Den här artikeln av undersökande historikern Eric Zuesse, USA, i Strategic Culture Hur miljardärer lägger skulden på andra har översatts av Rolf Nilsson. Den är ett intressant bidrag till diskussionen om val och demokrati i USA.
Hur miljardärer lägger skulden på andra
I en tvåparti-diktatur publiceras inte de viktiga sanningarna på någondera sidan, skriver Eric Zuesse.
Genom hela vår historia har aristokrater och kritiker, liksom deras ’’nyhetsmedier”, kastat skulden nedåt, bort från den egna gruppen, vilken kollektivt kontrollerar regeringen, och istället lagt den på någon minoritet eller annan massgrupp, som inte ens klarar av att planera eller fungera tillsammans för att kunna ha möjlighet att kontrollera regeringen.
USA har en tvåpartis-aristokrati, vilket tydligt framgår av förteckningen ”Öppna hemligheter” över de 100 största politiska givarna i 2020 års president- och kongressvals-kampanjer, the “2020 Top Donors to Outside Spending Groups”.
Redaktör Romelsjö: Enligt Wikipedia var casionkungen Adelson god för 35 miljarder dollar. Hann donerade alltså omkring 0,6 % av sin förmögenhet.
Detta är bara dessa individers offentligt erkända donationer, inga av de mörkade politiska pengarna, som kan doneras i hemlighet. Högst upp på listan över givare, finner vi Sheldon Adelson (som just dog den 11 januari 2021 i Kalifornien och begravdes i Israel), som donerade mycket mer än någon annan i hela USA: s historia någonsin har spenderat i någon kampanjcykel. Han donerade 215 miljoner dollar, vilket belopp översteg till och med de 82 miljoner dollar som han spenderade 2016, vilket det året var näst högst efter Thomas Steyers 92 miljoner dollar (det tidigare högsta beloppet någonsin, som donerats under något kampanjår).
Adelson gav uteslutande till republikaner, medan Steyer uteslutande gav till demokrater. Steyer gav 2020 67 miljoner dollar, vilket – även om han ställde upp som presidentkandidat 2020, vilket han inte gjorde 2016 – bara utgjorde 73% av hans donationer 2016, det år, då han var landets främsta politiska givare. År 2020 var han bara den femte största givaren, istället för nr 1.
Den näst största givaren 2020 var den liberala republikanen Michael Bloomberg, som deltog i det demokratiska primärvalet, med avsikt att besegra den enda progressiva i tävlingen, som var Bernie Sanders. Bloomberg spenderade 151 miljoner dollar av sina egna tillgångar för det ändamålet. 2016 hade han spenderat 24 miljoner dollar för att hjälpa Hillary Clinton att slå Bernie Sanders, och sedan försöka slå Donald Trump.
Redaktör Romelsjö: Forbes meddelar att Bloomberg är god för 55 miljarder dollar. Han donerade alltså 0, 3 % av sin förmögenhet.
Den tredje största givaren år 2020 var Timothy Mellon, son till Paul Mellon och sonson till Andrew Mellon. Timothy Mellon gav 70 miljoner dollar, allt till republikaner.
2020 spenderade de tio främsta givarna tillsammans 776 miljoner dollar för att äga sin bit av den amerikanska regeringen. Den andra gruppen på tio (nr. 11-20) donerade bara 187 miljoner dollar; och följaktligen donerade de tjugo främsta tillsammans 963 miljoner dollar, strax under 1 miljard dollar. Alla 80 av de övriga 100 främsta givarna gav tillsammans cirka 370 miljoner dollar, så att summan från alla 100 uppgick till cirka 1,33 miljarder dollar. 47 gav till republikaner; 53 gav till demokraterna.
Den sista offentligt erkända givaren bland de 100 bästa, Foster Friess, gav 2,4 miljoner dollar, allt till republikaner.
De flesta av dessa 100 givare tillhör Amerikas cirka 700 miljardärer. Även de som inte är miljardärer gör affärer med miljardärerna och är därför till viss del beroende av att ha goda relationer med dem, och är därför inte fiender till någon miljardär. Alla dessa 100 är uppenbarligen också beroende av de regeringsbeslut som de offentliga tjänstemän, vilka de har köpt, kommer att fatta, inte bara när det gäller förordningar och lagar, utan också om utrikespolitik. Till exempel slog Friess samman sitt företag i Affiliated Management Group, som ”är ett globalt kapitalförvaltningsbolag” som ”har vuxit till cirka 730 miljarder dollar.”
Praktiskt taget alla de 100 främsta politiska givarna är internationella investerare och deras personliga förmögenheter påverkas därför av amerikansk utrikespolitik, på ett sätt som resten av befolkningens personliga välstånd inte gör.
När USA invaderar, eller utfärdar sanktioner mot ett annat land, gynnar det vissa amerikanska investerare, inte bara i företag som Lockheed Martin och ExxonMobil, utan även i vissa bolag med utländska huvudkontor. Att USA står för runt hälften av världens samlade militära utgifter ger en enorm konkurrensfördel för Amerikas miljardärer, vilket betalas av alla amerikanska skattebetalare.
Det tar bort pengar, som annars skulle gått till resten av den amerikanska befolkningen – människor som till och med kan bli lemlästade eller dödade under sin militärtjänst, till förmån för Amerikas miljardärer. Att för allmänheten marknadsföra denna militärtjänst som ”nationellt försvar” – även i en tid då ingen nation har invaderat eller ens hotat att invadera Amerika efter 1945 – är bra PR för Amerikas rikaste familjer, oavsett om det är till någon nytta för andra amerikaner.
På grund av denna framgångsrika PR för militären, anser amerikanerna att USA:s militär är USA: s bästa institution – den rankas mycket högre än någon annan del av USA:s regering eller någon icke-statlig institution, såsom kyrkor, pressen eller sjukvården. Det amerikanska försvarsdepartementet är också den överlägset mest korrupta av alla departement i den amerikanska federala regeringen. Detta faktum är noggrant dolt för den amerikanska allmänheten, för att allmänheten skall kunna fortsätta att beundrar militären.
Miljardärer använder sina media och sina adepter för att lägga skulden för de problem som allmänheten känner till, någon annanstans än mot sig själva; och även om miljardärerna kan ha politiska skillnader sinsemellan, står de enade mot allmänheten för att fortsätta det lättsamma liv de alla lever.
För att aristokratin inte ska klandras för de många problem som de orsakar allmänheten, är deras främsta knep att lägga skulden på någon minoritet eller någon annan utsatt grupp inom allmänheten. Eller annars att skylla på någon ”fientlig nation”. Men om och när en sådan strategi misslyckas, skyller de och deras media på medelklassen eller ”bourgeoisien” för att lura vänstern, och de skyller också på ”kommunisterna” och de fattiga för att lura högern.
Det är en dubbelsidig PR-strategi – en till vänster och den andra till höger. Eftersom aristokratin alltid, i sig själv, i grund och botten är konservativ, skulle de naturligtvis hellre skylla på vänstern som ”kommunister” än att skylla på medelklassen och de fattiga, eftersom att göra det senare skulle riskera att placera allmänhetens ideologiska fokus på ekonomisk klass, som då skulle hota att exponera miljardärerna själva som den faktiska ekonomiska ”eliten”, vilken är allmänhetens verkliga fiende (och som den elit mot vilken propagandan istället borde fokuseras).
Att skylla på medelklassen och på de fattiga kan gå hem bland deras med-aristokrater, men om det prövas bland allmänheten skulle det utgöra en risk för bakslag. Följaktligen finns det en återgång till Joseph R. McCarthys dagar, men den här gången utan kommunism.
Således visas här hur Vita huset-korrespondenten för det demokratiska partiets ”nyhetssida”, CNN, avslutade sin ”nyhetsanalys” den 14 januari under rubriken ”Washingtons kval är en vinst för autokrater och starka män”:
Uppdraget slutfört
Bra jobbat, mr Putin.
Enligt en rapport från den amerikanska underrättelsetjänsten var Rysslands främsta mål med att ingripa i 2016 års val, till stöd för Trump mot demokraten Hillary Clinton, att ”undergräva allmänhetens tro på den amerikanska demokratiska processen” Fyra år senare har det skett två riksrättsåtal och ett uppror mot den amerikanska lagstiftaren. Miljontals tror på Trumps lögner om att han olagligen avlägsnades från makten och de tvivlar på Bidens legitimitet.
Konspirationsteoretiker återfinns i kongressen. Det finns allvarliga frågetecken kring huruvida ett av landets stora politiska partier nu är antidemokratiskt. Covid-19-pandemin avslöjade svagheter i ett federalt system, vilket ger stor makt till de enskilda staterna. Och Amerikas självutnämnda roll som en exceptionell nation och demokrati har hamnat i rännstenen.
Skulden för de flesta av de desorienterande händelserna under de senaste åren kan läggas direkt på Trump och hans speciella skicklighet i att beröra de sociala, rasmässiga och politiska klyftor som ligger strax under landets yta. Så ex-KGB-mannen i Kreml förtjänar knappast all heder. Men Ryssland, Kina och andra autokratiska länder tjänar mycket på Washingtons kval. De använder det redan för att främja sina egna slutna och totalitära samhällen som modeller för en jämförelse av ordning och effektivitet – och för att slå tillbaka modiga lokala röster som kräver demokrati och mänskliga rättigheter.
I en effektiv segerförklaring för Rysslands spionoffensiv mot USA för mer än fyra år sedan, stack Vyacheslav Volodin, talmannen i det ryska parlamentets underhus, kniven i slidan. ”Efter händelserna som utspelade sig efter presidentvalet är det meningslöst att hänvisa till Amerika som ett exempel på demokrati”, sa han.
”Vi är på väg att omvärdera de standarder som marknadsförs av Amerikas förenta stater, som exporterar sin vision om demokrati och politiska system runt om i världen. De i vårt land, som älskar att framhålla deras exempel som ledande, måste också ompröva sina åsikter. ”
Detta är propaganda från ”vänster”-miljardärer (dvs. demokratiska partiets). Ett bra exempel på en oberoende amerikansk journalist som har lurats av miljardärerna från det republikanska partiet för att skylla på någon otydlig massa av ”vänsterister” är Sara A. Carters youtube 12 januari 2021 “Rudy Giuliani talks big tech censorship”, där hon skyller Amerikas problem på ”regeringen”, eller ”byråkratin”, och naturligtvis särskilt på demokraterna. 10:15 in i videon säger hon ”Min mamma flydde från Kuba.” Som konservativ är Carter så besatt av sitt reflexmässiga hat mot ”kommunism”, att hon tolkar Amerikas diktatur som kommunistisk, istället för oligarkisk, med miljardärer – oavsett parti: i själva verket fascister. I en tvåparti-fascistisk diktatur fruktar hon vänsteristerna. Detta är typiskt för propagandister på den konservativa sidan. Men propagandister på den liberala sidan (som exempel på CNN-korrespondenten) är inte bättre, bara olika.
Båda propagandaoperationerna lägger skulden bort från de verkliga syndarna.
I ett tvåparti-diktatur väljer man på båda sidor att inte publicera de viktiga sanningarna. Det som allmänheten får se och höra är istället politisk teater, bara anpassad till olika målgrupper.