Hur man i tysthet styr upp och disciplinerar forskningen

Ingress: Denna artikel av den svenske professorn Ola Tunander beskriver hur USA försöker skrämma och tysta professor Tunander som oberoende forskare. Hur många andra forskare är föremål för detta, medvetet eller omedvetet. Ola Tunander har gjort en viktig insats då han i källkritiska analyser påvisat hur falsk bild vi matats med om kriget i Libyen och dess bakgrund. Vidare i sina avgörande artiklar och böcker om ”Ubåtskriget” i Sverige, som belägger och avslöjar USA:s och Nato:s avgörande roll. Sveriges och Natos skuld till slavhandeln i Libyen – värsta rasismen idag? Ubåtshotet – Den djupa staten på grunt vatten. SvT vägrar informera! och ”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.

Vem kan tro att professor Ola Tunanders erfarenheter är unika?

Artikeln är skriven av Research Professor emeritus vid Prio och publicerats i, Ola Tunander, Modern Times, Ny Tid, Whistleblower supplement, 6 mars 2021. Rolf Nilsson har översatt artikeln.

Hur man i tysthet styr upp och disciplinerar forskningen

Forskare som ifrågasätter legitimiteten i USA:s krig tycks uppleva att de avlägsnas från sina positioner inom forsknings- och medieinstitutioner. Exemplet som presenteras här är från Institutet för fredsforskning i Oslo (PRIO), en institution som historiskt sett har haft forskare som är kritiska till aggressionskrig – och som knappast kan pekas ut som kärnvapenvänner.

En forskare sägs söka objektivitet och sanning. Men han eller hon lär sig att välja sina forskningsämnen och komma fram till slutsatser i enlighet med vad myndigheter och ledning förväntar sig, och detta trots att akademisk frihet kodifieras i Norge genom ”frihet att uttrycka sig offentligt”, ”frihet att främja nya idéer” och ”frihet att välja metod och material”. I dagens samhällsdiskurs verkar yttrandefriheten reduceras till rätten att kränka andras etnicitet eller religion.

Men yttrandefrihet bör handla om rätten att granska makten och samhället. Min erfarenhet är att möjligheten att uttrycka sig fritt som forskare har blivit alltmer begränsad under de senaste 20 åren. Hur hamnade vi här?

Det här är min berättelse som forskare. I nästan 30 år arbetade jag på Peace Research Institute Oslo (PRIO), från 1987 till 2017. Efter att ha avslutat min doktorsexamen 1989 blev jag blev seniorforskare och ledde institutets program för utrikes- och säkerhetspolitik. Jag fick min professur år 2000 och skrev och redigerade ett antal böcker om internationell politik och säkerhetspolitik.

Efter Libyenkriget 2011 skrev jag en bok på svenska om detta krig, om hur västerländska bombplan samordnade operationer med islamistiska rebeller och markstyrkor från Qatar, för att besegra den libyska armén. (Jag skrev en annan bok om Libyenkriget på norska, publicerad 2018.) Västländer var allierade med radikala islamister, precis som i Afghanistan på 1980-talet. I Libyen genomförde islamister etnisk rensning av svarta afrikaner och begick krigsförbrytelser.

Å andra sidan hävdade media att Muammar Gaddafi bombade civila och planerade ett folkmord i Benghazi. USA:s senator John McCain och utrikesminister Hillary Clinton pratade om ”ett nytt Rwanda”. Idag vet vi att detta var ren felinformation eller snarare desinformation. I en särskild rapport från 2016 avvisade British House of Commons Foreign Affairs Committee alla anklagelser om regeringsstyrkornas våld mot civila och hot om folkmord. Det fanns inga bevis för detta. Kriget visade sig vara ett ”aggressionskrig”, med andra ord ”det värsta av alla brott”, för att citera domstolen i Nürnberg.

Nekad boklansering

Jag lanserade min svenska Libyenbok i Stockholm i december 2012 och planerade ett liknande seminarium på PRIO i Oslo. Min kollega, Hilde Henriksen Waage, hade precis lanserat sin bok Konflikt och stormaktspolitik i Mellanöstern (Conflict and great power politics in the Middle East) för en fullsatt sal på PRIO. Jag gillade konceptet och bestämde mig tillsammans med vår kommunikationsdirektör och min närmaste överordnade för att hålla ett liknande PRIO-seminarium om min bok Libyenkrigets geopolitik (The geopolitics of the Libya War). Vi bestämmer datum, plats och format. En före detta chef för norsk underrättelsetjänst, general Alf Roar Berg, gick med på att kommentera boken. Han hade erfarenhet från Mellanöstern och tio års erfarenhet från toppositioner inom underrättelsetjänsten på 1980- och 1990-talet. Bergs motsvarighet i USA var chefen för CIA Robert Gates, som 2011 var försvarsminister. Han hade också besökt Berg i Oslo.

Gates var en kritiker av Libyenkriget och i konflikt med utrikesminister Hillary Clinton. Hon hade till och med stoppat USA:s Afrikakommandos framgångsrika förhandlingar med den libyska regeringen. Hon ville inte ha förhandlingar utan krig, och hon fick president Barack Obama inblandad i detta. På frågan om amerikanska styrkor skulle delta svarade Gates: ”Inte så länge jag har det här jobbet.” Kort därefter meddelade han sin avgång. Alf Roar Berg hade varit lika kritisk som Gates.

Men när PRIO:s dåvarande direktör, Kristian Berg Harpviken, informerades om mitt Libyenseminarium, reagerade han kraftigt. Han föreslog istället ett ”internt seminarium” eller en panel ”om den arabiska våren”, men han ville inte ha ett offentligt seminarium om boken. Han ville inte förknippas med en kritisk bok om kriget, men ännu viktigare: han ville knappast ha kritik av utrikesminister Hillary Clinton eller hennes markstyrkor från Qatar, som hade spelat en viktig roll i kriget. Harpviken hade haft samtal vid PRIO med Qatars utrikesminister och Clintons man i Oslo, ambassadör Barry White, hade varit gäst på PRIO-direktörens privata födelsedagsfest.

PRIO etablerat i USA

PRIO hade också inrättat Peace Research Endowment (PRE) i USA. Styrelsen bestod av president Bill Clintons chef för centralkommandot, general Anthony Zinni. Han hade lett bombningen av Irak 1998 (Operation Desert Fox). Parallellt med att han innehade styrelsepositionen i PRE var han styrelseordförande i USA för kanske den mest korrupta vapentillverkaren i världen, BAE Systems, som redan under 1990-talet hade gett saudiska prinsar mutor i storleksordningen 150 miljarder norska kronor i dagens penningvärde.

Ordföranden för PRIO-etablerade PRE var president Clintons Under Secretary of the Army, Joe Reeder, som hade hjälpt till att finansiera Hillary Clintons presidentkampanj. Han hade tjänstgjort i styrelsen för US National Defense Industrial Association och redan samma månad som Irak-kriget började var han engagerad i att få kontrakt i Irak. Han hade en central rättslig ställning för ett lobbyföretag, som 2011 marknadsförde rebellernas Libyenkrig.

Det verkar ha funnits ett samband mellan PRIO:s ovilja att kritisera kriget i Libyen och PRIO: s anknytning till Clinton-familiens militärindustriella nätverk. Men PRE:s styrelse inkluderade också en tidigare republikansk guvernör och PRIO-kontakt, David Beasley, nu chef för World Food Program, vilket tilldelades Nobels fredspris för 2020. Han nominerades till denna position av president Trumps tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som liksom Hillary Clinton hade hotat att föra ett ”humanitärt krig” mot Syrien. Oavsett förklaringen var min undersökning av dessa krig inte populär hos PRIO:s ledning.

I ett mejl den 14 januari 2013 beskrev direktör Harpviken min svenska bok om Libyenkriget som ”djupt problematisk”. Han krävde en ”kvalitetssäkringsmekanism” så att PRIO kunde ”förhindra liknande olyckor” i framtiden. PRIO tyckte att min Libyenbok var oacceptabel, men jag föreläste om Libyenkriget för den årliga GLOBSEC-konferensen i Bratislava. Min motsvarighet i panelen var en av försvarsminister Robert Gates närmaste assistenter. Bland deltagarna var ministrar och säkerhetspolitiska rådgivare, som Zbigniew Brzezinski.

Spridning av krig till Mellanöstern och Afrika

Idag vet vi att kriget 2011 förstörde Libyen för decennier framöver. Den libyska statens vapen sprids till radikala islamister i hela Mellanöstern och Nordafrika. Mer än tiotusen mark-till-luft-missiler för att skjuta ner flygplan hamnade i händerna på olika terrorister. Hundratals beväpnade krigare och ett stort antal vapen överfördes från Benghazi till Aleppo i Syrien, med katastrofala konsekvenser. Inbördeskrig i dessa länder, i Libyen, Mali och Syrien, var ett direkt resultat av förstörelsen av den libyska staten.

Hillary Clintons rådgivare, Sidney Blumenthal, skrev att en seger i Libyen kunde öppna vägen för en seger i Syrien, som om dessa krig bara var en fortsättning på de neokonservativa krig som började med Irak och skulle fortsätta med Libyen, Syrien, Libanon och sluta med Iran. Kriget mot Libyen fick också länder som Nordkorea att intensifiera sitt intresse för kärnvapen. Libyen hade avslutat sitt kärnvapenprogram 2003, mot garantier från USA och Storbritannien för att inte attackera. Ändå attackerade de. Nordkorea insåg att USA-brittiska garantier var värdelösa. Med andra ord blev Libyenkriget en drivande kraft för spridningen av kärnvapen.

Man kan fråga sig varför PRIO, med forskare som historiskt har varit kritiska till alla aggressionskrig och knappast har tillhört kärnvapnens nära vänner, nu försöker stoppa en kritik av ett sådant krig och samtidigt allierar sig med den mer problematiska delen av det militärindustriella komplexet?

Men denna utveckling kan återspegla en allmän anpassning inom forskarsamhället. Forskningsinstitut måste finansieras och från omkring år 2000 har forskare varit skyldiga att säkra sin egen finansiering. Sedan var de också tvungna att anpassa sin forskning och slutsatser till finansieringsmyndigheterna. Under PRIO-luncher verkade det vara viktigare att diskutera hur man finansierar projekt än att diskutera faktiska forskningsfrågor.

Men jag tror också att det finns andra, mer speciella skäl till PRIO:s radikala förändring.

“Berättigade krig”

För det första har PRIO under det senaste decenniet alltmer engagerat sig i frågan om ”berättigat krig”, där Journal of Military Ethics är central. Tidskriften har redigerats av Henrik Syse och Greg Reichberg (som också satt i PRE-styrelsen). Deras tänkande bygger på Thomas Aquinas idé om ”berättigat krig”, ett koncept som också lyftes fram i president Barack Obamas Nobelföreläsning, då han tilldelades Nobels fredspris 2009.

Men varje krig söker en ”humanitär” legitimering. 2003 hävdades att Irak hade massförstörelsevapen. Och i Libyen 2011 sa man att Muammar Gaddafi hotade med folkmord i Benghazi. Men båda var exempel på grov desinformation. Man kan tillägga att följderna av ett krig naturligtvis är omöjliga att förutsäga. Uttrycket ”berättigat krig” har använts sedan 2000 för att legitimera flera aggressionskrig. I samtliga fall har dessa lett till katastrofala resultat.

1997 frågade PRIO: s dåvarande direktör, Dan Smith, mig om vi skulle anställa Henrik Syse, en välkänd norsk konservativ profil. Jag kände Syses handledare för hans doktorsexamen och ansåg det som en bra idé. Jag trodde att Syse kunde ge PRIO större bredd. Då hade jag ingen aning om att detta, tillsammans med de punkter jag argumenterar nedan, så småningom skulle utesluta intresse för realpolitik, militär avspänning och avslöjande av militärpolitisk aggression.

”Demokratisk fred”

För det andra hade PRIO-forskare kopplade till Journal of Peace Research utvecklat tesen om ”demokratisk fred”. De trodde att de kunde visa att demokratiska stater inte krigar mot varandra. Det stod dock klart att det var upp till aggressorn, USA, att definiera vem som är demokratisk eller inte, som Serbien. Kanske var USA inte så demokratiskt självt. Kanske andra argument var mer framträdande, till exempel ekonomiska motiv.

Men för de neokonservativa kom tesen om ”demokratisk fred” att legitimera alla anfallskrig. Ett krig mot Irak eller Libyen kan ”öppna upp för demokrati” och därmed för fred i framtiden, sa de. En eller annan forskare vid PRIO stödde också denna idé. För dem var tanken på ”berättigat krig” förenlig med tesen om ”demokratisk fred”, vilket i praktiken ledde till tesen att väst skulle få rätt att ingripa i icke-västerländska länder.

Destabilisering

För det tredje påverkades flera PRIO-anställda av den amerikanska forskaren Gene Sharp. Han arbetade för regimförändring genom att mobilisera för massdemonstrationer för att störta ”diktaturer”. Sådana ”färgrevolutioner” fick stöd från USA och var en form av destabilisering, riktad främst mot länder som var allierade med Moskva eller Peking. De tog inte hänsyn till i vilken utsträckning sådan destabilisering kunde utlösa en global konflikt. Sharp var vid ett tillfälle PRIO-ledarskapets favorit för Nobels fredspris.

Sharps grundidé var, att med diktatorn och hans folk avsatta, skulle dörren till demokrati öppnas. Det visade sig att detta var ganska förenklat. I Egypten hade Sharps idéer spelat en roll under den arabiska våren och för det muslimska brödraskapet. Men deras maktövertagande visade sig eskalera krisen. I Libyen och Syrien hävdades det att fredliga demonstranter motsatte sig diktaturens våld. Men dessa demonstranter hade från första dagen ”stöttats” av islamistiska upprorsmäns militära våld. Medias stöd för uppror konfronterades aldrig av institut som PRIO, vilket fick katastrofala konsekvenser.

PRIO: s årliga konferens

För det fjärde har PRIO: s deltagande i internationella fredsforskningskonferenser och Pugwash-konferenser  på 1980- och 1990-talet ersatts av särskilt deltagande i amerikanska statsvetenskapliga konferenser. (Pugwash-konferenser har fått sitt namn från platsen för dess första möte, som hölls 1957 i byn Pugwash, Nova Scotia, Canada, födelseplatsen för den amerikanske filantropen Cyrus Eaton, som var värd för konferensen. Institutionen riktar sig bl.a. mot kärnvapen. ö.a.), Den stora årliga konferensen för PRIO är för närvarande International Studies Association (ISA) Convention, som hålls årligen i USA eller Kanada med mer än 6000 deltagare – främst från USA, men också från europeiska och andra länder. ISAs president väljs för ett år och har, med några få undantag, varit amerikansk sedan 1959: 2008–2009 var PRIO:s Nils Petter Gleditsch president.

Forskare vid PRIO har också varit associerade med universitet och forskningsinstitut i USA, såsom Brookings Institution och Jamestown Foundation (etablerad 1984 med stöd av den dåvarande CIA-direktören William Casey). PRIO har blivit alltmer ”amerikanskt” med många amerikanska forskare. Jag vill tillägga att Norwegian Institute of International Affairs (NUPI), å andra sidan, är mer «europeiskt».

Från Vietnam till Afghanistan

För det femte är utvecklingen vid PRIO en fråga om generationsskillnader. Medan min generation upplevde 1960- och 1970-talets USA-initierade kupper, bombningar av Vietnam och dödandet av miljontals människor, präglades PRIO:s senare ledarskap av sovjetkriget i Afghanistan och av USA:s stöd för islamistiska upprorsmän i kampen mot Sovjetunionen. I början av 1990-talet hade PRIO:s senare direktör, Kristian Berg Harpviken, varit ledare för den norska Afghanistankommittén i Peshawar (i Pakistan nära Afghanistan), där hjälporganisationer på 1980-talet bodde sida vid sida med underrättelsetjänster och radikala islamister.

Hillary Clinton hävdade 2008 att det hade funnits en politisk enighet i USA på 1980-talet för att stödja radikala islamister – precis som hon stödde islamisterna i Libyen 2011. Men på 1980-talet var det ännu inte känt att USA med CIA stod bakom kriget i Afghanistan, genom deras stöd till upproret redan i juli 1979, med avsikt att lura sovjeterna att stödja deras allierade i Kabul. På detta sätt hade USA ”möjlighet att ge Sovjetunionen dess eget Vietnamkrig”, för att citera president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski (se även senare försvarsminister Robert Gates). Brzezinski hade själv varit ansvarig för operationen. På 1980-talet var det inte heller känt att hela den sovjetiska militärledningen hade varit emot kriget.

För den nya generationen vid PRIO sågs USA och islamistiska upprorsmän som allierade i konflikten med Moskva.

Maktens verkligheter

Jag skrev min doktorsavhandling på 1980-talet om USA:s maritima strategi och nordeuropeisk geopolitik. Den publicerades som en bok 1989 och fanns med i läroplanen vid US Naval War College. Kort sagt, jag var en forskare som erkände ”maktens realiteter”. Men strikt normativt sett såg jag redan i början av 1980-talet en möjlighet för en avspänning mellan stormaktsblocken liksom Willy Brandt, och senare Olof Palme i Sverige, såg det. Efter det kalla kriget diskuterade vi med diplomater om att hitta en praktisk lösning på klyftan mellan öst och väst i norden. Detta ledde till vad som blev Barentsregionens samarbete.

1994 redigerade jag en engelsk bok med titeln The Barents Region, med bidrag från forskare och norska utrikesministern Johan Jørgen Holst och hans ryska kollega Andrei Kosyrev – med ett förord ​​av tidigare utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Jag skrev och redigerade också böcker om europeisk utvecklings- och säkerhetspolitik och deltog i konferenser och föreläste över hela världen.

Min bok om europeisk geopolitik 1997 fanns med i läroplanen vid Oxford University. Jag deltog som civil expert i Sveriges officiella ubåtsutredning 2001, och efter mina böcker om ubåtsoperationer 2001 och 2004 spelade mitt arbete en central roll för den officiella danska rapporten Danmark under det kalla kriget (2005). Den hänvisade till mina och CIA:s chefshistoriker Benjamin Fischer’s, böcker och rapporter, som de viktigaste bidragen till förståelsen av president Reagans program för psykologiska operationer.

Min nya ”ubåtsbok” (2019) lanserades i februari 2020 på NUPI, inte på PRIO, med kommentarer från tidigare chefen för båda institutionerna, Sverre Lodgaard.

Möjlig forskningschef

Efter min utnämning till forskningsprofessor (forskare 1, motsvarande två doktorsgrader) 2000 skrev jag böcker och artiklar och utvärderade artiklar för Kennedy School of Government vid Harvard University och Royal United Service Institute. Jag satt i den rådgivande kommittén för en tidskrift vid London School of Economics och i styrelsen för Nordic International Studies Association. 2008 ansökte jag om den nya positionen som forskningsdirektör vid NUPI. Direktör Jan Egeland hade inte de akademiska kvalifikationer som krävs. En internationell kommitté tillsattes för att utvärdera de sökande. Den fann att endast tre av dem var kvalificerade för tjänsten: en belgisk forskare, Iver B. Neumann vid NUPI, och jag själv. Neumann fick så småningom denna position – som en av de mest kvalificerade forskarna i världen inom ”International Relations Theory”.

Ironiskt nog, medan jag utvärderades som kvalificerad för att leda all forskning vid Norska institutet för internationella frågor, ville min chef på PRIO tvinga på mig en ”akademisk handledare”. Erfarenheter som detta kommer sannolikt att avskräcka de flesta från något slags kritiskt arbete.

Forskning innebär noggrant arbete. Forskare utvecklar vanligtvis sina manuskript baserat på kommentarer från kvalificerade kollegor. Manuskriptet skickas sedan till en akademisk tidskrift eller utgivare, som tillåter sina anonyma domare att avvisa eller godkänna bidraget (genom “peer reviews”). Detta kräver vanligtvis ytterligare arbete. Men denna noggranna akademiska tradition räckte inte för PRIO: s ledning. De ville kontrollera allt jag skrev.

En artikel i Modern Times (Ny Tid)

Den 26 januari 2013 kallades jag till direktörens kontor efter att ha haft en debattartikel om Syrien i den norska veckotidningen Ny Tid (Modern Times). Jag hade citerat FN:s särskilda sändebud för Syrien, Robert Mood, och f.d. FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som hade sagt att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar alla hade kommit överens om ”en politisk lösning i Syrien” den 30 juni 2011, men västländerna hade saboterat det ”vid det efterföljande mötet” i New York. För PRIO var mina citat från dessa personer oacceptabelt.

Den 14 februari 2013 bad PRIO mig i ett e-postmeddelande att acceptera ”kvalitetssäkringsåtgärder [som] avser alla tryckta publikationer, inklusive kortare texter som debattartiklar [sic]”. Jag skulle tilldelas en person som skulle granska både mina akademiska uppsatser och mina åsikter innan de lämnade huset. Det handlade de facto om att skapa en position som ”politisk officer”. Jag måste erkänna att jag började få sömnsvårigheter.

Jag fick dock stöd från professorer i flera länder. Den norska fackföreningen (NTL) sa att det inte går att ha en exklusiv regel för endast en anställd. Men denna beslutsamhet att kontrollera allt jag skrev var så stark, att det bara kan förklaras av amerikanernas tryck. En kandidat till positionen som nationell säkerhetsrådgivare för president Ronald Reagan, lät mig utan tvekan veta att det jag hade skrivit ”skulle få konsekvenser” för mig.

Tiden som följde visade sig vara bisarr. När jag skulle hålla en föreläsning för säkerhetspolitiska institutioner kontaktades dessa institutioner omedelbart av vissa personer, som ville stoppa föreläsningen. Jag lärde mig att om du väcker frågor om legitimiteten i USA:s krig kommer du att pressas ut från forsknings- och medieinstitutioner. Amerikas mest kända kritiska journalist, Seymour Hersh, drevs ut från The New York Times och sedan ut från The New Yorker. Hans artiklar om My Lai-massakern (Vietnam, 1968) och Abu Ghraib (Irak, 2004) fick djupgående genomslag i USA. Men Hersh kan inte längre publicera i sitt hemland (se föregående nummer av Modern Times och detta Whistleblower-tillägg s. 26). Glenn Greenwald, som arbetade med Edward Snowden och som grundade The Intercept, drevs också ut från sin egen tidning i oktober 2020, efter att ha censurerats.

Fackligt stöd

Jag fick en fast anställning på PRIO 1988. Att ha en fast anställning och stöd från en fackförening är förmodligen det viktigaste för alla forskare som vill behålla en viss grad av akademisk frihet. Enligt PRIO:s stadgar har alla forskare ”full yttrandefrihet”. Men utan en fackförening som kan stödja dig, genom att hota att gå till domstol, har den enskilda forskaren lite att säga till om.

Våren 2015 hade PRIO:s ledning beslutat att jag skulle gå i pension. Jag sa att detta inte var upp till dem och att jag var tvungen att prata med min fackförening, NTL. Min närmaste chef svarade sedan att det inte spelade någon roll vad facket sa. Beslutet om min pensionering hade redan fattats. Varje dag, under en hel månad, kom han in på mitt kontor för att diskutera min pensionering. Jag insåg att detta skulle vara omöjligt att stå ut med.

Jag pratade med en före detta ordförande i PRIO-styrelsen, Bernt Bull. Han sa att ”du får inte ens tänka på att träffa ledningen ensam. Du måste ta med dig facket”. Tack vare ett par kloka NTL-representanter, som förhandlade med PRIO i flera månader, fick jag ett avtal i november 2015. Vi drog slutsatsen att jag skulle gå i pension i maj 2016 i utbyte mot att fortsätta som forskningsprofessor emeritus “vid PRIO”, med full tillgång till “dator, IT-support, e-post och samma tillgång till biblioteket, som andra forskare har på PRIO ”.

I samband med min pensionering arrangerades seminariet ”Sovereignty, Subs and PSYOP” i maj 2016 i Oslo. Vårt avtal hade gett mig tillgång till kontorsutrymmen även efter att jag gick i pension.

Under ett möte med direktören den 31 mars 2017 föreslog NTL att min tillgång till kontorsutrymme skulle förlängas till slutet av 2018, eftersom jag nu hade fått relevant finansiering. PRIO-direktören sa att han var tvungen att samråda med andra innan han kunde fatta beslut. Tre dagar senare återvände han, efter att ha rest till Washington under helgen. Han sa att en förlängning av kontraktet inte var acceptabel. Först efter att NTL åter hotat med rättsliga åtgärder, nådde vi en överenskommelse.