Hur (o)-tillfredsställande fungerar FN:s OPCW? Gasattacker i Douma – och eftertankens kranka blekhet.

Denna artikel av James O’Neill har översatts av tandläkare Martin O. Gelin. DMD, i Australien. Den har publicerats 21 maj i New Eastern Outlook. New Eastern Outlook. Både James O’Neill och jag har publicerat om gasattacker i Syrien, och jag har också publicerat artiklar om OPCW – se länkar efter artikeln. (Jag ifrågasatte OPCW:s trovärdighet första gången 2013. USA-skandal hos OPCW – mottagare av Nobels fredspris 2013.).

In English further down.

Hur fungerar FN:s OPCW? Gasattcker i Douma – och eftertankens kranka blekhet.

Konventionen för kemiska vapen (CWC = the Chemical Weapons Convention) trädde i kraft den 29 April 1997. 193 FN-medlemsstater undertecknade densamma. OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons) som reglerar förbudet mot kemiska vapen enligt CWC är också ett organ inom FN och har till uppgift att övervaka allmän efterlydnad tillsammans med CWC.

OWPCs huvudkontor är baserat i Haag. En av dess uppgifter är att undersöka påståenden huruvida kemiska vapen kan ha använts. Sedan juni 2018 har OPCWs befogenheter utökats till att kunna rikta anklagelser, när brott mot bestämmelserna har begåtts.

Utredningarna utförs som en Fact Finding Mission av ett undersökningsteam bestående av flertalet experter från relevanta vetenskapliga avdelningar. Ytterligare tekniskt bistånd söks ofta från organ utanför OPCW, tex. från universitetsinstitutioner.

Användningen av kemiska vapen, kan förutom förbud enligt CWC, utgöra krigsförbrytelser och/eller brott enligt gällande civilrättslig jurisdiktion i landet ifråga. Precis som vid en rättsmedicinsk undersökning av en brottsplats, måste undersökningsförfarandets integritet och eventuella slutsatser överensstämma med högsta krav på yrkesutövning.
.
OPCWs arbete har fått stor uppmärksamhet under de senaste två åren på grund av tre välkända händelser. Den första av dem var den påstådda användningen av saringas i den syriska staden Khan Shaykun den 4 april 2017.

Inom en vecka efter den påstådda attacken, offentliggjorde USA:s regering en egen incidensrapport där man uttryckte sin ”övertygelse” om att den syriska ”regimen” hade använt saringift mot sitt eget folk. På grundval av denna bristfälligt undersökta och icke vetenskapligt utredda händelse, avfyrade USA många kryssningsmissiler mot olika mål i Syrien. USAs grova kränkning av internationell lag och rätt ifrågasattes som vanligt inte av MSM. Dess ihärdiga demonisering av president Bashar al Assad var (och är) tillräcklig för dem att misstänkliggöra den syriska regeringen och dess ledare.

Kvaliteten på OPCW-rapporten från händelsen i Khan Shaykun var inte bättre än det amerikanska underrättelseväsendets ytliga uppskattning av händelseförloppet. Utan att ens ha besökt orten, utan att iaktta minimala rättsmedicinska normer, och utan att ha grundligt fastlagt händelseförloppet, angav OPCW i sin rapport av oktober 2017 att en saringasattack hade utförts av den syriska regeringen.

Den andra händelsen som fick bred publicitet och som chockerade västerländska regeringar medförde storskalig utvisning av ryska diplomater, var den påstådda nervgiftsattacken på Sergei och Yulia Skripal i Salisbury, Storbritannien i mars 2018.

Den brittiska regeringen meddelade inför parlamentet den första av regeringens många versioner om vad de påstod hade hänt innan någon vetenskaplig utredning hade gjorts och innan korrekta slutsatser kunde nås. Den brittiska regeringens förklaringar rörande paret Skripals förgiftning, ligger utanför ramen för denna artikel. Det finns en bra sammanfattning av brittiske forskaren Rob Slane. Rob Slanes rapport.

I Salisbury-fallet anlände OPCW-utredarna till scenen nästan tre veckor efter händelsen och producerade sedan en rapport som kan betraktas som ett mästerverk i vilseledning. OPCW lyckades med konststycket att varken bekräfta eller motsäga den brittiska regeringens version. De refererade enbart till det ”kemiska ämnet som uppvisade nervgiftets egenskaper”, befintligt i de biomedicinska och miljömässiga proverna som de brittiska myndigheterna hade givit dem.

En orsak till denna “vaghet/försiktighet” framstår klarare när man förstår att ämnet som OPCW analyserade sades vara av ”hög renhet”, något som bokstavligen blir en omöjlighet då giftet undersöktes flera veckor efter händelsen.
I likhet med fallet Khan Shaykun fanns inga bevis eller logik i svaren från varken de västerländska regeringarna som utvisade ryska diplomater, eller i västs MSM som skyllde på ryssarna. Till dags dato är den officiella regeringsversionen det minst sannolika scenariot av flera möjliga versioner.

Hade OPCW undersökt händelsen omedelbart och ordentligt, och kanske ännu viktigare, släppt fram alla tillgängliga detaljer i sin undersökning, inklusive den verkliga orsaken till Skripals förgiftning, skulle anspelningarna på rysk skuld ha förbleknat.

Bara en månad efter Salisbury-händelserna, möjligen av en tillfällighet, påstods att ytterligare en kemisk attack hade utförts av den syriska regeringen mot civilbefolkningen i staden Douma.

Douma ligger i ett område i Syrien som kontrollerades av den al-Qaida-länkade terroristgruppen, Jaysh-al-Islam. Den syriska armén var på väg att återta staden. Jaysh-al-Islam hade ett starkt motiv att försöka uppmuntra stödet från den amerikanskledda ”koalitionen” som olagligt ockuperade delar av syriskt territorium sedan 2015. Australien är medlem i denna koalition och motiveringen för dess deltagandet (given av utrikesminister Julie Bishop i november 2015) framstår som totalt nonsens sedd ur folkrättslig synvinkel.

Vid tiden för den påstådda attacken var Väst-media fulla av bilder av döda personer, inklusive barn som fordrade insatser av de så kallade “ Vita Hjälmarnas” påstådda humanitära verksamhet. Vidare fanns bilder av två cylindriska föremål som skulle ha innehållit de kemiska ämnen som orsakade de fotograferade offrens död.

OPCW-teamet inledde sina undersökningar på plats i april-maj 2018. Teamet fick experthjälp från två europeiska universitet samt av egna interna specialister. Slutrapporten utfärdades den 1 mars 2019, långt efter det att västerländska medier och politiker hade lagt skulden på den syriska regeringen och hävdat att den borde straffas.

Delsvaret blev missilattacken utförd av USA, England och Frankrike, långt innan OPCW-laget hade börjat, än mindre, avslutat sin undersökning. Som med Khan Shaykun-attacken ett år tidigare, var den senaste attacken också ett brott mot internationell rätt.
OPCW-rapporten lät bli att avslöja slutsatserna från en intern rapport gjord av egna experter rörande deras bedömning om vad som faktiskt hade hänt.

Den hemlighållna rapporten har nu läckt ut. Sakförhållandena är förödande, inte bara för OPCWs trovärdighet, som redan skadats av Khan Shaykun och Salisbury-rapporterna, men också för västs MSM och de västerländska politikernas trovärdighet.

Både media och politiker hade försökt att vältra hela skulden på den syriska regeringen och dess huvudsakliga uppbackare Ryssland, Iran och Hizbollah. Helt utan hänsyn till de grundläggande principerna inom internationell rätt, rättsmedicinsk metodik och behovet av att upprätta grundbevisning för att möjliggöra åtgärder som i det här fallet mycket väl kunde ha lett till katastrofala konsekvenser.

Den tillbakahållna rapporten hade undertecknats av Ian Henderson, en ledande OPCW-tjänsteman sedan 1998. Dr Hendersons team tillämpade fysiska lagar och teknik på resultaten av deras empiriska observationer. En detaljerad analys av Henderson-rapporten finns i Paul McKeigue et al. Mötesnoteringar ur slutrapporten av OPCWs faktauppdrag om den påstådda kemiska attacken i Douma i april 2018. Note on the Final Report of the OPCW Fact-finding Mission on the Alleged Chemical Attack in Douma in April 2018. https://journal-neo.org/2019/05/21/opcw-douma-and-the-post-truth-world/

OPCW-teamet, lett av Dr Henderson, inspekterade platserna där de ovan nämnda rikligt fotograferade cylindrarna hittats, och verifierade både verkliga och påstådda skador på byggnader. De drog slutsatsen att p.g.a. cylindrarnas dimensioner, egenskaper och utseende och omgivning där de hittats, kunde cylindrarna omöjligtvis ha släppts från ett flygplan. Att de hade placerats manuellt där de fotograferats ”är den enda troliga förklaringen”.

McKeigue et al., hänvisade till resultaten i sin tidigare “Briefing Notes” och kom sålunda till slutsatsen att ” resultaten sedda i sin helhet visar bortom rimligt tvivel att den påstådda kemiska attacken i Douma den 7 april 2018 var iscensatt”.

Dessa slutsatser ger upphov till ett antal uppenbara frågor. Den första är, hur dödades de offer, som så tydligt visades i MSM? Rättsmedicinska bevis visar tveklöst att offren hade hängts upp och ner, ögonen förbundna och sedan mördats medels en dödligt giftig substans. Kropparna transporterades därefter till platsen där de senare fotograferades, för att bilda bakgrunden till anklagelserna om en kemisk attack av de syriska regeringsstyrkorna.

Terroristerna var de enda med motiv och kapacitet att kunna mörda dessa människor och sedan arrangera scenerna för terroristernas egna propagandaändamål. Det är mycket svårt att motsäga slutsatsen om att iscensättningen möjliggjordes och stöddes av Vita Hjälmarna. Långt ifrån att vara en glorifierad, neutral humanitär grupp är Vita Hjälmarna, (utbildade av britterna), inte en del av lösningen. De är en del av problemet.

Den andra frågan som reses genom Dr Hendersons rapportering består av två delar: Varför hemlighöll OPCW denna rapport och varför inkluderades inte dessa resultat i OPCWs slutrapport som släpptes i Mars 2019? Varför har de västerländska medierna (inklusive Australiens), helt och hållet underlåtit att rapportera den viktiga bevisningen i Dr Hendersons rapport och innehållet av slutsatserna som undersökningsteamet kom fram till?

Detta demonstrerar den skandalösa nivån som västs MSM nu befinner sig på; vägran att rapportera, vägran att analysera, vägran att informera. Alltför lätt kunde ett storkrig ha börjat mellan USA med dess allierade (inklusive Australien) och Ryssland.

Vid den tidpunkt då USA, England och Frankrike meddelade sin avsikt att attackera Syrien med missiler som vedergällning för Douma-händelsen varnade den ryska militären för att om missilerna riktade sig mot rysk personal i Syrien, skulle inte bara missilerna förstöras, men också plattformen från vilken de blev avfyrade. Det existerar inga tvivel på Rysslands förmåga att klara av detta (se Martyanovs bok Loosing Military Supremacy 2018). Ett fullskaligt krig kunde lätt ha uppstått.

Utan tvekan kommer eventuella, framtida OPCW-rapporter att betraktas med skepsis.

Det internationella samfundet och med säkerhet den överväldigande majoriteten av de medlemsstater som undertecknat CWC är bekymrade över att ett sådant viktigt organ för internationell säkerhet har misskötts på detta sätt. Det är inte alltför långsökt att dra slutsatsen att politiskt tryck hade tillämpats på alla tre undersökningar som nämns här.

Det är alltför optimistiskt att förvänta sig att MSM och politikerna kommer att utfärda en mea culpa (en ursäkt/det var mitt fel) efter den senaste uppvisningen av falskhet och missaktning av bestämmelser och principer, sannolikt för att underlätta genomförandet av amerikanska geopolitiska mål. Förhoppningsvis kommer framtiden att kräva intelligentare omdömen och genuinare försiktighetsåtgärder för att inte hamna i ytterligare ett krig baserat på lögner och ett imperiums hybris.

Relaterat.
Vad är och vad gjorde OCPW? Är OPCW jävig?
USA-skandal hos OPCW – mottagare av Nobels fredspris 2013.
“Gasattacken i Douma” – lögner för ett krig.
Inte heller OPCW menar att Syriens regering orsakat gasattack.
OPCW rapport kvaddar uppgifterna från Vita hjälmarna, USA & Co om nervgasattack i Duoma, Syrien.
Falsk rapport om gasolyckan i Khan Sheikhoun av läkare från UOSSM som utbildar White Helmets
Tidigare och kommande (?) gasattacker (av terrorister) i Syrien
Svensk expert slår hål på Frankrikes rapport om gasolyckan
Framstående USA-expert:Skedde verkligen en gasattack i Syrien som beskrivits?
Håller USA:s bevis för att Syrien stod bakom giftgasangrepp i Khan Shaykhoun?
Medietystnad när Trumps bevis för gasattacken i Syrien sågas
Rebellerna utförde gasattacken i Ghouta – indikation från FN:s inspektörer
Väst hindrar FN att undersöka gasincidenten i Syrien
Varning till president Trump från säkerhetsexperter i USA
Vem orsakade gasattacken i Syrien?
Storbritanniens ambassadör – Syrien orsakade inte gasattacken
Har Pentagon tränat terrorister i användning av kemiska vapen?
IS och al-Qaida firar USA:s attack och går till angrepp i Syrien
Rapporten om gasattack kom innan Syrien bombade terroristers gaslager
Kemgasattacken i Syrien och journalistikens kollaps
Syrien bombade terroristfabrik för kemiska vapen i Idlib, har tidigare informerat FN om terroristers kemiska vapen
Gasattack? De vanliga lögnerna mot Syrien före fredsmöte?
Seymour Hersh: Obama stoppade Syrien-anfall pga. bevis om att rebellerna utförde gasattacken i Ghouta, Damaskus
Hur Turkiet planerade gasattacken i Syrien med USA:s hjälp
Syriens rebeller planerar ny gasattack
Hersh: Obama stoppade Syrienanfall pga bevis om att rebellerna utförde gasattacken i Ghouta
FN-rapporten om gasattacken i Syrien håller inte.

In English

The Chemical Weapons Convention (CWC) came into effect on 29 April 1997. 193 Member States of the United Nations have ratified it. The Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons (OPCW)is the United Nations body charged with the task of monitoring compliance with the CWC. It is based in The Hague. Among its powers are the powers to investigate allegations of the use of chemical weapons, and (since June 2018) the power to assign blame.

The investigations are carried out by a Fact Finding Mission, which compromises a team of experts from the relevant scientific disciplines. Additional technical assistance is frequently sought from bodies external to the OPCW, typically university departments.

The use of chemical weapons, apart from being banned under the CWC, can constitute war crimes and/or crimes under the civil jurisdiction of the country where they are used. As with any forensic examination of a crime scene, the integrity of the investigation process and any conclusions reached must accord with the highest standards of professional practice.

The work of the OPCW has had a high profile in the past two years because of three well-publicized incidents. The first of these was the alleged use of sarin gas in the Syrian town of Khan Shaykun on 4th of April 2017.

Less than one week after the alleged attack, the United States government released his own intelligence report in which they expressed their “confidence” that the Syrian ‘regime’ had used sarin against its own people. On this unsourced and uninvestigated, much less forensically examined incident, the United States launched a barrage of cruise missiles against Syrian targets. That this response was itself a gross violation of international law was barely considered by the mainstream media at the time, so content were (and are) they in demonizing the Syrian government and in particular its President Bashar al Assad.

The OPCW report of the incident was no better than the US intelligence estimate. Without having visited the site, and without meeting minimum forensic standards such as determining a proper chain of custody, the OPCW in its October 2017 report nonetheless attributed the release of sarin gas to the Syrian government.

The second incident to receive wide publicity, expressions of outrage from western governments and large-scale expulsion of Russian diplomats, was the alleged nerve agent attack on Sergei and Yulia Skripal in Salisbury, United Kingdom, in March 2018.

The UK government, again before any scientific investigation and a proper conclusion could be reached, announced in parliament the first of its many versions or what they alleged had happened. The manifold absurdities of the U.K. Governments explanation as to what happened to the Skripals is outside the scope of this article. They are usefully summarised by British researcher Rob Slane.

In the Salisbury case, the OPCW investigators arrived at the scene nearly three weeks after the incident and then produced a report that is a masterpiece of obfuscation. Without actually rebutting the UK government’s version, they also failed to confirm it. They would only refer to the “toxic chemical compound which displays the properties of a nerve agent” as being found in the biomedical and environmental samples provided to them by the UK government.

One clue as to the reason for this caution is that the samples analysed by the OPCW were said to be of “high purity”, something that is literally impossible if examined weeks after the event. As with Khan Shaykun, evidence and logic did not feature in the responses of either the western governments who expelled Russian diplomats, or the western mainstream media that blamed the Russians. Then as now, the official government version is the least likely scenario of several possible versions.

Had the OPCW properly investigated the incident, and perhaps more importantly released the full details of its investigation, including the real cause of the Skripal’s illness, the Russian blame game would not have travelled the distance that it has.

Only a month after the Salisbury events, and perhaps coincidentally, there was another alleged chemical attack by the Syrian government on civilians in the city of Douma.

Douma was an area held by the Al Qaeda linked terrorist group, Jaysh-al-Islam. The Syrian army was on the verge of recapturing the city. Jaysh-al-Islam had a powerful motive to try and enlist the support of the US led “Coalition” that has been illegally occupying Syrian territory since 2015. Australia is a member of that coalition, and the only justification given for that participation (by then Foreign Minister Julie Bishop in November 2015) is simply nonsense from the viewpoint of international law.

At the time of the alleged attack, the western media were full of images of dead persons including children, the claimed activities of the so-called humanitarian White Helmets personnel, and pictures of two cylindrical objects purportedly used to spread the chemical agents that caused the death of the pictured victims.

The OPCW team began its on-site investigations in April-May 2018. It obtained expert assistance from two European universities as well as its own internal experts. The final report was issued on 1st of March 2019, long after western media and politicians had not only taken the view that the Syrian government was responsible, but that it ought to be punished. Part of that response was a missile attack by United States, United Kingdom and French forces long before the OPCW team had commenced, let alone concluded, their investigation. As with the Khan Shaykun missile attack a year earlier, this latest attack was also a breach of international law.

What the OPCW report failed to disclose were the conclusions of an internal report by its own experts of their assessment as to what had actually happened. That suppressed report has now been leaked. Its findings are devastating, not only to the credibility of the OPCW, already damaged by the Khan Shaykun and Salisbury reports, but also to the credibility of the western mainstream media and western politicians.

Both of these groups had sought to blame the Syrian government and its principal backers, Russia Iran and Hezbollah, in the most extreme terms, and utterly without regard to the most basic principles of international law, forensic methodology, and the need to establish an evidential foundation before taking precipitate action which in this case could have had catastrophic consequences.

The suppressed report was signed by Ian Henderson, a senior OPCW staffer since 1998. Dr Henderson’s team applied the laws of physics and engineering to the results of their empirical observations. A detailed analysis of the Henderson report can be found in Paul McKeigue et al Briefing Note on the Final Report of the OPCW Fact-finding Mission on the Alleged Chemical Attack in Douma in April 2018.

The OPCW team led by Dr Henderson inspected the locations where the aforementioned cylinders were found (and widely photographed) as well as the alleged associated damage to the buildings. They concluded that the dimensions, characteristics and appearance of the cylinders and the surrounding scenes were inconsistent with those cylinders having been dropped from an aircraft. That they were manually placed where they were photographed “is the only plausible explanation for observations at the scene”.

McKeigue et al referred to the findings set out in their earlier Briefing Note and concluded “these findings, taken together, establish beyond reasonable doubt that the alleged chemical attack in Douma on 7 April 2018 was staged”.

Those conclusions raised a number of obvious questions. The first is, how did the victims, so graphically displayed, actually die? The forensic evidence clearly shows that these victims were undoubtedly hung upside down, their eyes blindfolded, and then murdered with exposure to a toxic chemical. Their bodies were then transported to the location where they were photographed, to form the pictorial backdrop to the allegations of a chemical attack by Syrian government forces.

The terrorists were the only ones with the means, motive and opportunity to murder these victims and then arrange the scenes for their propaganda purposes. It is an irresistible inference that in these staged scenes they were aided and abetted by the White Helmets. Far from being a neutral humanitarian group, the White Helmets, trained by the British, are not part of the solution; they are part of the problem.

The second question Dr Henderson’s report raises is in two parts: why did the OPCW suppress this report and not include its findings in the OPCW final report released in March 2019; and why have the western media, including Australia, completely failed to report both the fact of the suppression of the crucial evidence in Dr Henderson’s report, and the substance of the fact-finding missions conclusions?

It is a measure of the disgraceful state that the western mainstream media have fallen into, that they refuse to report, much less analyse, vital information that could easily have led to a major war between the United States and its allies (including Australia) and Russia.

At the time that the United States, United Kingdom and France were announcing their intention to attack Syria in retaliation for the Douma incident, the Russian military warned that if the missiles targeted their serviceman they would not only destroy the missiles but the carriers from which they were fired. There is no doubting their capacity to do so (Martyanov Losing Military Supremacy 2018). A full-scale war could easily have eventuated.

The final point is that any future OPCW reports must inevitably be treated with a degree of skepticism. The international community, and undoubtedly the overwhelming majority of the member states that signed the CWC are concerned that such an important body has been compromised in this way. It is not too difficult to infer that political pressure had been applied to all three of the investigations noted here.

It is too much to expect that are mainstream media and the politicians will issue a mea culpa after this latest exposure of their duplicity and sacrifice of principle and probity in pursuit of US geopolitical aims. Perhaps in the future however, they will be less quick to condemn and take actions that could so very easily lead to another war based on lies and imperial hubris.