Hur kommer världen att bli? Hys inga illusioner om Trumps planer!

En artikel på Strategic Culture av

Alastair Crooke, den 31 mars. Han är en före detta brittisk diplomat, grundare och chef för det Beirut-baserade Conflict Forum. Artikelns titel var ”Transaktionell svaghet tippar maktbalansen – ”Håll inte fast vid några illusioner; det finns inget bortom denna verklighet”

En amerikansk ekonomisk ”ombalansering” är på väg. Putin har rätt. Den ekonomiska ordningen efter andra världskriget ”är borta”

Det geopolitiska resultatet av andra världskriget bestämde effektivt den globala ekonomiska strukturen efter kriget. Båda genomgår nu enorma förändringar. Det som dock ligger fast är den allmänna (västerländska) världsuppfattningen att allt måste ”förändras” bara för att det ska förbli detsamma. Det finansiella kommer att fortsätta som förut, stör inte sömnen. Antagandet är att oligark-/donatorklassen kommer att se till att saker och ting förblir desamma.

Men maktfördelningen under efterkrigstiden var unik. Det finns inget ”för evigt” med den, inget som i sig är permanent.

Vid en konferens nyligen med ryska industrialister och entreprenörer belyste president Putin både den globala sprickan och lade fram en alternativ vision, som sannolikt kommer att antas av BRICS och många andra. Hans tal var, bildligt talat, den finansiella motsvarigheten till hans tal vid säkerhetsforumet i München 2007, där han accepterade den militära utmaning som det ”kollektiva Nato” utgjorde. (dvs. Han tog upp NATO:s utvidgning österut och konstaterade att detta var ett löftesbrott, ö.a.)

Putin antyder nu att Ryssland har antagit den utmaning som efterkrigstidens finansiella ordning utgör. Ryssland har hållit ut mot finanskriget och segrar även i det.

Putins tal i förra veckan var på ett sätt inget nytt: det återspeglade den klassiska doktrinen hos den tidigare premiärministern Jevgenij Primakov. Primakov var ingen romantiker när det gällde väst, men förstod att dess hegemoniska världsordning alltid skulle behandla Ryssland som en underordnad. Han föreslog därför en annan modell – den multipolära ordningen – där Moskva balanserar maktblocken, men inte ansluter sig till dem.

I grunden handlade Primakovdoktrinen om att undvika binära inriktningar, att bevara suveräniteten, att odla banden med andra stormakter och att förkasta ideologin till förmån för en rysk nationalistisk vision.

Dagens förhandlingar med Washington (som nu är snävt inriktade på Ukraina) återspeglar denna logik. Ryssland ber inte om lättnader i sanktionerna eller hotar med något specifikt. Man bedriver strategisk förhalning: väntar ut valcykler, testar västvärldens enighet och håller alla dörrar på glänt. Men Putin är inte heller främmande för att utöva lite egna påtryckningar – tidsfristen för att acceptera rysk suveränitet över de fyra östra oblasterna är inte evig: ”Denna punkt kan också flyttas”, sade han (dvs. det kan bli fler oblast än de fyta hittills annekterade,ö.a.).

Det är inte Ryssland som springer före i förhandlingarna, tvärtom är det Trump som springer före. Varför är det så? Det verkar vara en återkoppling till USA:s vurm för en trianguleringsstrategi à la Kissinger: Underordna Ryssland, skala bort Iran och sedan skala bort Ryssland från Kina. Erbjud morötter och hota med ”piska” till Ryssland, och när Ryssland väl har underordnats på detta sätt kan det sedan skiljas från Iran – och därmed undanröja alla ryska hinder för en attack mot Iran från axeln Israel-Washington.

Primakov skulle, om han vore här, sannolikt varna för att Trumps ”stora strategi” är att snabbt binda Ryssland till en underordnad ställning, så att Trump kan fortsätta Israels ”normalisering” av hela Mellanöstern.

Witkoff har gjort Trumps strategi mycket tydlig:

”Nästa sak är: vi måste ta itu med Iran … de är en välgörare för proxyarméer … men om vi kan få dessa terroristorganisationer eliminerade som risker … Då kommer vi att normalisera överallt. Jag tror att Libanon kan normaliseras med Israel … Det är verkligen möjligt … Syrien också: Så kanske Jolani i Syrien [nu] är en annan kille. De har drivit ut Iran … Tänk om Libanon … Syrien … och Saudiarabien undertecknar ett normaliseringsavtal med Israel … Jag menar att det skulle vara episkt!”

Amerikanska tjänstemän säger att tidsfristen för ett ”beslut” om Iran är under våren …

Och med Ryssland reducerat till en undergiven stat och Iran hanterat (i ett sådant fantasifullt tänkande) kan Team Trump vända sig mot huvudmotståndaren – Kina.

Putin förstår naturligtvis detta mycket väl och har vederbörligen avfärdat alla sådana illusioner: ”Lägg illusionerna åt sidan”, sa han till delegaterna förra veckan:

”Sanktioner och restriktioner är dagens verklighet – tillsammans med en ny spiral av ekonomisk rivalitet som redan har släppts lös …”.

 ”Håll inte fast vid några illusioner: Det finns inget bortom denna verklighet …”.

”Sanktioner är varken tillfälliga eller riktade åtgärder; de utgör en mekanism för systemiska, strategiska påtryckningar mot vår nation. Oavsett den globala utvecklingen eller förändringar i den internationella ordningen kommer våra konkurrenter ständigt att försöka begränsa Ryssland och minska dess ekonomiska och tekniska kapacitet …”.

”Man bör inte hoppas på fullständig frihet för handel, betalningar och kapitalöverföringar. Man ska inte räkna med att västerländska mekanismer ska skydda investerares och entreprenörers rättigheter … Jag talar inte om några rättssystem – de finns helt enkelt inte! De finns där bara för sin egen skull! Det är det som är tricket. Förstår ni?!”.

Våra [ryska] utmaningar finns, ”ja” – ”men deras är också rikliga. Den västerländska dominansen håller på att försvinna. Nya centra för global tillväxt tar plats i centrum”, sade Putin.

Dessa [utmaningar] är inte ’problemet’, de är möjligheten, framhöll Putin: ”Vi kommer att prioritera inhemsk tillverkning och utveckling av teknikindustrier. Den gamla modellen är över. Olje- och gasproduktionen kommer bara att vara ett komplement till en till stor del internt cirkulerande, självförsörjande ”realekonomi” – där energi inte längre är drivkraften. Vi är öppna för västerländska investeringar – men bara på våra villkor – och den lilla ”öppna” sektorn i vår annars slutna ekonomi kommer naturligtvis fortfarande att handla med våra BRICS-partnerz”.

Vad Putin i praktiken skisserade är en återgång till den huvudsakligen slutna, internt cirkulära ekonomimodell som den tyska skolan (à la Friedrich List) och den ryske premiärministern Sergej Witte förespråkade.

Red.: Cirkulär ekonomi^[1][2][3] är ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter där cirkulära kretslopp i ett företag, samhälle eller en organisation används snarare än linjära processer som hittills har varit dominerande.^[4] Cirkulär ekonomi är inspirerat av industriell ekologi, Performance Economy och Cradle-to-Cradle-rörelsen, eller Vagga till vagga på svenska. Jämför även kretsloppsekonomi som politiskt begrepp.

Cirkulär ekonomi är inspirerad av naturens kretslopp. Strävan är att avfall inte ska existera utan ses som en råvara. Därför designas produkterna så att de är lätta att återvinna. Biologiskt material ska kunna komposteras, och övrigt material designas så att det går att:

1. Återanvändas
2. Materialåtervinnas
3. Energiutvinnas

I fallande önskvärdhet.” Wikipedia.

Bara för att vara tydlig – Putin förklarade inte bara hur Ryssland hade förvandlats till en sanktionsresistent ekonomi som lika gärna kunde förakta västvärldens uppenbara lockelser som dess hot. Putin utmanade den västerländska ekonomiska modellen på ett mer grundläggande sätt.

Friedrich List hade redan från början varit skeptisk till Adam Smiths tänkande som låg till grund för den ”anglosaxiska modellen”. List varnade för att den i slutändan skulle vara självdestruktiv; den skulle styra systemet bort från välståndsskapande och i slutändan göra det omöjligt att konsumera lika mycket eller att anställa lika många.

En sådan förändring av den ekonomiska modellen får djupgående konsekvenser: Det undergräver hela den transaktionella diplomatiska ”Art of the Deal”-modell som Trump förlitar sig på. Det avslöjar transaktionens svagheter. ”Ert lockbete att häva sanktionerna, plus de andra incitamenten med västerländska investeringar och teknologi, betyder nu ingenting” – för vi kommer att acceptera dessa saker hädanefter: endast på våra villkor”, sade Putin. ”Inte heller”, hävdade han, ”väger era hot om en ytterligare sanktionsbelägring tungt – för era sanktioner var den välsignelse som tog oss till vår nya ekonomiska modell”.

Med andra ord, oavsett om det gäller Ukraina eller relationerna med Kina och Iran, kan Ryssland vara i stort sett oemottagligt (om man bortser från det ömsesidigt destruktiva hotet om tredje världskriget) för USA:s smicker. Moskva kan ta god tid på sig när det gäller Ukraina och överväga andra frågor utifrån en strikt kostnads- och intäktsanalys. Man kan se att USA inte har något verkligt inflytande.

Men den stora paradoxen i detta är att List och Witte hade rätt – och Adam Smith hade fel. För det är nu USA som har upptäckt att den angloamerikanska modellen faktiskt har visat sig vara självdestruktiv.

USA har tvingats till två viktiga slutsatser: För det första att budgetunderskottet i kombination med den exploderande federala skulden slutligen har vänt ”resursförbannelsen” tillbaka mot USA.

Som ”väktare” av den globala reservvalutan – och som JD Vance uttryckligen sade – har det med nödvändighet gjort att USA:s primära exportvara har blivit den amerikanska dollarn. I förlängningen innebär det att den starka dollarn (som hålls uppe av en global syntetisk efterfrågan på reservvaluta) har urholkat USA:s realekonomi – dess tillverkningsbas.

Detta är den s.k. holländska sjukan, som innebär att en appreciering (värdeökning, ö.a.) av valutan hämmar utvecklingen av produktiva exportsektorer och förvandlar politiken till en nollsummeslagskonflikt om resursräntor.

Vid förra årets senatsutfrågning med Jerome Powell, Federal Reserves ordförande, frågade Vance Fed-chefen om den amerikanska dollarns status som global reservvaluta kunde ha vissa nackdelar. Vance drog paralleller till den klassiska ”resursförbannelsen” och menade att dollarns globala roll bidragit till finansialisering på bekostnad av investeringar i realekonomin: Anglo-modellen leder till att ekonomier överspecialiserar sig på den faktor som de har mest av, oavsett om det är naturresurser, låglönearbete eller finansialiserade tillgångar.

Den andra punkten – som har med säkerhet att göra – ett ämne som Pentagon har tjatat om i ungefär tio år, är att reservvalutan (och den därmed starka dollarn) har drivit många av USA:s militära försörjningslinjer till Kina. Enligt Pentagon är det inte rimligt att USA skall vara beroende av kinesiska försörjningslinjer för att få fram insatsvaror till USA-tillverkade vapen för den amerikanska militären – och som USA sedan skulle bekämpa Kina med.

Den amerikanska administrationen har två svar på denna gåta: För det första ett multilateralt avtal (i linje med Plaza-avtalet från 1985) för att försvaga dollarns värde (och därmed i motsvarande grad öka värdet på partnerländernas valutor). Detta är alternativet ”Mar-a-Lago Accord”. USA:s lösning är att tvinga resten av världen att uppvärdera sina valutor för att förbättra den amerikanska exportkonkurrenskraften.

Mekanismen för att uppnå dessa mål är att hota handels- och investeringspartners med tullar och tillbakadragande av USA:s säkerhetsparaply. Som en ytterligare twist överväger planen möjligheten att revalvera USA:s guldreserver – ett drag som skulle omvänt minska värderingen av dollarn, USA:s skuld och utländska innehav av amerikanska statsobligationer.

Det andra alternativet är en unilateral strategi: I den unilaterala strategin skulle en ”användaravgift” på utländska officiella innehav av amerikanska statsobligationer införas för att driva reservförvaltare ut ur dollarn – och därmed försvaga den.

Ja, det är väl uppenbart, eller hur? En amerikansk ekonomisk ”ombalansering” är på väg. Putin har rätt. Den ekonomiska ordningen efter andra världskriget ”är borta”.

Kommer skrämselpropaganda och hot om sanktioner att tvinga stora stater att stärka sina valutor och acceptera en amerikansk skuldomstrukturering (dvs. att deras obligationsinnehav sänks)? Det verkar osannolikt.

Plaza-avtalets omläggning av valutorna var beroende av de stora staternas samarbete, utan vilket ensidiga åtgärder kan bli otrevliga.

Vem är den svagare parten? Vem har makten nu i maktbalansen? Putin svarade på den frågan den 18 mars 2025. https://www.rt.com/russia/614436-kremlin-text-phone-trump/