Hur John Bolton och falska uppgifter tog USA till randen av krig mot Iran.

Den här artikeln 25/2 av Scott Ritter i The American Conservative: Home/Articles/Military & Defense/How John Bolton And A Phony Script Brought Us To The Brink Of War.

Han är en före detta underrättelseofficer i USA:s marinkår som tjänstgjorde i före detta Sovjetunionen genom att genomföra vapenkontrollfördrag i Persiska viken under Operation Desert Storm 1990-91 och i Irak som övervakare av nedrustningen av massförstörelsevapen. Han är författare till flera böcker, senas ”Deal of the Century: How Iran Blocked the West’s Road to War (2018).” Artikeln har vänligen översatts av Björn Nilsson med den mycket läsvärda bloggen Björnbrum.

Den ursprungliga artikeln innehåller fler referenser.

Hur John Bolton och falska uppgifter tog USA till randen av krig mot Iran.

President Trumps beslut att mörda Qassem Soleimani i januari förde USA till randen av krig med Iran.

Trump och hans rådgivare hävdar att Soleimanis död var nödvändig för att skydda amerikanska liv och pekade på en kontinuum av händelser som inleddes den 27 december, då en raketattack mot en amerikansk bas i Irak dödade en civil översättare. Det ledde i sin tur till amerikanska flygattacker mot en pro-iransk milis, Khati’ab Hezbollah, som USA anklagade för attacken. Khati’ab Hezbollah stormade sedan den amerikanska ambassaden i Bagdad i protest. Detta utlöste enligt uppgift mordet på Soleimani och en efterföljande iransk vedergällningsattack med missiler mot en amerikansk bas i Irak.

Logiken för detta kontinuum verkar konsekvent, med undantag för ett viktigt faktum – allt är baserat på en lögn.

På kvällen den 27 december användes en pickup som var modifierad för att bära en plattform som kunde avfyra 36 st 107 mm rysktillverkade raketer i en attack mot en amerikansk militärförening belägen vid K-1-flygbasen i Iraks Kirkukprovins. Totalt 20 raketer lastades på fordonet, men endast 14 avfyrades. Några av raketerna träffade en ammunitionsdepå på basen och startade en serie sekundära explosioner. När röken och dammet skingrat sig var en civil tolk död och flera andra personer, inklusive fyra amerikanska soldater och två irakiska militärer, sårades. Attacken verkade tidsinställd för att störa en stor irakisk militär operation med inriktning mot upprorsmän knutna till ISIS.

Området kring K-1 är befolkat av sunni-araber och har länge betraktats som en bastion för ISIS-ideologin, även om organisationen själv förklarades besegrad i Irak redan 2017 av dåvarande premiärminister Haider al Abadi. De irakiska antiterroriststyrkorna baserade på K-1 anser att området runt basen är en ISIS-fristad så farlig att de bara kommer i stort antal.

Irakierna hade för sin del varnat sina amerikanska motparter i mer än en månad för att ISIS planerade attacker mot K-1. En sådan rapport, som levererades den 6 november, med hjälp av underrättelser från oktober, var ganska specifik: ”ISIS-terrorister har försökt att rikta in sig mot K-1-basen i Kirkuk-distriktet genom indirekt eld (Katyusha-raketer).”

En annan rapport, daterad 25 december, varnade för att ISIS försökte överta territorium nordost om K-1. Irakierna var så oroliga att den 27 december, dagen för attacken, begärde att USA skulle fortsätta att hålla sitt bundna aerostatbaserade Persistent Threat Detection System (PTSD) i drift – en högteknologisk rekognoseringsballong utrustad med sensorer för flera uppgifter för att tillhandahålla långvarig underrättelser, övervakning och rekognosering (ISR) och kommunikationer till stöd för amerikanska och irakiska styrkor.

I stället tog USA ned PTSD för underhåll, vilket gjorde att angriparna kunde närma sig obemärkt.

De irakiska militärtjänstemännen vid K-1 misstänkte omedelbart ISIS som skyldiga till attacken. Deras logik var tvåfaldig. Först hade ISIS varit engagerat i nästan dagliga attacker i området i över ett år, skjutit raketer, skjutit med handeldvapen och planterat vägbomber. För det andra, enligt irakierna: ”Byarna i närheten är turkmenska och arabiska. Det finns sympati för Daesh [dvs ISIS] där.”

Så öppna som irakierna hade varit mot USA om deras tro på att ISIS stod bakom attacken, lika ogenomskinliga var USA mot irakierna beträffande vem de trodde var den skyldige. USA tog hand om raketkastaren, all kvarvarande ammunition och alla fragment av stridsspetsar på platsen.

USA:s underrättelseanalytiker såg attacken mot K-1 som en del av ett kontinuum av attacker mot USA:s baser i Irak sedan början av november 2019. Den första attacken ägde rum den 9 november, mot den gemensamma amerikansk-irakiska basen i Qayarrah, och var mycket lik den som inträffade mot K-1 — cirka 31 st 107 mm raketer avfyrades från en pickup som var modifierad för att bära en avskjutningsplattform för raketer. Liksom med K-1 var styrkorna i Qayarrah engagerade i pågående operationer riktade mot ISIS, och territoriet runt basen ansågs vänskapligt till ISIS. Den irakiska regeringen tillskrev attacken ospecificerade ”terrorist” -grupper.

USA tillskrev dock Khati’ab Hezbollah attackerna, en shia-milis som ingår i den Folkliga Mobiliseringsorganisationen (PMO), en pro-iransk paraplyorganisation som hade införlivats i det irakiska försvarsministeriet. PMO anklagade USA för en serie drönarattacker mot dess anläggningar under sommaren 2019. Känslan bland de amerikanska analytikerna var att PMO attackerade baserna som en form av vedergällning.

USA inledde en serie flygattacker mot Khati’ab Hezbollah-baser och kommandoposter i Irak och Syrien den 29 december, nära den irakiska staden al-Qaim. Dessa attacker genomfördes ensidigt, utan några ansträngningar för att samordna med USA:s irakiska motparter eller söka godkännande från den irakiska regeringen.

Khati’ab Hezbollah-enheter hade tagit över al-Qaim från ISIS i november 2017 och sedan gått in i Syrien, där de besegrade ISIS-krigare som grävt ner sig runt den syriska staden al-Bukamal. De fortsatte att säkra denna strategiska gränsövergång när de bombades den 29 december.

Vad som USA höll tyst om var det faktum att gränsövergången al-Bukamal-al Qaim sågs som en avgörande ”landbro”, som förbinder Iran med Syrien via Irak. Under sommaren 2019 hade USA sett på när iranska ingenjörer arbetade med Khati’ab Hezbollah och byggde en utbredd bas som sträckte sig över både Irak och Syrien. Det var den här basen, och inte Khati’ab Hezbollah i sig, som var anledningen till den amerikanska flygattacken.

Målet med denna attack var att försämra Irans kapacitet i regionen; K-1-attacken var bara en ursäkt, baserad på lögnen att Khati’ab Hezbollah, och inte ISIS, hade genomfört den.

USA hade länge fördömt vad det kallade Irans ”onda avsikter” när det gällde dess verksamhet i Irak och Syrien. Men det finns en avgrund mellan att använda diplomatiska verktyg för att motverka iranska regionala åtgärder och att gå tll attack. Ett av skälen till att USA har kunnat motivera attacker på Iran-anslutna mål, såsom al-Bukamal-al-Qaim-komplexet och Qassem Soleimani, är att den iranska enheten som är förknippad med båda – Islamiska Revolutionära Gardeskåren eller IRGC— har betecknats av USA som en utländsk terrororganisation (FTO), och som sådan ses militära attacker mot den som en förlängning av det pågående kriget mot terror.

Ändå beror beteckningen av IRGC som en terroristorganisation på en lögn.

Denne ansvarige för denna lögn är president Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton, som då övervakade Nationella Säkerhetsrådets (NSC) övergripande politiska samordningsmöten i Vita huset i syfte att formulera en enad regeringsposition om Iran. Bolton hade laddat NSC-staben med hårdlinjefolk som pressade på för en tuff hållning. Men representanter från försvarsdepartementet höll ofta emot. Under sådana möten hävdade Pentagon-tjänstemännen att IRGC var ”en statlig enhet” (om än en ”dålig”), och att om USA skulle utse den som terroristgrupp var det inget som hindrade Iran från att svara genom att utse amerikansk militärpersonal eller CIA-tjänstemän som terrorister.

Memoranda från dessa möten, bestående av sammanfattningar av de olika ståndpunkter som föreslagits, ändrades av NSC för att få det att se ut som om Pentagon gick med på dess föreslagna politik. Försvarsdepartementet klagade till NSC att memoranda från dessa möten var ”i stort sett felaktiga och inexakta” – ”i huvudsak fiktion”, hävdade en före detta tjänsteman i Pentagon. här.

Efter att Pentagon ”informellt” begärde att NSC skulle ändra memoranda för att exakt återspegla dess ståndpunkt och nekades detta, skickades frågan upp till vice försvarsministern John Rood. Han begärde sedan formellt att memoranda skulle korrigeras. En sådan begäran var mycket ovanlig i senare tid konstaterade en tidigare tjänsteman. Hur som helst, NSC gav inte efter, och de ursprungliga memoranda förblev de officiella protokollen för möten i fråga.

President Trump utsåg IRGC till en utländsk terrororganisation (FTO) i april 2018.

Detta var ett direkt resultat av John Boltons byråkratiska oärlighet. här.Sådan oärlighet ledde till en rad politiska beslut som gav grönt ljus för att använda militär styrka mot IRGC-mål i hela Mellanöstern. Raketattacken mot K-1 tillskrevs ett iranskt ombud – Khati’ab Hezbollah – även om det fanns anledning att tro att attacken genomfördes av ISIS. Detta var en täckning så att IRGC-anslutna anläggningar i al-Bakumal och al-Qaim, som inte hade något att göra med attacken, kunde bombas. Allt hade att göra med Irans påstådda ”skadliga avsikt.” Den amerikanska ambassaden attackerades sedan. Soleimani dödades. Den amerikanska basen vid al-Assad bombades av iranska missiler. Amerika och Iran var på randen av krig.

Allt på grund av en lögn.