Hur Europas nya politiska klass började förkasta verkligheten

En ny artikel av professor Glenn Diesen i Norge https://glenndiesen.substack.com/p/how-europes-new-political-class-began

Ryssland betraktar Natos intervention i Ukraina som ett existentiellt hot och Nato har öppet uttalat sin avsikt att göra Ukraina till ett medlemsland efter kriget. Utan en politisk uppgörelse som återställer Ukrainas neutralitet kommer Ryssland därför sannolikt att annektera de strategiska territorier som det inte kan acceptera kommer under Natos kontroll och sedan förvandla det som finns kvar av Ukraina till en dysfunktionell kvarlevastat.

Eftersom kriget håller på att förloras skulle den rationella politiken för européerna därför vara att erbjuda en överenskommelse som bygger på att avsluta Natos expansion österut för att rädda ukrainska liv, territorium och själva nationen. Ändå har ingen europeisk ledare någonsin kunnat offentligt föreslå en sådan lösning. Varför?

Presentera en genomsnittlig europeisk politiker, journalist eller akademiker för följande tankeexperiment: Om du var rådgivare till Kreml, vad skulle ditt råd vara till Ryssland om det inte finns några förhandlingar för att lösa kriget i Ukraina? De flesta människor skulle känna sig moraliskt tvingade att ge löjliga svar som att råda Kreml att kapitulera och dra sig tillbaka, även om Ryssland är på väg mot seger. Varje impuls att följa förnuftet och ta itu med Rysslands säkerhetsproblem kommer sannolikt att avskräckas av hotet om att fördömas som ”legitimerande” av Rysslands invasion.

Vad förklarar nedgången av strategiskt tänkande, pragmatism och rationalitet i europeisk politik?

Europas verklighet som en social konstruktion

Den politiska klass som växte fram i Europa efter det kalla kriget har blivit överdrivet ideologisk och engagerad i berättelser för att socialt konstruera nya verkligheter. Européernas omfamning av postmodernismen innebär att ifrågasätta existensen av objektiv verklighet eftersom vår förståelse av verkligheten formas av språk, kultur och unika historiska perspektiv. Postmodernister försöker därför ofta förändra berättelser och språk som en källa till politisk makt. Om verkligheten är en social konstruktion kan de stora berättelserna vara viktigare än fakta. I själva verket måste ideologiska berättelser försvaras från obekväma fakta.

Det europeiska projektet hade godartade avsikter att skapa en gemensam liberal och demokratisk europeisk identitet som skulle överskrida det förflutnas splittrande nationella rivaliteter och maktpolitik. Den objektiva verklighetens relevans är omtvistad, och berättelser om verkligheten tros spegla maktstrukturer som kan demonteras och omorganiseras.

Spridningen av konstruktivism och fokus på ”talhandlingar” i EU har lett till tron ​​att även användningen av realistisk analys och diskussion om konkurrerande nationella intressen innebär att legitimera realpolitik och därmed socialt konstruera en farligare verklighet. Talhandlingar hänvisar till användningen av språket som en maktkälla genom att konstruera politiska realiteter och påverka utfall. Genom att minska fokus på säkerhetskonkurrens i det internationella systemet tror man att maktpolitiken kan mildras.

Är det möjligt att socialt konstruera en ny verklighet? Överträffar vi säkerhetskonkurrensen genom att inte ta itu med den, eller försummar vi den ansvarsfulla ledningen av säkerhetskonkurrensen. Kan vi överskrida nationella rivaliteter genom att fokusera på gemensamma värderingar, eller leder försummelse av nationella intressen till nedgång?

Socialt bygga ett nytt Europa

Konceptet med den ”retoriska fällan” förklarar hur EU nådde enighet om att erbjuda medlemskap till central- och östeuropeiska stater när det inte låg i alla EU-medlemsstaters egenintresse att göra det. Den retoriska fällan sattes genom att medlemsländerna först måste acceptera den ideologiska utgångspunkten att EU-projektets legitimitet byggde på integrationen av liberala demokratiska stater. Genom att vädja till de värderingar och normer som ligger till grund för EU sattes en retorisk fälla då känslan av moralisk skyldighet gjorde det skamligt för EU:s medlemsländer att lägga in sitt veto mot utvidgningsprocessen. Användningen av språk och berättelse skulle alltså kunna påverka europeiska stater att inte agera i sina egna intressen.

Frank Schimmelfennig , som introducerade begreppet den retoriska fällan, hävdar att ”politik är en kamp för legitimitet, och denna kamp utkämpas med retoriska argument”. [1] Den retoriska fällan förenklar en komplex fråga till ett binärt val att antingen stödja utvidgningsprocessen eller förråda liberala demokratiska ideal. Den moraliska inramningen stänger ute viktiga diskussioner om de potentiella nackdelarna med att ta emot nya medlemmar och hur man kan möta dessa utmaningar på bästa möjliga sätt. Oliktänkande kunde krossas eftersom utformningen av frågan som ett moraliskt imperativ innebar att de som till och med ifrågasatte den moraliska inramningen kunde anklagas för att undergräva de heliga värderingar som upprätthåller hela det europeiska projektets legitimitet.

Begreppet ”Euro-speak” innebär att man använder känslomässig retorik för att legitimera en EU-centrerad förståelse av Europa som avlegitimerar alternativa begrepp om Europa. Centralisering av beslutsfattande och överföring av makt från valda parlament till Bryssel kallas vanligtvis för ”europeisk integration”, ”mer Europa” eller ”allt närmare union”. Grannländer som inte är medlemmar i EU, som följer EU:s externa styrningssystem, gör det ”europeiska valet”, bekräftar sitt ”europeiska perspektiv” och omfamnar ”delade värderingar”. Oliktänkande kan delegitimeras som ”populism”, ”nationalism”, ”eurofobi” och ”anti-europeanism”, vilket undergräver ”den gemensamma rösten”, ”solidariteten” och den ”europeiska drömmen”.

Språket har också förändrats när det kommer till hur västvärlden hävdar makten i världen. Tortyr är ”förbättrade förhörstekniker”, kanonbåtsdiplomati är ”navigeringsfrihet”, dominans är ”förhandla från en styrkeposition”, subversion är ”demokratifrämjande”, kupp är ”demokratisk revolution”, invasion är ”humanitär intervention”, secession är ”självbestämmande”, propaganda är ”offentlig diplomati”, censur är ”innehållsmåttlighet”, och det senaste exemplet på att Kinas konkurrensfördel betecknas som ”överkapacitet”. George Orwells koncept för Newspeak innebar att begränsa språket till den grad att det blev omöjligt att uttrycka oliktänkande.

Nato och EU: Ny uppdelning av Europa eller ”europeisk integration”

Västerländska ledare insåg nog att man övergav en allomfattande pan-europeisk säkerhetsarkitektur genom att expandera Nato och EU sannolikt kommer att provocera fram ett nytt kallt krig. Den förutsägbara konsekvensen av att bygga ett nytt Europa utan Ryssland blir att dela kontinenten igen och sedan slåss om var de nya skiljelinjerna ska dras.

President Bill Clinton varnade i januari 1994 för att Natos expansion riskerade ”att dra en ny linje mellan öst och väst som skulle kunna skapa en självuppfyllande profetia om framtida konfrontation.” [2] Clintons försvarsminister, William Perry, övervägde till och med att dra sig tillbaka i opposition till utvidgningen av NATO.

Perry noterade att de flesta i administrationen visste att sveket skulle skapa konflikt med Ryssland, men de trodde att det inte spelade någon roll eftersom Ryssland var svagt. [3] George Kennan, Jack Matlock och en mängd amerikanska politiska ledare kallade det också som ett svek mot Ryssland och varnade för att dela Europa igen. Dessa farhågor delades också av många europeiska ledare.

Vad hände med diskursen och varningarna om att starta ett nytt kallt krig? Berättelsen om EU och Nato som en ”kraft för gott” som främjar liberala demokratiska värderingar måste försvaras mot den ”förlegade” berättelsen om maktpolitik. Rysk kritik av att återuppliva blockpolitikens nollsummesäkerhetsarkitektur presenterades som bevis på Rysslands ”nollsummementalitet”. Rysslands misslyckande med att erkänna att Nato och EU var positiva summaaktörer som överskrider maktpolitiken avslöjade påstås Rysslands oförmåga att övervinna realpolitikens farliga tankesätt, som orsakades av Rysslands bestående auktoritära och stormaktsambitioner. EU byggde bara en ”vänring”, medan Ryssland påstås ha krävt ”inflytandesfärer”.

Ryssland ställdes inför dilemmat att antingen ta till sig rollen som en lärling i syfte att ansluta sig till den civiliserade världen genom att acceptera Natos dominerande roll som en kraft för det goda, eller så kunde Ryssland stå emot Natos expansionism och ”uppdrag utanför området”, men sedan behandlas som en farlig kraft som ska låsas in. Ryssland skulle i alla fall inte ha en plats vid tabellen i Europa. Liberal demokratisk retorik motiverade varför den största staten i Europa i slutändan skulle vara den enda staten utan representation.

Expansionen av Nato och EU som exklusiva block skapar också ett ”vi-eller-dem”-dilemma för de djupt splittrade samhällena i Ukraina, Moldavien och Georgien. Ändå, istället för att erkänna den förutsägbara destabiliseringen av splittrade samhällen i ett delat Europa, framställs det som en positiv summa av ”europeisk integration” trots den implicita frikopplingen från Ryssland. Samhällen som prioriterar närmare relationer med Ryssland framför Nato och EU delegitimeras för att de förkastar demokrati medan deras ledare avfärdas som auktoritära ”putinister” som berövar folket deras europeiska dröm.

Världens moraliska sammansättning övertygade europeiska ledare att stödja en kupp för att dra in Ukraina i Natos omloppsbana. Det var allmänt känt att endast en liten minoritet av ukrainarna ville ha medlemskap i NATO och att det sannolikt skulle utlösa ett krig, men liberal demokratisk retorik övertygade fortfarande europeiska ledare att ignorera verkligheten och stödja katastrofal politik. Sunt förnuft kan göras på skam.

Västerländska politiska ledare, journalister och akademiker som försöker avskaffa säkerhetskonkurrensen genom att ta itu med Rysslands legitima säkerhetsproblem anklagas på samma sätt för att i smyg stödja Putin, upprepa Kremls diskussionspunkter, ”legitimera” rysk politik och undergräva den liberala demokratin. Med den binära moraliska inramningen av gott mot ont, bedöms intellektuell pluralism och oliktänkande omoraliska.

Förutom att vara plågat av krig, genomgår Europa också ekonomisk nedgång. Européerna köper rysk energi genom Indien som mellanhand eftersom de är moraliskt bundna att följa misslyckade sanktioner. Dygdsignalering bidrar till att europeiska industrier blir mindre konkurrenskraftiga. Avindustrialiseringen av Europa orsakas också av förstörelsen av Nord Streams rörledningar, men händelsen som förstör decennier av industriell utveckling är ett minneshål eftersom de enda två misstänkta är USA och Ukraina.

Dessutom erbjuder USA subventioner till den senare konkurrenskraftiga europeiska industrin om de flyttar över Atlanten. I avsaknad av acceptabla berättelser förblir européerna helt enkelt tysta och försvarar inte sina nationella intressen. Berättelsen om liberala demokratier förenade av värderingar snarare än delade av konkurrerande intressen måste försvaras från obekväma fakta.

Diplomati, neutralitet och krigets dygd

Diplomati är oförenligt med den konstruktivistiska strävan att socialt konstruera en ny verklighet. Utgångspunkten i internationell säkerhet är säkerhetskonkurrensen där insatser för att öka säkerheten i en stat kan minska säkerheten i en annan. Diplomati innebär att stärka den ömsesidiga förståelsen och sträva efter kompromisser för att mildra säkerhetskonkurrensen.

Socialkonstruktivister ser ofta diplomatin som problematisk eftersom den ”legitimerar” säkerhetskonkurrensen genom att inse att Nato kan undergräva legitima ryska säkerhetsintressen. Vidare riskerar det att legitimera motståndaren och skapa en moralisk likvärdighet mellan västerländska stater och Ryssland. De europeiska eliterna tror att de legitimerar föråldrade och farliga maktpolitiska begrepp genom att engagera sig i ömsesidig förståelse. Den absurda uppfattningen att förhandlingar är ”försoning” har blivit normaliserad i Europa.

Diplomati har därför omdefinierats som en relation mellan ett ämne och ett objekt, mellan en lärare och en elev. I detta förhållande anser Nato och EU att deras roll är att ”socialisera” andra stater. Som en civiliserande lärare använder det upplysta västerlandet diplomati som ett utbildningsinstrument där stater ”straffas” eller ”belönas” genom sin beredskap att acceptera ensidiga eftergifter. Medan diplomatin historiskt sett har varit avgörande i kristider, menar europeiska eliter att de istället måste bestraffa ”dåligt beteende” genom att avbryta diplomatin när en kris bryter ut. Att möta motståndare under kriser riskerar att legitimera dem.

Fram till nyligen ansågs neutralitet vara en moralisk hållning som minskar säkerhetskonkurrensen och gör det möjligt för en stat att fungera som medlare snarare än att bli indragen i och eskalerande konflikter. I en kamp mellan gott och ont anses neutralitet också vara omoralisk. Det bälte av neutrala stater som fanns mellan Nato och länderna i Warszawapakten har nu avvecklats och till och med krig blir ett dygdigt försvar av moraliska principer.

Hur kan man återställa rationaliteten och rätta till misstagen efter det kalla kriget?

Misslyckandet med att upprätta en ömsesidigt acceptabel uppgörelse efter det kalla kriget som skulle ta bort skiljelinjerna i Europa och stärka den odelbara säkerheten har resulterat i förutsägbar katastrof. Ändå kräver kurskorrigering inget mindre än att ompröva de senaste 30 årens politik och begreppet Europa i ett ögonblick då fientlighet råder på båda sidor. Det europeiska projektet föreställdes som förkroppsligandet av Fukuyamas ”slut på historien”-uppsats, och en hel politisk klass har baserat sin legitimitet på att anpassa sig till idén att utveckla ett Europa utan Ryssland var ett recept för fred och stabilitet.

Har Europa rationaliteten, den politiska fantasin och modet att kritiskt bedöma sina egna misstag och bidrag till den nuvarande krisen, eller kommer all kritik att fortsätta att fördömas som ett hot mot den liberala demokratin?

[1] Schimmelfennig, Frank, 2003. The EU, NATO and the Integration of Europe: Rules and Retoric, Cambridge, Cambridge University Press, sidan 208.

[2] B. Clinton, ”Remarks to Multinational Audience of Future Leaders of Europe”, US Diplomatic Mission to Germany , 9 januari 1994.

[3] J. Borger, ”Rysk fientlighet ”delvis orsakad av väst”, hävdar tidigare amerikansk försvarschef”, The Guardian , 9 mars 2016.

Den här artikeln publicerades på Glenn Diesens Substack:

Hur Europas nya politiska klass började förkasta verkligheten