Hur Nato och Pentagon simulerar förstörelsen av Europa

En ny bok avslöjar i vilken utsträckning USA och Nato alltid har sett Europa som ett slagfält för konflikten med Ryssland, även till priset av Europas totala förstörelse.

En recension av den senaste boken av den tyske propagandaforskaren Jonas Tögel,  Kriegsspiele –  Wie NATO und Pentagon die Zerstörung Europas simulieren (“War Games – How NATO and the Pentagon Simulate the Destruction of Europe”), som ger en belysande inblick i Natos militära planering och strategier för ett eventuellt krig med Ryssland.

Gästinlägg av Maike Gosch publicerat i den tyska tidningen  NachDenkSeiten .

Alla i Tyskland pratar just nu om krig, men vi vet väldigt lite om de konkreta konsekvenserna, det möjliga förloppet och omfattningen av ett sådant eventuellt krig i och runt Europa.

” Bunker-appar ” utvecklas, sjukhus utövar ”Triage” som de gjorde under Covid-19-pandemin, och etablerade politiska partier tävlar om att överträffa varandra med krav på vapenleveranser till Ukraina och en ökning av Tysklands försvarsbudget. Den tyska försvarsmakten putsar städer med annonser som syftar till att rekrytera unga män. Trots Donald Trumps löfte att snabbt avsluta kriget i Ukraina om han tillträder, fortsätter Tyskland att vara i hög beredskap för krig. Den ”Zeitenwende” (vändpunkt) som utropades av Olaf Scholz våren 2022 ser ut att bli verklighet.

Men det finns en intressant dubbelhet här: Å ena sidan betonas faran från Ryssland och den eventuella eskaleringen av kriget upprepade gånger för att rättfärdiga vapenleveranser till Ukraina och uppbyggnaden av militären. Detta hot tas på största allvar av vår regering och media. Å andra sidan möts varje försök att trappa ned situationen, alla seriösa diplomatiska initiativ och varje försök att förstå krigets grundorsaker, en glöd som påminner om scenerna i Thomas Vinterbergs 1990-talsfilm  The Celebration , där en son försöker konfrontera sin familj om faderns sexuella övergrepp och våld, bara för att tystas ner.

Det är en naturlig och förståelig impuls för de av oss som fortfarande förespråkar fred att avfärda många av dessa utvecklingar och budskap som propaganda, som syftar till att täcka fickorna på det militärindustriella komplexet och samla stöd för NATO-medlemskap och expansion (ett fenomen som Noam Chomsky refererar till som ”produktion av samtycke” ). Detta betyder dock inte att man ignorerar farorna med att spelet spelas av tyska och europeiska politiker.

Jonas Tögels nya bok,  War Games – How NATO and the Pentagon Simulate the Destruction of Europe , fyller ett betydande tomrum i det offentliga samtalet. Författaren ger en insiktsfull översikt av militär planering och strategier i Europa, samtidigt som han passionerat förespråkar fred.

Jonas Tögel, amerikanist och propagandaforskare, har doktorerat i mjuk makt och motivation och arbetar som forskningsassistent vid Institutionen för psykologi, University of Regensburg. Hans forskningsinriktning inkluderar soft power-tekniker, nudging* och propaganda. Han är också författare till den bästsäljande boken  Kognitive Kriegsführung  (”Kognitiv krigföring”, 2023) , som tog upp den ofta förbisedda propagandaverksamheten som utförs av västerländska regeringar och underrättelsetjänster.

*(Nudge-teori är ett begrepp inom beteendeekonomi, politisk teori och beteendevetenskap som föreslår positiv förstärkning och indirekta förslag som sätt att påverka beteendet och beslutsfattandet hos grupper eller individer. Nudging syftar till att ”försiktigt nudge eller nudge” någon i en viss riktning, utan att ta bort deras handlingsfrihet att välja. Det är baserat på idén om att människor kan göra fria val eller fria val .org et al.)

Jag väntade med spänning på hans senaste arbete och blev till en början förvånad över att Tögel inte börjar med Nato-propaganda, utan med en översikt över militärövningar och krigsscenarier som involverar en konflikt mellan väst och Ryssland. Hur relevant är det att fördjupa sig i militärhistoria, ibland tillbaka till 1900-talet? Världen går så fort, och situationen i Ukraina och Europa förändras ständigt. Kanske kommer krigshotet att ha försvunnit nästa månad, särskilt om Trump skulle rida in på en vit häst och trolla fram ett fredsavtal.

Men efter bara några sidor hade Tögel övertygat mig. Han börjar med ”Heartland Theory”, som föreslogs av geografen Halford John Mackinder 1904. Denna teori, som är bekant för många läsare, postulerar att Eurasiens stora och resursrika landmassa är den stora pivoten eller ”hjärtlandet” i global politik. Att kontrollera detta område, hävdade Mackinder, innebar att kontrollera världen.

Tre punkter Mackinder tog upp är fortfarande slående relevanta:

1. Han betonade den centrala strategiska betydelsen av denna region för global politik, och jämförde den med Tysklands roll i Europa.
2. Han varnade för kinesisk kontroll över hjärtat och beskrev det resulterande imperiet som en ”gul fara som hotar världens frihet . ” Tögel lyfter med rätta fram hur detta främlingsfientliga narrativ fortsätter att forma västerländsk geopolitisk diskurs idag.
3. Han varnade för en eventuell allians mellan Ryssland och Tyskland, och betraktade det som ett av de allvarligaste hoten mot den globala stabiliteten.

Tögel kopplar dessa historiska perspektiv till samtida geopolitik, vilket visar deras relevans. Till exempel, 2015, sade George Friedman, grundare av tankesmedjan Stratfor:

Förenta staternas överordnade intresse, som vi har utkämpat krig för i århundraden – första, andra och kalla kriget – har varit förhållandet mellan Tyskland och Ryssland, för förenade där är de den enda makten som kan hota oss. Och vi måste se till att det inte händer.

Så du kan se att det Jonas Tögel har grävt fram här kastar ett mycket intressant ljus över aktuella händelser. I detta sammanhang framförs ofta anklagelser om att det rör sig om (antingen) ”högerorienterade” eller pro-ryska berättelser (dvs. att USA vill hindra Ryssland och Tyskland från att gå samman). Men för att vara mer korrekt bör man tala om angloamerikanska berättelser, som Tögel visar.

Nu, på senare år, har det kommit några böcker om geopolitik som tar upp ämnet ”hjärtland”-teorin, men det var bara inledningen till boken.

Det fortsätter med en översikt och analys av västvärldens och Natos militära planeringsspel under det kalla kriget. Nu skulle man kunna tro att detta främst skulle vara av intresse för militärhistoriker, men även här finns det en hel del spännande information och aspekter, som jag åtminstone, ännu inte var medveten om, och som kastar ett starkt ljus över den nuvarande situationen vad gäller geopolitik och militär strategi i Europa och såklart även här i Tyskland.

Jag hade till exempel aldrig hört talas om den brittiska planen från den 22 maj 1945 (!) att inleda en massiv överraskningsattack mot Ryssland och genomföra den med tyska soldater, som skulle föras från krigsfånglägren, där de allierade hade lagt dem, och tvingas slåss igen.

Planen fortsatte med en plan från amerikanerna, också från 1945, som innefattade att släppa atombomber över 20 ryska städer. Nästa plan från 1949 utökade detta till kärnvapenbomber mot 200 mål i Ryssland, och 1957 planerades redan kärnvapenbomber mot 3 261 mål.

Läs gärnaUSA planerade att döda minst 600 miljoner människor i kärnvapenkrig

Tögel beskriver också grundandet av Nato och Tysklands roll i det, och även här lär vi oss chockerande och sällan hörde saker. Till exempel, i ett av Natos första krigsspel (Operation ”Carte Blanche” , 1955) med den nya medlemmen, Förbundsrepubliken Tyskland, som hoppades att anslutningen skulle ge säkerhet och skydd mot sin transatlantiska storebror, utarbetades ett scenario där 168 atombomber skulle släppas på tyskt territorium, en uppskattning av ett slagfält mellan Sovjetunionen och Natos låga, 3 miljoner döda. 5 miljoner skadade. Så mycket för skydd. Det sänder rysningar nerför ryggraden när du får veta hur känslomässigt den transatlantiska partnern beräknade Tysklands nästan fullständiga förstörelse och miljontals tyskars fruktansvärda död.

I dessa passager – och de om motsvarande simuleringar och övningar under senare år, liksom de politiska debatterna om dem – blir det också tydligt hur mycket USA ser Europa som ett slagfält för sin konflikt med Ryssland (eller vid den tiden Sovjetunionen och Warszawapakten). Precis som i Ukraina idag borde andra lida för dem och dö för världsimperiets geopolitiska maktkamper.

Det som är särskilt spännande med Tögels beskrivning av dessa händelser och simuleringar är attityden hos politikerna då, och även rapporteringen och kommentarerna från media (som  Spiegel ), som på den tiden var mycket mer kritiska till den amerikanska strategin och dess beslut och diskuterade mycket mer öppet vilka negativa konsekvenser dessa skulle få för Tyskland.

Däremot blir det återigen tydligt hur enhetlig rapporteringen och hållningen hos de flesta politiska partier har blivit i frågan om underordnandet av tyska militära och geopolitiska intressen till de av USA och det USA-ledda NATO, och att kritiska röster i denna fråga bara kommer från de förment ”extrema” utkanterna av diskursen.

Tögel beskriver också liknande planer från Sovjetunionen och Warszawapakten, som 1964 års simuleringsspel ”Seven Days to the Rhine” , som publicerades av den polska regeringen 2005. I detta simuleringsspel försvarar Warszawapakten sig mot en överraskande NATO-attack mot Östeuropa, med utbredd användning av kärnvapen på marken i västra Europa, följt av storskalig användning av kärnvapen i Västeuropa. Beskrivningen av militärövningarna avslutas med den senaste Nato-övningen, ”Steadfast Defender” , som ägde rum 2024, men som Tögel tyvärr inte kan ge så mycket detaljerad information om, eftersom den är hemligstämplad.

I bokens sista del sammanfattar Tögel den aktuella debatten om krig och fred i Tyskland och ger viktig information om de berättelser och kommunikationsstrategier som spelar roll här. Han visar också hur förvånansvärt marginella och ineffektiva de människor i Tyskland som förespråkar fred och diplomati för närvarande är, och försöker hitta förklaringar till detta.

Boken avslutas med en välgrundad och absolut innerlig uppmaning till en medvetandeförändring och till handling för en fredlig lösning i ”hjärtlandet” .

Trots den detaljerade presentationen och grundliga researchen, och trots det mycket deprimerande ämnet, är boken förvånansvärt lättläst och underhållande, tack vare Tögels tydliga stil och klara tänkande. Sammantaget försöker han helt klart presentera de olika synpunkterna på ett balanserat och objektivt sätt och antar inte en ”rysk” synvinkel – även om det absolut inte kommer att hindra någon från att anklaga honom för det, eftersom vi lever i en ny McCarthy-era.

Sammantaget är den korta boken (96 sidor) en intressant och värdefull samling av historisk information, samt aktuella analyser som för många saker till allmänhetens medvetande, vilket ytterligare kan skärpa vår syn på vår tids oansvariga och missförstådda upptrappning och förhoppningsvis leda till en förstärkning av fredsrörelsen i Tyskland.

Den här bokrecensionen är hämtad från Thomas Fazis Substack , först publicerad i NachDenkSeiten :