Hur fungerar egentligen ”Världssamfundets regler”? – Retorik och verklighet

Denna artikel av den australiensiske juristen och geopolitisk analytikern James O’Neill (se mer nederst) har nyligen publicerats i New Eastern Outlook (NEO). Rules Based International Order: the Rhetoric and the Reality (Hur fungerar egentligen den ”Regelbaserade Internationella Ordningen”? – Retorik och verklighet) Jag har satt en kortare rubrik som synes. Artikeln har vänligen översatts av tandläkare Dr. Martin O. Gelin i Australien.

Ett av västerländska politikers mest använda uttryck, avser deras tilltro till ”International Rules Based Order.” Vilket ger sken av respekt för internationell rätt och det används alltid i samband med att kritisera aktuella fiender, för närvarande Kina, Iran och Ryssland, vilka i sin tur utpekas för att representera motsatsen till en Regelbaserad Ordning.
Även den neutralaste av observatörer, insatt i världens politiska situation efter Andra världskriget, vet att skillnaden mellan retorik och verklighet är enorm.
Välinformerade nationer utanför den privilegierade klubben av angloamerikansk-europeisk imperialism, har därför gjort lämpliga anpassningar av egen politik.
En rad nya händelser gör klart att omfattningen av västerländskt hyckleri har nått nya och farliga höjder. I början på oktober i år föreslog Förenta staternas inrikesminister Ryan Zinke att USA och dess allierade skulle kunna framtvinga förändringar i Rysslands Mellanösternpolitik genom att införa blockader, t.ex. förhindrandet av skeppsfrakt in och ut ur ryska hamnar. Det är dock oklart huruvida Mr. Zinke förstår betydelsen av vad han säger, speciellt med tanke på USA:s osannolika förmåga att i praktiken kunna genomdriva en sådan blockad.

Att utföra en blockad betyder i praktiken att man använder våld. En sådan åtgärd kräver godkännande från Förenta Nationernas säkerhetsråd och likaledes måste blockaden ligga inom ramen för bestämmelserna om självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Blockaden skulle med andra ord vara ett direkt brott mot internationell rätt. Blockaden blir därför en krigshandling mot Ryssland, och då har Ryssland rätt att vidta lämpliga åtgärder för att försvara sig mot ett sådant olagligt intrång på eget territorium. Krig vore den oundvikliga konsekvensen om USA:s regering skulle följa Zinkes helgalna råd.

Trodde man att detta var det enda exemplet på den dumhet och hybris vilket karakteriserar den amerikanska eliten, så misstog man sig. Två dagar efter Zinkes förslag hävdade Förenta staternas ambassadör till NATO, Kay Hutchison, att Rysslands hållning strider mot deras egna skyldigheter enligt det ballistiska missilfördraget, något som Ryssland bestämt förnekar. Hutchison gick dock vidare med att säga att om Ryssland inte upphör med att utveckla missilerna i fråga så skulle USA ”förinta” Rysslands missiler och de platser där de tillverkas.

Det enda sättet på vilket USA skulle kunna ”tillintetgöra” Rysslands missilanläggningar, vore genom missilattacker, troligen med kärnvapen. Att beskriva denna slags politik som galenskap, vore en grov underdrift.

Den 3 oktober kom en dom av Internationella domstolen, som stödjer Irans klagomål mot ytterligare hotande USA-sanktioner. Efter att USA övergivit JCPOA avtalet (i sig ett exempel på ensidigt åsidosättande av ett gemensamt internationellt avtal vilket USA ratificerat), meddelade USA att man ämnade upphäva ‘Goodwill’-fördraget med Iran från år 1955. USA:s utrikesminister Pompeo meddelade att det ”borde ha gjorts för 39 år sedan”, det vill säga efter att 1979-revolutionen störtat Pahlavifamiljens marionettregim. Man behöver ett mikroskop för att upptäcka bevis på ”Goodwill” under de 39 åren. Fientligheten mot Iran syns tydligt när det gäller amerikanskt stöd till den israeliska regeringen, en stat som fortsätter med att brutalt kränka internationell rätt.

Mindre uppmärksammat, fast vid samma tidpunkt, kom meddelandet från USA gällande ICJ-beslutet. USA:s regeringen ämnade dra sig tillbaka från Wienkonventionens överenskommelse gällande diplomatiska relationer. Wienkonventionen är ett av de viktigaste existerande internationella rättsliga instrumenten som möjliggör fredlig lösning på tvister genom obligatoriska förfaranden (en av flertalet bestämmelser). Det är ett nyckelelement i den ”Regelbaserade internationella ordningen” som USA har förbundit sig att följa.
En annan del av Wienkonventionen är från 1961 års s.k. Frivilliga Protokoll, som kodifierar de grundläggande reglerna i internationell lag, vilket möjliggör att diplomatiska beskickningar kan fungera utan rädsla för tvångsåtgärder från värdstaten. Enligt Internationella domstolen beror protokollets stora framgång på att olika stater noga beaktar internationell rätt.

Förenta staterna, som var en av de ursprungliga formgivarna av det ursprungliga protokollet, har nu övergett den centrala grundvalen för internationell rätt.
En annan illustration var flyttningen av den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. De palestinska myndigheterna klagade inför ICJ, att ambassadens flyttning var ett brott mot internationell rätt. Klagomålet kommer sannolikt att bli framgångsrikt.

Den palestinska myndigheten åberopar också den tidigare nämnda Wienkonventionen, i vilken placeringen av utländska ambassader föreskrivs. Ambassaderna måste vara belägna i värdländernas huvudstäder. Tel Aviv är Israels huvudstad, inte Jerusalem. Jerusalem är en internationell stad med ett unikt status vilket fastställdes av FN:s säkerhetsråds resolution 181 från året 1947. Jerusalem rubricerades som en ”separat enhet” under FN: s skydd. USA röstade för den resolutionen.
FN: säkerhetsråds resolution 476 från juni 1980, förklarar att ”alla åtgärder från Israel, ockupationsmakten, som avser att förändra karaktär och status av den heliga staden Jerusalem, saknar rättslig giltighet och därför utgör en flagrant kränkning” av Jerusalems givna status. Den resolutionen antogs enhälligt och omfattade också Förenta staterna. Resolutionen förstärktes ytterligare genom resolution (478), också från 1980, som yrkade på att alla stater skulle avstå från att inrätta diplomatiska beskickningar i den heliga staden Jerusalem. Återigen röstade USA för resolutionen.

Så sent som i december 2016, beskrevs i en ytterligare resolution ur FN:s säkerhetsråd (2234) att judiska bosättningar i de ockuperade områdena (ockupationen hände efter 1967, i strid mot internationell rätt) ”inte har någon laglig giltighet och utgör en flagrant kränkning av internationell rätt”. Röstningen vid det tillfället stod 14 mot 0, USA avstod från att rösta. Trots detta (och det finns flera andra exempel) fortsätter USA sitt omfattande politiska, militära och ekonomiska stöd till Israel. Förflyttningen av den amerikanska ambassaden till Jerusalem är åter en klar ”flagrant överträdelse” av internationell rätt, vilket ovanstående FN-resolutioner tydligt visar. Detta överensstämde även med den israeliska regeringens önskemål.
De västerländska regeringarnas tystnad visar att man fullständiga struntar i den överenskomna Regelbaserade Internationella Ordningen som man lovat att upprätthålla.
Två nya lagstiftningsförslag som föreslagits av USA, representerar ytterligare exempel på hur ”regler” och ”ordning” tolkas enbart i USA:s nationella intresse och visar hur USA kringgår andra länders nationella rättigheter. Ett exempel är hur USA:s motståndare angrips med hjälp av Sanctions Act (CAATSA), enligt vilken USA ger sig själv befogenhet att införa sanktioner mot individer, företag och länder som har fräckheten att bedriva affärer med länder som USA inte godkänner.

Sanctions Act har nyligen tillämpats på europeiska företag som gör affärer med Iran. Trots att Europeiska unionen antagit lagstiftning för att skydda EU-företag, som t.ex. Frankrikes Total, så har denna oljegigant kapitulerat och andra kommer utan tvekan att följa.
Sådana ‘tredjeparts’ sanktioner strider uppenbarligen mot internationell rätt, inklusive WTO och GATT-avtalen. Mobbningen kanske fungerar under en begränsad tid, men ett ökande antal länder är uppriktigt trötta på det hela och gör därför alternativa arrangemang i en ökande takt. I nutid noterar man utan tvekan att ett sådant blatant, kommersiellt och geopolitiskt självintresse passar illa med retoriken om att följa “Regelbaserad Internationell Ordning”.

Ett annat exempel som redan gått igenom USA:s representanthus (det har ännu inte passerat senaten), är lagen om intervention och modernisering av sanktioner. Denna lag skulle tillåta USA:s flotta att inspektera kinesiska, iranska, syriska och ryska hamnar. Lagförslaget är verkligen förvånande i all sin hybris. Lagen skulle tillåta fientliga krigshandlingar mot de utvalda länderna som en självklarhet. Det visar också ett djupt förakt för dessa länders suveräna rättigheter. Man behöver knappast tillägga att det också betyder ett flagrant brott mot internationell rätt.

Försök att praktiskt genomföra de skärpta sanktionslagarna skulle milt sagt möta kraftigt motstånd från de drabbade nationerna, en självklarhet. Att en sådan situation skulle föra med sig enorma, potentiella faror, det är helt uppenbart. Återigen, med risken för upprepning, blir det helt enkelt omöjligt att förena denna lagstiftning och grundläggande politisk avsikt med andra aggressionshandlingar under de senaste decennierna. Sålunda kan begreppet regelbaserad internationell ordning, omöjligtvis tjäna internationell fred, inte heller respekteras de suveräna nationernas legitima rättigheter.

Våra politiska ledares retorik: tron på den Regelbaserade internationella ordningen, bara kan förklaras om man accepterar att här verkligen menas att ”våra regler, vår ordning och våra intressen är avgörande. Om det inte accepteras, kommer sanktioner, bombningar, regimskifte och ockupation att följa.”
Det skulle vara naivt att förvänta sig någon grundläggande förändring i västpolitiken. I själva verket och i och med att det amerikanska imperiet obönhörligen går utför från hegemoniskt status, kommer dess bedrägliga gester och misslyckade åtgärder att intensifieras. Här ligger kanske den största faran. Eisenhower nämnde begreppet ”det militär-industriella komplexet” år 1961 och varnade redan då för dess faror. Det militär-industriella komplexet har ändå blivit mycket mäktigt och agerar med stor irritation på försök att begränsa dess inflytande.
Det måste erinras om att president Carter ville ta hem de amerikanska trupperna från Sydkorea 40 år sedan.
Trump har uttryckt liknande tankar om Syrien och Afghanistan. Inte heller ett troligt scenario. Skulle han ha för avsikt att förverkliga sina tankar möter han troligen samma öde som Kennedy.
De bästa utsikterna för undvikande av krig, ligger förmodligen i den pågående och alltmer framgångsrika utvecklingen av en alternativ multipolär värld som utgår från Ryssland och Kina.

Under tiden skulle det vara ytterst fördelaktigt för Västs retorik om övertygelsen på värdet av internationell rätt som basis för relationer mellan nationer, återspeglades i praktiskt handlande.