Hur fungerar demokrati i teori och praktik? Kan den förbättras?

Denna tankeväckande problematiserande artikel av Lev Voronkov från Ryssland har publicerats 25 januari på Jan Öbergs Transnational. https://transnational.live/2023/01/25/a-russian-voice-lev-voronkov-democracy-in-theory-and-in-practice-in-search-of-an-effective-model-of-peoples-power/

Bild: Lev Vornkov

Jag har behandlat frågan om demokrati i några artiklar om finns längst ned under ”Relaterat”.

__________________________________________________

I det moderna lexikonet för anhängare av den liberala ideologin betyder ordet ”demokrati” ett visst positivt fenomen som mänskligheten måste sträva efter att vinna inom alla områden av det offentliga livet. De förklarade despotism, auktoritärt styre, diktatur, totalitarism och andra liknande negativa saker som antipoder till detta fenomen.

Många politiker i västländerna är nu benägna att hävda att den centrala platsen i världspolitiken och de internationella förbindelserna inte upptas av ett system av förbindelser mellan suveräna stater, baserat på universellt erkända normer för internationell rätt, utan av demokratiska politiska regimers kamp mot auktoritära regimer, som bör föras i enlighet med ”de regler” som de har fastställt. Förteckningen över och innehållet i dessa regler är inte tillgänglig; av någon anledning hålls de hemliga. Men en sak är klar, nämligen att de har lite gemensamt med allmänt erkända normer i internationell rätt.

Innehållet i ”demokrati” har central betydelse eftersom det anses vara ett obestridligt universellt humanitärt värde som tillskrivs en lång rad vitala, positiva sociala funktioner. När det gäller definitionen av demokrati visar sig dock inte allt vara entydigt. ”En gång i tiden”, säger John Dunn, professor i politisk teori vid King’s College i Cambridge, ”var demokrati en specifik form av politisk struktur. I dag har denna beteckning förlorat sin klarhet och säkerhet” [3:12,19, 21]. Låt oss försöka förstå detta mer ingående.

På jakt efter en definition av demokrati

År 1910 hävdade Encyclopedia Britannica att demokrati inom statsvetenskapen är ”den regeringsform där folket styr sig självt, antingen direkt, som i Greklands små stadsstater, eller genom representanter”. ”Kärnan i modernt representativt styre”, konstaterade dess författare, ”är att folket inte styr sig självt, utan regelbundet väljer dem som ska styra på dess vägnar” [28:1-2].

Marxism-leninismens klassiker betecknade allmän rösträtt som en form av dominans för den besuttna klassen. Den stora sovjetiska encyklopedin, som publicerades 1950, karakteriserade demokratin som en av statsformerna: ”Den klass i vars händer statsmakten är”, stod det i publikationen, ”bestämmer karaktären på motsvarande demokrati”. Slavhållande, feodala och borgerliga demokratier stod ut. Proletariatets diktatur kallades för en demokrati av ”ny, högsta typ” för hela folket i samband med likvideringen av de exploaterande klasserna i landet och upprättandet av socialistisk egendom [2: 658-659].

Den stora ryska encyklopedin karaktäriserar demokrati som ett politiskt system ”där folket erkänns som en källa till makt, medborgarna har lika politiska rättigheter och friheter som gör det möjligt för dem att delta i förvaltningen av offentliga angelägenheter direkt eller genom sina representanter och politiska beslut fattas i enlighet med majoritetens vilja” [7].

Termen ”demokrati” används för att karaktärisera organisationers och institutioners funktionsprinciper (inompartidemokrati, industridemokrati). Demokratiska politiska regimer skiljer sig åt genom regeringsformen (president, parlamentarisk, blandad), typen av administrativ-territoriell struktur (enhetsstater, federationer, konfederationer), graden av centralisering av makten och andra egenskaper.

Man skiljer mellan olika typer av demokrati    (direkt, plebiscit, representativ). Anhängare av ”elitdemokrati” anser att ”den liberala demokratins institutioner inte förhindrar bevarandet av den politiska maktens elitistiska karaktär”, där huvudrollen spelas av konkurrerande eliter och där huvuddelen av medborgarnas deltagande i politiken begränsas till periodiskt återkommande val [8: 62].

– mycket fria val…
Experter som försvarar teorierna om ”pluralistisk demokrati” fokuserar på konkurrensen mellan olika politiska krafter (partier, politiska organisationer, påtryckningsgrupper och sociala rörelser). Förespråkare av teorierna om ”deltagandedemokrati” förespråkar en utvidgning av medborgarnas direkta deltagande i förvaltningen av en stat. Teoretiker av den ”deliberativa” demokratin anser att graden av demokrati i systemet är direkt proportionell mot antalet offentliga diskussioner om aktuella frågor som säkerställer beslutsfattandets demokratiska karaktär [7].

I teorierna karakteriseras demokrati också som folkets makt, som majoritetens makt med vederbörlig hänsyn till minoritetens åsikt, som en politisk regim där folket eller dess majoritet fungerar som källa och bärare av statsmakten, som en synonym för god förvaltning, som en möjlighet för alla att fritt delta i den direkta förvaltningen av sin stat, sitt samhälle och sitt personliga öde.

År 2021 förklarade USA:s president Joseph Biden att demokratin är det bästa sättet att säkerställa samhällsutvecklingen, att ”demokrati är handling” och att ”passivitet inte är ett alternativ” och att den måste skyddas och stärkas [1]. Vad exakt som behöver skyddas från vad och vad som ska stärkas specificerade den amerikanske presidenten inte. Uppmaningen att stärka och uppdatera något som inte har en klart definierad ram och ett mer eller mindre tydligt innehåll verkar ganska märklig. Om vi håller oss till förståelsen av demokrati som ett uttryck för majoritetens vilja, framstår sådana offentliga uttalanden som meningslös retorik.

Det finns en mängd olika kompletterande egenskaper hos demokratin, men kärnan i dem är fortfarande att i en demokratisk ordning bestäms innehållet i politiken och de beslut som fattas i staten av de krav och känslor som majoriteten av medborgarna ställer och som kommer till uttryck i demokratiska valförfaranden.

Frågor om den nuvarande demokratin

Många kritiker av demokratin anser att majoriteten av medborgarna varken har tillräckliga kunskaper eller färdigheter i statlig verksamhet eller hög moral, och att därför endast en minoritet av de mest värdiga och kompetenta medborgarna kan leda staten framgångsrikt. Elitteoretiker har kommit fram till att demokrati är oönskad och omöjlig eftersom ”i varje samhälle är den politiska makten oundvikligen koncentrerad i händerna på en elit som är bättre organiserad, har moralisk och intellektuell överlägsenhet över andra medborgare och som effektivt kan använda sina resurser för att bevara makten”. [7]

Den store ryske författaren F. M. Dostojevskij ansåg att universell, jämlik röstning var ”1800-talets mest löjliga uppfinning”. Alexander Solzjenitsyn hävdade att principen om allmän och lika röstning med extrem ojämlikhet mellan individer, deras förmågor, deras bidrag till det offentliga livet, olika åldrar, livserfarenheter och grader av förankring i detta område och i detta land är en triumf för meningslös kvantitet över meningsfull kvalitet [18].

Richard Dawkins, en framstående modern biolog, sade efter Brexit-omröstningen att den stora majoriteten av britterna inte borde ha röstat i folkomröstningen eftersom de inte hade de nödvändiga kunskaperna inom ekonomi och politik. ”Man skulle lika gärna kunna organisera en nationell folkomröstning för att avgöra om Einsteins beräkningar är korrekta, eller låta passagerarna rösta om vilket körfält piloten ska landa planet på”, sade han [20: 70-71].

Friedrich August von Hayek, en företrädare för den österrikiska skolan inom nyliberalismen, nobelpristagare i ekonomi, ansåg att en demokratisk stat, förstådd som majoritetens makt, garanterar social rättvisa och därmed stör marknadens naturliga utveckling och undergräver individualismen. Därför motsatte han sig obegränsad demokrati och ansåg att den ”inte är bättre än något tyranni” [19:157].

Den brittiske professorn John Dunn betonar att demokrati först och främst är en formel som gör det möjligt att föreställa sig att underordna sig makten och andras vilja utan att offra sin personliga värdighet eller äventyra individens och familjens intressen (3:27).

Att hålla val i en representativ demokrati gör det möjligt för den verkliga källan till statsmakten – folket – att genomföra en symbolisk överföring av rätten att uttrycka sin vilja till en relativt snäv krets av valda representanter, som förvandlas till verkliga bärare av både den lagstiftande och verkställande makten i staten under hela den tid som deras mandatperiod varar. Ju mer omfattande de befogenheter som de valda ledamöterna tilldelas genom lag, desto mindre möjligheter finns det för majoriteten av väljarna att faktiskt delta i förvaltningen av staten, samhället och det personliga ödet och se till att de politiska besluten fattas i enlighet med deras vilja.

I det brittiska parlamentets underhus finns det till exempel en doktrin om att en deputerad är oberoende av väljarna, eftersom han/hon påstås representera hela nationen och inte enskilda grupper av väljare. Han/hon har inget ansvar gentemot väljarna, behöver inte rapportera till dem och kan inte återkallas.

I den överväldigande majoriteten av staterna har deputerade inte några krav på att obligatoriskt följa väljarnas vilja. På detta sätt ger den liberala demokratin en möjlighet att skilja den symboliska källan till statsmakten från dess verkliga bärare, och fyller på så sätt funktionen av ett politiskt filter på första nivån.

De ”prover” på den brittiska demokratin som världen fick se under den brittiska regeringschefen sedan 2016: från David Cameron till Theresa May, sedan Boris Johnson, Elizabeth Truss till Rishi Sunak, som huvudsakligen begicks av inflytelserika personer från det styrande konservativa partiet utan att väljarna deltog, tjänar som en levande illustration av skillnaderna mellan de deklarerade demokratiska värderingarna och den brittiska liberala demokratins verkliga politiska praktik.

Ingen vettig människa kan komma fram till att USA styrs av folket, men en betydande majoritet av dem som på något sätt styr landet har kunnat göra det med folkets samtycke (3:83).

De offentliga politiska frågorna för de kommande åren läggs inte fram för omröstning i samband med valen. Att hävda att väljarna uttrycker sin vilja när det gäller statens framtida politik är lika löjligt som att bygga den nuvarande statliga politiken på uttalanden från de berömda framtidspredikanterna Kassandra, Nostradamus, Messing eller Vanga.

Kandidater i val, i ett försök att locka till sig röster, tvingas ofta att göra ouppfyllda eller skadliga åtaganden, vilket leder till att demokratin urartar till ”populism”. Försöken att låta sig styras i statspolitiken av tillfälliga stämningar hos majoriteten av befolkningen, som för det mesta inte har någon djupgående förståelse för de strategiska prioriteringarna i inrikes- och utrikespolitiken, internationella förbindelser, prioriterade områden för utveckling av vetenskap och teknik, statens uppgifter inom demografi, resurs-, utbildnings-, miljö-, migrations- och infrastrukturpolitik och andra specifika områden, är självmordsbenägna. I regel har de idéer som står i centrum för valkampanjerna och den verkställande maktens efterföljande verkliga politik vanligtvis inte mycket gemensamt.

Som Samuel Huntington skrev i sin bok ”The Third Wave” kan regeringar som skapas till följd av val vara ineffektiva, korrupta, kortsiktiga och oansvariga, de kan styras av särintressen och vara oförmögna att bedriva den politik som det allmänna bästa kräver. Sådana dåliga egenskaper kan göra sådana regeringar oönskade, men de gör dem inte odemokratiska [12:62]. Det är inte möjligt att betrakta sådana regeringars verksamhet som förverkligandet av majoriteten av medborgarnas vilja.

I det överväldigande antalet länder är myndigheterna inte särskilt intresserade av att resultatet av omröstningar bestäms av majoriteten av medborgarna: endast i 22 länder i världen föreskriver lagstiftningen att medborgarna obligatoriskt ska delta i omröstningar, och endast 11 stater tillämpar det i praktiken. Vanligtvis fastställs det i lagstiftningen hur många procent av väljarna som minst måste ha deltagit i omröstningen för att valet ska kunna erkännas som genomfört. Med det högsta valdeltagandet deltar högst 70-80 procent av medborgarna i valet. Även om majoriteten av de medborgare som deltog i omröstningen i dessa fall lägger sina röster på kandidaterna är det ytterst sällan som deras antal är mer än hälften av det totala antalet av alla röstande.

Vad Gandhi hade att säga…

De demokratiska valens viktigaste funktion är således inte så mycket att exakt fastställa vad majoriteten av väljarna anser, som själva genomförandet av valen och den offentliga legitimeringen av det resulterande systemet för statsmakten. Samtidigt är antalet röster som avges till deras vinnare av sekundär betydelse och kan variera kraftigt.

I en normal situation kan valet av deputerade ske med rösterna från 25, 30, 40 eller % av det totala antalet väljare. År 2012 deltog 43,51 % av de registrerade väljarna i folkomröstningen i Kroatien om anslutning till Europeiska unionen. Även om majoriteten av rösterna (66,27 %) gavs till stöd för detta steg, godkändes dock detta steg, som är avgörande för landets öde, i själva verket bara av ungefär en tredjedel av landets medborgare.

Redaktören: Jag har behandlat demokratifrågan i flera artiklar. Apropå legitimitet skrev jag ”Man kan noterar att Putin fick 51 % av de röstberättigas röster vid senaste presidentvalet. Trump fick 26 % av de röstberättigas röster 2016, Obama drygt 30 % 2012 och Biden under 35 % 2020.” Vem har mest demokratiska val – Ryssland eller USA, där 25 % av vuxna saknar rösträtt ?

Förvandlingen av den faktiska minoriteten av röster som avgavs i valet till en virtuell majoritet är särskilt tydlig när koalitionsregeringar bildas, under vilka politiska enheter som fick ett obetydligt antal röster i valet kan få ett oproportionerligt starkt inflytande på regeringspolitiken, vilket klart förvränger majoriteten av väljarnas vilja.

Redaktören: Se på Sverige, där Liberalerna som fick ungefär 5 % av rösterna vid valet har 5 ministerposter

Alla medborgare i en demokratisk stat har teoretiskt sett rätt att rösta och bli valda. Det viktigaste kännetecknet för de befintliga systemen för demokratiska val är att endast registrerade politiska enheter som har rätt att nominera parlamentskandidater och ge dem politiskt, ekonomiskt och propagandamässigt stöd deltar i dem. Dessa strukturer fungerar som politiska filter på andra nivån som ser till att framtida deputerade följer politiken hos de politiska sammanslutningar som nominerat dem och fyller funktionen av ett försäkringscertifikat som skyddar maktstrukturerna från att icke-systemiska kandidater kommer in i dem. I regel får medlemmar eller anhängare av politiska partier delta i valen bland personer som yrkesmässigt ägnar sig åt politisk verksamhet, och medlemmar av den härskande eliten i denna stat kommer in i antalet deputerade. Oberoende eller självnämnda kandidater som berövats sitt stöd har inga praktiska möjligheter att bli valda.

Metoder för att påverka medborgarnas allmänna stämning under valkampanjer är av stor betydelse, särskilt när det gäller politik inom området masskommunikation och information. Den lagstadgade konsolideringen av yttrande- och pressfriheten tycks vara garanterad för alla medborgare, men för att verkligen kunna påverka den allmänna stämningen krävs ägande av medierna och kontroll över innehållet i det publicerade materialet, vilket gör medieägarna till en viktig del för att säkerställa makten för den styrande eliten i samhället.

Under presidentvalskampanjen i USA berövade den valde presidentens politiska motståndare honom rätten att använda det sociala nätverket Twitter. Inom ramen för detta nätverk fanns en hemlig grupp som övervakade vissa ämnen i Demokratiska partiets intresse. Facebooks grundare Mark Zuckerberg erkände att hans nätverk begränsade tillgången till material som rapporterade om Joe Bidens och hans sons korruption [17: 55].

I det verkliga samhällslivet finns det en noggrant kamouflerad paradox: skyddet av makten och säkerställandet av den styrande elitens intressen i samhället, som representerar en klar minoritet av medborgarna, rättfärdigas som genomförandet av majoriteten av medborgarnas vilja genom demokratiska val, det vill säga som demokratins triumf, och politiska och statliga system som försöker skydda och tillgodose den verkliga majoriteten av medborgarnas socioekonomiska och andra intressen förklaras som auktoritära, despotiska, som inte har någon existensrätt och som är föremål för att ersättas av ”demokratiska” system.

I detta sammanhang ställer den välkände ryske vetenskapsmannen S. Karaganov en logisk fråga: Är demokratin verkligen kronan på verket i den politiska utvecklingen om den bara fungerar som ett av de styrande oligarkiernas instrument för att styra samhällen? ”Men om detta bara är ett verktyg”, säger han, ”kanske vi borde sluta låtsas att vi strävar efter demokrati? Och direkt säga att vi vill ha ett samhälle med personlig frihet, välstånd för majoriteten, säkerhet och storhet för landet?”. [4]. Chefen för Rysslands författningsdomstol, Valerij Zorkin, fann det nödvändigt att betona att ”modellen för liberal representativ demokrati … uppenbarligen inte längre klarar av de moderna utmaningarna” [5:5]. I detta avseende uppmanade han till att söka efter en effektivare modell för folkstyre, och inte till att orientera sig mot västerländska modeller.

Moderna tendenser i den liberala demokratins utveckling

Även om den verkliga orsaken till de högt utvecklade väststaternas förmåga att tillhandahålla en relativt hög nivå av välbefinnande för befolkningen var deras tillgång till billiga naturresurser och mänskliga resurser i före detta kolonier och beroende territorier, presenterades detta i den offentliga propagandan som ett resultat av förekomsten av liberaldemokratiska regimer i dem.

Enligt F. Fukuyama har från början av 1970-talet till det första decenniet av 2000-talet, enligt uppgift på grund av ökningen av antalet demokratier i världen från 35 till mer än 110, världsproduktionen av varor och tjänster fyrdubblats, andelen människor som lever i extrem fattigdom har minskat från 42 procent av världens befolkning 1993 till 18 procent år 2008 [24].

Enligt den framstående amerikanska statsmannen S. Talbott kunde 1974 mindre än 30 procent av världens länder klassificeras som demokratiska, och 1996 uppgick deras andel till 61 procent och 54 procent av världens befolkning bodde i dem [27: 48,50]. Mark Blyth, som är kolumnist på tidskriften Foreign Affairs, anser att det var demokratin som gjorde det möjligt att tämja marknaderna, införa restriktiva finansiella regler och bygga ut de sociala trygghetssystemen [22].

Sådana orsakssamband håller dock inte för en kontakt med verkligheten.

Länder som klassificeras som liberala demokratier, till exempel Indien, kan inte alltid skryta med en hög levnadsstandard och frånvaro av fattigdom. Och världens rikaste länder som Qatar, Förenade Arabemiraten, Singapore, Brunei, Kuwait, Saudiarabien och Bahrain räknas inte till de liberala demokratierna.

I slutet av 1979, efter att FN:s generalförsamling antagit en resolution om att bevilja självständighet åt koloniala länder och folk, ökade antalet FN-medlemmar med 102 stater och uppgick till 153 länder i stället för 51 vid FN:s bildande 1945 [11: 91-92]. De flesta av de nya oberoende staterna ärvde helt enkelt de politiska systemen från de tidigare metropolerna. Det finns inga förtjänster för den liberala demokratin i det.

Tack vare utvecklingsländernas insatser för att genomföra deklarationen om upprättandet av en ny internationell ekonomisk ordning började deras ekonomier växa snabbare än de utvecklade ländernas [13:116-117,129]. Under de år som de FN-godkända millennieutvecklingsmålen och programmet för hållbar utveckling har genomförts har den genomsnittliga inkomsten för 50 procent av världens fattigaste människor nästan fördubblats, antalet personer som lever på mindre än 1,90 dollar per dag – tröskeln för ”extrem fattigdom” – har minskat till cirka 700 miljoner. Den globala mödra- och spädbarnsdödligheten har halverats. Nästan alla barn har tillgång till grundutbildning. Hiv-dödligheten/AIDS har minskat sedan början av millenniet [21].

Det finns inget samband mellan denna positiva utveckling och förfarandena för att hålla demokratiska val.

År 1980 var inkomsten per capita vid köpkraftsparitet i Frankrike, Tyskland och USA 20-30 gånger högre än i Kina och Indien. 2014 hade skillnaden minskat för Indien till 6-10 gånger och för Kina till 3-4 gånger. Vid den tiden var USA:s ekonomi mer än tio gånger större än Kinas, men Kinas BNP var bara 8 procent av den amerikanska. År 2014 översteg den kinesiska ekonomin den amerikanska ekonomin i köpkraftsparitet, den franska ekonomin fyra gånger, Indiens BNP nådde 40 procent av den amerikanska och Brasiliens nästan 20 procent. Kina, Indien, Brasilien, Indonesien och Mexiko översteg indikatorerna för den fjärde europeiska ekonomin – Italien – och Egypten, Pakistan och Thailand – indikatorerna för Nederländerna.

År 1990 stod de länder som av Freedom House klassificeras som ”auktoritära” för 12 % av världsinkomsten, för närvarande står de för 33 % [26]. Av de 15 länder som har den högsta inkomsten per capita är nästan två tredjedelar av staterna, enligt de liberala demokraternas klassificering, ”odemokratiska”.

Hundratals miljoner människor som lever under förhållanden av så kallad ”auktoritär” erbjuder sina medborgare en levnadsstandard som alltmer konkurrerar med nivån i de rikaste länderna i västvärlden. Den amerikanske statsvetaren D. Simes, som hänvisar till Singapores Lee Kuan Yews ”upplysta auktoritära politik”, som hjälpte miljontals människor att ta sig ur fattigdomen och säkra rasmässig och social harmoni i landet, anser att det inte är självklart att demokratin överträffar ”respektabla” auktoritära stater [15].

I det globala välfärdsindexet, som sammanställts av Credit Suisse Bank, överträffade Kinas indikator den genomsnittliga europeiska nivån. Landet tog första platsen när det gäller tillväxttakten för välbefinnande: från 2000 till 2021 ökade den åtta gånger [16:48].

Nederländernas kung Willem-Alexander konstaterade att samhället inte längre har resurser för att upprätthålla en ”välfärdsstat”, den bör ersättas av en ”delaktighetsstat” där varje person ansvarar för sin egen ekonomiska trygghet [9: 45]. Enligt amerikanen E. Warren är demokratin på defensiven hemma och utomlands, och i samband med detta krävs en ekonomisk politik som gynnar alla amerikaner, inte bara en liten elit [29].

Amerikanska experter har kommit till den logiska slutsatsen att det är omöjligt att göra rimliga förutsägelser om den liberala demokratins framtid utan att tänka på konsekvenserna av att minska den demokratiska alliansens relativa ekonomiska inflytande.

Vägen till välstånd, menar de, går inte längre enbart via den liberala demokratin och bekräftelsen av dess värderingar. Antalet liberala demokratier i världen har enligt amerikanska experters iakttagelser börjat minska i nästan alla regioner i världen [24].

Många viktiga internationella indikatorer för ”demokrati” visar på USA:s allvarliga nedgång: The Economist Intelligence Unit nedgraderade USA till en ”bristfällig demokrati” 2017, European International Institute for Democracy and Electoral Assistance klassificerade USA som en ”demokrati på reträtt”, Freedom House bedömde för närvarande USA:s demokratiska kvalitet på samma nivå som Rumänien och Kroatien. En oberoende grupp av internationella observatörer, The Electoral Integrity Project, som bygger på en analys av val som hölls i olika länder mellan 2012 och 2014, hänförde USA till gruppen av länder med måttligt rättvisa val, som i denna indikator var sämre än Mongoliet, Rwanda och Sydafrika. Som ett resultat av detta konstaterade R. Kleinfeld från Carnegie Endowment for International Peace att ”mellan 20 och 40 procent av amerikanerna skulle vilja ha en stark ledare som inte är skyldig att följa demokratiska regler” [25].

Vice ordförande för Carnegie Endowment T. Carothers, som utvärderade den amerikanska demokratin, pekade på oförmågan hos de viktigaste politiska partierna i USA att arbeta produktivt tillsammans, eliternas kontroll över lagstiftningsprocesserna, bristen på förtroende för den lagstiftande församlingen, det ökande antalet populister i landet som spelar på intoleranta åsikter hos befolkningen, bristen på insyn i finansieringen av valkampanjerna, problem med registreringen av röstande deltagare, lågt valdeltagande, många brott som begåtts av brottsbekämpande myndigheter under valen. Många amerikaner är redan beredda att erkänna, konstaterade T. Carothers, att bilden av Förenta staterna som en modell för ett effektivt demokratiskt system är mycket föråldrad, att ofullkomligheten i det amerikanska politiska systemet kastar tvivel på ansträngningarna att främja demokratiska principer i andra stater [23].

Liberala demokratier, ”auktoritärt styre” och folkets makt

Idén om att stödja demokrati utomlands har sitt ursprung i USA under 1980-1990. I sitt tal vid Georgetown University hävdade USA:s president Bill Clinton att länder som väljer sina ledare kan bli pålitliga partner inom handel och diplomati och hota världen mindre än länder med andra styrelseformer. Han har gjort stöd till demokrati till en prioriterad del av administrationens diplomati i Latinamerika, Asien, Afrika, Centraleuropa och f.d. Sovjetunionen. Utrikesdepartementet, byrån för internationell utveckling och US National Endowment

År 2000 inrättades på förslag av Förenta staterna den internationella organisationen ”Community of Democracies” i Warszawa för att stärka demokratiska normer och institutioner runt om i världen genom gemensamma ansträngningar från regeringar, det civila samhället och den privata sektorn. På initiativ av Europarådets generalsekreterare T. Jagland grundades 2012 Världsforum för demokrati, som sedan dess har träffats årligen i Strasbourg. I september 2022 meddelade Europeiska kommissionens chef att EU har för avsikt att lägga fram en pakt för skydd av demokratin för att skydda medlemsländerna från utländsk påverkan och desinformation. Hon specificerade inte hur dessa problem ska lösas med hjälp av regelbundet återkommande val.

I december 2021 anordnade USA:s president Joe Biden ett världstoppmöte för demokratier, till vilket representanter från mer än 100 länder var inbjudna [10]. Vid toppmötet meddelade Vita huset att man lanserade presidentens initiativ för demokratisk förnyelse, vilket innebar stöd till oberoende medier, fysiskt och rättsligt skydd för journalister, kamp mot korruption, främjande av teknik som är nödvändig för att utveckla demokratin, skydd av fria och rättvisa val, stöd till kvinnor och hbtq-grupper. De åtgärder som han föreslog berörde inte något av de problem för den amerikanska demokratin som T. Carothers räknade upp. Skälen till varför dessa frågor är kopplade till att bestämma majoriteten av väljarnas vilja i valen har inte klargjorts.

USA:s president tillkännagav sin avsikt att avsätta 424 miljoner dollar för att skydda pressfriheten, bekämpa korruption och stödja fria val runt om i världen. USA:s utrikesdepartement har ombetts att inrätta ett globalt konsortium för korruptionsbekämpning. Man planerar att anslå 33,5 miljoner dollar respektive 5 miljoner dollar för att stödja kvinnor och hbtq-grupper. Ytterligare 55 miljoner dollar planeras för att hjälpa länder att genomföra demokratiska reformer. Enligt vice ordföranden för Ryska federationens federationsråd K.I. Kosachev skapar USA alltså i själva verket en ”fond för inblandning i inre angelägenheter” i stater som är illojala mot väst [6].

Naturligtvis ägnas särskild uppmärksamhet i de föreslagna åtgärderna åt att säkerställa massmediernas förmåga att utöva ett avgörande inflytande på stämningen hos väljarna i en anda som behagar den styrande eliten. Frågorna om monopolisering av medierna och bildandet av en ideologisk ”mainstream” med hjälp av metoder för dold politisk censur, särskilt extern granskning av vetenskapliga artiklar inom statsvetenskap, förblev utanför de problem som berör anhängarna av den liberala demokratin.

Och hur är det med Ryssland?

Sökandet efter en effektiv demokratimodell för Ryssland måste naturligtvis fokusera på fullständigheten i de befogenheter som väljarna överför till sina företrädare och rätten att nominera kandidater för efterföljande val.

Utformningen av ett system med verklig demokrati i landet skulle kunna underlättas genom att rätten till lagstiftningsinitiativ i vissa frågor ges inte bara till deputerade i representativa myndigheter, utan också till inflytelserika ideella organisationer som offentliga kamrar på olika nivåer, folkfrontsorganisationer, fackföreningar, stora/betydande föreningar, forskningsinstitutioner. Detta skulle kunna underlättas genom att deputerade regelbundet rapporterar till väljarna om genomförandet av deras instruktioner och åtaganden före valet, och genom att väljarna har rätt att återkalla sina representanter i förväg.

En effektiv folkmakt bör säkerställa ett brett engagemang från medborgarnas sida både i den dagliga förvaltningen av offentliga angelägenheter på olika nivåer och i förverkligandet av deras socioekonomiska, politiska, humanitära, kulturella och andra rättigheter och friheter. Detta skulle kunna underlättas genom att hålla folkomröstningar om aktuella frågor som rör statens och regionernas liv, utvidga de regionala lagstiftande organens befogenheter när det gäller att reglera befolkningens liv och ge ekonomiskt stöd till det civila samhällets organisationer när det gäller att reglera volontär- och amatörverksamhet.

Som en del av ansträngningarna att skapa ett effektivt system för folkmakt är det nödvändigt att utöver de politiska partierna utvidga kretsen av icke-statliga organisationer och rörelser som har rätt att nominera kandidater till deputerade på olika nivåer, ge dem politiskt stöd och hjälpa till i valkampanjen.

Den viktigaste förutsättningen för ett aktivt och intresserat deltagande av landets medborgare i styrningen av Ryssland som en social stat är att statens politik inriktas på att säkerställa de olika intressena, rättigheterna och friheterna hos den stora majoriteten av befolkningen, samt att man upprätthåller statliga strukturer och institutioner som övervakar att alla landets medborgare följer lagar och regler för samlevnad. Det är nödvändigt att utveckla rätt i denna riktning teoretisk forskning och praktiska rekommendationer från ryska forskare om systemet med folkmakt och skapandet av förutsättningar för en tillförlitlig legitimering av de statliga myndigheter som bildats på detta sätt.

Som en del av ansträngningarna att skapa ett effektivt system för folkmakt är det nödvändigt att utöver de politiska partierna utvidga kretsen av icke-statliga organisationer och rörelser som har rätt att nominera kandidater till deputerade på olika nivåer, ge dem politiskt stöd och hjälpa till i valkampanjen.

Den viktigaste förutsättningen för ett aktivt och intresserat deltagande av landets medborgare i styrningen av Ryssland som en social stat är att statens politik inriktas på att säkerställa de olika intressena, rättigheterna och friheterna hos den stora majoriteten av befolkningen, samt att man upprätthåller statliga strukturer och institutioner som övervakar att alla landets medborgare följer lagar och regler för samlevnad.

Det är nödvändigt att utveckla och främja teoretisk forskning och praktiska rekommendationer från ryska forskare om systemet med folkmakt och skapandet av förutsättningar för en tillförlitlig legitimering av de statliga myndigheter som bildats på detta sätt.

Relaterat, följt av avsnittet ”Noter och referenser”.
Finns skillnader mellan USA och Europa i synen på demokrati? USA:s toppmöte för demokrati i december 2021.
Notiser om riksdagspolitik och av betoningen av demokrati i Magdalena Anderssons regeringsförklaring
Demokratin fungerar dåligt i USA – första vetenskapliga studien.
Vem har mest demokratiska val – Ryssland eller USA, där 25 % av vuxna saknar rösträtt ?
Historien om Joe och Hunter Biden, censureras av USA-pressen – även av The Intercept.
Biden och Trump – Är problemet Coronapandemin, klimatet eller vad?
Vad står Bidens “flexibilitet” för?
Är Joe Biden ett bra alternativ till Donald Trump? Stödde Jugoslaviens förstörelse, motarbetade visselblåsare
Åtta sätt som gör USA:s valsystem odemokratiskt.
I USA gäller inte en grund för demokrati: En person- en röst!? Va!
USA:s odemokratiska val.
Jimmy Carter säger till Oprah Winfrey att USA inte längre är en demokrati
Vet Radions “Konflikt” vad demokrati är? Om demokratin i Ryssland, Sverige och USA.
Dollarocracy – Hur pengar har förstört USA:s en gång ganska demokratiska valsystem
Korruption i USA:s politiska ledning
USA: Ekonomisk manipulation och korruption

Noter och referenser

1. Without Russia: The strange meaning of Biden’s “Summit for Democracy” is explained (in Russian). (Accessed on 25.12 2022)

2. The Great Soviet Encyclopedia. The Second Edition. Volume 13, 1950 (in Russian).

3. Dunn John. Don’t be fascinated by democracy. Moscow, Gaidar Institute Publishing House. 2016 (in Russian).

4. Sergey Karaganov, From constructive destruction to assembly, in Russia in Global Politics (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

5. The Constitution: The need for point changes. Expert. No. 42 (in Russian)

6. Kosachev spoke about the US program “For Democratic Renewal” (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

7. Ledyaev V. G., Democracy. The Great Russian Encyclopedia (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

8. Mechanic Alexander. The spiral of democracy. Expert No. 16, April 16-22, 2018 (in Russian).

9. Obukhova Evgeniya, Pakhunov Konstantin. The Welfare state says goodbye to you. Expert. No. 44. 2018 (in Russian).

10. Ovchinsky Vladimir, Zhdanov Yuri. A summit for democracy or a summit for a new cold war? (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

11. Orlov A.A., Machitidze G.G. The UN in the modern world. A view from Moscow. On the 75th anniversary of the UN. Moscow, MGIMO-University Publishing House, 2020 (in Russian).

12. Mikhail Rogozhnikov. The fourth wave of democracy. Expert. No. 5 (in Russian).

13. Rymalov V. V. Structural changes in the world capitalist economy. Moscow. Publishing house “Thought”, 1978 (in Russian).

14. The Summit for Democracy or the summit for a new Cold War? (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

15. Dmitry Simes: Dangerous American illusions about world democracy, The National Interest, USA), (Accessed on 30.12. 2022)

16. Igor Sechin. The second abduction of Europe. 2022. Expert. No. 45 (in Russian).

17. Alexander Smirnov. Elon Musk’s social revolution. 2022. Expert No. 50. 2022 (in Russian).

18. Solzhenitsyn Alexander. How can we equip Russia? Nezavisimaya Gazeta, December 20, 2018 (in Russian).

19. Hayek Friedrich August von., Competition, labor and the legal order of free people. Fragment of Essays. St. Petersburg: Pneumo, 2009 (in Russian).

20. Harari Yuval Noah. 21 lessons for the XXI century. Moscow, Sinbad Publishing House, 2020 (in Russian).

21. Banerjee Abhijit V. and Duflo Esther. How Poverty Ends. The Many Path to Progress – and Why They Might Not Continue. (Accessed on 30.12. 2022)

22. Blyth Mark, Capitalism in Crisis. What Went Wrong and What Comes Next? (Accessed on 30.12. 2022)

23. Carothers Thomas, American democracy also needs support (in Russian). (Accessed on 30.12. 2022)

24. Fukuyama Francis. The New Tribalism and the Crisis of Democracy. (Accessed on 30.12. 2022)

25. Rachel Kleinfeld. Five Strategies to Support U.S. Democracy. (Accessed on 30.12. 2022)

26. Mounk Yascha and Foa Roberto Stefan, The End of the Democratic Century. Autocracy’s Global Ascendance. May/June 2018 Issue The Best of 2018 Politics & Society. URL: (Accessed on 30.12. 2022)

27. Strobe Talbott, Deputy Secretary of State. Democracy and the National Interest. Foreign Affairs, November/December 1996

28. The Encyclopedia Britannica. A Dictionary of Arts, Sciences, Literature and General Information. Eleventh Edition. Volume VIII. Cambridge University Press, 1910

29. Warren Elizabeth. A Foreign Policy for All. Strengthening Democracy at Home and Abroad. (Accessed on 30.12. 2022)

About the author

Lev Voronkov, Doctor of Historical Sciences, Professor of the Department of Integration Processes at MGIMO University of the Ministry of Foreign Affairs of Russia.

Since 1970, after completing his studies at MGIMO, he worked for almost two decades at the leading Soviet think tank research centre – the Institute of World Economy and International Relations of the USSR Academy of Sciences.

From 1988 to 2001, he was the director of the International Institute for Peace in Vienna.

Since 2001, he has been engaged in teaching and research activities at MGIMO University of the Ministry of Foreign Affairs of Russia. Author of 10 books and about 250 scientific articles published in the Soviet and Russian press, as well as in North American and European publications.

Lev Voronkov is also a friend of the TFF founders, well-acquainted with Nordic affairs in general and the peace research environment of the 1980s and onwards. He contributed to Radmila Nakarada & Jan Oberg (eds), Surviving Together. The Olof Palme Lectures on Common Security 1988 from LUPRI, the Lund University Peace Research Institute, Dartmouth Publishing, London 1989, with a chapter on the Soviet perspective on the concept and policies of common security.