Hur blir nästa 100 dagar av krig i Ukraina

En ny artikel på Indianpunchline av en av våra favoriter M.K  Bhadrakumar (presentation nedtill).

______________________________________________________________

Nästa 100 dagar av krig i Ukraina

Ukrainska offer i konflikten uppgår till mellan 600 och 1 000 per dag, enligt Guardian.
Det New York-baserade Council on Foreign Relations höll den 31 maj en videokonferens med titeln Russia’s War in Ukraine: How does it end? Ordföranden för tankesmedjan Richard Haas var ordförande för panelen med framstående deltagare – Stephen Hadley, professor Charles Kupchan, Alina Polyakova och generallöjtnant (pensionerad) Stephen Twitty. Det var en fantastisk intressant diskussion som dominerades av den liberala internationalistiska strömning som hittills har styrt president Bidens nationella säkerhetsgrupp, som vill hjälpa Ukraina att utkämpa ett långt krig mot Ryssland.

Det slående med diskussionen var att en före detta general som faktiskt har deltagit i krig öppet erkände att det inte finns något sätt att besegra Ryssland i Ukraina och att det därför måste finnas en viss klarhet om det uttalade slutspelet för att ”försvaga” Ryssland. Den dystra prognosen var att den europeiska enigheten om kriget inte längre håller.

För det tredje skulle ett rimligt scenario vara att Ryssland förvandlar Ukraina till en ”frusen konflikt” när den nuvarande fasen av kriget når de administrativa gränserna för Donbas, förbinder Donbas med Krim och inkorporerar Kherson och en ”strategisk paus och ett dödläge i en inte alltför avlägsen framtid” kan öppna dörren för diplomati.

Det är tänkbart att en kall luft av realism blåser över etablissemanget i Washington om att Ryssland vinner slaget om Donbass och att en slutgiltig rysk militär seger över Ukraina till och med ligger inom räckhåll. Det är anmärkningsvärt att professor Kupchan från Georgetown har injicerat en kraftig dos realism:

”Ju längre detta [krig] pågår, desto större blir de negativa följdeffekterna ekonomiskt och politiskt, även här i USA, där inflationen verkligen är … vilket sätter Biden i en svår situation”;
”Vi måste ändra den berättelsen [att alla som talar om en territoriell lösning är en eftergiftare] och inleda ett samtal med Ukraina och i slutändan med Ryssland om hur vi kan avsluta detta krig förr snarare än senare”;
”Det återstår att se var frontlinjen slutar, hur mycket territorium som ukrainarna kan ta tillbaka;
”Jag tror att den heta krigsaspekten av detta är farligare än vad många uppfattar, inte bara på grund av upptrappning utan också på grund av återverkningar”;
”Jag tror att vi börjar se sprickor i västvärlden … det kommer att bli ett återupplivande av ’Amerika först’-republikanismen när vi närmar oss mellanårsvalen”;
”Allt detta får mig att tro att vi bör verka för att kriget avslutas och därefter föra ett seriöst samtal om en territoriell disposition.”

Ingen av paneldeltagarna hävdade att kriget måste vinnas, eller att det fortfarande kan vinnas. Men ingen erkände heller Rysslands legitima säkerhetsintressen. General Twitty varnade för att Ukraina kan vara nära militär utmattning; Ryssland har etablerat maritim kontroll i Svarta havet – och ändå, ”när man tittar på DIME – diplomatiska, informativa, militära och ekonomiska – är vi bedrövligt dåliga på den diplomatiska biten av detta. Om du märker det finns det ingen diplomati alls för att försöka få till stånd någon form av förhandlingar.”

De liberala internationalisterna tror felaktigt att Nato är hörnstenen i USA:s nationella säkerhet. Trots misslyckandet med Bidens vårdslösa beslut att föra ett proxykrig mot Ryssland är USA fixerat vid Nato och ovilligt att överväga en säkerhetsuppgörelse med Moskva.

Om det gamla narrativet i Washington handlade om att vinna kriget är det nya narrativet att dagdrömma om ”partisanverksamhet riktad mot ryska ockupationsstyrkor”. Naturligtvis är detta narrativ ännu mindre möjligt att verifiera oberoende än de höga påståendena tidigare.

Det är i denna skymningszon som president Putin placerade sina hånfulla kommentarer den 9 juni och drog en historisk analogi med Peter den stores 21 år långa Stora nordiska kriget mellan 1700-1721 – Rysslands framgångsrika bestridande av det svenska rikets överhöghet i norra, centrala och östra Europa. Efter att ha deltagit i ett evenemang för att fira den ikoniska ryska kejsarens 350:e födelsedag, pratade Putin med en elitpublik bestående av de bästa och smartaste unga vetenskapsmännen i Moskva.

Putin sade: ”Peter den store förde det stora nordiska kriget i 21 år. På ytan var han i krig med Sverige och tog något från Sverige. Han tog inte bort något, han gav tillbaka. Det var så här det var … Han återvände och förstärkte, det var vad han gjorde … alla erkände det som en del av Sverige. Men sedan urminnes tider levde slaverna där tillsammans med de finsk-ugriska folken, och detta område var under Rysslands kontroll.”

”Det är klart att det föll på vår lott att återvända och förstärka också. Och om vi utgår från att dessa grundläggande värden utgör grunden för vår existens kommer vi säkert att lyckas uppnå våra mål.”

Putin gav här ett komplext budskap om Rysslands totala förkastande av Natos överhöghet. Oavsett vad som krävs kommer Ryssland att återta sitt arv. Det är först och främst ett löfte till sina landsmän, som sluter upp bakom Putin, vars opinionssiffror i dag överstiger 80 procent (jämfört med 33 procent för Biden).

Poängen är att det också finns outtalade skiljelinjer. Det är ingen tillfällighet att ryska diskurser fritt använder uttrycket ”anglosaxisk” för att hänvisa till utmaningen vid landets västra gräns. Demoner har släppts lös där. Vad var meningen med Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyens resa till Vatikanen för en audiens med påve Franciskus i detta läge?

Den irländske professorn Declan Hayes skrev nyligen en essä med titeln Holy War in Ukraine mot bakgrund av de våldsamma övergreppen mot rysk-ortodoxa präster i deras kyrkor i staden Stryi, Lviv-regionen och i det Zelensky-kontrollerade Ukraina i allmänhet. Han såg Natos ”dela och härska tassmärken” överallt på dem. ”Även om de fascistiska angreppen på utsatta ryska präster inför deras galiciska församlingar är en manifestation av att spökena från Ukrainas mörka förflutna har återuppstått, är väggmålningar av Jungfru Maria som poserar med amerikanska Javelin-missiler en annan”, skrev professor Hayes.

Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu meddelade förra veckan att en ”landbro” har upprättats till Krim, ett av Moskvas viktigaste krigsmål, och den fungerar! Det innebar att hundratals kilometer järnvägslinje reparerades. Samtidigt rapporterade medierna att järnvägstrafiken från Ukraina till gränsen mot Ryssland har återupprättats och att lastbilar har börjat transportera spannmål som tagits från elevatorerna i staden Melitopol till Krim.

Shoigu lovade ”omfattande trafik” till och från Ryssland till Kherson och vidare till Krim. Vid sidan av detta har det den senaste tiden kommit en stadig ström av rapporter om att integrationen av Ukrainas södra regioner i Ryssland går snabbt framåt – ryskt medborgarskap, nummerplåtar på bilar, internet, banker, pensioner och löner, ryska skolor och så vidare.

Förra veckan citerade den inflytelserika tidningen Izvestiya icke namngivna militära källor som hävdade att en fredsuppgörelse i detta skede även bör inbegripa Kievs godkännande av Kherson och Zaporizhzhia som utbrytarregioner, utöver Donbass och Krim. Den viktigaste frågan är inte längre om Kiev kan återta den erövrade södra delen, utan hur man kan hindra Rysslands ”landbro” från att avancera ytterligare västerut till Moldavien.

Å andra sidan kan en obarmhärtighet när det gäller fredssamtal innebära att Kiev vid ett senare tillfälle måste acceptera att även Odessa förloras. Men vem finns det i Europa som har möjlighet att slå på käften – resonera med Zelensky? Dessutom rider Zelensky också på en tiger. Han överlever på anglosaxiskt stöd och i sin tur simmar eller sjunker anglosaxerna med honom.

Det finns ännu inget klart slut i sikte för detta sömlösa krig. I slutändan är det som sticker ut att Putin har jämfört sitt agerande när det gäller Ukraina med Peter den stores återerövring av förlorat historiskt och kulturellt utrymme (och land) för de slaviska folken under hans krig mot Sverige på 1700-talet.

M. K. Bhadrakumar är en pensionerad indisk karriärdiplomat. Han har tjänstgjort i bland annat Sovjetunionen, Pakistan, Iran och Afghanistan. Han skriver Indian Punchline. Indien har nära band med Ryssland och Bhadrakumar speglar en åsikt i Indien och stora delar av Asien, vilken skiljer sig väsentligt från den europeiska.
Du hittar andra artiklar av honom här.

Andra artiklar av MK Bhadrakumar