Hur har Putin lyckats under sina 20 år?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel för läsning, begrundan ochn kommentarer.

Med risk att bli kallad ”Putinist” publicerar jag huvuddelen av en artikel av Patrick Armstrong, en pensionerad antikommunistisk analytiker på Kanadas försvarsdepartement med inriktning på Ryssland och rådgivare på Kanadas ambassad i Moskva 1993-1996. Fler referenser finns i den ursprungliga texten. Hur har Putin lyckats under sina 20 år?

Hur har Putin lyckats under sina 20 år?

För tjugo år sedan publicerades en artikel ”Ryssland vid tusenårsskiftet” av Vladimir Putin, som på den tiden inte var så känd. Den trycktes i Nezavisimaya Gazeta och på den ryska regeringens webbplats. Det enda exemplet som jag nu hittar på nätet på engelska är härhär, men jag kommer att hänvisa till den officiella engelska översättningen och till den ryska text som jag laddade ner vid den tiden.

Putin hade varit premiärminister i cirka fem månader och när Jeltsin avgick dagen efter publiceringen av denna artikel, blev han tillförordnad president. Sedan den dagen har hans team drivit Ryssland. Det är rimligt att betrakta Putins ord som hans program och på dess tjugoårsjubileum är det lämpligt att se hur väl han (och hans team – det är inte en enmansoperation) har lyckats.

Min slutsats var att att han skisserade fyra huvudprojekt:
1. Förbättra ekonomin.
2. Återställa den centrala kontrollen.
3. Upprätta rättssäkerheten.
4. Förbättra Rysslands position i världen.

Putin tog makten vid en tidpunkt då folk på allvar sa att Ryssland var kört i botten.Russia is finished. Och hur dumt det än ser ut nu när vi varje dag får hysteriska berättelser om att ”Putins Ryssland” infiltrerar, kontrollerar, stör, attackerar, hackar, erövrar kränker och fuskar, är det värt att ta reda på vad en viss författare förutsåg för landet. Mord, maffia, korruption, kryshas (beskydd ) oligarker, obetalda löner, militär kollaps: ”Ryssarna kommer förmodligen att under utdragen tid förfalla långsamt , och bli marginella, – en process som redan är på gång”.

Författaren bekräftade ledarbytet – det skrevs i i maj 2000 – men trodde att Putin valdes bara för att han hade ”säkerhetskontakter är det gällde att skydda” Jeltsins entourage; han var bara en till centralist som odlade sin personliga image i ett ”Zaire med permafrost.” (Dvs ”Ryssland som Mobutus Zaire, ett glest befolkat men gigantiskt land , med naturresurser som utnyttjas av en aukoritär elit när medborgarna sjunker ner i fattigdom, sjukdom och förtvivlan” ö.a.)

Författaren – precis som nästan alla andra – fick fel om Putin, men generellt beskrev han Rysslands verklighet 2000. Det var en enda röra. Med Putins egna ord i juni förra året:

”Men jag måste anmärka att då, på den tiden kollapsade vår sociala sfär, vår industri och försvarssektor. Vi förlorade försvarsindustrin, förstörde praktiskt taget de väpnade styrkorna, leddes in i ett inbördeskrig, med blodsutgjutning i Kaukasus, och vi höll på att förlora vår självständighet och var nära att gå under.”

Så vitt jag vet skulle de flesta underrättelsebyråer i väst (men inte den jag var inblandad i) ha instämt i påståendet att Ryssland oundvikligen skulle marginaliseras. Rädslan handlade då om kaos – skurkaktiga generaler, kärnvapen som försvann (minns ”suitcase nuces” (kärnvapen i resväskor)”red mercury ” (rött kvicksilver, vissa farliga kemiska substanser): Rysslands svaghet var själva hotet, inte dess styrka. Vi förstod hur illa ute Ryssland var men visste också att Ryssland under sina tusen år ofta hade gått ner för räkning, men aldrig slagits ut helt.

Vi visste också att det var något annat med Putin än de absurditeter som tillskrevs honom, jag kommer särskilt ihåg det här:
”Psykiatri identifierar ett tillstånd som kallas ’moralisk idioti’. Varje gång han öppnar munnen offentligt bekräftar Putin att denna diagnos gäller honom själv.”

I min grupp noterade vi att han hade varit Anatoliy Sobchaks betrodda lärjunge, en politiker som med den tidens terminologi var en ”reformator” och därför en ”god rysk”. Vi hade också läst rapporten från årtusendet och sett programmet. Jag menar inte att jag eller mina kollegor , 1999, förväntade oss att han skulle åstadkomma allt detta, men vi såg åtminstone möjligheterna. Det som vi såg som ett halvfullt glas såg andra som ett glas som snabbt höll på att tömmas.

*****************************************************
Putin och hans team försökte skapa ett framgångsrikt, enat, och internationellt betydande Ryssland som styrdes av lagar. Ett formidabelt program med tanke på att de utgick från situationen år 1999.

Hur bra har de lyckats?

1. Ta ekonomin först. Ett av de berömda citaten från årtusendeartikeln var detta:

”Det kommer att ta oss cirka femton år, och en årlig tillväxt av vår BNP med 8 procent per år, för att nå samma per capita nivå som Portugal eller Spanien har idag.”

Denna skillnad har minskat, men BNP per capita är fortfarande klart högre i Portugal och Spanien. Enligt Världsbanken var Rysslands BNP i köpkraftsparitet under 2018 (4,0 miljarder) nästan 12 gånger så hög som Portugals (339 miljoner) och två gånger Spaniens (1,8 miljarder). Det var faktiskt större än Frankrikes (3.0 miljarder) eller Storbritanniens (3.0 miljarder), två andra länder som nämndes. (Som jämförelse är Kinas 25 miljarder och USA:s 20 miljarder).

Värderingar av Rysslands BNP i amerikanska dollar är felaktigt. Som jag har hävdat tidigare är Rysslands ekonomi i själva verket fullt ut fungerande och Ryssland är ett av fyra potentiellt självförsörjande länder på jorden. Och som det ser ut nu, så försämras den inte: som Awara påpekar är det en av de mest oberoende ekonomierna i världen, väl positionerad för att överleva en världsrecession. Även om enskilda individer i Ryssland, säkert kunde vara rikare, är förbättringen från den desperata situationen år 2000 extraordinär.

Ironiskt nog har västs sanktioner (och Moskvas skickliga motåtgärder ) stärkt den ryska ekonomin som Putin sa i sitt senaste direktsända program:

”Tänk efter, om jag eller någon annan i den här hallen för tio år sedan hade fått höra att vi skulle exportera jordbruksprodukter till ett värde av 25,7 miljarder dollar, som vi gjorde förra året, skulle jag ha gapflabbat.”

En enastående framgång.

2. Den andra punkten var att åter centralisera makten. År 2000 oroade man sig för att federationen skulle kunna splittras: CIA (har det någonsin funnits en organisation med sämre prognoser för Ryssland?) trodde 2004 att det skulle kunna delas upp i så många som åtta olika delar år 2015. Många av ”Sovjetunionens delrepubliker” hade avtalat fram suveränitetspakter med Moskva och från och med 2000 var Tjetjenien i själva verket oberoende. Så faktiskt var CIA: s förutsägelse inte i sig själva idiotisk men den antog att en tillfällig svaghet var ett permanent tillstånd: en vidare syn på Rysslands meritlista visar på svaga perioder men landet kommer alltid tillbaka. Som Putin sa i tusenårsartikeln :

”För ryssar är en stark stat inte en avvikelse som man bör bli av med. Precis tvärtom, de ser det som en grund och garanti för ordning och initiativtagaren till och den huvudsakliga drivkraften för alla förändringar.”

Ryssland är en civiliserad stat – President Macrons uttryck – Europa har däremot alltid varit en serie (grälande) osjälvständiga stater. Under lång tid var staten – kungens makt – något att motstå eller begränsa. Ryssland, å andra sidan, lärde sig under sin ”rovfisk” -period att värdera staten som garant för dess existens. Och för ryssar är statsmakten mycket viktigare än för de flesta européer. Västs kommentatorer måste förstå detta eller annars betraktas de som dårar av ryssarna: Ryssarna tycker att centralisering är bra, de respekterar statsmakten, inte slaviskt som västs fördomar vill se det som, och Ryssland har kämpat för sin existens för många gånger för att vilja riskera anarki.

Putin och hans team har återupprättat statsmakten; att någon som David Satter tycker att Putin är en diktator eller att västs medier kallar deras val falska, betyder inget för ryssarna. Ryssland existerar igen och det är fullt av ryssar. En ganska intressant illustration kan ses i den här videon när den tjetjenska parlamentets ledamot i Syrien säger att ”vi alla är ryssar”. Det ryska språket har två ord som skulle översättas som ”ryska”: ett för etniska ryssar, det andra för medborgare i landet. En tjetjenare kan inte vara det första (och vill inte vara) men han kan vara stolt över att vara det andra. Återigen, låt oss vara överens om att Putin-teamet har uppnått sitt andra mål.

3. Det tredje målet var rättsstatsprincipen. Och här är bedömningen mer osäker. Den första frågan man kan ställa sig är om något land egentligen har rättssäkerthet. Storbritannien håller Assange i fängelse för våldtäk anklagelser för att ha vägrat infinna sig vid rätten ….vilka anklagelser?
Vad exakt gjorde Maria Butina? Varför grep Kanada en kinesisk verkställande direktör? Whataboutism (”men du då” ö.a.), men det är verkligheten – alla länder har korruption, alla länder har en lag för de mäktiga och en annan för de svaga. Det är inte absolut, det är en fråga om olika grader.

Visst, med alla mått mätt, så var Ryssland för tjugo år mycket laglöst; hur laglöst är det idag och hur framgångsrikt har teamet varit? Jag känner inte till några bra studier i frågan – jag tar inte Transparency International på allvar: ”Ukraina mindre korrupt än Ryssland?” – men det verkar som om saker är mycket bättre än de var. Bestämt hör vi mycket lite om företag som använder sig av brottslingar och Rysslands förmåga att göra affärer anses både öka och vara förtjänstfull idag.

Den här guidenanger några återstående problem men förutsätter i regel att det är möjligt för utlänningar att göra affärer där, på samma sätt som denna guide/ guide. Nyligen fick vi veta att ”Nästan en av sex ryska borgmästare har åtalats för kriminalitet under det senaste decenniet” vilket antingen är bevis för mycket korruption eller stor framgång i kampen mot den. Byggandet av en ny kosmodrom har inneburit många stölder men andra megaprojekt – som Krimbron eller den nya motorvägen Moskva-St Petersburg – verkar ha genomförts med ett fåtal.

En balanserad och välgrundad rapport hävdar att det har skett betydande förbättringar av åtalades rättigheter under de tjugo åren. Men ett vanligt klagomål i Frågor och Svar vid Putins tal är överdrivet nitiska tjänstemän som förstör affärerna – kanske för bestickningsändamål. Så en försiktig slutsats tyder på att de två decennierna har sett en minskning av brottslighet och en förbättring av rättsstatsprincipen. Hur mycket gäller var och en av dem är diskutabelt, och argumentet stöds inte av tendentiösa artiklar som hävdar att efterapningen av den amerikanska lagen om utländska agenter var ”ett landmärke på resan mot rättsstatens slut i dagens Ryssland.” Viss framgång har denna målsättning nått, men det finns fortfarande en del kvar att göra .

4. Det fjärde målet var att förbättra Rysslands ställning i världen. Här ses ytterligare en enorm vändning – även om den inte gillas av dem som styrde världen 2000. Det är lätt att se – att trots västs ansträngningar att isolera och försvaga Ryssland, är Putin en välkommen gäst på många ställen. Ilskan över Rysslands föreställda inflytande och kontroll bevisar att landet knappast är ” på nedgång mot marginalitet ”. Moskvas status är naturligtvis särskilt erkänd i Peking där Ryssland-Kina-alliansen växer sig starkare dag för dag.

När vi ser att NYT, efter år av ”Trump och Putin: En kärlekshistoria”, gravallvarligt anser att ”president Trump gör rätt i att försöka upprätta ett sundare förhållande med Ryssland och göra sig av med förhållandet med Kina” eller president Macron som föreslår att Ryssland inte borde ” vara ”en minoritetsallierad med Kina” ser vi den sent påkomna insikten att tjugo år av ett hunsande av ett ”marginellt ” Ryssland inte har visat sig så lyckat för hunsarna.

NYT och Macron är för sent ute : varför skulle Moskva eller Peking någonsin lita på väst igen? Samtidigt lyckas Moskva till exempel ha goda förbindelser med Iran, Irak och Syrien liksom med Saudiarabien och Israel; i stark kontrast mot Washington och mycket av väst.

Så sammanfattningsvis har målsättningen tjugo år senare varit mycket framgångsrik.

Förbättra ekonomin? Ja, dramatiskt, extra poäng.
Centralt återtagande av kontrollen? Ja, full pott.

Rättsstat? Betydande framsteg, delpoäng.

Förbättra Rysslands roll i världen? Ja, dramatiskt, extra poäng

Väst motsätter sig denna bedrift och har befunnit sig i ett ekonomiskt (sanktioner) och diplomatiskt (dito) krig med Ryssland. Men många skulle kunna hävda att det enda Ryssland som väst någonsin har gillat är ett svagt Ryssland (förutom naturligtvis i krigstider mot Napoleon, Kejsaren eller Hitler); fiendskapen är given och det enda sätt som väst skulle acceptera Ryssland på vore om Putin-laget hade misslyckats och det hade förblivit, fattigt, uppdelat, laglöst och obetydligt.

En anmärkningsvärt framgångsrik prestation; inte åstadkommen på grund av av misstag eller tur: en bra plan, intelligent och flexibelt genomförd.