sätt att tänka – om än långsamt. Det verkar vara rädsla för påverkan på ett oförberett sätt som ligger bakom beslutet att förlänga Ukrainas lidande, och därmed utlösa kriget 2023: Ett erkännande av misslyckande i Ukraina riskerar att skrämma västs marknader (dvs. desto längre tid med högre räntor). Och att prata ärligt är ett svårt alternativ för en västvärld – som är van vid ”enkla beslut” och skjuter upp eller undviker problem.

Pozsar, som är en finansguru, är förståeligt nog fokuserad på finanser i sin essä Men sannolikt är hänvisningen till Kindlebergers “Manias, Panics and Crashes” **** därför inte egendomlig utan ingår som en antydan till den möjliga beröringspunkten med det konventionella psyket.

I alla händelser presenterar Pozsar fyra viktiga ekonomiska slutsatser (med korta kommentarer tillagda):

1.Krig är historiens främsta inflationsfaktor och orsak till staters konkurs. (Kommentar: krigsdriven inflation och kvantitativ åtstramning [dvs centralbanken minskar sina finansiella tillgångar] som tillämpas för att bekämpa inflationen, är politik som arbetar i radikal opposition till varandra. Centralbankernas roll försvagas när det gäller att stödja krigsbehov – på bekostnad av andra variabler – i krigstid.

2.Krig medför {snabbt} en effektiv och expanderbar industriell kapacitet för produktion av vapen (snabbt), vilket i sig kräver säkra försörjningsledningar för att mata denna kapacitet. (En egenskap som västvärlden inte längre besitter, och som är dyr att återskapa);

3. Råvaror som ofta tjänar som säkerhet för lån blir knappa – den bristen ger sig till känna som råvaruinflation

4.Och slutligen, krig mejslar fram nya finansiella kanaler, dvs ”m-CBDC Bridge-projektet” .*****

Poängen måste understrykas igen: Krig skapar en annorlunda finansiell dynamik och formar ett annat psyke. Ännu viktigare är att ”krig” inte är ett stabilt fenomen. Det kan börja med ynkliga hämd-angrepp mot en rivals infrastruktur och sedan – med gradvist smygande – längs kurvan mot fullskaligt krig. Nato kryper inte bara, det joggar fram sitt krig mot Ryssland – av rädsla för en förödmjukelse i Ukraina i kölvattnet av det tidigare sammanbrottet i Afghanistan.

EU hoppas kunna hejda rutschandet som är inte långt ifrån fullskaligt krig. Det är ändå en väldigt hal backe. Poängen med detta krig är att tillfoga smärta och utmatta din fiende tills denne i viss utsträckning är motatglig för förändring. Formella sanktioner och energitak omvandlas snabbt till sabotage av rörledningar eller beslagtagande av tankfartyg.

Emellertid är Ryssland och Kina verkligen inte naiva, och de har hållit på med att bygga sin egen arena inför en potentiell bredare sammandrabbning med Nato.

Kina och Ryssland kan nu hävda att de har åstadkommit en strategisk relation, inte bara med OPEC+, utan med Iran och viktiga gasproducenter.

Ryssland, Iran och Venezuela står för cirka 40 % av världens kända oljereserver, och var och en av dem säljer för närvarande olja till Kina för renminbi till kraftigt reducerade priser. GCC länderna [Gulfastaterna] står för ytterligare 40 % av de kända oljereserverna – och uppvaktas av Kina för att acceptera renminbi för sin olja – i utbyte mot transformativa investeringar.

Detta är en ny betydande scen som håller på att färdigställas, och som avslutar dollarhegemonin genom att grodan kokas långsamt.

Den konkurrerande parten gick till anfall först och sanktionerade hälften av OPEC med dess 40 % av världens oljereserver. Det här angreppet misslyckades: den ryska ekonomin överlevde – och föga förvånande – sanktionerna ”miste” dessa stater till Europa och ”överlämnade dem” istället till Kina.

Kina uppvaktar samtidigt den andra halvan av OPEC med ett erbjudande som är svårt att tacka nej till: ”Under de kommande ”tre till fem åren” kommer Kina inte bara att betala för mer olja i renminbi – utan ännu viktigare, ”kommer att betala” med nya investeringar i nedströms petrokemisk industrier (dvs raffinering, distribution och detaljhandel av petroleumprodukter) i huvudsak i Iran, Saudiarabien och GCC. Det kommer med andra ord att bygga ut dessa fossilbränsleexportörers efterföljande ekonomiska generation vars sista försäljningsdatum av energi närmar sig sitt bäst-före-datum.

Nyckelpunkten här är att i framtiden kommer mycket högre förtjänst av produktionen att inhämtas lokalt – på bekostnad av industrier i väst.

Pozsar kallar fräckt detta: ”Vår vara, ditt problem… Vår vara, vår frigörelse”. Eller, med andra ord, axeln Kina-Ryssland tänder eld på ett strukturellt uppror mot väst i stora delar av resten av världen.

Dess bränder syftar till att ”koka grodan långsamt” – inte bara dollarhegemonin, utan också för en nu icke-konkurrenskraftig västerländsk ekonomi.

Red: Koka grodan långsamt: ”Om man stoppar ner en groda i kokande vatten så hoppar den ut. Men stoppar man ner den i kallt vatten som man sakta värmer upp så sitter den kvar tills den blir kokt.”

Frigörelse? Ja! Här är kärnpunkten: Kina tar emot rysk, iransk och venezuelansk energi som är rabbatterad med hela 30 % . Samidigt får Europa fortfarande energi till sin industri – men bara med en stor prishöjning. Kort sagt, mer av, och ibland hela, förtjänsten av produkter kommer att inhämtas av ”vänliga” stater med billig energi, på bekostnad av de icke-konkurrenskraftiga ”ovänliga”.

”Kina – nemesis [ den straffande] – har paradoxalt nog varit en stor exportör av rysk LNG med stor prisförhöjning till Europa, och Indien en betydande exportör av rysk olja med prisförhöjning och raffinerade produkter som diesel – till Europa. Vi bör förvänta oss mer [av detta i framtiden] för fler produkter – fakturerade inte bara i euro och dollar, utan även renminbi, dirhams och rupier”, föreslår Poszar.

Det kanske inte ser så självklart ut, men det är ett finansiellt krig. Om EU nöjer sig med att ta den ”enkla vägen” ur sitt fall till “oförmåga att konkurrera”, via subventioner, för att tillåta import till priser som stigit mycket, så gör som Napoleon en gång påpekade när han observerade en fiende som gjorde ett misstag: Iaktta tystnad!

För Europa innebär detta mycket mindre inhemsk produktion– och mer inflation – eftersom prishöjande alternativ importeras från öst. Västvärlden som tar det ”enkla beslutet” (eftersom dess strategi för förnybar energi inte har varit noga genomtänkt) kommer sannolikt att finna att arrangemanget sker på bekostnad av tillväxten i väst – en kurs som inom en snar framtid föregår ett svagare väst.

EU kommer att drabbas särskilt hårt. Man har valt att bli beroende av amerikansk LNG, just i det ögonblick som produktionen på amerikanska skifferfält har nått sin kulmen, och vars produktion förmodligen är öronmärkt för den inhemska amerikanska marknaden.

På samma sätt som general Bierman beskrev hur USA förberedde stridsområdet i Ukraina, har Ryssland och Kina och BRICS-planerarna varit upptagna med att skapa sin egen ”arena”.

Naturligtvis behöver det inte vara som det ”är”: Europas snubblande mot sammanbrott återspeglar en inbäddad psykologi hos västs härskande elit. Inga strategiska resonemang och inga ”tuffa beslut” tas i väst. Det är helt narcissistisk merkelism (hårda beslut som skjuts upp och sedan “myglas bort” genom utdelningar av bidrag). Det kallas merkelism efter Angela Merkels regeringstid i EU, då grundläggande reformer alltid sköts upp.

Det finns inget behov av att tänka igenom saker, eller att ta svåra beslut, när ledarna är fastgjutna i den orubbliga övertygelsen att väst ÄR universums centrum. Det är fullt tillräckligt att skjuta upp allt, i väntan på att det obönhörliga ska utvecklas.

Den senaste historien om USA-ledda evighetskrig är ytterligare ett bevis på denna västerländska lucka. Dessa zombiekrig pågår i åratal utan någon rimlig motivering, bara för att sen överges utan ceremonier. Den strategiska dynamiken var dock lättare att kväva och glömma när man utkämpade upprorskrig – i jämförelse med att slåss mot två välbeväpnade, jämställda konkurrerande stater.

Samma dysfunktionalitet har varit uppenbar i många långsamt rullande kriser i väst: Ändå fortsätter vi… för att skydda våra ledares bräckliga psykologi – den inflytelserika delen av allmänheten – ges företräde. Oförmågan att stå ut med att förlora driver våra eliter att föredra att det egna folket måste göra uppoffringar , snarare än att se sina vanföreställningar avslöjade.

Därför måste verkligheten förkastas. Så, vi lever i en oklar mellantid – så mycket som händer, men så lite rörelse. Först när krisens utbrott inte längre kan ignoreras – inte ens av MSM och Tech-censorerna – kan några verkliga försök göras för att ta itu med grundorsakerna.

Detta dilemma lägger dock en enorm börda på Moskvas och Pekings axlar för att hantera krigets upptrappning på ett försiktigt sätt – inför ett väst för vilket en förlust är outhärdlig.

____________________________________________________________________

*Wolfowitz doktrinen: Dokumentet var inte tänkt att publiceras offentligt men läckte till New York Times den 7 mars 1992 och gav upphov till en kontrovers om USA:s utrikes- och försvarspolitik. Dokumentet kritiserades för att vara imperialistiskt och förespråkande av unilateralism och förebyggande militära attacker mot potentiella hot från andra nationer och för att hindra andra nationer att bli stormakter.
Ramaskriet var så stort att dokumentet snabbt skrevs om under överinseende av försvarsminister Dick Cheney och general Collin Powell innan det officiellt publicerades den 16 april 1992. Många av dess grundsatser återfanns senare i den så kallade Bushdoktrinen. som beskrevs av senator Edward Kennedy som ”ett manifest för 21 århundradets amerikanska imperialism som inget land kan eller bör acceptera”. Metapedia

** Inflation Reduction Act of 2022 ( IRA ) är ett landmärke [1] USA:s federala lag som syftar till att stävja inflationen genom att minska underskottet , sänka priserna på receptbelagda läkemedel och investera i inhemsk energiproduktion samtidigt som man främjar ren energi . Det antogs av USA:s 117:e kongress och undertecknades i lag av president Joe Biden den 16 augusti 2022. Wikipedia

*** OPEC+ bildade en allians med andra oljeproducerande nationer för att skapa OPEC+. De 10 länderna som nu ingår i OPEC+ inkluderar Ryssland, Kazakstan, Azerbajdzjan, Mexiko och Oman. Flytten att skapa OPEC+ var ett svar på fallande råoljepriser, delvis orsakat av en enorm ökning av USA:s produktion av skifferolja sedan 2011

**** Manias, Panics och Crashes, Fifth Edition är en engagerande och underhållande redogörelse för hur misskötsel av pengar och krediter har lett till finansiella explosioner genom århundradena. Den här boken täcker ämnen som krisernas historia och anatomi, spekulativa manier och långivaren till sista utväg, och sätter turbulensen i finansvärlden i perspektiv. Den uppdaterade femte upplagan utökar varje kapitel och innehåller två nya kapitel som fokuserar på betydande finansiella kriser under de senaste femton åren.

***** m-CBDC bridge-pojektet” Liksom befintliga former av pengar skulle en CBDC göra det möjligt för allmänheten att göra digitala betalningar. Som en skuld för Federal Reserve skulle dock en CBDC vara den säkraste digitala tillgången som är tillgänglig för allmänheten, utan tillhörande kredit- eller likviditetsrisk.